Stor uppmärksamhet har under senare år riktats mot
olika typer av våtmarker. Ökade kunskaper om dessa
naturmiljöer har medfört att deras stora värde från
ekonomisk, kulturell, vetenskaplig och rekreativ synpunkt
erkänts. Trots detta finns fortfarande behov av särskilda
skyddsåtgärder. Hoten mot våtmarkerna är inte enbart en
fråga för en enskild nation utan en i högsta grad
internationell företeelese.
Ett internationellt samarbete för att skydda olika former
av våtmarker startade i och med tillkomsten av
våtmarkskonventionen (Convention on Wetlands) i Ramsar
i Iran år 1971. Den svenska regeringen beslutade den 28 juni
1974 att underteckna konventionen, och den 5 december
samma år ratificerades den utan förbehåll. Konventionens
förteckning över internationellt viktiga våtmarker (CW-
listan) upptog för Sveriges vidkommande 20 objekt om
totalt ca 2 700 km2.
Med våtmarker avses vissa i konventionen angivna
vattenmiljöer, vilket bl.a. innefattar grunda havsområden,
vilkas djup vid lågvatten inte överstiger sex meter och
angränsande strand- och kustområden. Våtmarkernas
betydelse för fåglar som ekologiskt är beroende av
våtmarker framhålls särskilt, men även andra botaniska,
zoologiska, limnologiska, hydrologiska eller ekologiska
värden skall beaktas.
Genom att ansluta sig till konventionen förbinder sig
varje fördragsslutande part att generellt främja bevarandet
av våtmarker. Detta innebär att våtmarkerna bör ägnas stor
uppmärksamhet vid såväl all planläggning som
naturresursutnyttjande.
CW-listan upptar tre skånska områden: Falsterbo--
Fotevikenområdet, Klingavälsån--Krankesjöområdet samt
Helgeåns vattensystem kring Araslövssjön--Hammarsjön--
Egeside. Ökade resurser om ekologiska samband och
biologiska värden har påvisat ytterligare några områden
som särskilt bör uppmärksammas, nämligen den inre delen
av Skälderviken samt stora delar av Lundåkrabukten. Båda
områdena utgörs av grunda havsområden med angränsande
strandängsområden, vilka till stor del ännu utgörs av
betande havsstrandängar omväxlande med andra typer av
ängsmarker. Den välhävdade havstrandängen tillhör idag
en av vårt lands sällsynta naturtyper. Fågellivet är rikt med
häckande arter som bl.a. strandskata, skärbläcka,
strandpipare, toftsvipa, brushane, kärrsnäppa, kentsk tärna
och småtärna. Flera av dessa tillhör de hotade arterna i vårt
land.
Lundåkrabukten är av internationell betydelse som rast-
och övervintringslokal för sångsvan, knölsvan och knipa.
När det gäller rastande och flyttande fåglar är bukten känd
för att hysa stora mängder myrspovar under våren. På
standängarna växer även åtskilliga växtarter som kan
betraktas som sällsynta eller utrotningshotade.
I samband med försöksverksamhet med fysisk planering
av kust- och havsområden, som initierats av
havsresursdelegationen, har konstaterats att
grundområdena i Lundåkrabukten bör betraktas som
speciellt värdefulla i Öresund, då stora delar av denna
våtmarkstyp redan biologiskt försvunnit genom att den
tagits i anspråk för utfyllnader. De vidsträckta
grundområdena tjänar som uppväxt- och födosöksplatser
för flatfisk, lek och uppväxt av horngädda samt uppväxt av
ung torsk. Basen för den stora fiskproduktionen, liksom
förutsättningarna för det rika fågellivet, utgörs av tillgången
på bottenlevande smådjur. Grundområdena får dock inte
betraktas som isolerade enheter, utan det är i kombination
med lämpliga övervintringsplatser på djupare vatten som en
fungerande och produktiv livsmiljö erhålles.
Med hänsyn till såväl biologiska värden som den
ekologiska funktion som inre delen av Skälderviken och
stora delar av Lundåkrabukten uppvisar är det angeläget att
de områden som avgränsats på bifogade karta förs upp på
den svenska listan över våtmarker av internationell
betydelse (CW-listan).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillägg till den svenska CW-listan
till skydd för våtmarker i inre delen av Skälderviken och
Lundåkrabukten.