Västsverige har i Vänern en unik resurs på flera
områden. Vänern är vattentäkt direkt och indirekt för
många kommuner i Västsverige. Den kölbundna
fraktfarten är av stor betydelse. Fritidsbåtstrafiken är
betydande och med inslag från främmande länder.
Vänern utgör med till- och avflöden en stor och redan
reglerad elkraftstillgång. Vänern är ett så stort vatten att
sjön tillsammans med Göta Älv är en betydande miljöfaktor
ur klimatologisk synpunkt. Vattensystemet utgör vidare
grund för många djurarters liv och fortbestånd.
Via Göta Älv och Nordre Älv står Vänern i förbindelse
med Västerhavet, främst Skagerack. Dessa Västervatten är
av stor betydelse såväl när det gäller ekologin som
människors verksamheter och livsbetingelser. Västerhavet
utsätts för kraftig miljöpåverkan dels utifrån genom andra
länders miljöutsläpp, genom fartygsdumpning och
nedskräpning, dels från vårt eget land genom kvävenedfall
och urlakning ur jordar och avloppsutsläpp.
Fartygstrafik
Fartygstrafiken på Vänern och i Göta Älv betyder
mycket för näringslivet och sysselsättningen samt den
strukturella servicen. Mellan 15 och 20 större fartyg i
klassen 3 000--4 000
ton passerar per dygn. Säkerhets- och miljömässigt
innebär det betydande fördelar att sådana transporter
avlastas landtrafiken. Betydelsen av Vänersjöfarten och en
fortsatt utveckling av närsjöfart i ett EG-perspektiv måste
närmare beaktas också ur vattenmiljösynpunkt och bör ges
regeringen till känna.
Vattenintag
Över 700 000 människor får sitt vattenbehov täckt via
uttag i Göta Älv och Vänern. Vattenintaget försörjer alltså
en betydande del av befolkningen i Västsverige.
Konsekvenserna blir stora vid hinder för
vattenförsörjningen. Flera gånger har Göteborg fått stänga
sina vattenintag, varvid reservvattentäkter har använts.
Vänerns betydelse som vattentäkt för så stor mängd
människor bör ges regeringen till känna.
Hot mot hav
Övergödningen av kusthav och sjöar leder till
miljöproblem som algblomning, syrebrist och organismdöd.
Den ökade tillgången på gödande kväve beror på gödsling
av jordbruksmark och utsläpp av ofullständigt renat
avloppsvatten från hushåll och industrier. Betydande
mängder ammonium- och nitratkväve faller också ned från
luften. Det luftburna kvävet kommer från motortrafiken,
felaktig stallgödselhantering och industriprocesser.
Vad som skett på land har märkts främst i havet. God
tillgång på organiskt åtkomligt kväve har lett till hög
produktion av växter och djur. Men om näringstillgången
ökar allt för kraftigt kan en överproduktion ske. I havet
yttrar det sig som en kraftig algblomning. När algerna dör
sjunker de till botten och bryts ner av syreförbrukande
bakterier. Vid hög bakterieaktivitet tar syret slut och fiskar
och bottendjur dör. Under de senaste hundra åren har
mängden kvävenäring, som rinner ut i Västerhavet ungefär
fyrdubblats genom mänsklig aktivitet. Resultatet märker vi
i form av kraftiga algblomningar och bottendöd.
När det gäller utsläppen av fast avfall beslutade
Nordsjökonferensen 1987 att Nordsjön skulle bli s.k.
specialområde i den internationella sjöfartslagstiftningen.
Detta innebär att det sedan 1988 är förbjudet att släppa ut
fast avfall. Trots detta fortsätter fast avfall under
vinterstormarna att spolas upp på den svenska västkusten.
Sverige bör därför i samband med internationell
uppföljning av reglernas efterlevnad påtala den fortsatta
nedsmutsning som äger rum.
Merparten av avfallet vid havsstränderna kommer från
andra länder, från yrkessjöfarten eller oljeutvinning i
Nordsjön.
Hot mot sjö
Hoten mot inlandsvattnen beror till stor del på att de
också är recipienter. Reningsverk och annan utrustning
skall säkerställa att inga giftutsläpp sker. Detta gäller från
såväl flera mycket stora tätorter som industriverksamhet.
Kring vattnen ligger några av Sveriges absolut största
industrikoncentrationer.
Västra Sverige är i många stycken att betrakta som
landets tunga verkstad med praktiskt taget hela
bilindustrin, all flygmotortillverkning och en rad andra
industriverksamheter. Dessa är ofta miljöstörande.
Risken för olyckor och tillbud med utsläpp i vattnen är
stor. Länsstyrelsernas miljövårdsenheter får larm med
jämna mellanrum. Kontinuerlig mätning vid några
mätstationer sker också genom vattenvårdsförbunds
försorg. Vid olyckor och tillbud sker allvarliga utsläpp av
cyanid, färgmedel, destillat av tungmetaller och andra gifter
förekommer. Skyddsbassänger förslår inte alltid.
Utsläpp har också förekommit från fabriker som haft
sådan föroreningsnivå att de inte ens klarat av
koncessionsnämnden fastställda nivåer efter flera år, utan
tvingats avveckla verksamheten. Till detta kommer
vattenutsläpp från klorblekerier i Skoghall och Gruvön i
Värmland, fiberrikt vatten från Holmens bruk i Vargön och
flera pappers- och massafabriker i Lilla Edet, Ryaverkens
smutsvattenutsläpp om över 8 miljarder liter årligen,
utsläpp av höghaltiga gifter från EKA i Bohus, liksom rena
läckage. Det har t.o.m. förekommit att 60.000 ton
tjockolja har läckt ut från landstingets tidigare
anläggningar i Vänersborg.
Trots dessa allvarliga hot planeras Vänern och Göta Älv
få ökad betydelse som vattentäkter för dricksvatten.
Således har såväl Uddevalla som Stenungsunds kommuner
behov som kan täckas genom vattenavledning från dessa
inlandsvatten.
Västervattnen måste räddas
Folkpartiet liberalernas miljöpolitik vilar på
förvaltarskapstanken. Naturen och dess tillgångar kan
brukas men får ej förbrukas. Påverkan på naturresurserna
får inte överstiga vad naturen långsiktigt tål.
Vi vill här peka på ett antal beslut som skulle vara
verkningsfulla i ett program för att rädda Västervattnen:
totalförbud mot användningen av miljögiftet PCB,
genbanker för att förhindra utarmning av i första hand
fiskbestånden (i första hand genom att skydda de hotade
arternas naturliga miljöer),naturskydd av marina
områden genom inrättande av marina reservat,insatser
för att återskapa en livskraftig sälstam,åtgärder för att
minska kväveläckaget från jordbruk, kommuner och
industrier. Bland åtgärderna märks t.ex. ökade krav på en
mer långtgående reduktion vid reningsverken,ytterligare
särskilda restriktioner för alla skadliga utsläpp i Kattegatt.
Regeringen bör få i uppdrag att föreslå ett program för
Västervattnen där bl.a. dessa förslag ingår.
Lokala initiativ liksom regionala inom ramen för
projektet ''Rädda Västervattnen'' är viktiga. Många
människors engagemang i dessa frågor skall uppmuntras.
Flera sådana initiativ har också tagits. Länsstyrelser och
landsting har kontaktats i syfte att inleda ett aktivt arbete i
samråd med olika intresseorganisationer, enskilda
föreningar och politiska partier. Folkpartiet liberalerna har
sålunda arrangerat upprepade Rädda Västervatten-
konferenser och inom ramen för nordiskt samarbete
initierat studieutbyte.
Flera myndigheter både centrala och regionala är
ansvariga i samband med utfärdande av bestämmelser för
tillåten verksamhet. Samordningen fungerar inte, och vid
flera tillbud har räddningstjänsten påtalat de oklara
ansvarsförhållanden som råder. I många fall saknas
konkreta planer vid katastrofhändelser. Därför är det
viktigt att planer utarbetas. Regeringen bör ta initiativ till
att förslag läggs fram om erforderliga lagstiftningsåtgärder
och administrativa åtgärder. En förbättrad samordning och
ett klarläggande av myndigheters ansvar och insatser skulle
tillsammans med utarbetande av aktionsplaner för sjöar och
vattendrag ge ett viktigt bidrag till att ytterligare förstärka
möjligheterna att rädda Västervattnen. Dessa behov bör
ges regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Vänersjöfartens betydelse
och en fortsatt utveckling av närsjöfarten i ett EG-
perspektiv närmare måste beaktas från säkerhets- och
miljösynpunkt,1
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västervattnens betydelse som
dricksvattentäkt för en betydande del av Västsveriges
befolkning,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i internationella
sammanhang påtalar bristande efterlevnad av förbuden mot
dumpning av fast avfall i havet,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts beträffande allvaret och
omfattningen av utsläpp, även som resultat av olyckor och
tillbud,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett
program för Västervattnen där i motionen redovisade
förslag bör ingå,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av lagstiftningsåtgärder
och administrativa åtgärder,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av förbättrad
samordning mellan myndigheter och ett klarläggande av
dessas ansvar.
Stockholm den 27 januari 1992
Elver Jonsson (fp)
Kenth Skårvik (fp)
Erling Bager (fp)
Isa Halvarsson (fp)
Bengt Rosén (fp)
1 Yrkande 1 hänvisat till TU