Den liberala synen på miljöpolitik börjar få stort
genomslag. Miljöpolitik handlar i dag till stor del om att
knyta samman miljöpolitik med den ekonomiska politiken.
Bara för några år sedan ansågs miljöavgifter vara radikala
grepp inom miljöpolitiken. Idag är ekonomiska styrmedel
en effektiv metod för att styra människors och företags
handlande.
Vårt parti -- folkpartiet liberalerna -- har förespråkat
ekonomiska styrmedel som komplement till andra
styrmedel i miljöpolitiken under mer än 20 år. Med
ekonomiska styrmedel avses främst utsläppsavgifter och
överlåtbara utsläppsrätter. Också panter räknas dit. Mot
dessa styrmedel skall då ställas direkta regleringar, t.ex. i
koncessionsvillkor.
Vid direkt reglering åläggs företagen att minska sina
utsläpp till vissa bestämda nivåer. Metodens nackdelar är
mest uppenbara när målet är att begränsa många små
utsläpp. Det är ofta svårt att uppnå kostnadseffektivitet,
dvs. att utsläppen reduceras först där det är billigast, med
detta styrmedel. Eftersom reningsinsatser som går längre än
vad reglerna kräver inte ger någon vinst är motiven till
ytterligare insatser små. Teknisk utveckling drivs i första
hand fram genom skärpta krav, inte av ekonomiska
incitament. När antalet utsläppspunkter är relativt litet är
metoden lättare att hantera. Om målet är att reducera
utsläppen från ett fåtal stora och väl definierade utsläpp kan
direkta regleringar ge god effekt.
Utsläppsavgifter innebär att alla utsläpp beläggs med en
viss avgift per enhet. Företagen kan sedan välja mellan att
begränsa utsläppen eller betala avgiften. Således ligger det
i företagens ekonomiska intresse att begränsa utsläppen till
den nivå där kostnaden för ytterligare åtgärder är högre än
utsläppsavgiften. Ett system med utsläppsavgifter ger starka
incitament till kostnadseffektiv rening. Metoden ger goda
ekonomiska motiv till teknisk utveckling. Den lämpar sig
bra för att reducera utsläpp från många små utsläppskällor.
Överlåtbara utsläppsrätter innebär att företagen ges rätt
att göra sammanlagda utsläpp upp till en högsta total nivå.
Populärt uttryckt placeras företagen inom en ''bubbla''.
Företagen i bubblan kan köpa och sälja utsläppsrätter till
varandra. De kan således välja mellan att rena sina utsläpp
eller köpa fler utsläppsrätter. Också detta styrsystem leder
till att företagen söker kostnadseffektiva lösningar.
Metoden är mycket lämplig för att reglera totala
utsläppsnivåer. Myndigheterna har hela tiden kontroll över
de totala utsläppen.
Misstron mot systemet med överlåtbara utsläppsrätter i
Sverige är av samma slag som den misstro som tidigare
rådde mot miljöavgifter. Vi vill att olika bubbelmodeller,
anpassade till svenska förutsättningar, snarast utreds och
prövas.
Ett system med överlåtbara utsläppsrätter låter sig
dessutom mycket väl kombineras med begreppet
miljökvalitetsnormer. Miljökvalitetsnormer innebär att
myndigheterna sätter en gräns för hur mycket föroreningar
som kan tolereras i ett område. Det blir alltså de
belastningar miljön klarar av utan att ta skada som avgör
hur stora utsläppen får vara. Kvalitetsnormerna måste, för
att bli verkningsfulla, kombineras med en åtgärdsplan för
vad som skall hända när normen inte uppfylls -- dvs. när
man passerat gränsen för vad naturen tål. Det finns två
huvudlinjer för agerandet i sådana lägen. Den ena
huvudlinjen bygger på användandet av planmässiga
styrmedel -- dvs. man fattar politiska beslut om, t.ex.,
vilken fabrik som måste minska utsläppen eller lägga ned
verksamheten helt, vilka nyetableringar som kan tillåtas
eller vilka andra prioriteringar som är nödvändiga. Den
andra huvudlinjen bygger på marknadsekonomiska
styrmedel. Ett exempel på det senare är just utsläppskvoter
i en bubbla. Vi tror att marknadsekonomiska styrmedel är
att föredra.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om överlåtbara utsläppsrätter.
Stockholm den 27 januari 1992
Karin Pilsäter (fp)
Carl B Hamilton (fp)