Organisationen av det praktiska jakt- och
viltvårdsarbetet i landet är behäftat med stora brister. Detta
gäller främst den överrepresentation för de rena
jaktintressena som präglar nuvarande jakt- och
viltvårdsorganisation. Därmed begränsas också
möjligheterna för natur- och djurskyddsintressena att
kunna påverka detta viktiga arbete.
Enligt riksdagsbeslut 1938 och 1951 handhas jakt- och
viltvårdsarbetet i Sverige av Svenska Jägareförbundet
(SJF). I detta arbete ingår att föreslå jakttider samt ange
vilka djurarter som skall vara jaktbara. För beredningen av
dessa ärenden har SJF tillsatt en arbetsgrupp --
jakttidsberedningen. I denna beredning har bl.a. Svenska
Naturskyddsföreningen och Sveriges Ornitologiska
förening inbjudits att deltaga. Av de övriga fjorton
medlemmarna är åtta jägare, en från LRF och fem från
statliga institutioner (Kungl. Vetenskapsakademien, Kungl.
Skogs- och Lantbruksakademien, Statens
Veterinärmedicinska anstalt, Naturvetenskapliga
forskningsrådet och Sveriges Lantbruksuniversitet).
Genom ordförandens utslagsröst behåller emellertid i alla
lägen de rena jägarintressena majoriteten. Beredningens
förslag måste också godkännas av SJF:s styrelse och
överstyrelse, innan förslagen sänds vidare till Statens
Naturvårdsverk (SNV). Därefter sänder SNV ut förslaget
på remiss till olika organisationer, dock inte till fler natur-
och djurskyddsorganisationer än de två som ingår i
jakttidsberedningen.
SNV:s organisation för jaktärenden utom ärenden
rörande jakt efter björn, varg, järv och lo och jakt efter
såväl helt fredade som delvis fredade arter kommer troligen
inom kort att läggas över på skogsstyrelsen.
Denna nya organisatoriska utformning av jakt-
och viltvårdsarbetet innebär fortfarande att stora grupper
med anknytning till natur- och djurskyddsintressena inte får
tillfälle att påverka jaktens utformning i den utsträckning
som den växande miljö- och naturskyddsopinionen
motiverar. Rena jaktaspekter dominerar alltså dagens
viltvårdsarbete i alltför hög grad på miljö- och
naturvårdsaspekternas bekostnad. Som bara ett litet
exempel på dessa disproportioner kan nämnas att natur-
och djurskyddsorganisationernas sammanlagda
medlemsantal är ungefär dubbelt så stort som Svenska
Jägareförbundets. Därtill kommer ett mycket stort antal
icke-organiserade naturvårdsintressenter, som i olika
sammanhang krävt förändringar i jakten. Det är av stort
allmänt intresse att vi tar gemensamt ansvar för vår fauna
och dess möjligheter att överleva och ha individrika
populationer.
Med den ganska genomgripande förändring i synen på
miljöoch naturskyddets betydelse för utvecklingen av vårt
samhälle som nu genomsyrar folkopinionen torde det vara
högt på tiden att ändra på det märkliga förhållande som
innebär att en jaktorganisation innehar en dubbelroll som
både ideell intresseorganisation och jakttidsberedande
myndighet.
Mot denna jägardominans vänder sig alla natur- och
djurskyddsorganisationer (Svenska Naturskyddsföreningen
ca 200 000 medlemmar, Sveriges Ornitologiska förening ca
10 000 medlemmar, Nordiska samfundet mot plågsamma
djurförsök ca 65 000 medlemmar, Sveriges
Djurskyddsföreningars riksförbund ca 13 000 medlemmar
och Riksföreningen Hänsynsfull Jakt). De kräver att få ett
lika stort inflytande som jägarna på jaktfrågorna. Denna
beredande grupp skulle bestå av representanter för
naturvårdsverket, naturvårdsorganisationerna,
djurskyddet, forskningen, skogsoch jordbruket samt
jägarorganisationerna. Vi anser därför att en ny
organisation bör skapas för att ta hand om ansvaret för det
viktiga jakt- och viltvårdsarbetet. Denna organisation
skulle kunna få formen av ett Statens Faunaråd och bör
bildas helt fristående från SJF. I sammanhanget bör
samtidigt övervägas om inte den kvarvarande delen av
SNVs enhet för faunavård och jakt som handhar
licensjaktsfrågor avskiljes och att den del som nu kommer
att ligga på skogsstyrelsen infogas i den nya organisationen
för att åstadkomma ett helhetsgrepp på jakt- och
viltvårdsarbetet.
Faunarådets självständighet och integritet måste
markeras, varför t.ex. ordföranden måste vara neutral,
t.ex. statssekreterare från jordbruks- eller miljö- och
energidepartementet. Rådets arbetsuppgifter skall inte
begränsas till att föreslå jakttider utan ges en vid omfattning
och bl.a. inkludera vilka arter som skall få jagas, samt på
vilka villkor. Eftersom jägarna i dag så totalt dominerar
beslutsfattandet så kommer dessa mycket viktiga frågor inte
ens upp på dagordningen. I dag finns en djup oenighet
mellan natur- och djurskyddsorganisationerna och jägarna
hur avarterna inom jakten skall lösas.
Exempel på avarter som måste lösas är t.ex. jakt under
fortplantningstid. Jakt på rovdjur som dödas enbart i
egenskap av konkurrenter till jägarna själva, t.ex. räv och
grävling som själva är viltjägare. Jakt på arter som inte ger
något väsentligt utbyte för konsumtion t.ex. sothöns,
ekorre, hermelin och enkelbeckasin. Jakt på tämligen
sällsynta arter. Fällfångst och snaror uppmuntras av
naturvårdsverket trots att t.ex. ripsnarningen innebär att en
del ripor dör först efter flera minuter i snaran. Mycket höga
skadeskjutningsfrekvenser då det gäller hageljakt på
flygande fågel. 100-tals ton bly sprids i naturen och
förorsakar sekundärförgiftningar framför allt hos andfåglar
men också hos rovfåglar som äter skadeskjutna djur. Jakt i
naturreservat, skottpengar som kommuner nu har
möjligheter att besluta om, turistjaktssafarier, skyddsjakt
under fortplantningstid och jakt nära skymningen så att inte
effektivt eftersök av skottskadat vilt kan göras osv.
Rådets verksamhet torde med fördel kunna finansieras
av delar av viltmedlen (Jaktvårds- och
viltskaderegleringsfonderna).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en ny och mer
allsidigt sammansatt jaktvårdsorganisation.
Stockholm den 15 januari 1992
Maja Bäckström (s)
Bengt Silfverstrand (s)