Enligt naturvårdslagen råder strandskydd vid havet, insjöar och vattendrag generellt intill 100 meter från strandlinjen. Syftet med strandskyddet är att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv. Om det behövs för att tillgodose syftet med strandskydd kan detta utövas till att gälla intill 300 meter från strandlinjen. Strandområde som uppenbarligen saknar betydelse för bad och friluftsliv kan undantas från strandskydd av regeringen eller länsstyrelsen.
Inom strandskyddsområde råder bl.a. byggförbud. Mark får inte ianspråktagas på sådant sätt att allmänheten hindras eller avhålls från att beträda strandskyddsområde. Länsstyrelsen får medge undantag från förbudsreglerna om särskilda skäl finns. Enligt naturvårdsförordningen får länsstyrelsen överlåta till kommunen att meddela undantag från förbuden. Naturvårdsverket har utfärdat råd och anvisningar om tillämpningen.
Naturvårdslagens regler om strandskydd är väl grundade. För samhället måste det vara av grundläggande betydelse att inse och erkänna att stränderna har mycket stor betydelse för både bad och friluftsliv samt för fritidsboende. I den konfliktsituation som kan råda mellan fritidsboende och friluftsliv har samhället valt att prioritera den gemensamma användningen av stränderna för friluftsliv, en prioritering som är helt riktig.
Konkurrenssituationen mellan fritidsboende och friluftsliv i fråga om stränder är väsentligt olika i skilda delar av landet. När de första strandskyddsreglerna tillkom genom 1952 års strandlag var det situationen i de tätast befolkade delarna av landet, i storstadsområdena och framför allt Stockholmsområdet som motiverade lagstiftningen.
Senare har generella strandskyddsregler införts i och med lagändringar i mitten av 1970-talet. I de anvisningar och i den tillämpning som naturvårdsverket emellertid gett uttryck för har det inte tagits in någon möjlighet att i de enskilda ärendena göra en avvägning mellan de konkurrerande intressena efter förhållandena på platsen eller i landsdelen. Anvisningarna och tillämpningen genom naturvårdsverket ger i stället uttryck för absoluta normer med samma bedömningar såväl i starkt urbaniserade områden som i utpräglade glesbygdsområden.
Detta har kommit till uttryck i en mängd besvärsärenden i landet. Som exempel kan nämnas naturvårdsverkets överklagande av länsstyrelsens i Norrbotten beslut 1979 om riktlinjer för strandskyddet i länet. Regeringen avgjorde först 1989 dessa besvär i enlighet med länsstyrelsens beslut.
Allmänhetens tillgång till stränder för bad och friluftsliv i Norrbottens län kan tryggas på ett mycket generöst sätt samtidigt som fritidsbebyggelse inom 100 meter från stränderna inte sällan också kan tillåtas. I flera inlandskommuner kan t.o.m. huvuddelen av fritidsbebyggelsen tillåtas inom 100 meterszonen utan att strandskyddets syfte i den regionen ens mätbart inskränks.
Vi vill hävda att tillgången till önskvärda stränder för friluftsliv numera mycket väl kan tillgodoses genom den omsorgsfulla planering som med modern plan- och bygglagstiftning sker i kommunerna. I Norrbottens län finns ännu inte något så omfattande bebyggelsetryck i fråga om fritidshus eller andra anläggningar vid stränderna att en riklig tillgång till fria stränder hotas.
Enligt naturvårdslagen får statens naturvårdsverk generellt överklaga alla beslut som meddelats med stöd av lagen. Detta inbjuder till motsatsförhållanden mellan de myndigheter som har ansvar för tillämpningen. Naturvårdsverket har särskilt under senare tid utövat sin befogenhet att anföra besvär i mycket stor omfattning. Naturvårdsverket har valt att använda sina resurser på ett mycket påtagligt sätt för att granska detaljärenden. Endast i liten utsträckning har det märkts att verket är intresserat av att samla upp erfarenheter från lokal och regional nivå.
Tillkomsten av naturvårdslagen med dess bestämmelse om strandskydd var av avgörande betydelse för allemansrätten och för miljöskyddet. Lagen har förhindrat en fortsatt exploatering av kustområden och av andra områden som är viktiga för natur och friluftsliv.
Naturvårdslagens bestämmelse om strandskydd bör dock ändras så att det framgår att det vid tillämpningen av bestämmelsen är viktigt att den lokala och regionala kunskapen om området får väga tungt. När det gäller tättbebyggda områden i södra delen av Sverige är en skärpning motiverad medan det kan finnas skäl för en generösare tillämpning i andra delar av landet.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om ändring av naturvårdslagens bestämmelse om strandskydd.
Stockholm den 27 januari 1992 Monica Öhman (s) Sten-Ove Sundström (s) Bruno Poromaa (s) Leif Marklund (s)