med anledning av prop. 1991/92:9 Jakt och viltvård
När den nya jaktlagen kom till 1987 konstaterade
riksdagen att de mindre jaktområdena som av skilda
anledningar hamnar utanför en långtgående samordning i
stora jaktenheter, även fortsättningsvis måste tillförsäkras
rätt att under kort jakttid utöva jakt efter älg (även vuxet
djur) på sin mark. Under år som gått sedan nya jaktlagen
trädde i kraft 1 januari 1987, har landets
jägarorganisationer upprepade gånger samstämmigt
framhållit att ''den mindre jakträttsinnehavaren som inte
kan eller inte vill ingå i ett stort licensområde, måste
tillförsäkras rätt att jaga älg på egen mark''.
Jaktlagens 33 paragraf i sin nuvarande utformning
tillgodoser denna urgamla rätt.
I propositionen föreslås ett tillägg till paragraf 33 i
jaktlagen: ''Regeringen får meddela föreskrifter om
undantag från första och tredje styckena.''
Om detta tillägg tillföres paragraf 33 är det enligt min
mening nödvändigt att riksdagen ånyo klart uttalar att de
grundläggande garantierna om skydd av enskild jakträtt,
som riksdagen beslutade om 1987, inte skall åsidosättas.
Detta bör ges regeringen till känna.
Enligt propositionen skall ersättning för viltskador vad
gäller älg och hjort upphöra i och med att ändringar av
jaktlagen träder i kraft -- med undantag av skador av vilt där
på grund av beståndens ringa storlek jakt inte är tänkbar i
någon form. I propositionen exemplifieras dessa skador
med tranor och sälar.
På många håll förekommer emellertid skador av vilt,
som överhuvudtaget inte får jagas, exempelvis vissa arter av
gäss eller av i och för sig jaktbart vilt -- men under tider då
jakt på dessa inte är tillåten.
Det kan inte vara rimligt att jordbrukaren själv skall
svara för sådana skador om de är av onormal omfattning för
orten. Detta bör ges regeringen till känna.
I propositionen har jordbruksarrendatorernas problem
med viltskador överhuvudtaget inte beaktats utan det tycks
förutsättas att ägare och brukare är samma person.
Naturligtvis kan sägas att dessa problem får efter bästa
förmåga lösas genom avtal mellan jordägare och
arrendator. Ett sådant förfarande är naturligtvis bäst för alla
parter. All erfarenhet visar dock att skador av vilt ytterst
sällan beaktas i samband med upprättande av arrendeavtal
framför allt vad gäller nytecknade avtal även om det senare
kan visa sig att skadorna är av en omfattning långt över vad
som kan anse vara normalt för orten. Detta borde regleras
i arrendelagstiftningen.
Detta bör ges regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om grundläggande garantier om
skydd av enskild jakträtt i likhet med vad riksdagen uttalade
vid 1987 års riksdagsbeslut om ny jaktlag,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående ersättning för viltskador i
vissa fall,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående arrendelagstiftningen och
regleringen av viltskador.