Centerpartiet har i olika sammanhang arbetat för att
hänsyn till de ekologiska sambanden tas i all verksamhet.
Hushållning med naturresurser och en god miljö skapar
framtidsmöjligheter, medan en miljöskadlig utveckling
undergräver framtiden. Miljöpolitiken måste ge stimulans,
styrmedel och tydliga signaler för en utveckling som skapar
en uthållig produktionsförmåga. Såväl ekonomiska
styrmedel som lagar och andra begränsningar är
nödvändiga.
Alla lagar och verksamheter bör syfta till en utveckling,
där vi utgår från naturens förutsättningar, de s.k. kritiska
belastningsgränserna. Så är inte fallet i dag. En mängd
miljöfarliga ämnen släpps ut i naturen. En del utsläpp görs
med tillstånd från länsstyrelserna eller
koncessionsnämnden. Andra utsläpp är enbart
anmälningspliktiga medan de flesta utsläpp sker utan att
någonsin ha blivit prövade. Principen ska vara att
miljöskadliga föroreningar överhuvudtaget inte ska tillåtas.
Vi välkomnar nu uttalande i budgetprop. 100 bil 15 att
miljölagstiftningen skall skärpas och sammanföras i en
miljöbalk, som tar sin utgångspunkt i vad naturen
långsiktigt tål.
Tillståndsgivningen
Nuvarande tillståndsprövningsregler har funnits i över 20
år. Däremot har inte någon heltäckande genomgång gjorts
för äldre verksamheter, som fanns före miljöskyddslagens
tillkomst, vilket vi anser bör göras.
Det är absolut nödvändigt att se över
tillståndsgivningen. Tillståndskraven måste skärpas så att
fler ämnen görs tillståndspliktiga och hårdare krav måste
sättas vad gäller utsläppsgränser. Gamla tillstånd måste
omprövas och högre krav ställas även på dem.
Tillsynsmyndigheterna har visserligen redan i dag möjlighet
att ompröva givna tillstånd, men detta har utnyttjats i alltför
liten omfattning, vilket vi anser oacceptabelt. Nu har
regeringen gett Naturvårdsverket i uppdrag att före den 1
juli ta fram en plan för omprövning av industrins
utsläppsvillkor. Samtidigt har miljöskyddskommittén fått i
uppdrag att närmare studera huruvida nuvarande
omprövningsregler behöver ändras. Vi anser emellertid att
de behöver omändras. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Miljöskyddsförordningen § 7
Kontrollen av miljöutsläppen bör vara kontinuerlig och
återkomma med korta mellanrum. Så sker inte i dag. Vi
anser att kontrollprogrammen bör ses över. Även om
företagens egenkontroll utgör grunden i
kontrollverksamheten måste myndigheten fortlöpande
följa efterlevnaden av tillstånden. Särskilda resurser måste
tillföras för att utnyttja bästa möjliga kontrollteknik, som
t.ex. Opsis för luftföroreningar. Vi anser att i
kontrollprogrammen måste prioriteras mätningar och
analyser av ämnen och föreningar som ger de allvarligaste
effekterna på miljön. Miljöskyddsförordningens § 7 måste
ändras så att möjlighet ges för myndigheterna att prioritera
ärendena utifrån miljöeffekt, vilket bör ges regeringen
tillkänna.
Ren produktion
Tillståndsprövningen bör inriktas enligt principen för ren
produktion. Genom en produktion av rena produkter
tillsammans med en resurssnål teknik möjliggörs slutna
kretslopp. Både det avfall som uppstår vid produktionen
och det som blir kvar av varan efter användning bör
återföras till endera ny användning eller naturens kretslopp.
Med en sådan teknik kan produktionen ökas utan att miljön
påverkas negativt. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Kontrollerbara utsläpp
I dag anges de mängder som ett företag har rätt att släppa
ut av miljöfarliga ämnen som ett riktvärde, vanligen en viss
mängd per år. Tillåtna värden får normalt inte överskridas,
kan det heta. Finner man då höga utsläppsvärden, kan de
ansvariga påstå att detta inte är de normala värdena utan att
man brukar ha lägre. Det är oerhört svårt att fälla någon för
överskridande av ungefärliga värden, riktvärden. Exakta
gränsvärden som är juridiskt bindande vore lättare att
kontrollera men sådana anges i dag endast för ett fåtal
ämnen. Problemet med oklara villkor framförs också i
BRÅ-rapporten Ambitioner och flaskhalsar. I denna
påtalas att oklara villkor i vissa fall i sig är ett större problem
än avsaknaden av villkor.
Tillståndsgivningen måste därför bli mera precis och
restriktiv. Ett medgivande om att släppa ut miljöfarliga
ämnen bör i stället anges som ett gränsvärde för en
begränsad tidsperiod t.ex. en timme eller en dag.
Därmed uppnås en högre grad av säkerhet som leder till
en ökad rättssäkerhet också för den som ansvarar för berörd
verksamhet. Gränsvärdena ska anges som
miljökvalitetsnormer utifrån vad naturen tål. Detta bör ges
regeringen tillkänna.
Miljöskyddslagen -- påföljder
En viktig princip i ett rättssamhälle är att påföljden för
ett brott ska vara relaterat till brottets straffvärde. Ett
allvarligt brott ska därmed åtföljas av en mer ingripande
påföljd än ett lindrigt brott. Grov misshandel och grov stöld
leder också till mer kännbara påföljder för brottslingen än
misshandel och snatteri.
Sedan miljöskyddslagens tillkomst för ca 20 år sedan har
ett litet antal fällande domar avkunnats. Trots att det skett
en procentuellt sett stor ökning av anmälningar och domar
under åttiotalet är det fortfarande fråga om mycket få fall.
Därtill kommer att handläggningstiden är oacceptabelt lång
och straffen låga. Ingen har hitintills dömts till fängelse för
enbart brott mot miljön. Den genomsnittliga
påföljden har varit 35 dagsböter. Dagsböter är en vanlig
påföljd för lindrigare brott som t.ex. snatteri. Av den
tillgängliga statistiken skulle man kunna tro att
överträdelser mot miljöskyddslagen är ovanliga och
regelmässigt av lindrig art. Men av de avkunnade fällande
domarna framgår att företagen ofta under lång tid och
upprepade gånger orsakat skadliga utsläpp till mark, vatten
och luft.
Även när det gäller de ekonomiska styrmedlen och
sanktionerna som står till buds är handläggningstiderna
mycket långa. Miljöskyddsavgiften hade 1991 endast
kommit till användning i fyra fall sedan den infördes 1981.
Under förra riksmötet gavs regeringen i uppdrag att
undersöka möjligheterna av att särbehandla frågan om
miljöskyddsavgiften ska kunna komma att utdömas oavsett
om en överträdelse av koncessionsvillkoren medfört
ekonomisk vinning eller ej.
Riksdagen har därtill vid upprepade tillfällen uttalat att
brott mot miljöskyddslagen är allvarliga. Under åren har
riksdagen visserligen beslutat om ändringar och tillägg i
miljöskyddslagen i syfte att bekämpa miljöbrotten. Så har
t.ex. vissa ändringar i påföljdsreglerna för miljöbrott gjorts
på senare tid och trätt i kraft den 1 juli 1989. Därmed bör
situationen bli något bättre än den tidigare varit, eftersom
uppsåtliga brott normalt härigenom skall medföra fängelse.
Enligt vår uppfattning är detta inte tillräckligt.
Miljöbrotten är enligt domstolspraxis i påföljdshänseende
alltjämt mestadels likställda med lindriga brott. Bl.a.
behövs en än skärptare syn på miljöbrotten i
påföljdshänseende -- det skall vara kännbart för den
skyldige att förstöra miljön -- och vidare är det nödvändigt
med större möjligheter till differentiering vid bedömningen
av överträdelser mot miljöskyddslagstiftningen. En
straffskärpning är nödvändig. En möjlighet är att överväga
särskilda straffskalor för ''normalbrott'' och ringa
respektive grova brott. Bötesstraff borde då reserveras för
ringa brott. För normalbrott skall påföljden i princip bli
frihetsstraff. Däremot är det knappast motiverat -- i vart fall
inte i dag -- att inte ta sedvanliga individualpreventiva
hänsyn. Villkorlig dom och kännbara böter kan vara en
lämplig påföljd om personliga skäl talar mot
frihetsberövande.
Dessa frågor bör utredas av miljöskyddskommittén,
vilket bör ges regeringen tillkänna.
Utbildning och fortbildning
Antalet miljömål är fortfarande litet. Erfarenheterna av
miljömål är därför begränsade i de enskilda
åklagardistrikten, men även i åklagarregionerna och
centralt. Stora skillnader finns i hanteringen av miljömålen
från åklagarnas sida. I vissa län t.ex. driver åklagarna
nästan var tredje anmälan om miljöbrott vidare till åtal. I
andra län har anmälningarna hittills aldrig nått dit. Detta är
uppseendeväckande.
En förundersökning kräver ofta att olika miljöexperter
deltar i arbetet. Förundersökningsledaren måste ha
ingående kunskaper om de möjligheter som står till buds
avseende analyser m.m. och bör därutöver ha en ingående
kunskap i miljöfrågor. Detta är en förutsättning för ett
effektivt beivrande av miljöbrottsligheten.
Utbildningen och fortbildningen hos både polisen och
åklagarsidan har inletts, men måste förbättras ytterligare
vad gäller miljölagar och miljörätt. Miljöutbildning är viktig
även för domare. Många av dessa har hittills knappt fått
någon fortbildning alls på detta område. Därför behövs
utbildningsinsatser även för domarna.
Vad som anförts om utbildning och fortbildning på
miljöområdet för polis, åklagare och domare bör ges
regeringen tillkänna.
Särskilda miljöåklagare
De nuvarande förhållandena är otillfredsställande både
för den som leder förundersökningen och för den
misstänkte. När det gäller andra komplicerade frågor har
samhället valt att tilldela speciella åklagare uppgiften att
leda förundersökning och föra talan i domstol. Enligt vår
mening bör miljörätten behandlas på samma sätt i vart fall
under en övergångstid, tills tillräcklig erfarenhet av
miljöbrottsligheten vunnits. Frågan om särskilda
miljöåklagare bör utredas av miljöskyddskommittén, vilket
bör ges regeringen till känna.
Miljöansvarig
I det dagliga arbetet med att utreda och beivra miljöbrott
har det visat sig vara svårt för åklagaren att fastställa vem
som ansvarat för en viss miljöförstörande åtgärd.
Ansvarsförhållandena inom det misstänkta företaget är ofta
inte helt klara och sådana oklarheter måste undanröjas. Vi
anser därför att miljöskyddslagen bör kompletteras med en
bestämmelse med innebörden att en särskild miljöansvarig
ska utses på varje företag som sysslar med miljöfarlig
verksamhet i sådan omfattning att koncessionsnämnden
utfärdat anvisningar för driften av företaget. Detta bör ges
regeringen tillkänna.
Miljöombudsman
Samhällets kontroll av miljöföroreningar är bristfällig.
Domstolarnas bevakning av miljöbrott är också
otillfredsställande. Med de ökade kunskaperna om
miljöriskernas betydelse för samhället och för enskilda
människor anser vi att inrättandet av en miljöombudsman
skulle kunna göra en väsentlig insats för miljövården och
rättssäkerheten i vårt land. Myndigheter inom miljövårdens
område har till uppgift att skydda miljön ur samhällets
synvinkel och är därmed till gagn för den enskilde.
Personer som har drabbats av miljöskador har hitintills
sökt hjälp hos enskilda advokater och stiftelsen
Miljöcentrum. Dessa gör ett värdefullt arbete, men
enskilda initiativ klarar inte att täcka det verkliga
hjälpbehovet. En sådan uppgift bör fyllas av en fristående
miljöombudsman. Till denna ämbetsmans tjänst bör knytas
utredare, kanslipersonal och utredningsresurser.
Miljöombudsmannen, bör ges möjlighet att själv föra talan
i domstolar och ge rekommendationer till myndigheter.
Härigenom kan en miljöombudsman fylla en viktig funktion
för att förbättra miljövården. Detta bör regeringen positivt
pröva.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en översyn av
tillståndsgivningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en ändring av
miljöskyddsförordningens 7 §,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ren produktion,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om vikten av att fastställa exakta
gränsvärden för miljöutsläpp,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skärpta påföljder vid brott mot
miljöskyddslagen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning i miljörätt för polis,
åklagare och domare,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om särskilda miljöåklagare,1
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöansvariga på företagen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en miljöombudsman.
Stockholm den 27 januari 1992
Ingbritt Irhammar (c)
Karin Starrin (c)