Enligt naturvårdslagen råder strandskydd vid havet,
insjöar och vattendrag generellt intill 100 meter från
strandlinjen. Syftet med strandskyddet är att åt
allmänheten trygga tillgången till platser för bad och
friluftsliv. Om det behövs för att tillgodose syftet med
strandskydd kan detta utövas till att gälla intill 300 meter
från strandlinjen. Strandområde som uppenbarligen saknar
betydelse för bad och friluftsliv kan undantas från
strandskydd av regeringen eller länsstyrelsen.
Inom strandskyddsområde råder bl.a. byggförbud.
Mark får inte ianspråktagas på sådant sätt att allmänheten
hindras eller avhålls från att beträda strandskyddsområde.
Länsstyrelsen får medge undantag från förbudsreglerna om
särskilda skäl finns. Enligt naturvårdsförordningen får
länsstyrelsen överlåta till kommunen att meddela undantag
från förbuden. Naturvårdsverket har utfärdat råd och
anvisningar om tillämpningen.
Naturvårdslagens regler om strandskydd är väl
grundade. För samhället måste det vara av grundläggande
betydelse att inse och erkänna att stränderna har mycket
stor betydelse för både bad och friluftsliv samt för
fritidsboende. I den konfliktsituation som kan råda mellan
fritidsboende och friluftsliv har samhället valt att prioritera
den gemensamma användningen av stränderna för
friluftsliv, en prioritering som är helt riktig.
Konkurrenssituationen mellan fritidsboende och
friluftsliv i fråga om stränder är väsentligt olika i skilda delar
av landet. När de första strandskyddsreglerna tillkom
genom 1952 års strandlag var det situationen i de tätast
befolkade delarna av landet, i storstadsområdena och
framför allt Stockholmsområdet som motiverade
lagstiftningen.
Senare har generella strandskyddsregler införts i och
med lagändringar i mitten av 1970-talet. I de anvisningar
och i den tillämpning som naturvårdsverket emellertid gett
uttryck för har det inte tagits in någon möjlighet att i de
enskilda ärendena göra en avvägning mellan de
konkurrerande intressena efter förhållandena på platsen
eller i landsdelen. Anvisningarna och tillämpningen genom
naturvårdsverket ger i stället uttryck för absoluta normer
med samma bedömningar såväl i starkt urbaniserade
områden som i utpräglade glesbygdsområden.
Detta har kommit till uttryck i en mängd besvärsärenden
i landet. Som exempel kan nämnas naturvårdsverkets
överklagande av länsstyrelsens i Norrbotten beslut 1979 om
riktlinjer för strandskyddet i länet. Regeringen avgjorde
först 1989 dessa besvär i enlighet med länsstyrelsens beslut.
Allmänhetens tillgång till stränder för bad och friluftsliv
i Norrbottens län kan tryggas på ett mycket generöst sätt
samtidigt som fritidsbebyggelse inom 100 meter från
stränderna inte sällan också kan tillåtas. I flera
inlandskommuner kan t.o.m. huvuddelen av
fritidsbebyggelsen tillåtas inom 100 meterszonen utan att
strandskyddets syfte i den regionen ens mätbart inskränks.
Vi vill hävda att tillgången till önskvärda stränder för
friluftsliv numera mycket väl kan tillgodoses genom den
omsorgsfulla planering som med modern plan- och
bygglagstiftning sker i kommunerna. I Norrbottens län finns
ännu inte något så omfattande bebyggelsetryck i fråga om
fritidshus eller andra anläggningar vid stränderna att en
riklig tillgång till fria stränder hotas.
Enligt naturvårdslagen får statens naturvårdsverk
generellt överklaga alla beslut som meddelats med stöd av
lagen. Detta inbjuder till motsatsförhållanden mellan de
myndigheter som har ansvar för tillämpningen.
Naturvårdsverket har särskilt under senare tid utövat sin
befogenhet att anföra besvär i mycket stor omfattning.
Naturvårdsverket har valt att använda sina resurser på ett
mycket påtagligt sätt för att granska detaljärenden. Endast
i liten utsträckning har det märkts att verket är intresserat
av att samla upp erfarenheter från lokal och regional nivå.
Tillkomsten av naturvårdslagen med dess bestämmelse
om strandskydd var av avgörande betydelse för
allemansrätten och för miljöskyddet. Lagen har förhindrat
en fortsatt exploatering av kustområden och av andra
områden som är viktiga för natur och friluftsliv.
Naturvårdslagens bestämmelse om strandskydd bör
dock ändras så att det framgår att det vid tillämpningen av
bestämmelsen är viktigt att den lokala och regionala
kunskapen om området får väga tungt. När det gäller
tättbebyggda områden i södra delen av Sverige är en
skärpning motiverad medan det kan finnas skäl för en
generösare tillämpning i andra delar av landet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av naturvårdslagens
bestämmelse om strandskydd.
Stockholm den 27 januari 1992
Monica Öhman (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Bruno Poromaa (s)
Leif Marklund (s)