Ett av riksdagens viktigaste beslut på bilavgasområdet
togs den 7 juni 1988 och därmed slogs fast att regler om
bilars avgasutsläpp m.m. inte fick inkräkta på konkurrensen
på bilservicemarknaden. Därefter har bilavgaslagen och
bilavgasförordningen ändrats och utformats i enlighet
därmed. Naturvårdsverkets förordningar (bl.a. de s.k. A 40-bestämmelserna),
som reglerar detta område, har
dock inte ändrats i enlighet med riksdagsbeslutet. Däremot
har den socialdemokratiska regeringen, som en följd av
senare riksdagsbeslut, uppdragit åt naturvårdsverket att
utfärda regler som gör att även andra delar, än de delar som
bilar utrustas med från början, skall kunna användas vid
reparationer av bilars motorer och avgasreningssystem.
Under 1990 överlämnade naturvårdsverket till
miljödepartementet ett förslag -- A 91-bestämmelserna.
Meningen var att dessa skulle
motsvara regeringens intentioner. Förslaget uppfyller dock
varken regeringens avsikter eller riksdagsbesluten om att
konkurrensen i bilservicebranschen skall bibehållas.
Det är fråga om ca 20 000
arbetsplatser inom den bilmärkesobundna sektorn
som riskerar att dels försvinna, dels övergå til den s.k.
märkessektorn om inte naturvårdsverkets regler får en helt
konkurrensneutral utformning. Arbetsplatserna fördelar
sig enligt följande: ca 200 personer hos svenska tillverkare
av avgasrelaterade delar (huvudsakligen
katalysatortillverkning och tillverkning av ljuddämpare
m.m.), mellan 1 000
och 1 500
personer hos 300 till 400 lokalgrossistföretag spridda
över hela Sverige samt verkstadspersonal på ca 950 mindre
s.k. allbilverkstäder spridda över hela landet.
Det lämnade förslaget till A 91-bestämmelser
skulle inte kunna fungera i praktiken
därför att den certifiering som föreskrivs i A 91-bestämmelserna
blir orimligt kostsam för de
fristående komponenttillverkarna. Därmed kan
konkurrensen inte upprätthållas inom
bilservicemarknaden, eftersom allbilverkstäder av olika
slag inte skulle kunna köpa andra delar än s.k. originaldelar
för motor- och avgasreparationer. De skulle därmed bli helt
beroende av billeverantörerna och deras återförsäljare. För
de totalt inemot 50 000
artiklar, som enligt naturvårdsverkets definition är
att anse som avgasrelaterade, skulle den totala
certifieringskostnaden uppgå till över 10 miljarder kronor
enligt naturvårdsverkets egen beräkningsmodell. Den
socialdemokratiska regeringen tog inte ställning till
naturvårdsverkets förslag och det viktigaste skälet torde ha
varit att förslaget inte tillgodosåg kravet på att fri
konkurrens inom bilservicemarknaden skall upprätthållas
och därmed ge möjligheter för den märkesobundna
sektorns huvudsakligen små företag att utvecklas på
kommersiellt sunda villkor.
Naturvårdsverkets förslag till A 91-bestämmelser
har sin grund i tidigare utfärdade A 40-bestämmelser.
Grundregeln i A 40-bestämmelserna
är att alla bilar från 1976 och senare
års modell i allt vad som rör avgaser måste vara utrustade
med exakt samma delar som det typprovade exemplaret
hade, från och med leverans till dess bilen skrotas. Även
naturvårdsverkets A 90-bestämmelser
bygger på A 40-bestämmelserna.
A 90-bestämmelserna
stadgar att endast billeverantörer
har rätt att ansöka om att få göra modifieringar i tidigare
utfärdade typintyg. Det utgör den viktigaste förklaringen
till att så få billeverantörer erbjuder bilägare möjligheten
att utrusta sina bilar av 1988 och tidigare års modell med
katalysatorer.
A 90-bestämmelserna
måste ändras så att det blir möjligt
för andra aktörer på marknaden än billeverantörer att ta
fram avgasreningskoncept, bl.a. katalysatorkit, som gör det
möjligt för bilägare att utrusta sina bilar med
kompletterande avgasreningsutrustning. De bilar som är
aktuella i detta avseende är i första hand de bilar av 1985
eller 1986 och senare års modell som kan köras på blyfri
bensin. Dessa bilar uträttar, näst efter de nyaste bilarna av
1989 och senare års modell, det största transportarbetet och
påverkar därför miljön i stor utsträckning. En förändring av
A 90-bestämmelserna
skulle möjliggöra att samhället inte
behöver vara beroende av billeverantörers eventuella och
hittills svaga intresse att ta fram tekniska lösningar för t.ex.
eftermontering av katalysatorer. En ändring av
bestämmelserna bör leda till avsevärda miljöförbättringar,
särskilt med tanke på att den genomsnittliga livslängden för
bilar i Sverige är över 15 år. Eftermontering av katalysatorer
på den befintliga bilparken är det mest verkningsfulla
medlet att åstadkomma miljöförbättringar.
I dessa sammanhang framhålls ofta att endast
billeverantörerna kan hålla konsumenterna skadeslösa då
reparationer misslyckats eller då bilar utrustats med
tilläggsutrustning som inte fungerar tillfredsställande. Det
är ett ogrundat antagande eftersom även den
bilmärkesobundna sektorn, liksom märkessektorn, lyder
under såväl konsumentköplagen som
konsumenttjänstlagen, vilka båda stadgar att konsumenten
har en tvåårig reklamationsfrist. Denna gör att alla bilar
som här kan komma ifråga inställs till obligatorisk
kontrollbesiktning vid Svensk Bilprovning minst en gång
och i regel två gånger under de två åren. En anmärkning vid
kontrollbesiktningen möjliggör för konsumenten att få en
rättelse till stånd hos den verkstad, och dess leverantörer,
som ansvarat för den aktuella avgasrelaterade reparationen
eller monteringen av den miljöförbättrande
tilläggsutrustningen.
Det bör åligga regeringen att fullfölja den förra
regeringens arbete och se till att riksdagens beslut i
anslutning till bilavgasfrågan fullföljs, nämligen att
konkurrensen på bilservicemarknaden upprätthålls, och
därvid uppdra åt naturvårdsverket att ändra sina
författningar, särskilt A 40-bestämmelserna
och A 90-bestämmelserna
i enlighet därmed, samt besluta att A 91-bestämmelserna
inte genomförs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om konkurrensneutrala regler för
bilavgaser.
Stockholm den 24 januari 1992
Håkan Strömberg (s)
Elvy Söderström (s)
Hans Karlsson (s)
Sverre Palm (s)