Innehåll 1
Sammanfattning 2 2
En hållbar utveckling 3 3
Sverige inför konferensen om miljö och utveckling 8 4
Europa och miljön 11 5
Utveckling av styrmedlen 15 6
Ett kemikalie- och avfallssnålt samhälle18 7
Ett miljöanpassat trafiksystem22 8
Ett miljöanpassat energisystem26 9
Värnet om marken och naturvården28 10
Omställningen av jord- och skogsbruk32 11
Miljöutskott i riksdagen36 12
Borgerlig miljöpolitik37 13
Hemställan38
1. Sammanfattning
Vi socialdemokrater vill göra Sverige till ett
föregångsland inom miljöpolitiken. Omställningen mot
hållbar utveckling måste drivas vidare. Med regeringens
politik har denna stannat upp. Vi föreslår att en kommission
får i uppdrag att initiera åtgärder för en hållbar
utveckling i ljuset av vad som beslutas vid FN-konferensen
om miljö och utveckling denna sommar. Kommissionen bör
utnyttja samma arbetsmetod som framgångsrikt utnyttjades
i de regionala miljöprojekten. Regeringen måste lägga
förslag om bl.a. miljöräkenskaper i monetära termer.
Vid FN-konferensen om miljö och utveckling denna
sommar måste Sverige ställa kravet på en internationell
överenskommelse om en radikal nedskrivning av de fattiga
ländernas skulder. Vi föreslår att den globala miljöfonden
utvidgas till fattigdomsrelaterade miljöproblem. Sverige
måste driva att ett avtal till skydd för klimatet innehåller
konkreta utsläppsbegränsningar. Sverige måste redan nu
redovisa vilka konsekvenser ett avtal till skydd för den
biologiska mångfalden får för svenskt vidkommande.
Ett medlemskap i EG måste innebära en skärpning av
miljöambitionerna. Substitutionsprincipen (ersätta farliga
ämnen med mindre farliga) måste omsättas till EG-lag. Vi
kräver att regeringen driver en mycket aktiv politik och
redan nu anger på vilka områden som undantag från EGs
regler måste begäras i avvaktan på att EGs regler blir
strängare. EG kan inte användas som skäl för att sänka eller
avskaffa miljörelaterade skatter och avgifter. Vi föreslår att
delar av Östeuropabiståndet används för klara åtaganden i
uppföljningen av Ronneby-konferensen om att återställa
Östersjöns miljö.
Styrmedlen för en hållbar utveckling behöver utvecklas.
Vi föreslår att användningen av ekonomiska styrmedel
breddas och att ofullkomligheter ur miljösynpunkt i
skattesystemet justeras. Användningen av taxor och
avgifter i övrigt bör ges en miljöprofil. Vi föreslår också hur
planeringsinstrumenten skall utvecklas, bl.a. på kommunal
nivå.
Arbetet för ett kemikalie- och avfallssnålt samhälle
måste föras vidare. Vi föreslår att en ny lista på ämnen som
bör avvecklas eller starkt begränsas tas fram. Skatt införs på
HCFC, s.k. mjuka freoner, eftersom de ökar starkt. En
avgift på osorterade sopor bör införas från 1994 för att
säkerställa målet med källsortering. Arbetet med att
utveckla nya återvinnings- och återtagningssystem måste
drivas vidare, bl.a. pekas datorerna ut som ett nytt område.
Utvärdering av den positiva miljömärkningen föreslås
också.
Den beslutade strategin om att miljöanpassa
trafiksystemet som riksdagen beslutat om (ökade
investeringar i järnvägar och storstäder, renare fordon och
bränslen samt aktivare planering) förslås bli
vidareutvecklad. Underlag för nästa steg i miljöklassningen
av fordon tas fram nu. Det bör vara en miljöklass med en
avancerad kravprofil. En plan för hur investeringar i
infrastruktur skall medverka i ett miljöanpassat
trafiksystem måste tas fram. Avsnittet innehåller flera
påpekanden om åtgärder som regeringen inte brytt sig om,
bl.a. åtgärder för att minska sjöfartens svavelutsläpp.
Moderaterna har nu sällat sig till energiuppgörelsen. Vi
förutsätter att det förslag till nedsättningsregler för
industrin som regeringen nu arbetar med tillgodoser
tillväxt-, fördelnings- och miljökrav.
Äganderätt är viktigare än allemansrätt för regeringen.
Vi föreslår att den parlamentariska utredningen om stärkt
äganderätt också skall behandla effekterna på naturvård m
m, bl.a. allemansrätten och strandskyddet. Det arbete för
nya principer om intrångsersättning som den
socialdemokratiska regeringen startade måste leda till
konkreta förslag från regeringen. Ytterligare 11 milj.kr
föreslås till vård och förvaltning av naturreservat, p.g.a.
ökad areal naturreservat. Även beredskapsmedel bör
utnyttjas.
I omställningen av skogs- och jordbruk läggs tonvikten
vid dels uppföljningen av det livsmedelspolitiska beslutet,
dels arbetet i skogspolitiska kommittén. Vi föreslår att
miljöavgiften på handelsgödsel ökar med 200 milj.kr,
eftersom regeringen omotiverat sänkt regleringsavgiften.
Ett miljöutskott bör inrättas i riksdagen.
I motionen riktas hård kritik mot den borgerliga
regeringens miljöpolitik. I jämförelse med andra områden
var inte regeringen förberedd. Regeringen har gjort ett stort
PR-nummer av en s.k. grön bilaga till finansplanen. Den
visade sig vara en beskrivande text om redan kända
principer om ekonomiska styrmedel. Om principerna
tillämpas betyder de i praktiken mindre av sådana
styrmedel, inte mer så som regeringen uttryckt det.
2. En hållbar utveckling
Vårt förslag
Nästa steg i miljöpolitiken måste förberedas redan nu.
Det gäller den fortsatta omställningen och
miljöanpassningen av trafik- och energisystemen och de
areella näringarna, utvecklingen av en miljöanpassad
varuproduktion samt hur styrmedlen bör utvecklas.
Regeringen måste bryta sin passivitet. Den bör tillsätta en
kommission för att initiera åtgärder för en stegvis
anpassning till hållbar utveckling i Sverige. En
utgångspunkt skall vara att Sverige aktivt skall medverka i
en internationell utveckling som är varaktigt hållbar.
Sveriges roll i miljöarbetet
Vår uppgift är att skapa en långsiktigt hållbar utveckling
som kan förena framsteg för de mänskliga samhällena med
vad människan och naturen tål. Att rädda jordens miljö är
tillsammans med kampen mot fattigdom och krig den
största utmaningen för mänskligheten under de kommande
decennierna.
En värld av fred och framsteg förutsätter internationell
samverkan där arbetet för långsiktigt hållbar utveckling
sätts främst. Vi skall lämna över vatten, jord, luft och andra
naturresurser i ett sådant tillstånd att de kan försörja en
växande befolkning.
Sverige är som nation och kollektiv ett
''rikemanskvarter'' i den ''globala byn''. Vi svenskar tillhör
den fjärdedel av mänskligheten som utnyttjar tre
fjärdedelar av jordens krympande resurser. Det är inte bara
ett uttryck för en djup och alldeles oacceptabel orättvisa.
Det är också en pådrivande faktor i den globala
miljöförstöringen.
Miljöproblemen är internationella till sin karaktär och
kräver därför internationell samverkan. Men i denna
process måste några ta på sig uppgiften att gå före. Sverige
har som ett av världens rikaste länder både möjligheter och
ansvar för att visa vägen.
Socialdemokratin vill använda 1990-talet till att ställa om
vårt sätt att leva och arbeta. Vi har unika förutsättningar för
att genomföra omställningen under rättvisa former. Vi vill
göra Sverige till ett föregångsland inom miljöpolitiken.
Uppgiften är långt större än när vi bestämde oss för att
rena skorstenarnas och avloppsrörens utsläpp. Men den är
inte märkvärdigare än det arbete vi utfört för att på hundra
år lyfta Sverige ur fattigdom och misär.
Detta kommer att kräva medverkan av alla,
företag, enskilda, kommuner, stat och organisationer.
Mer av politiska beslut
Människan har under hela sin historia försökt påverka
och utnyttja naturen för att förbättra de egna livsvillkoren.
Sett i ett historiskt och globalt perspektiv handlar det om
kampen för överlevnad. Men vi har ännu inte lyckats
utveckla en livsform och en teknologi som kan försörja hela
jordens befolkning utan att förstöra miljön. Det är en ofta
upprepad sanning, att om hela jordens befolkning skulle
kopiera den materiella nivå med den teknik som vi i
västvärlden använder idag skulle påfrestningarna på jorden
bli ohållbara.
Vår materiella välfärd har till stora delar blivit möjlig
genom arv från tidigare generationer och genom lån från
framtiden och från tredje världen. Många av de konflikter
vi har kring miljöpolitiken beror på att vi inte i grunden rett
ut hur vi skall kunna förena vår livsstil idag med
levnadsmöjligheterna i morgon. Vi kan inte fortsätta att
inteckna utrymmet för dem som lever i tredje världen när
de kämpar för att utveckla sina liv och samhällen. Vi måste
också vårda det tidigare generationer byggt.
Luften och vattnet betraktas på ett självklart sätt som
allmänna egendomar vilka måste vårdas och underställas
gemensamma beslut. Miljöpolitiken har växt fram just för
att skydda dessa tillgångar. En lika viktig resurs är marken.
Ägarna av mark måste därför, på samma sätt som för
skyddet av luft och vatten, acceptera politiska ingrepp som
syftar till att säkerställa markens produktionsförmåga och
skyddet av den biologiska mångfalden. Samma sak gäller
ägandet och nyttjandet av biologiska resurser, t.ex.
frågorna om att ta patent på genetiskt material och
introduktion av genmodifierade organismer i naturen.
Tilltron till marknadens mekanismer står högt i kurs
idag. Men marknaden har klara brister eftersom den inte
förmår förutse de problem som produktionen för med sig.
Vi får signaler om problemen först när det är för sent. Det
kan t.ex. förflyta lång tid mellan det att en produkt
introduceras och att problemen upptäcks. Trots det både
kan och måste de marknadsekonomiska instrumenten
användas i miljöarbetet.
Kännetecknet för arbetet med en god livsmiljö är att det
behövs ökat folkligt engagemang och ansvarstagande, alltså
mer av politiska beslut i dess rena bemärkelse.
Utvecklingen i miljön
Många av de miljöproblem som tidigt pekades ut är på
väg att lösas. Ett målmedvetet politiskt arbete har tvingat
fram ny teknik som minskat miljöskadliga utsläpp från
industrier och förbränningsanläggningar och som gjort det
möjligt att ersätta farliga ämnen med andra som inte är lika
skadliga mot människa och miljö.
Fortfarande drabbas de människor som lever i våra
tätorter av hälsoproblem som orsakas framför allt av
utsläpp från trafiken. I Sverige är alltjämt försurningen det
överskuggande problemet. Nedfallet av försurande ämnen
ligger långt utöver vad som långsiktigt kan accepteras.
Risken för kvävemättnad ökar och markens långsiktiga
produktionsförmåga hotas på många håll. Den biologiska
mångfalden hotas framför allt av vårt sätt att bruka marken.
Övergödningen av de omgivande haven utgör också ett stort
problem de närmaste decennierna. Katastrofen i
Västerhavet för snart fyra år sedan och utbredningen av
syrefria bottnar i Östersjön är exempel på detta. På längre
sikt utgör spridningen av kemiska ämnen, vars hälso- och
miljöeffekter långt ifrån är kartlagda, ett stort problem.
Trots att många av de synliga problemen minskat, ökar
hoten mot miljön totalt sett. Sveriges bidrag till de globala
och regionala miljöhoten är också större än vad som
långsiktigt kan accepteras. Vi befinner oss långt ifrån det
som brukar benämnas en långsiktigt hållbar utveckling.
Sett i ett globalt och långsiktigt perspektiv är de
miljöproblem vi står inför mycket stora och mycket olika.
Västvärldens miljöproblem består i allt större utsträckning
av de många små utsläppen med en sammantaget stor volym
medan de stora punktutsläppen från industrierna
fortfarande är dominerande i Öst- och Centraleuropa.
Utvecklingsländernas miljöproblem är i hög grad kopplade
till fattigdomen.
Utveckling av miljöpolitiken
Miljöpolitiken har steg för steg utvecklats. Senast våren
1991 beslutade riksdagen, på den socialdemokratiska
regeringens förslag, om en strategi för hur miljöpolitiken
skall utvecklas de närmaste åren. Flera olika propositioner
innehöll också detaljerade förslag på skilda områden. De
byggde vidare på de riktlinjer som angavs 1988.
I propositionen om ''en god livsmiljö'' angavs att ''ansvar
för miljö och resurshushållning skall prägla samhällslivets
alla områden'' och att ''1990-talets uppgift är att ställa om
samhällets alla verksamheter i ekologisk inriktning''.
Därför måste ''miljöarbetet drivas med styrka under lång
tid''. Innebörden i dessa uppgifter preciserades för skilda
områden som t.ex. trafiken, varuförsörjningen, jord- och
skogsbruket m m.
Förutsättningarna för ett framgångsrikt miljöarbete
ökar eftersom det vetenskapliga underlaget som beskriver
tillståndet i miljön blir allt mer tillförlitligt. Säkerheten i
vilka miljömål som måste uppnås blir allt större.
Miljöpolitiken måste därför följas upp kontinuerligt.
Resultat behöver analyseras och satta mål skärpas.
Utbyggnaden av miljöövervakningen skall ses i detta ljus.
Samtidigt tar samhällsförändringar lång tid. Det finns
olika trögheter i samhället, t.ex. regler som motverkar
varandra eller skatter som missgynnar ett miljöriktigt
beteende. Möjligheterna att nå långsiktiga mål beror också
på i vilken utsträckning som enskilda människor är beredda
att acceptera förändringar.
Politiken och opinionsbildningen kring dessa frågor
måste därför utvecklas hela tiden.
Det är djupt oroande att regeringen inte tar
miljöpolitiken på allvar utan låter det krasst ekonomiska stå
i centrum av sin politik. Marknaden och den inskränkta
synen på tillväxten blir i regeringens politik viktigare än
fördelning, välfärd och livskvalitet. Den borgerliga
regeringens tillväxtpolitik är motsägelsefull. Man säger sig
förespråka en tillväxt som är långsiktigt hållbar. Men inget
av regeringsförslagen som är av någon vikt berör frågan om
hur en sådan tillväxt skall formas. Avregleringens frenesi
går fram utan urskiljning.
Allt detta kommer att drabba våra möjligheter att
faktiskt fördjupa arbetet med miljöpolitiken. Regeringen
har inte tagit några initiativ för att förbereda nästa steg i
miljöpolitiken.
I det internationella arbetet har Sveriges roll under den
nya regeringen reducerats till anpassning, inte att ta ansvar
och driva på utvecklingen. Vi menar att
europaintegrationen, rätt skött, innebär en stor möjlighet
för utvecklingen mot en bättre miljö. En integration får inte
innebära en anpassning nedåt. Tvärtom, vi måste gå före
och hävda stränga miljökrav. En sådan inställning är
avgörande för vilken attityd som en stor del av den svenska
opinionen kommer att inta till ett EG-medlemskap.
Vägar mot hållbar utveckling
Allt fler regeringar, företag, organisationer och individer
har kommit till insikt om att den nuvarande utvecklingen
inte är förenlig med vad som krävs på längre sikt.
Slutrapporten från Brundtlandkommissionen hade stor
betydelse för att sätta dessa frågor högre upp på
dagordningen. Dock presenterade inte kommissionen
några konkreta vägar för hur denna process skulle gå till.
Den socialdemokratiska regeringen följde i två steg,
1988 och 1991, upp rekommendationerna från
kommissionen. Inom ramen för FN-konferensen om miljö
och utveckling förbereds nu ett handlingsprogram fram till
och in i 2000-talet, den s.k. Agenda 21. Inom EG pågår
arbete med ett nytt miljöhandlingsprogram, ''towards
sustainability''.
Vi socialdemokrater menar att uppgiften att skapa en
långsiktigt hållbar utveckling hela tiden måste utvecklas och
preciseras. Det är en process med stegvis anpassning. I den
kommer oundvikligen konflikter mellan olika mål att
blottläggas.
En framgångsrik miljöpolitik kräver en mycket
medveten omställning i miljövänlig och resurssnål riktning
av olika delar av samhället som t.ex. trafik- och
energiförsörjningen, de areella näringarna osv. Viktiga steg
har tagits i sådan strukturförändrande riktning.
Livsmedelspolitiken har lagts om i riktning mot ökat
konsumentinflytande och ökade miljökrav. Hur
miljöhänsynen skall få ökat genomslag i skogsbruket
utreds. Investeringarna inom trafiksektorn har vridits mot
kollektivtrafik och järnväg, samtidigt som miljökrav på
enskilda fordon har skärpts. Skärpta miljökrav på bränslen
och investeringar i t.ex. fjärrvärme har inneburit minskade
miljöskador vid energiproduktion. Det förebyggande
arbetet bl.a. genom att byta miljöfarliga ämnen mot mindre
skadliga har vidareutvecklats, samtidigt som kraven på det
avfall som uppkommer har skärpts.
Denna inriktning måste föras vidare på ett systematiskt
sätt.
Välfärd, trygghet och rättvis fördelning är hörnstenarna
i det svenska samhällsbyggandet. För att trygga välfärden
också på lång sikt måste tillväxten ske på ett sådant sätt att
miljön och människors hälsa inte skadas. Målen måste vara
att uppnå bättre miljö och hälsa samtidigt med en
ekonomisk utveckling.
Ekonomisk tillväxt skapar utrymme för en hög
ambitionsnivå för att förverkliga ett gott liv för hela
befolkningen -- socialt, kulturellt och andligt.
Finansieringen av framtidens pensioner är, för att ta ett
enda exempel, beroende av fortsatt tillväxt.
I ett längre perspektiv kan såväl den materiella tillväxten
som vår allmänna välfärd hotas om den pågående
belastningen på miljön får fortskrida. För att säkerställa en
rimlig ekonomisk tillväxt måste vi vårda våra samlade
naturresurser. Ekonomiska beslut måste ta hänsyn till
förändringar i miljön och i naturresursutnyttjandet.
För att göra det praktiskt möjligt skall
nationalräkenskaperna kompletteras så att de ger ett bättre
underlag för värdering av miljön vid ekonomiska
bedömningar. Miljöräkenskapskommitten, som den
socialdemokratiska regeringen tillsatte, har redovisat
resultaten av sitt arbete. Det innebär försök med
naturresurs- och miljöräkenskaper i monetära termer,
utveckling av naturresurs- och miljöräkenskaper i fysiska
termer samt utveckling av ett system av miljöindex. Den
borgerliga regeringen har på ett otillräckligt sätt följt upp
förslagen. Den har haft god tid på sig att förbereda ett
förslag. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att återkomma
med ett fullständigt förslag, vilket även innehåller förslag
till finansiering.
Nästa steg
Nästa steg i miljöpolitiken måste förberedas redan nu.
Det bör ta fasta på att Sverige aktivt skall medverka i en
internationell utveckling som är varaktigt hållbar.
Riksdagen har slagit fast att utvecklingen inom alla
samhällets sektorer måste anpassas till miljöns krav.
Långsiktiga mål till skydd för människors hälsa och miljön
har lagts fast. Dessutom finns ett antal etappmål för att
begränsa utsläppen av föroreningar och annan
miljöpåverkan. Inom naturvårdsverket pågår arbete med
aktionsprogrammet Miljö 93. Detta arbete utgör ett bra
underlag för delar av de beslut som måste fattas under
mandatperioden.
Med all sannolikhet kommer resultaten från FN-
konferensen om miljö och utveckling i juni i år -- och de
därpå följande förhandlingarna -- att leda till ökade krav på
fler politiska beslut, inte färre. Vi socialdemokrater menar
att Sverige bör spela en aktiv roll i det fortsatta
internationella arbetet. Däri ingår att visa vad vi själva
kommer att göra.
Regeringen måste nu överge sin hittills passiva hållning.
Den måste medverka till att miljöpolitiken utvecklas. Vi
föreslår att en kommission -- i ljuset av FN-konferensens
resultat och den process som satts igång -- får i uppdrag att
initiera åtgärder för en stegvis anpassning till en hållbar
utveckling i Sverige. Arbetet bör genomföras i nära
samverkan med folkrörelser, näringsliv, kommuner och
myndigheter. De erfarenheter som vunnits i de regionala
miljöprojektens sätt att arbeta bör tas tillvara.
3. Sverige inför konferensen om miljö och utveckling
Våra förslag:
Den globala miljöfondens insatser bör breddas till att
omfatta även fattigdomsrelaterade miljöproblem. De
fattiga länderna måste garanteras ett rimligt inflytande.
Sverige måste i samband med Rio-konferensen ställa
kravet på en internationell överenskommelse om
nedskrivning av de fattiga ländernas skulder.
Sverige bör på alla sätt verka för bindande åtaganden
inom ramen för ett internationellt avtal till skydd för
klimatet.
Sverige bör redan nu visa hur man tänker följa upp en
konvention till skydd för den biologiska mångfalden.
Sverige bör verka för att förhandlingar om en
skogskonvention inleds snarast.
Trafik, energi och kemikalier måste ingå i uppföljningen
av Rio-konferensen, den s.k. Agenda 21.
Regeringen bör se till att Rio-konferensen följs upp på
ett systematiskt sätt.
Inledning
Stockholmskonferensen om den mänskliga miljön 1972
var ett genombrott för det internationella miljöarbetet.
Sedan dess har nya dimensioner tillkommit i miljöarbetet.
De globala miljöhoten har förstärkts. Sambandet mellan
miljö och utveckling framstår också som allt tydligare. Det
var därför naturligt för den socialdemokratiska regeringen
att 1987 ta initiativ till en ny FN-konferens, tjugo år efter
Stockholm.
De internationella förhandlingarna under senare år har
visat på möjligheter till konkreta framsteg.
Förhandlingarna om att begränsa ämnen som skadar
ozonskiktet (bl.a. CFCs) får betraktas som det definitiva
genombrottet för de globala miljöfrågorna. De framsteg
som uppnåtts är dock bara steg på vägen mot de mål som
krävs för att värna människors hälsa och naturen.
Förberedelserna inför konferensen 1992 befinner sig just
nu i ett avgörande skede. Två nyckelfrågor avgör i vilken
utsträckning som Rio-konferensen kommer att bli
framgångsrik eller ej. Det är dels frågan om överföring av
miljöanpassad teknologi och finansiella resurser utöver
nuvarande bistånd, dels i vilken utsträckning de rika
länderna med hög levnadsstandard förbinder sig att
avsevärt minska sin miljöbelastning.
Konferensen måste därför resultera i ett antal
konventioner och konkreta arbetsprogram med tidssatta
åtaganden. Nödvändiga resurser och teknologi måste ställas
till fattigare länders förfogande.
Det är i-ländernas ansvar att genom
omställningsåtgärder i de egna länderna och genom
resursöverföringar möjliggöra en varaktigt hållbar
utveckling. Det fråntar inte u-länderna deras eget ansvar för
sin inhemska utveckling eller deras skyldighet att
konstruktivt bidra till den internationella processen.
Några nya frågor kan knappast väckas vid denna
tidpunkt. Dagordningen och innehållet i konferensen är
sedan länge fastlagda. Däremot kan beslut hos enskilda
länder eller grupper av länder, som ligger i linje med
konferensens mål, ge kraft åt slutförhandlingarna och den
process som följer när konferensens resultat skall föras
vidare. Vi utgår ifrån att den svenska regeringen med kraft
driver tidigare ståndpunkter och att Sverige genom konkret
handlande visar sin goda vilja.
Den globala miljöfonden
Den globala miljöfaciliteten, GEF, tillkom för att
möjliggöra utvecklingsländernas deltagande i arbetet med
globala miljöproblem, t.ex. klimatförändringar. Fonden
skall göra det möjligt för dessa länder att exempelvis köpa
mer miljövänlig, men dyrare teknik. Fonden har uppfattats
som trovärdig, inte minst av givarländerna, varför den har
goda förutsättningar att fortsätta att verka. Hittills har
fonden verkat inom sådana områden där i-länderna är orsak
till problemen eller har särskilt intresse av att de löses.
Fondens användningsområde måste utvidgas till de
miljöproblem som orsakas av fattigdom. Det innebär dels
att fonden måste tillföras nya resurser, utöver dem som
följer av olika globala konventioner, dels att u-länderna
garanteras ett rimligt inflytande över styrningen av medel
för projekt som skall minska fattigdomsrelaterade
miljöproblem. Den svenska regeringen måste driva frågan
om ett demokratiskt inflytande för de fattiga länderna. Det
är bra att regeringen anslagit särskilda medel till stöd för u-
länderna så att de skall kunna deltaga i åtaganden som
föranleds av Rio-konferensen.
Skuldkrisen
Tredje världens skulder till de rika länderna uppgår till
mycket stora belopp. De är ett stort hinder för dessa länders
utveckling, och tvingar dem till hård exploatering av
naturresurser och miljö. Det är å andra sidan knappast
någon mening för industriländerna att kvarhålla fordringar
som man med all säkerhet vet att man inte kan indriva. Till
detta skall läggas att den nuvarande handelspolitiken
missgynnar u-länderna.
Förhandlingarna om internationella skulder förs inom
ramen för den s.k. Paris-klubben, för att garantera en
likabehandling av långivare och låntagare. Miljöproblemen
i tredje världen är till allra största delen orsakade av
fattigdom. Om utvecklingen skall bli hållbar i dessa länder
måste skuldproblemen lösas. Alla vet att en radikal
nedskrivning av de fattiga ländernas skulder är nödvändig.
Ändå blockerar ett land en multilateral uppgörelse på det
mest betungande området, det som gäller den s.k.
Parisklubbsskulden. Sverige måste i samband med Rio-
konferensen ställa kravet på att en internationell
överenskommelse nås om en sådan avskrivning.
En konvention till skydd för klimatet
Sverige har drivit på för att få till stånd en konvention
till skydd för klimatet. I ett första steg måste det ingå ett
bindande åtagande om att industriländernas samlade
utsläpp av koldioxid skall stabiliseras år 2000 på 1990 års
nivå. Konventionen bör vidare innehålla ett system för hur
de fortsatta förhandlingarna skall drivas vidare med sikte på
reduktion av utsläpp av alla s.k. växthusgaser. Sverige har
verkat aktivt för EGs och EFTAs gemensamma åtagande
att stabilisera koldioxidutsläppen. Tanken var att om en
tillräckligt stor grupp av länder står för ett gemensamt
åtagande skulle detta verka pådrivande på länder som
hittills inte velat göra så mycket och förtroendeskapande för
de mest utsatta länderna. Vi utgår ifrån att den svenska
regeringen driver på inom ramen för EG och EFTA för att
se till att det beslut som fattades gemensamt av EG och
EFTA i november 1990 kan säkerställas.
Ett bindande avtal till skydd för klimatet kan bli den
enskilt viktigaste teknikdrivande faktorn för en
internationell utveckling av förnybara energikällor,
bränslesnåla motorer osv. Ett avtal till skydd för klimatet
kan bli en viktig signal till såväl regeringar som industrier.
En konvention till skydd för den biologiska mångfalden
Antalet arter som utrotas på vår planet har ökat i mycket
snabb takt under de senaste decennierna. Detta beror på
vårt sätt att utnyttja naturresurserna, särskilt inom jord- och
skogsbruket, men också på kemisk påverkan. En
konvention till skydd för den biologiska mångfalden måste
därför ta sin utgångspunkt i hur naturresurserna brukas.
Konventionen kommer med all sannolikhet att få stora
konsekvenser även för svenskt jord- och skogsbruk.
Regeringen måste tydligt redovisa hur förpliktelserna
gentemot en konvention skall kunna uppfyllas. Sverige
måste agera snabbt, bl.a. för att öka tilltron till
konventionen från andra länders sida. Den svenska
regeringen måste redovisa konsekvenserna redan före Rio-
konferensen.
Skyddet av världens skogar
Tyvärr har det hittills inte varit möjligt att förhandla fram
en konvention också på detta område. I stället kommer med
all sannolikhet en principdeklaration att antas. Regeringen
bör verka för att denna deklaration dels behandlar
skogsfrågorna kraftfullt, dels utformas så att reella
förhandlingar om en konvention kan inledas efter
konferensen.
Handlingsprogrammet Agenda 21
Alla frågor kan inte lösas vid konferensen i form av legalt
bindande åtgärder. Ett handlingsprogram fram till och in i
2000-talet, den s.k. Agenda 21, kan visa sig vara en effektiv
form för att anta rekommendationer om åtgärder och om
fortsatta internationella förhandlingar. Innehållet måste
vara den förebyggande miljöpolitiken och hur hänsyn till
miljön skall influera alla områden i regeringarnas politik.
Sverige har länge krävt att även de s.k. sektorsfrågorna,
t.ex. energi och trafik, skall föras in i det globala arbetet.
Frågan om transporternas miljöpåverkan lyftes, på svenskt
initiativ, fram inom ramen för den europeiska
transportministerkonferensen och OECD år 1989. Den
problematiken bör nu föras upp på global nivå. Regeringen
bör därutöver ta upp frågan om hur uttalandena från det
gemensamma miljö- och trafikministermötet har följts upp
i skilda länder. Frågan om utfasningen av farliga kemikalier
måste också föras upp på denna nivå i nära samverkan med
OECD. Ytterligare koordinering mellan FNs olika organ
behövs också. Ett forum behöver inrättas för att öka
kunskaperna i u-länderna om kontroll av kemikalier. Ett
globalt märkningssystem behövs också.
Krig och miljö
Rustningar och krig är det största hotet mot människan
och miljön. Sverige bör fortsätta att driva dessa frågor
globalt, i möjligaste mån även inom ramen för Rio-
konferensen. Det svenska initiativet vid mötet med FNs
miljöstyrelse i maj 1991 om förberedelser för förstärkta
internationella regler för att förhindra vapen och
krigsmetoder som allvarligt skadar miljön måste drivas
vidare med kraft. Slutsatserna från FN-studien om
användning av militära resurser för miljöändamål, som
leddes av den förra nedrustningsambassadören, måste fogas
till besluten från Rio-konferensen. Det gäller inte minst
förslagen om ett ökat miljöansvar för militära verksamheter
även i fredstid. Varje land bör granska sina miljöbehov och
vilka militära resurser som kan användas för miljön och
göra upp en nationell aktionsplan.
När Rio-konferensen behandlar formerna för FNs
fortsatta arbete med miljö och utveckling bör bl.a. effektiva
former sökas för att förebygga och lösa konflikter som har
sin grund i miljöförstöring och utnyttjande av naturresurser
som delas av flera stater.
Uppföljning av konferensen
Liksom Brundtlandkommissionens arbete konkret
följdes upp av den socialdemokratiska regeringen är det
synnerligen angeläget att den nya regeringen aktivt ser till
att FN-konferensen följs upp både i Sverige och
internationellt. Vi har i föregående kapitel föreslagit att en
kommission får i uppdrag att initiera åtgärder för en
anpassning till hållbar utveckling i Sverige.
4. Europa och miljön
Våra förslag:
Ett medlemskap i EG måste innebära skärpta
miljökrav.
En samlad strategi för ett offensivt miljöarbete inom
EES och inför ett EG-medlemskap måste redovisas under
1992.
Substitutionsprincipen måste skrivas in i EGs
lagstiftning.
Regeringen bör snarast redovisa för riksdagen på vilka
områden som undantag från EGs regler måste göras i
avvaktan på att dessa blir strängare.
Inga miljörelaterade skatter eller avgifter bör sänkas i
avvaktan på förhandlingsresultat.
Arbetet för att återställa Östersjöns miljö måste
fullföljas. Resurser bör tillföras efter det att aktionsplanen
för Östersjön färdigbehandlats.
Inledning
Europa var en gång vaggan för den industriella
utvecklingen. Idag ser vi resultaten på gott --
välfärden -- och ont -- stora områden som är starkt
nedsmutsade och hälsofarliga.
I det samarbetande Europa som nu växer fram borde det
vara möjligt att förverkliga visionen, att Europa också
skulle kunna bli vaggan för en miljöanpassad utveckling.
Europa har ett alldeles särskilt ansvar för att gå före och visa
vägen. Den nya politiska situationen i Europa har också
ökat möjligheterna till nya samarbetsformer, bl.a. regionalt
samarbete.
I ett läge där alla industrinationer blir allt mer
framgångsrika i att bekämpa industriutsläppen, växer
betydelsen av att också ta itu med de många små, diffusa
utsläppen. Då spelar strömmarna av varor över
nationsgränserna allt större roll. En långt driven
harmonisering i hela Europa på en hög skyddsnivå skulle
vara av utomordentligt stor betydelse för tillståndet i
miljön. Det s.k. Rom-fördraget, som lade grunden för EG,
innehåller dessutom en miljögaranti som tillåter
medlemsländerna att tillämpa strängare nationella
bestämmelser för att skydda människors och djurs liv.
Miljökrav vid förhandlingen om ett EG-medlemskap
EES-avtalet och ett EG-medlemskap innebär nya
förutsättningar för miljöarbetet. För att kunna fortsätta en
offensiv miljöpolitik behövs en strategi som utgår från dessa
förutsättningar. Närmandet till EG får inte bli en fråga om
ensidig anpassning från svensk sida till EGs regelverk.
Sverige skall ha en pådrivande roll i den europeiska
miljöpolitiken. Redan nu måste insatserna för att påverka
EGs miljöpolitik förstärkas.
På många områden har Sverige värdefulla erfarenheter
som kan bidra till utvecklingen av EGs miljöpolitik. Det
gäller t.ex. miljöavgifter, farliga kemikalier,
bekämpningsmedel, bilavgaser och åtgärder till skydd av
ozonskiktet. Samarbetet mellan svenska miljömyndigheter
och EGs institutioner måste intensifieras på bl.a. dessa
områden. Vidare är det viktigt att framhäva frågor av
särskild betydelse för den svenska miljön. Försurningen och
skyddet av Östersjön måste lyftas upp högre på
dagordningen i EGs miljöpolitik. Detta kräver politiska
markeringar på hög nivå liksom förstärkt samarbete på
tjänstemannanivå.
Ett EES-avtal innebär krav på ökad samordning inom
EFTA och med EG när nya regler skall genomföras. Sverige
bör spela en aktiv roll för att ge miljöfrågorna deras rätta
tyngd i EES-avtalets institutioner. Allmänhetens insyn i
EES-arbetet måste garanteras.
Ett EG-inträde påverkar miljöpolitiken inom fr.a. tre
områden. Det är, för det första EGs s.k. minimiregler, vilka
ofta gäller för stationära anläggningar. Gemensamma beslut
om regler innebär att de som hittills inte velat göra så
mycket tvingas att göra mer. Enskilda länder kan dessutom
gå utöver dessa regler. Sverige bör vid sina förhandlingar
med EG lägga stor vikt vid att uppföljningen av reglerna
effektiviseras. För närvarande är efterlevnaden av reglerna
dålig.
Det andra, vilket är en viktig del i förverkligandet av den
inre marknaden, är de s.k. totalharmoniserade reglerna,
vilka framför allt berör handeln med varor. Godkännande i
ett land innebär automatiskt godkänt i hela EG-området. I
tillägg till Rom-fördraget framgår att förslag till
harmonisering skall utgå från en hög skyddsnivå. Inom
detta område finns på kort sikt de största politiska
avvägningsproblemen.
Utvecklingen mot en allt högre skyddsnivå måste drivas
framåt. EG-kommissionen har accepterat principen om att
ersätta farliga ämnen med sådana som är mindre farliga.
Regeringen bör i förhandlingar med EG verka för att denna
princip omsätts i lag och att den tillämpas aktivt. De
kriterier för miljöfarlighet som Sverige utvecklat ser nu ut
att vinna gehör även inom EG. Förslaget till EES-avtal har
bekräftat att det både går att driva utvecklingen framåt och
få undantag på väsentliga områden.
Ett medlemskap i EG måste enligt vår mening innebära
skärpta miljökrav. På flera områden i EES-avtalet kan
Sverige tillämpa strängare regler än EG, trots att EG-
reglerna innebär harmonisering. Det gäller bl.a.
kemikalier, bekämpningsmedel och bilavgaser. Det är
särskilt viktigt att driva på EGs miljöarbete på dessa
områden, så att svårigheter i samband med
medlemskapsförhandlingarna undviks. Regeringen bör
därför, innan medlemskapsförhandlingarna startar på
allvar, redovisa för riksdagen på vilka områden som
undantag från EGs regler bör krävas, i avvaktan på att de
gemensamma reglerna blir strängare. Det kan t.ex. bli fråga
om ytterligare förlängning av de övergångsregler som
godtogs i förslaget till EES-avtal. Vidare är det angeläget
att regeringen hävdar höga miljökrav vid harmoniseringen
av jordbrukspolitiken.
Det tredje är att förverkligandet av den inre marknaden
kommer att, vilket också är avsikten, leda till ökad tillväxt.
Hösten 1989 presenterade EG-kommissionen en studie av
miljökonsekvenserna av den inre marknaden. Rapporten
pekade på att sambandet mellan tillväxt och ökad
miljöbelastning måste brytas, bl.a. med hjälp av
miljöavgifter. Särskilt berör detta transport- och
energimarknaderna. Arbetet med att utveckla ekonomiska
styrmedel pågår för fullt inom EG. Sverige framhålls i
miljökretsar som ett föregångsexempel. Sverige bör vid
förhandlingar om ett medlemskap i EG föra fram behovet
av ökad användning av miljöavgifter. I avvaktan på dessa
resultat bör inte några svenska miljörelaterade skatter eller
avgifter sänkas, då detta skulle ge fel signaler. Snarare bör
den svenska regeringen uppmärksamma de miljöskadliga
skatter och avgifter som f.n. finns inom gemenskapen.
Den tekniska utformningen av miljöpolitiska styrmedel
kan dock behöva ses över i ljuset av ett medlemskap. Det
är t.ex. angeläget att undersöka vilka nuvarande miljöregler
som innebär gränskontroller och om samma resultat kan
uppnås på andra sätt. Likaså behöver de miljömässiga
konsekvenserna av gemensamma marknader för
transporter och energi analyseras närmare.
En samlad strategi för ett offensivt miljöarbete inom
EES och inför ett EG-medlemskap måste redovisas under
år 1992. Riksdagen bör uppmana regeringen att återkomma
med en sådan strategi.
Europa och världen
Det är inte bara Europas miljösituation som vi kan
påverka i samarbete med eller som medlemmar i EG. I
många fall har EG och EFTA en likartad syn på globala
miljöfrågor. Det gäller inte minst klimatet, där nu en
gemensam västeuropeisk strategi har arbetats fram. Genom
en sådan samordning ökar möjligheterna att påverka det
internationella miljöarbetet. Västeuropas länder har
tillsammans den tyngden att de kan utmana de två andra
världsekonomierna, USA och Japan.
Framväxten av en gemensam västeuropeisk marknad får
ej leda till att nya yttre murar byggs upp. En test på
gemenskapens vilja att avveckla skadliga murar är frågan
om jordbrukssubventionerna. Vi förutsätter att Sverige,
inom ramen för EG-förhandlingarna, driver frågan om en
avveckling av jordbrukssubventionerna.
Saneringen av Öst- och Centraleuropa
Demokratiseringen i Öst- och Centraleuropa har öppnat
nya möjligheter för att ta itu också med miljöproblemen.
Många områden är svårt skadade, i vissa fall är de akut
hälsofarliga. Strukturförändringar i ekonomin kommer
automatiskt att innebära att gammal miljöskadlig
verksamhet upphör. Stora ansträngningar görs nu av de
enskilda länderna för att kartlägga och sanera miljöfarliga
verksamheter.
Det är viktigt att dessa länder ges ett fortsatt stöd. En
mycket stor del av de medel (en miljard kronor) som
riksdagen beslutade om 1990 har använts eller kommer att
användas för miljöinsatser. Vi vill dock understryka att de
fortsatta insatserna måste ske koordinerat och i stor
utsträckning på multilateral bas. Rollen för det nordiska
riskkapitalbolaget, NEFCO, bör stärkas. Stöd bör också
slussas via den europeiska utvecklingsbanken, EBRD.
Denna form är ofta effektivare, då allt för många bilaterala
överföringar kan leda till felprioriteringar. Det är också
viktigt att det är mottagarlandet som avgör vilka insatser
som bör göras för att åtgärderna skall bli effektiva.
I en annan motion föreslår vi hur biståndet till Öst- och
Centraleuropa skall fördelas på ett konkret sätt. Den
borgerliga regeringens Östeuropaprogram är en tom ram
utan tydligt angivande av hanteringsformer eller ändamål.
Ett sådant konkret område är att tillföra resurser till sådana
åtgärder som föranleds av aktionsprogrammet för
Östersjön.
De myndighetsanknutna insatserna bör byggas ut inom
miljöövervakning och kärnsäkerhet. Även
kunskapsöverföring, t.ex. på den kommunala nivån bör
uppmuntras. Sverige kan också förmedla kunskaper om hur
en marknadsekonomi skall byggas på en socialt och
ekologiskt ansvarsfull grund.
Det BITS-finansierade strategiska miljösamarbetet med
Polen är en viktig typ av insatser som måste få fortsätta.
Direkt relaterade miljöinsatser i Baltikum har inletts och
skall drivas vidare. Särskilda medel har avsatts för svenska
förstudier inför Världsbanks- och
Europabanksinvesteringar i regionen. Vidare har ett
regionalt kärnsäkerhetssamarbete inletts. Säkerheten
måste akut förbättras vid Ignalina-verket i Litauen och vid
andra verk, bl.a. i närheten av S:t Petersburg. Detta är
exempel på några miljöinitiativ som den socialdemokratiska
regeringen tog inom det gångna Östeuropaprogrammet och
som måste föras vidare.
Östersjön ren!
De politiska och ekonomiska omvälvningarna i Öst- och
Centraleuropa har ökat möjligheterna till nya
samarbetsformer inom nya geografiska områden. Den
svenska och polska regeringen tog i september 1990
gemensamt initiativ till en regeringskonferens om
Östersjöns miljö. Länderna kring Östersjön enades om att
gemensamt arbeta fram en plan för hur Östersjöns miljö
skall återställas och för hur detta skall finansieras. I april
1992 skall en gemensam handlingsplan vara klar så att de
olika finansiella instituten, t.ex. Världsbanken, kan
bedöma sina insatser främst i östra Östersjöområdet. Dessa
bedömningar bör också ligga till grund för hur det svenska
Östeuropabiståndet fördelas. Regeringen måste driva på
för att fullfölja ambitionerna i Ronneby-deklarationen från
september 1990.
5. Utveckling av styrmedlen
Våra förslag:
Skattesystemet bör ges en ytterligare skarpare
miljöprofil och bör ses över utifrån denna utgångspunkt.
Tillämpningen av ekonomiska styrmedel bör breddas,
t.ex. överlåtelsebara utsläppsrättigheter.
Miljöstyrande taxor bör införas inom fler områden än
avfallshanteringen, t.ex. avloppssystemet.
Kommunernas översiktsplaner bör gås igenom och som
följd därav behöver NRL och PBL ses över. Den
kommunala översiktsplaneringen måste få större betydelse
för att nå miljö- och naturvårdsmål.
Arbetet med att utveckla miljöfrågorna i
läroplansarbetet måste startas på nytt.
Inledning
Styrmedlen för en hållbar utveckling måste utvecklas
successivt. Styrmedlen skall utformas så att de underlättar
och påskyndar en miljöanpassad teknisk utveckling och att
energisnåla metoder eller produkter som är mer
miljövänliga verkligen kommer till användning.
I miljöpropositionen 1991 angavs hur de olika
styrmedlen bör utvecklas. Nya direktiv gavs till utredningen
om översynen av miljölagarna. De skall nu skärpas och
samlas i en miljöbalk. Sedan 1988 har metoderna för att i
ökad utsträckning använda ekonomiska styrmedel, främst
miljöavgifter och skatter, utvecklats. Sverige är redan nu
världsledande när det gäller införande av
ekonomiska styrmedel. Detta har varit av stor betydelse för
det internationella arbetet.
Samhällsplaneringens roll återuppväcktes också. Krav
på miljökonsekvensbeskrivningar har införts i
lagstiftningen, och planeringen som ett instrument för att
minska transportflöden har fått ökad uppmärksamhet.
Den enskilde individens möjligheter att agera
miljömedvetet beror i stor utsträckning på vilka kunskaper
som hon eller han har. Med denna utgångspunkt
prioriterade den socialdemokratiska regeringen
miljökunskaperna i samband med översynen av
läroplanerna. Ett arbete som den borgerliga regeringen nu
lagt ned.
Fortsatt utveckling av ekonomiska styrmedel
Ett av syftena med den nyligen genomförda
skattereformen var att ge skattesystemet ''en skarpare
miljöprofil'' (prop 1989/90:11). Bland annat infördes
koldioxid- och svavelskatt. En renodlad kväveoxidavgift
infördes också. Tillsammans med införandet av moms på
bränslen innebar reformen att sammanlagt 18 miljarder
flyttades från inkomstbeskattning till beskattning av energi
och av miljöpåverkan.
Miljöavgifter och skatter har nyligen införts eller finns
sedan länge på ett flertal olika områden. Arbetet med att
utveckla metodiken hölls samman inom
miljöavgiftsutredningen. Några nya studier för att
kartlägga principerna behöver därför inte göras. Nya
avgifter och skatter kan införas när så bedöms lämpligt.
Införda skatter och avgifter kan behöva justeras så att de
har avsedd effekt. Vi föreslår senare att en avgift införs på
osorterade sopor och på s.k. mjuka freoner samt att
miljöavgiften på handelsgödsel höjs.
Även i framtiden måste vart och ett styrmedel bedömas
på sina egna meriter. Det innebär att förslag om t.ex.
miljöavgifter bör få stå tillbaka för traditionell reglering, om
miljön främjas bäst av detta.
Det finns dock flera skäl till varför frågan om
ekonomiska styrmedel behöver uppmärksammas mer
systematiskt på nytt.
1. Skattesystemet skall medverka till en långsiktigt
hållbar utveckling. Endast en översiktlig studie av
skattereformens miljöeffekter har hittills gjorts. En
systematisk genomgång behöver därför göras för att
uppmärksamma skatter m.m. som alldeles uppenbart
motverkar hushållning med naturresurser och god miljö,
t.ex. förmånsbeskattningen av bilar.
Det finns stora fördelar med en mer miljöanpassad
beskattning. 1988 års trafikpolitiska beslut innebar
exempelvis att miljökostnaderna skall ingå i trafikens
rörliga avgifter. Som ett resultat av detta höjdes den s.k.
kilometerskatten för lastbilar mycket kraftigt.
I den allmänna miljödebatten tillmäts miljöavgifter stor
betydelse. Samtidigt skall svårigheterna inte underskattas.
På vissa områden skulle det krävas en kraftig höjning av
skatterna för att få den avsedda styrningen. Det kräver
motsvarande skattesänkningar inom andra områden.
Skatte- eller avgiftshöjningar får heller inte full effekt
om de genomförs isolerat. De måste kombineras t.ex. med
investeringar i mer miljövänliga alternativ.
2. Tillämpningen av ekonomiska styrmedel måste också
breddas. I miljöpropositionen 1991 uttalades att tekniken
för hur överlåtelsebara utsläppsrättigheter skall kunna
införas bör studeras. Det finns bl.a. flera lagtekniska frågor
som först måste lösas. Det har hittills också varit svårt att
hitta praktiska tillämpningar. Den reella betydelsen av ett
sådant system måste därför studeras på ett praktiskt sätt.
De tidigare ålagda kraven att minska kväveutsläppen från
kommunala reningsverk kommer att innebära stora
kostnader. Dessa varierar dessutom från anläggning till
anläggning. Det är tänkbart att ett system med
överlåtelsebara utsläppsrättigheter skulle kunna underlätta
att det totala kvävereningsmålet nås till en lägre kostnad.
3. Det närmare samarbetet med EG och ett eventuellt
medlemskap i EG har rest frågan om i vilken utsträckning
beskattningen i Sverige kan avvika från andra länder.
Någon överenskommelse om enhetliga skatteregler finns
inte inom EG. Däremot finns ett direktiv om en lägsta nivå
på moms (15 %). Beskattningen varierar kraftigt från land
till land. Några formellt bindande krav för en sänkning eller
ett slopande av vissa skatter vid ett medlemskap i EG, som
regeringen påstod i sin proposition om den ekonomiska
politiken (prop 1991/92:38), finns således inte. Det finns
dock stora fördelar med en så enhetlig beskattning som
möjligt.
Utvecklingen inom EG är mycket dynamisk. En studie
av miljökonsekvenserna av den inre marknaden gav stöd för
att sambandet mellan tillväxt och ökad miljöbelastning
måste brytas, bl.a. med hjälp av miljöavgifter och skatter.
Miljöskatter är centrala i framväxten av en klimatstrategi
inom gemenskapen.
Det finns därför skäl att mycket aktivt följa och driva på
utvecklingen inom EG. Miljöavgiftsområdet bör vara ett
område där Sverige mycket aktivt driver sina positioner i
medlemskapsförhandlingarna. Om det skulle uppstå en
situation där införda eller tilltänkta miljöavgifter/skatter är
oförenliga med utvecklingen inom EG måste andra vägar
sökas så att den avsedda styrningen blir minst likvärdig. De
kan tekniskt behöva anpassas så att de kan tas ut utan
gränskontroller.
4. Kommunala taxor bör i ökad utsträckning användas i
styrande syfte. Riksdagen har i samband med behandlingen
av miljöpropositionen beslutat att kommunerna får
differentiera avfallstaxorna för att stimulera till
källsortering av avfall. Tillämpningen av denna möjlighet
bör breddas till fler områden, t.ex. inom
avloppshanteringen.
5. Vissa miljöavgifter har enbart till syfte att finansiera
en viss verksamhet, t.ex. tillsyn av miljöfarlig verksamhet.
Den kommunala verksamheten kommer att bli mycket
ansträngd de närmaste åren p.g.a. regeringens
nedskärningspolitik. Det finns risk för att detta kan gå ut
över miljöpolitiken. Samtidigt kan tillsynsarbetet behöva
breddas, t.ex. står de många små vedeldade pannorna för
en allt större del av kolväteutsläppen. Finansiering av sådan
tillsyn skulle kunna ske genom t.ex. sotningsavgifter. Över
huvud taget bör systemet med tillsyns- och kontrollavgifter
ses över.
Vi föreslår att regeringen tillsätter en utredning vars
uppdrag bör bli att studera hur användningen av
ekonomiska styrmedel kan breddas samt hur utformningen
av skattesystemet kan få en än mer miljöanpassad profil.
Utveckling av planeringsinstrumenten
Riksdagen beslutade 1987 om en ny plan- och bygglag
och om lagen om hushållning med naturresurser. Beslutet
var en viktig slutpunkt på ett arbete som inleddes vid 70-
talets början med den fysiska riksplaneringen. Båda lagarna
utformades innan miljökraven växte sig starka. Det är
därför motiverat att genomföra en översyn utifrån
miljöanpassningskravet av PBL och
resurshushållningsaspekten av NRL. NRLs miljöprofil bör
skärpas. Frågan om skötsellagarnas koppling till NRL bör
bli föremål för nytt övervägande bl.a. som följd av att
skogsvårdslagen ses över.
Kommunernas översiktsplaner bör gås igenom och som
en följd därav behöver lagstiftningen ses över. Den
kommunala översiktsplaneringen måste förändras så att
den bättre tillgodoser naturvårds- och miljömål.
En iakttagelse är att kommunerna inte ägnar
godstransporterna någon uppmärksamhet eller planering,
trots att de står för en växande andel av miljöpåverkan.
Dessa transporter står ofta för mer än hälften av de
cancerogena utsläppen och nära hälften av
kväveoxidutsläppen. Riksdag och regering måste uppmana
kommunerna att de snarast börjar arbeta med även
godstransporter i sin planering.
Miljökonsekvensbeskrivningar har nu införts i
lagstiftningen och anknutits till större lagar. Användningen
av miljökonsekvensbeskrivningar bör vidgas till planer och
program på områden som påverkar miljön.
Många miljöproblem är av regional karaktär och kräver
insatser från länsstyrelsernas sida. Därför tog den
socialdemokratiska regeringen initiativ till breda regionala
miljöanalyser, som genomförts av länsstyrelserna. De
visade sig vara en framgångsrik arbetsmetod och blev en
viktig injektion för miljöarbetet.
Det är därför angeläget, att fortsätta detta arbete.
Länsstyrelserna bör få i uppdrag att sammanställa regionala
miljöanalyser som ett led i arbetet med bl.a. aktionsplanen
MILJÖ 93, resultatuppföljningen och de fördjupande
anslagsframställningarna inom miljöområdet.
Länsövergripande insatser bör redovisas till
Naturvårdsverket. Det är särskilt angeläget att
uppmärksamma de många små diffusa utsläppen, t ex från
trafiken, vilka sammantaget får betydande negativa
miljöeffekter.
Utbildning
Människor med goda miljökunskaper är avgörande för
en miljöanpassad samhällsutveckling. Vi måste arbeta
långsiktigt med dessa frågor. Den socialdemokratiska
regeringen tillsatte ett särskilt miljösekretariat i
läroplanskommissionen. Den borgerliga regeringen har nu
avskaffat detta. Det vittnar om hur kortsiktigt regeringen
ser. Riksdagen bör uppmana regeringen att på nytt starta
arbetet med att utveckla miljöfrågorna i läroplansarbetet.
6. Ett kemikalie- och avfallssnålt samhälle
Våra förslag:
En styrande avgift på osorterade sopor bör införas från
senast 1994.
En skatt på s.k. mjuka freoner bör införas i samband
med översynen av Montrealprotokollet.
Sverige bör lägga ett förslag om hur
Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet
skall skärpas.
En ny lista på ämnen som, i internationell samverkan,
bör avvecklas eller starkt begränsas måste tas fram.
Återvinnings- och återtagningssystem bör utvidgas till
fler områden, t.ex. datorer.
Miljökrav måste integreras i standarder.
Miljömärkningssystemet måste uppfylla syftet att
underlätta för konsumenten. Det bör därför ses över.
Inledning
Våren 1990 beslutade riksdagen om en strategi för
minskade avfallsvolymer, minskad farlighet hos avfallet och
en förbättrad behandling av det avfall som uppkommer.
Som mål sattes bl.a. att efter 1993 skall inget osorterat avfall
förbrännas eller deponeras. Kommunerna fick också ett
utvidgat ansvar för planering. Beslutet innebar att denna
strategi stegvis skall utvecklas. Våren 1991 beslutade
riksdagen att ställa sig bakom regeringens förslag om
avveckling eller begränsning av 13 miljöfarliga ämnen,
utvidgad kemikaliekontroll samt ökad användning av
ekonomiska styrmedel.
Avveckling av farliga ämnen
Arbetet med att se till att hälso- och miljöfarliga ämnen
inte sprids i omgivningen måste fortgå på bred front. Vi
måste se till att alla ämnen är kända till sin hälso- och
miljöpåverkan.
Internationell samverkan är av förklarliga skäl helt
nödvändig. Det bästa resultatet nås om många länder
samtidigt tillämpar en så hög skyddsnivå som möjligt.
Kemikaliearbetet inom OECD har visat sig vara en bra
modell.
Utvecklingen mot allt högre skyddsnivå måste drivas
framåt. Viktiga organ som t.ex. EG-kommissionen har
under senare år accepterat såväl principen om att ersätta
farliga ämnen med sådana som är mindre farliga
(substitutionsprincipen) som de kriterier för miljöfarlighet
som Sverige utvecklat. Även de avvecklings- eller
begränsningsplaner för 13 ämnen som
kemikalieinspektionen och naturvårdsverket tog fram på
den socialdemokratiska regeringens uppdrag har haft en
pådrivande verkan.
Takten i detta arbete måste ökas. Genom en
koncentrerad insats har användningen av
bekämpningsmedel halverats och ett stort antal medel
avförts från listan över tillåtna medel. Motsvarande
koncentrerade insatser bör göras även på andra områden.
Vi föreslår att regeringen ger berörda myndigheter i
uppdrag att arbeta fram en ny lista över ett överskådligt
antal ämnen som bör avvecklas eller starkt begränsas.
Listan bör prioritera sådana ämnen som har irreversibla
effekter, är toxiska och ej bryts ned i naturen. Även
volymen av ämnet måste beaktas. Denna lista bör i ett
första skede användas som underlag för internationella
förslag. Listan bör också utgöra ett underlag för svenska
positioner i samband med förhandlingar om ett
medlemskap i EG.
Listan utgör ett konkret redskap för det fortsatta
arbetet. Arbetet med att ta fram en sådan lista innebär att
kemikaliearbetet ytterligare bör stärkas utöver den givna
ramen. I enlighet med principen om förorenarens ansvar
bör detta finansieras via kemikaliekontrollens avgifter.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag.
Hösten 1992 görs en ny revidering av det s.k.
Montrealprotokollet som reglerar användningen av
ozonnedbrytande ämnen, bl.a. CFCs, s.k. freoner. Sverige
har varit mycket pådrivande i arbetet för en internationell
avveckling av dessa ämnen, inte minst i samband med
revideringen 1990. Sverige bör nu utarbeta ett nytt förslag
för hur protokollet skall skärpas i nästa steg. Regeringen
bör ges detta till känna.
För att göra en snabb avveckling av CFC möjlig har en
viss användning av HCFC, s.k. mjuka frenoner, tillåtits.
Samtidigt var avsikten att användningen inte skulle bli allt
för stor och att den fortsatta utvecklingen skulle följas
mycket noga. HCFC har stor växthuseffekt och
användningen ökar snabbare än planerat. En miljöskatt bör
därför snarast införas för att begränsa användningen.
Från vaggan till graven
Det finns en gråzon av ämnen som ingår i skilda varor.
Förr eller senare når dessa ämnen omgivningen. Varor som
försäljs måste därför vara utformade på ett sådant sätt att
de antingen inte innehåller miljöfarliga ämnen eller att de
kan återtagas så att de miljöskadliga ämnena inte når
omgivningen. Framtagningen och användningen av varor
skall inte skapa miljöproblem i något led. Synsättet beskrivs
ofta som att miljöproblem skall undvikas från ''vaggan till
graven''. Under senare år har detta synsätt vunnit gehör,
men har ändå inte fått tillräckligt genomslag. Till stor del
beror detta på att huvuddelen av vår uppmärksamhet varit
riktad mot själva tillverkningsprocessen. Det har heller inte
varit givet vilka typer av styrmedel som har krävts för att
tillgodose kravet på en produktion som är ren från början.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte därför en
arbetsgrupp för att utarbeta en strategi för att begränsa
varors miljöpåverkan.
Internationella standarder kan bli ett mycket viktigt
instrument i arbetet för en bättre miljö. Det har hittills inte
fått den uppmärksamhet det förtjänar. Standarder är en
viktig vägledning för bl.a. dem som konstruerar nya
produkter. För närvarande pågår ett intensivt arbete inom
ramen för det s.k. ISO-9000. Regeringen bör uppdra åt
standardiseringskommissionen, SIS, att arbeta fram ett
underlag för hur miljökriterier skall integreras i standarder.
Fortsättning av arbetet med förbättrad avfallshantering
Hanteringen av det avfall som uppkommer har
successivt förbättrats genom hårdare miljökrav på såväl
deponier som förbränningsanläggningar. Huvudmålet
måste dock vara att så lite avfall som möjligt kommer till
slutlig behandling.
Källsortering av avfallet är ett viktigt sätt att ytterligare
förbättra behandlingen och för att underlätta
återanvändning och återvinning. Riksdagen uttalade 1990
att förbränning och deponering av osorterat avfall i allt
väsentligt skall ha upphört vid utgången av 1993. Som en
följd av riksdagsbeslutet skall kommunerna upprätta
heltäckande avfallsplaner. Ett fullständigt kommunalt
ansvar skall införas för avfallet. Kommunerna har också fått
möjlighet att differentiera avfallstaxorna för att kunna
stimulera sortering.
Den låga kostnaden för att lämna obehandlat avfall till
slutbehandling är en viktig faktor som motverkar sortering.
Även förhållandet att jungfruligt material ofta är billigare
än återvunnet motverkar en från miljö- och resurssynpunkt
önskvärd hantering. Ett sådant exempel är återvunnen plast
där en alltför liten prisskillnad idag motverkar etableringen
av återvinning.
Miljöavgiftsutredningen föreslog sommaren 1990 att en
avgift skall införas på osorterat avfall. Den
socialdemokratiska regeringen uttalade sig i samband med
miljöpropositionen för ökad användning av ekonomiska
styrmedel inom avfallsområdet, men att utformningen av
den föreslagna avgiften behövde övervägas ytterligare.
Detta arbete borde vara slutfört vid denna tidpunkt. Istället
föreslår den borgerliga regeringen ytterligare en utredning.
Vi föreslår att en avgift på osorterat avfall införs senast från
och med 1994. Miljöfarligt och branschspecifikt avfall bör
undantas. Avgiftens storlek bör noga prövas så att den får
en styrande verkan. Nivån kan bedömas till i
storleksordningen 200 kr per ton avfall. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag.
Det är nödvändigt att komma tillrätta med problemet att
priset på återvunnet material, även med en avgift på
osorterat avfall, kan komma att vara högre än på jungfruligt
material. Vi har tidigare i denna motion föreslagit att
regeringen bör tillsätta en utredning om hur skattesystemet
kan få en skarpare miljöprofil. Miljöskatter bör kunna
användas för att stimulera till ökad återvinning.
Säkerställa och utvidga arbetet med återanvändning och
återvinning
Återanvändning och återvinning är ett område där den
enskilda människan på ett konkret sätt kan medverka i
arbetet för en bättre miljö. Det är därför väsentligt att de
system som finns för återvinning och återanvändning kan
vidmakthållas och att nya system kan utvecklas.
Som ett resultat av 1975 års avfallsbeslut byggdes en
organisation för återvinning av tidningspapper m.m. upp.
Därför ligger Sverige i den internationella toppen vad gäller
återvinning av papper. Samtidigt brottas kommunerna idag
med ekonomiska problem till följd av ett lägre pris än
tidigare på det återvunna papperet. Den
socialdemokratiska regeringen påbörjade ett arbete för att
målen om hög materialåtervinning skulle kunna harmoniera
med målen om god ekonomi. Regeringen bör fullfölja
arbetet och snarast återkomma till riksdagen med ett
förslag.
Ett annat område som människor ofta möter i sin roll
som kund är förpackningar. Det som livligast diskuterats
genom åren är dryckesförpackningar. Det är angeläget att
de resurssnåla system som finns eller de som etableras
vårdas på ett sådant sätt att deras marknadsandel ökas. Vi
förutsätter att regeringen i beslut i enskilda ärenden ger
förtur åt system som hushållar med resurser.
Den socialdemokratiska regeringen gav den s.k.
förpackningsutredningen i uppdrag att utarbeta ett
principförslag om ett fullständigt ansvar för tillverkare,
distributörer och handel vad gäller returhantering och
återvinning av förpackning. Utredningen har redovisat sina
förslag. Vi förutsätter att regeringen återkommer med ett
förslag till riksdagen som ligger i linje med vad som
uttalades i den miljöpolitiska propositionen.
Det är angeläget att nya system för återtagning och
återvinning kan etableras. Bilindustrin undersöker nu
möjligheterna hur återvinningen av kasserade bilar kan
utvidgas. Detta ligger i linje med vad som ovan anförts om
förpackningar. Den socialdemokratiska regeringen
beslutade att kommunerna skall ombesörja att CFC-
innehållet i kasserade kyl- och frysskåp omhändertas på ett
miljöriktigt sätt senast från den 1 januari 1995. På så sätt
underlättas också återvinningen av material. Vi föreslår att
regeringen får i uppdrag att undersöka på vilka nya
områden som sådana återtagningssystem kan etableras. Ett
angeläget område är exempelvis datorer, vilka innehåller
såväl miljöfarliga ämnen som ur resurssynpunkt viktiga
ämnen. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett
förslag.
Positiv miljömärkning är ett sätt att underlätta för
konsumenten att välja mer miljövänliga varor, vilket i sin
tur sätter ett tryck på tillverkarna. Arbetet med ett enhetligt
miljömärkningssystem har nu pågått en tid samtidigt som
bransch- eller organisationsanknutna system etablerats. Vi
kan konstatera att värdefulla erfarenheter vunnits under
resans gång. Vi vill understryka att det är angeläget att så
enhetliga bedömningskriterier och så enkla symboler som
möjligt används för att underlätta för konsumenten.
Samtidigt vill vi framhålla att organisationformen inte får
överordnas syftet med positiv miljömärkning, nämligen att
vara ett pådrivande instrument. Regeringen gjorde tyvärr
inte några egna bedömningar av utvecklingen i
budgetpropositionen. Med anledning av ovanstående
föreslår vi att regeringen genomför en utvärdering av det
arbete som hittills bedrivits och redovisar sina bedömningar
och förslag för riksdagen.
På samma sätt bör regeringen se till att obligatorisk
miljöfarlighetsmärkning nu kan genomföras i praktiken.
Miljöfarligt avfall
Riksdagen godkände i juni 1991 konventionen om
kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt
omhändertagande av farligt avfall. I beslutet underströks
att överenskommelsen bara var ett första steg i arbetet med
att begränsa riskerna med det miljöfarliga avfallet.
Regeringen bör arbeta för att så många länder som möjligt
godkänner konventionen så att den kan träda i kraft och så
att arbetet med nästa steg kan inledas.
De svenska bestämmelserna för export av miljöfarligt
avfall har skärpts. Det har nu förflutit så pass lång tid att det
bör vara möjligt att bedöma effekterna av denna skärpning
och om ytterligare initiativ är påkallade. Regeringen bör
redovisa detta för riksdagen.
7. Ett miljöanpassat trafiksystem
Våra förslag:
En miljöklass med avancerad kravprofil bör införas i
samband med att nästa steg i miljöklassindelningen av
fordon tas.
Miljövänligare bensin måste stimuleras genom
införande av miljöklasser.
En plan för hur investeringarna i infrastruktur skall
medverka i ett miljöanpassat trafiksystem bör tas fram.
Arbetet med bättre trafikmiljö i storstäderna måste
drivas vidare, bl.a. måste lagstiftning för vägavgifter tas
fram.
Instrumenten för en god samhällsplanering måste
utvecklas.
Ekonomiska styrmedel måste användas för mer
miljövänlig luft- och sjöfart.
Regeringen måste driva vidare arbetet med lägre
svavelhalt i fartygsbränslen.
Inledning
Trafiken är en av de viktigaste källorna till
miljöförstöring. Den stora trafikvolymen i storstäderna
orsakar buller och dålig luftkvalitet vilket skapar
hälsoproblem. Utsläpp av kväveoxider bidrar till
försurning, övergödning m m. Tillsammans med kolväten
bildas också marknära ozon. Utsläppen av kolväten och
kväveoxider minskar allt eftersom personbilsparken
förnyas. I gengäld ökar dieselfordonens relativa bidrag
eftersom reningstekniken inte kommit lika långt.
Trafikvolymökningen innebär ökad förbrukning av fossila
bränslen och därmed ökade utsläpp av koldioxid.
Mål har lagts fast
Riksdagen lade i samband med behandlingen av
miljöpropositionen fast målen för arbetet med ett
miljöanpassat trafiksystem. De hälsofarliga effekterna skall
begränsas kraftigt till år 2000, de svenska bidragen till
miljöstörande effekter typ försurning skall undanröjas till år
2010 och trafikens bidrag till klimatpåverkan skall
begränsas i enlighet med klimatstrategin.
Flera typer av åtgärder har beslutats för att nå målen.
Utbyggd kollektivtrafik och renare dieselbränsle i
kombination med skärpta krav på rening av tunga fordon
minskar fr.a. den lokala belastningen. Som ett resultat av
bl.a. storstadsförhandlingarna kommer cirka 40 miljarder
att investeras i storstädernas trafiksystem under 1990-talet.
Tack vare bilavgasbeslutet 1986 minskar nu
personbilarnas utsläpp. Katalysatortekniken har dessutom
visat sig vara effektivare än man tidigare trott. Nya skärpta
krav skall införas samordnat med EG 1996. Låga
utsläppskrav stimuleras med miljöklasser från 1993 års
modeller. De dieseldrivna fordonens utsläpp kommer dock
att få en relativt sett större betydelse.
Det besvärligaste målet på lång sikt är att minska
sektorns bidrag till klimatpåverkande effekter. Det finns
inte några effektiva reningsmetoder för koldioxid. Det
kommer därför att krävas en kombination av åtgärder.
Bensinpriset ökade våren 1991 med ca 35 %.
Bensinkonsumtionen minskade då med några procent
istället för att som tidigare öka med 4--5 %
per år. På sikt kan koldioxidutsläppen minskas
kraftigt med hjälp av förnybara drivmedel. Krav på högsta
bränsleförbrukning skall enligt riksdagens beslut övervägas
samordnat med EG. Totalt investeras 50 miljarder kronor
under 1990-talet i järnvägs- och kollektivtrafik, vilket fr.a.
får betydelse för att minska energiförbrukningen inom
sektorn.
Samhällsplaneringens roll
Ökningen av trafikarbetet har hittills varit nära kopplad
till ökningen av BNP. Grovt sett ökar detta med ca två
gånger BNP. Det är emellertid inte transportarbetet i sig
som efterfrågas utan att varor kan förflyttas eller
kommunikation mellan människor. Det är inte givet att den
organisation som just nu kännetecknar
kommunikationssystemen är den mest effektiva.
Utbyggnad av nya kommunikationssystem tar lång tid.
De investeringar som görs idag kommer användas under
flera decennier framöver. På samma sätt binder
lokaliseringen av bebyggelse, service och arbetsplatser vårt
sätt att kommunicera och transportera för lång tid.
Samhällsplaneringens roll har tonats ned från 1970-talets
mitt. Delvis beror detta på att det tidigare fanns en övertro
på vad samhällsplaneringen kan åstadkomma. Men detta
får inte ersättas av icke-planering. Skall det vara möjligt att
åstadkomma en omställning och om den skall ske med
varsamhet och långsiktighet krävs ökad planering.
Planering är därför i miljöpolitiken en förutsättning för en
väl fungerande marknadsekonomi.
Utvecklingen av ny teknik och integrationen av olika
kommunikationssystem kan i vissa fall innebära att fysiska
transporter kan ersättas. Målet måste vara att få ut mer
kommunikation av de insatta resurserna. Ett huvudsyfte
bör vara att åstadkomma ett hushållningsmål på
motsvarande sätt som för energiområdet. Tyvärr finns allt
för få studier inom detta område. Snarare har enbart
förhoppningar knutits till vad exempelvis elektroniken kan
innebära. Vissa begränsade studier, t.ex. som resultat av
delegationen för miljöprojekt Göteborg, visade att
transportarbetet för den lokala varuförsörjningen kraftigt
kan minska genom en mer samordnad planering.
Det är säkerligen också först när den nya tekniken på
allvar integreras i organisationen av de fysiska
transporterna som man kan se effekterna i form av
minskade transporter men bibehållen rörlighet.
Instrumenten för en god samhällsplanering måste därför
utvecklas. Det innebär bl.a. att kommunerna måste
stimuleras till att avsätta resurser för ökad planering av
person- och godstransporter med hänsyn till miljön.
Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag.
Infrastrukturpolitiken
Den socialdemokratiska regeringen ägnade
infrastrukturpolitiken mycket stor uppmärksamhet. Viktiga
strukturella beslut fattades, t.ex. att organisationen av
järnvägen delades upp i ett banverk och ett affärsdrivande
verk. Ur miljösynpunkt var detta strategiskt då väg och
järnväg konkurrensmässigt ställdes på lika grund.
Ytterligare 20 miljarder kronor har frigjorts för
investeringar i järnvägar och vägar under 1990-talet.
Tillsammans med investeringar som bedöms komma till
genom nya typer av finansiering, t.ex. vägavgifter, bedömde
den socialdemokratiska regeringen att investeringarna i
järnvägar och vägar i det närmaste skulle fördubblas under
1990-talet jämfört med 1980-talet.
Särskilt markant har utvecklingen varit för investeringar
i järnvägar. Sommaren 1991 fattades beslut för motsvarande
14 miljarder utöver ordinarie anslag. Totalt under 1990-talet
beräknas 30 miljarder investeras i järnvägar, t.ex.
västkustbanan, upprustningen av södra stambanan,
järnvägsringen runt Mälaren, ostkustbanan och järnvägen
via Arlanda. Regeringens beslutsvånda riskerar att skjuta
Arlandabanan på framtiden. Eftersom utbyggnad av denna
bana är kopplad till villkoren för tillståndet för en tredje
rullbana på Arlanda flygplats är regeringens handlande
mycket allvarligt.
En framgångsrik miljöpolitik kräver en mycket
medveten omställning i miljövänlig och resurssnål riktning
av olika delar av samhället, t.ex. av trafiksystemet. Viktiga
steg har tagits i sådan strukturförändrande riktning. Denna
inriktning måste föras vidare på ett systematiskt sätt.
Huvuduppgiften under 1990-talet är att ställa om samhällets
alla verksamheter i ekologisk riktning. En plan för hur
investeringar i infrastruktur skall medverka i ett
miljöanpassat trafiksystem bör tas fram. En sådan bör
bygga på samhällsekonomiska kriterier där även
miljökostnader vägs in, t.ex. med utgångspunkt i nivån för
satta miljöavgifter.
Storstäderna
Cirka 25 % av landets trafikarbete genereras i de tre
storstäderna. Åtgärder i dessa områden har därför
betydelse både för den lokala miljön och för i vilken mån
det svenska bidraget till framför allt regionala föroreningar
kan nedbringas. Flera utredningar har kartlagt hur
storstadsmiljön kan förbättras. Den socialdemokratiska
regeringen tillkallade tre förhandlare för att nå långsiktiga
överenskommelser för bättre miljö och framkomlighet. De
redovisade sina resultat i början av 1991.
Överenskommelserna byggde på tre huvudprinciper: en
mycket kraftig utbyggnad av den lokala och regionala
kollektivtrafiken, utbyggnad av kringfartsleder för
vägtrafiken samt finansiering av de senare med hjälp av
vägavgifter. Regeringen bör snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag till lagstiftning som möjliggör att
avgifter kan tas ut. Regeringen bör vidare medverka till att,
så snart överenskommelser för respektive region i huvudsak
är klar, betala ut de reserverade medlen. Vidare bör
regeringen medverka till att planeringen av
kringfartslederna, så som uttalades i de miljö- och
näringspolitiska propositionerna, medverkar till en
långsiktigt god hushållning med mark och vatten och att
planeringen i övrigt görs med stor naturvårdshänsyn.
Riksdagen har ställt sig bakom att vägtrafikkungörelsen
skall ändras så att det blir möjligt att föreskriva att endast
sådana tunga dieseldrivna fordon som infriar särskilt hårda
avgaskrav skall tillåtas att trafikera miljökänsliga delar av
stadskärnorna. Den borgerliga regeringen har inte
genomfört dessa ändringar. Riksdagen bör uppmana
regeringen att påskynda arbetet.
Kraven på fordon och bränslen
Sverige var först i Europa med att införa skärpta krav på
personbilar. Motståndet mot skärpta avgaskrav har tidvis
varit hårt i Sverige men framför allt i vissa delar av
Västeuropa. Utvecklingen under senare år har därför varit
glädjande. EGs beslut att från 1993 införa i stort sett de
svenska kraven och att man uttalat en vilja att ytterligare
skärpa dessa krav är ett exempel på detta. Sverige bör spela
en fortsatt aktiv roll i detta arbete. Nästa kravnivå måste
vara minst lika sträng som de kommande USA-kraven.
Utvecklingen av mer miljöanpassade fordon måste
präglas av långsiktighet. Kraven måste också omfattas av så
många länder som möjligt. De bör vidare vara
teknikneutrala. Hittills har kväveoxider, kolväten,
kolmonoxid och partiklar reglerats. I nästa steg bör även
krav på energieffektivitet och flerbränsledrift ingå.
Det är glädjande att den borgerliga regeringen har givit
ut en förordning för miljöklassindelning av fordon fr.o.m.
1993 års modeller, trots att moderater och folkpartister så
sent som våren 1991 var emot detta beslut.
Miljöklassningssystemet, där renare fordon får lägre skatt
än de som är smutsigare, har uppenbara fördelar. Vi
föreslår att regeringen bör förbereda nästa steg i
miljöklassningssystemet. I samband med att en ny
obligatorisk nivå -- vilken i stort motsvarar miljöklass II --
införs 1996 bör klassningssystemet tillföras en ny klass med
en mer avancerad kravprofil enligt ovan. På så sätt kan de
skärpta krav som bör införas vid sekelskiftet förberedas och
dessutom få genomslag tidigare.
Bränslen som är väsentligt renare introduceras nu på
marknaden. Riksdagens beslut om en miljöklassindelning
och en differentierad beskattning av brännoljor har i stort
haft den avsedda effekten. Renare dieselbränslen har varit
en effektiv väg för att snabbt nedbringa utsläppen av
framför allt cancerframkallande partiklar. Regeringen bör,
som det uttalades i miljöpropositionen, noga följa
utvecklingen på marknaden och återkomma till riksdagen
med förslag om vissa regler i systemet behöver omprövas. I
det sammanhanget bör miljöeffekterna av slopandet av
etanolskatten bedömas. Vi föreslår också att ett
miljöklassystem för bensin bör införas. Utgångspunkten för
klassindelning bör vara bensinkvaliteten, t.ex. innehållet av
aromater.
Sjö- och luftfart
Många av transportsektorns problem går inte att komma
till rätta med genom nationell reglering. Detta är särskilt
uttalat inom sjö- och luftfart. Den socialdemokratiska
regeringen påbörjade därför ett arbete för att på nordisk
nivå införa gränsvärden för tillåten svavelhalt i bränslen i
fartyg som frekvent anlöper svenska hamnar. Som ett första
steg angavs att bilaterala överenskommelser bör träffas.
Den borgerliga regeringen har tyvärr inte arbetat vidare
med detta och riksdagen bör därför uttala att regeringen
påskyndar arbetet. Vidare förberedde den
socialdemokratiska regeringen ökade insatser i
internationella fora på både luft- och sjöfartens områden.
Regeringen bör redovisa för riksdagen hur långt detta
arbete har förflutit.
I miljöpropositionen 1991 uttalades att det krävs
ytterligare utredning av ett nationellt system av ekonomiska
styrmedel inom luftfarten. Vi menar att ett system med
miljörelaterade landningsavgifter är tilltalande. En översyn
pågår inom luftfartsverket. Vi förutsätter att regeringen
driver på detta arbete och återkommer till riksdagen med
ett förslag.
Miljörelaterade hamnavgifter bör kunna införas utan
krav på internationell samordning. Regeringen bör
återkomma till riksdagen med ett förslag utifrån de
bedömningar som görs inom sjöfartsverket.
8. Ett miljöanpassat energisystem
Inledning
Miljöpåverkan från el- och värmeproduktionen i Sverige
har minskat kraftigt under 1970- och 1980-talen. El- och
värmeproduktionens svavelutsläpp har minskat med drygt
70 % sedan år 1980. Utsläppen av kväveoxider har minskat
med ca 35 % under samma period. Tidiga insatser i form av
fjärrvärme har lett till en väsentligt bättre luft i tätorterna
än vad som annars skulle varit fallet.
Den stora uppgiften för de två kommande decennierna
är att avveckla kärnkraften och stimulera en fortsatt
minskning av fossila bränslen. Outbyggda älvar och
älvsträckor skyddas i enlighet med riksdagens beslut. 1980
beslutade riksdagen att kärnkraften skall avvecklas i den
takt som är möjligt med hänsyn till behovet av elektrisk
kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd.
Samtidigt slogs fast att den sista reaktorn skall stängas
senast år 2010.
Energiöverenskommelsen
Till grund för den framtida energipolitiken ligger en bred
överenskommelse mellan tre av riksdagens partier. I denna
slås fast att energipolitikens mål är att på kort och lång sikt
trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden
konkurrenskraftiga villkor. Härigenom främjas en god
ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken
skall utgå ifrån vad natur och miljö kan bära.
Det är glädjande att moderata samlingspartiet nu givit
upp sitt motstånd mot avvecklingen av kärnkraften då man
i regeringsförklaringen deklarerar att ''den s k
energiöverenskommelsen ligger fast''.
Regeringen skall årligen i budgetpropositionen redovisa
de resultat som har uppnåtts genom de energipolitiska
programmen för omställning och utveckling av
energisystemet samt förelägga riksdagen förslag om de
ytterligare åtgärder som är motiverade.
Vi vill understryka betydelsen av detta arbete. För att
kärnkraften skall vara avvecklad till senast år 2010 måste
avvecklingen påbörjas så tidigt att den genomgripande
omställningen av vårt energisystem hinner genomföras till
2010 utan allvarliga störningar för energiförsörjningen och
sysselsättningen.
För att avvecklingen skall genomföras på ett så
miljömässigt bra sätt som möjligt måste hushållningen med
el och energi sättas i centrum. Ett program för effektivare
användning av energi har beslutats av riksdagen. Detta
måste successivt kompletteras, bl.a. genom att styrmedlen
vidareutvecklas. Företag och enskilda måste få ett korrekt
incitament till hushållning med energi.
För industrier med tillverkning av energikrävande
standardprodukter leder en hög energibeskattning
knappast till några positiva miljöeffekter. Snarare blir
resultatet att tillverkningen flyttas till något konkurrentland
med lägre beskattning. Sedan länge har därför särskilda
nedsättningsregler tillämpats för sådan produktion.
Nyligen har en utredning presenterats med förslag till
nytt nedsättningssystem för industrins energiskatter.
Regeringen har också aviserat att den efter
remissbehandling och beredning kommer att presentera ett
förslag till nytt nedsättningssystem. Det är väsentligt att
översynen av nedsättningsreglerna görs utan att alltför
mycket störa de incitament som skapats genom nuvarande
energi- och miljöskatter. Förslaget måste också vara
fördelningspolitiskt acceptabelt.
Den aviserade översynen av nedsättningsreglerna för
energiskatt måste göras med detta som utgångspunkt.
Energihushållningsplaner inom energikrävande företag och
obligatoriska normer för elkrävande utrustning m.m. är
sådant som också måste övervägas i det fortsatta arbetet.
9. Värnet om marken och naturvården
Våra förslag:
Allemansrätt, strandskydd m m måste tillgodoses om
äganderätten stärks på det sätt som regeringen tänkt sig.
Markägarna måste ta ett utökat ekonomiskt ansvar för
att säkra skyddsvärda områden.
Anslaget för vård och förvaltning av naturreservat höjs
med 11 milj.kr.
Beredskapsarbeten bör tillskapas för vård och skötsel
av naturreservat.
Inledning
För de flesta människor i vårt land är naturen med dess
rikedom av djur och växter en viktig del av tillvaron.
Genom livet bär vi med oss vår bild av det svenska
landskapet. Naturen spelar också en stor roll för fritid och
rekreation. Att vandra i skogen, att plocka bär och svamp,
att vistas i fjällen eller skärgården är för många en viktig
källa till rekreation och välbefinnande. Att ha nära till
naturen är viktigt för barnstugor och skolor. Skogsdungen
eller ängen är en spännande plats för lekar och utflykter
men också en plats där barnen lär sig sambandet mellan allt
levande.
Men naturen är inte bara till för människan. Naturen
med dess mångfald och rikedom har ett värde i sig. Vi har
ingen moralisk rätt att utarma naturtyper och utrota arter.
För att vi skall kunna bevara mångfalden av arter måste vi
bevara arternas livsmiljö.
Det hittillsvarande naturskyddsarbetet
I Sverige har vi en lång tradition när det gäller
naturskyddet. Den första nationalparken bildades år 1909
och de senaste tillkom år 1991. 22 nationalparker täcker en
total yta av nära 600 000 ha. Till detta kommer
naturreservat, naturvårdsområden, naturminnesområden
och djurskyddsområden som totalt omfattar över 2 100 000
ha.
Målet för naturvårdsarbetet formulerades i
propositionen 1987/88:85 Miljöpolitiken inför 1990-talet
som att ''alla förekommande naturtyper bör säkerställas i
sådan utsträckning och på ett sådant sätt att de kan
bibehållas i ekologisk stabilitet och bevarat artinnehåll''.
Det innebär att landets representativa och mest
värdefulla naturtyper för naturvård och friluftsliv måste
behållas på ett sådant sätt att mångformigheten inte riskeras
och att de arter som är knutna till naturtyperna därmed kan
bevaras. Skyddet skall också garantera att det finns
områden av god kvalitet för friluftsliv.
I propositionen lades också riktlinjerna för det samlade
naturvårdsarbetet fast. Resultatet blev bl.a. ett arbete för
ökad naturvårdshänsyn inom jord- och skogsbruket, ett
stärkt skydd för naturmiljön med stöd av naturvårdslagen
och ett säkerställande av betydande arealer skyddsvärd
mark.
I den följande miljöpolitiska propositionen, 1990/91:90
En god livsmiljö, togs ytterligare steg i naturvårdsarbetet.
Resurserna för vård och förvaltning av naturreservat, för
arbetet med hotade arter och för landskapsvårdande
åtgärder förstärktes. Naturvårdslagen förstärktes bl.a. med
ett särskilt biotopskydd och skydd för våtmarkerna. Även
ett ökat skydd för ädellövskogarna infördes och straffet för
grova brott mot naturvårdslagen skärptes.
Vårt internationella ansvar
I Brundtlandkommissionens rapport från 1988, ''Vår
gemensamma framtid'', framhålls att bevarandet av
naturresurser, såväl växter och djur som den miljö de är
beroende av, är av avgörande betydelse för en varaktigt
hållbar utveckling.
FN:s ekonomiska kommission för Europa (ECE) antog
samma år en europeisk deklaration om skydd av flora och
fauna. Deklarationen understryker att alla medlemsländer
har ett gemensamt ansvar för att bevara ekosystem och
viktiga ekologiska processer och för att bevara den
biologiska mångfalden hos flora och fauna i deras naturliga
miljöer.
Nordiska ministerrådet antog år 1989 ett
samarbetsprogram för miljövård. I programmet
understryks att de nordiska länderna skall verka för att
naturvårdshänsyn integreras i alla samhällssektorer för att
främja en varaktigt hållbar utveckling.
Sverige har anslutit sig till internationella konventioner
på naturvårdsområdet. Vi har därmed åtagit oss
förpliktelsen att skydda vissa områden och vissa arter samt
deras biotoper. Genom detta har vi ett stort ansvar att
skydda våra egna, värdefulla naturmiljöer och för att kunna
agera trovärdigt i internationella naturskyddsfrågor.
En konvention om den biologiska mångfalden kommer
att undertecknas i samband med FN-konferensen om miljö
och utveckling denna sommar. Regeringen bör före
konferensen redovisa hur förpliktelserna gentemot
konventionen skall kunna uppfyllas.
Allemansrätten
Sverige kan, tillsammans med de nordiska länderna,
erbjuda människor i ett allt mer tättbefolkat Europa
upplevelsen av Europas sista vildmark. Tillgången till tyst,
ofta orörd natur är större i Sverige än på många håll i
världen. Och våra skogar och hagar är inte inhägnade,
försedda med skyltar med texten ''privat område'' för att
stänga människor ute. Vi behöver inte inrätta
nationalparker, för att människor skall få rätt att vandra i
skogen. Vi kan använda oss av den urgamla sedvanerätten,
allemansrätten, som ger alla rättigheter och skyldigheter.
Det är just därför den är så unik, ingen diskrimineras. Men
den är inte lagfäst.
Regeringen har nyligen tillsatt en parlamentarisk
utredning om grundlagsskydd för äganderätten.
Tillsammans med besluten om att sälja ut svenska
nationaltillgångar, t.ex. Domänverket och Vattenfall,
bekräftar det att regeringen också sätter äganderätten före
naturskyddet. Moderata samlingspartiet gick så sent som
vid förra riksmötet emot förslag om ett ökat kostnadsansvar
inom de areella näringarna med hänvisning till att detta
''skulle innebära en kränkning av den privata
äganderätten''.
Vi föreslår att utredningen får i tilläggsuppdrag att
utreda hur allemansrätt, strandskydd m m skall tillgodoses
i ett läge då äganderätten avses bli stärkt.
Den socialdemokratiska regeringen inbjöd sommaren
1991 folkrörelser, intresseorganisationer m.fl. till en
nationell kampanj till försvar för allemansrätten. Avsikten
var att skapa en medvetenhet om den hävdvunna
allemansrättens innebörd -- rättigheter och skyldigheter --
samt att ta vara på viljan att ta ansvar för vår nationella
tillgång -- den svenska naturen. Inbjudan fick ett mycket
stort gensvar. Den borgerliga regeringen har inte fört vidare
detta arbete, vilket vi beklagar, och bör därför uppmanas
att redovisa sin inställning.
Säkerställande av skyddsvärd mark
Behovet av att säkerställa skyddsvärd mark är
fortfarande stort. Den socialdemokratiska regeringen
ökade vid flera tillfällen anslaget för markinköp. Takten i
reservatsbildning har varit mycket hög under 1980-talet.
Den långsiktiga bedömningen är dock, särskilt med
beaktande av kravet på bevarande av den biologiska
mångfalden, att medelsbehovet är så stort att ansvaret för
säkerställandet inte kan bäras enbart över statsbudgeten
utan måste delas med markägare och företag.
Enligt den s.k. sektorsprincipen skall varje
samhällssektor ta sitt miljö- och naturvårdsansvar inom
ramen för sin verksamhet. Det betyder att tillvaratagandet
av naturvårdens och den biologiska mångfaldens krav
förutsätter att markägarna och företagen tar sin del av det
ekonomiska ansvaret för att säkra skyddsvärda områden.
Enligt ett uttalande från riksdagen i juni 1991 kräver
detta både ökade kunskaper om olika arters behov av
naturtyper och betydelsen av åtgärder i ett vidare
perspektiv. En översyn av gällande regelsystem är också
nödvändig. Av den anledningen tillsatte den
socialdemokratiska regeringen en arbetsgrupp med uppgift
att utreda vissa frågor rörande intrångsersättning i samband
med ökad naturvårdshänsyn m.m. Reglerna för
intrångsersättning förändrades i samband med att plan- och
bygglagen infördes 1987. Detta har ökat behovet av statliga
anslag. Av naturvårdshänsyn och med hänsyn till
budgetläget var den rådande ordningen före 1987 bättre,
vilket bör beaktas i det fortsatta arbetet.
Utgångspunkten för förslagen att stärka skyddet för
arter och biotoper bör vara följande. Naturvårdslagen och
reservatsbildning och andra skyddsformer utgör grunden i
naturvårdsarbetet. Inköp av mark är förenat med stora
kostnader och därför är det angeläget att planera
omfattningen av de behov som finns. Den övergripande
målsättningen för naturvården kan dock inte uppnås enbart
genom bildande av nationalparker, naturreservat m.m.
Utifrån en analys av hur långt man kan nå med hjälp av
reglerna i naturvårdslagen blir det särskilt angeläget att
bedöma betydelsen av ett ökat ansvar för den biologiska
mångfalden i vardagslandskapet. Naturvårdshänsyn och
ekologisk anpassning av samhällsverksamheter som
påverkar den biologiska mångfalden är därför av avgörande
betydelse för att målet skall uppfyllas.
För andra samhällsområden än de areella näringarna
finns det redan en fastlagd princip att de skall bära de
kostnader som uppstår när verksamheten anpassas till
miljökraven. För vissa krav som naturvården ställer är
markägaren redan nu skyldig att utan kompensation tåla
vissa inskränkningar. Exempel på sådana är att ersättning
för förvägrad täkt av grus inte utgår, inte heller
kompensation för konsekvenserna av strandskyddet eller
förvägrat tillstånd till dikning av våtmarker. Inom
bostadsbyggandet m.m. förutsätts att vederbörlig hänsyn
tas till miljö, estetisk utformning osv.
I enlighet med det uttalande från jordbruksutskottet,
som också riksdagen ställde sig bakom, bör arbetsgruppen
närmare utreda hur en sådan princip bör tillämpas med
avseende på de areella näringarna så att skyddsvärd natur
kan säkerställas i tillräcklig omfattning. Riksdagen bör
uttala att regeringen återkommer till riksdagen med ett
förslag i enlighet med vad som ovan anförts.
Vård och förvaltning av naturreservat
Med anledning av ökade kostnader för vård och
förvaltning av naturreservat på grund av ökad areal skyddad
mark förstärktes resurserna med 26 milj.kr i samband med
miljöpropositionen 1991. Arealen kommer nu att öka
ytterligare. I konsekvens därmed föreslår vi att resurserna
för nästa budgetår ökas med 11 milj.kr.
Under den förra lågkonjunkturen kunde viktigt
naturvårdande arbete utföras genom att beredskapsarbeten
tillskapades för vård och skötsel av naturreservat. Nu
föreligger motsvarande situation på arbetsmarknaden inte
minst i norra Sverige där också behoven av vård av
naturreservat finns. Regeringen bör därför uppdra åt AMS
och naturvårdsverket att undersöka hur beredskapsmedel
kan användas i naturvårdens tjänst.
Försurningen av mark och vatten
Marken, växter och djur hotas inte bara av vårt sätt att
utnyttja naturresurserna. Även nedfallet av försurande
ämnen riskerar att långsiktigt påverka markens
produktionsförmåga och sammansättningen och antalet
växt- och djurarter. Den fortgående försurningen och
övergödningen är alltjämt det överskuggande problemet för
svenskt vidkommande.
Erfarenheterna av kalkning av sjöar och vattendrag är
omfattande och visar att insatserna är positiva och effektiva.
Arbetet måste bedrivas med stor långsiktighet. Gjorda
investeringar i kalkning måste säkerställas. I propositionen
om en god livsmiljö föreslog den socialdemokratiska
regeringen en kraftig förstärkning, 40 milj.kr, av
kalkningsverksamheten för budgetåret 1991/92. Förslaget
baserades på ett treårigt program från naturvårdsverket.
Det innebar en stegvis uppbyggnad av verksamheten, bl.a.
i form av nykalkning i Norrland och säkerställande av redan
gjord kalkning. I planen ingick en upptrappning med 20
milj.kr. för budgetåret 1992/93 och ytterligare 40 milj.kr. för
budgetåret 1993/94. Den dåvarande oppositionen avvek
från denna plan och ökade anslaget med ytterligare 20
milj.kr. redan under budgetåret 1991/92. I gengäld har nu
den borgerliga regeringen inte föreslagit den planmässiga
ökningen för 1992/93, utan återgått till den föreslagna
planen. Vi förutsätter att regeringen därmed helt och hållet
håller fast vid naturvårdsverkets plan.
10. Omställningen av jord- och skogsbruk
Våra förslag:
Miljöavgiften på handelsgödsel höjs för att kompensera
sänkningen av prisregleringsavgiften.
Arbetet med att förbjuda markavvattning inom vissa
delar av landet måste påskyndas.
Inledning
I juni 1990 fattade riksdagen med stor majoritet beslut
om en förändring av jordbrukspolitiken. Det fanns många
skäl till förändringen. Överproduktionen av spannmål
måste avskaffas. En förändring var också nödvändig för att
det svenska jordbruket skall stå starkt vid en framtida EG-
anslutning. Ett tredje skäl var att den intensiva
spannmålsodling som följde av prisstödet utgjorde ett hot
mot landskapet och den biologiska mångfalden.
Åkerholmar togs bort och diken lades igen. Det öppna
landskapet förvandlades till spannmålsfält som bar alltför
stora skördar framdrivna med hjälp av konstgödning och
bekämpningsmedel. Följden blev att livaktiga biotoper
försvann och variationen i växt- och djurliv minskade
betydligt. Rester av bekämpningmedel och gödsel läckte ut
i vattendragen.
Syftet med omställningen var att vända producentens
intresse från marknader med förutbestämda priser, till att
själv finna marknader för intressanta produkter. Den
grundläggande principen är att jordbrukaren skall ersättas
för efterfrågade varor och tjänster. Avvecklingen av
prisstödet gör att det blir ekonomiskt möjligt att satsa på
kvalitet och variation i livsmedelsproduktionen.
För att omställningen skulle ske i former som var socialt
och ekonomiskt acceptabla för bönderna beslutade
riksdagen om en omställningsperiod på fem år med start
den 1 juli 1991. Riksdagen har avsatt 14,3 miljarder kronor
under femårsperioden. Omställningsstöd utgår vid varaktig
omställning av produktionen till annat än
överskottsproduktion. Anläggningsstöd utgår vid
plantering av lövskog och energiskog samt vid anläggande
av våtmarker, men inte vid plantering av barrskog.
Bevarande av odlingslandskapet
Ett miljömål för den nya livsmedelspolitiken är att slå
vakt om ett varierat och rikt odlingslandskap och bevara
den biologiska mångfalden. Genom det stöd som finns för
landskapsvårdande åtgärder kan samhället ingå avtal med
en jordbrukare att mot ersättning hålla landskapet öppet.
Stödet för landskapsvårdande åtgärder uppgår f.n. till 200
milj.kr. och under 1992/93 till 250 milj.kr. Storleken på det
framtida bidraget skall enligt riksdagsbeslutet bedömas när
närmare erfarenheter vunnits. Regeringen bör under året
genomföra dessa studier, inom ramen för den tillsatta
omställningskommissionen, samt i statsbudgeten för
1993/94 redovisa det fortsatta stödets utformning och
omfattning. Stödet måste utformas så att satta mål kan nås.
Minskning av växtnäringsläckaget och
bekämpningsmedelsanvändningen
Ett annat miljömål är att minimera användningen av
växtnäringsämnen och bekämpningsmedel.
Växtnäringsläckaget från jordbruket är ett akut problem,
särskilt i de södra delarna av landet. Jordbrukets
kväveläckage till havet beräknas vara 25 000 -- 40 000 ton
per år.
För att minska jordbrukets negativa miljöpåverkan
beslöt riksdagen år 1988 (prop. Miljöpolitiken inför 1990-
talet) att halvera kväveläckaget fram till år 2000. Detta mål
tidigarelades 1991 och skall nu nås till år 1995.
Jordbruksverket har i uppdrag att utarbeta ett
åtgärdsprogram för att minska kväveutsläpp till vatten och
luft från jordbruksföretag. Ammoniakutsläppen skall
minska med 25 %
till år 1995 i södra och västra Götaland. Möjligheten
och konsekvenserna av en 50-procentig minskning av
ammoniakavgången till år 2000 i samma områden skall
också utredas.
Riksdagen beslutade år 1988 om en halvering av
bekämpningsmedelsanvändningen mellan åren 1986 och
1990. Programmet har genomförts på ett framgångsrikt sätt
då användningen har halverats till 1990. Detta är en
prestation som är unik internationellt sett. Riksdagen har
därefter beslutat om en ytterligare halvering till strax efter
mitten av 1990-talet.
Kemikalieinspektionen har fått riksdagens uppdrag att i
samråd med lantbruksstyrelsen och naturvårdsverket pröva
möjligheten att införa differentierade miljöavgifter på
bekämpningsmedel i förhållande till medlens farlighet och
risken med deras användning. Detta uppdrag skall
redovisas senast den 1 juni 1992.
När genomgången är klar anser vi att mycket talar för att
man, efter beslut om vilka medel som skall förbjudas, för
de medel som återstår inför en miljöavgift i förhållande till
medlens farlighet och risken med deras användning.
Mot den bakgrunden var regeringens förslag i
tilläggsbudget I (prop 1991/92:25) att sänka
prisregleringsavgiften på handelsgödsel och
bekämpningsmedel en felaktig signal till jordbrukarna.
Beslutet innebar ett steg bakåt i arbetet med att minska
miljöskadorna från jordbruket. Riksdagen har också
beslutat att införande av en miljöskatt bör övervägas i
samband med att prisregleringsavgifterna avskaffas.
Dessförinnan skall det utredas om en skatt är lämplig och
vilken nivå som är kostnadseffektiv för att få till stånd en
minskning av kväveläckaget. Någon sådan utredning har
inte föregått regeringens förslag. I avvaktan på ett förslag
från regeringen om en miljöskatt på handelsgödsel föreslår
vi att miljöavgiften på handelsgödsel höjs så att sänkningen
med 200 milj. kr av prisregleringsavgiften kompenseras.
Uppföljning av omställningen
Beslutet om omställning av jordbruket har, trots den
stora majoritet som stod bakom förslaget, kritiserats hårt av
bönderna och deras organisation LRF. Beslutet skulle enligt
kritikerna innebära en nedläggning av det svenska
jordbruket, och det öppna landskapet skulle ersättas med
en tät mörk granskog. Den här kritiken är något förvånande
i och med att LRF stod bakom och gav sitt stöd till
uppgörelsen i riksdagen.
Under sommaren 1991 fördes en omfattande kampanj
mot det socialdemokratiska partiet. Verkligheten, bl.a. den
faktiska statistiken från jordbruksverket, har visat att
kampanjen var helt utan saklig grund. Böndernas
uppslutning kring omställningsprogrammet har varit
mycket stor. Till vecka 50 år 1991 hade drygt 340 000 ha av
de avsedda 500 000 ha åkermark anmälts för omställning.
Kampanjen mot omställningen har tyvärr spritt missmod i
bonderörelsen.
Det är viktigt att omställningen av jordbruket nu ligger
fast i enlighet med riksdagens beslut. Klara besked om de
förutsättningar som råder är ett villkor för att bönderna
skall våga göra de långsiktiga investeringar som krävs för att
verksamheten skall bli lönsam. Man kan ha förståelse för att
investeringsbeslut blir svåra att ta när
intresseorganisationen byter uppfattning från år till år.
Riksdagen har beslutat att en uppföljning av
livsmedelsreformen skall ske, bl.a. avseende
miljöeffekterna, formerna för landskapsvårdsersättningen
och hur vissa delar av lagen om skötsel av jordbruksmark
tillämpas.
För detta ändamål har regeringen tillsatt en
omställningskommission. I kommissionens uppdrag ingår
också att förbereda den avstämning av omställningen som
skall ske i relation till principerna för EG:s
jordbrukspolitik. Regeringen bör fortlöpande redovisa
uppföljningen för riksdagen.
Skogen
Skogen är ett livsvillkor för människan. Världens skogar
är ojämnt fördelade och andelen skogsmark skiljer sig
avsevärt mellan olika länder och världsdelar. Där det är ont
om skog är det gott om människor -- och tvärtom. I Sverige
är ca 60 %
av landarealen täckt av skog, vilket internationellt sett
är en mycket hög siffra.
Skogen är en värdefull resurs för Sverige. Skogsnäringen
är vår viktigaste exportnäring och ger arbete åt ca 200 000
personer. Men skogen är mer än så. Den är viktig som
resurs för fritidsaktiviteter och rekreation. Detta gäller inte
minst de s.k. tätortsnära skogarna i anslutning till våra
storstäder. Skogen har också ett särskilt värde som lokal för
flora och fauna.
Målet för svenskt skogsbruk är att uppnå ett varaktigt
hållbart utnyttjande av naturresursen skog och samtidigt
tillgodose dess betydelse för bl.a. biologisk mångfald,
markvård och klimat.
1970-talets hänsynstagande till naturvårdens intressen
präglades huvudsakligen av omsorgen om landskapet. Men
särskilt de senaste åren har behovet av att värna om
biologisk mångfald och att i det mindre perspektivet utgå
från de naturgivna förutsättningarna kommit att betonas
alltmer. Särskilda medel har anslagits för
naturvårdsåtgärder i skogsbruket.
Den socialdemokratiska regeringen tillsatte den
skogspolitiska kommittén som ett led i arbetet att uppnå
målen för det svenska skogsbruket. Kommittén skall
utvärdera skogspolitikens mål och medel. Miljömålet för
skogspolitiken skall preciseras. En viktig utgångspunkt för
utredningen är att redovisa hur en stärkt ställning för miljö-
och naturvårdshänsyn i skogsbruket kan uppnås. För att
uppnå ett långsiktigt hållbart utnyttjande av skogen som
råvaruresurs och ett skydd av arter och naturtyper krävs
både en god planering av markanvändningen och
miljöanpassade brukningsmetoder.
Riksdagen har fattat flera beslut angående förändringar
i skogspolitiken efter att kommittén tillsattes, t.ex. åtgärder
till skydd för fjällskogarna och anpassning av skogsbruket i
övriga delar av den fjällnära skogen. I beslutet ingår
skyldighet för markägarna att presentera skogsbruksplaner
där man skall redovisa vilken hänsyn som skall tas till natur-
och kulturvården och till andra intressen. Skogspolitiska
kommittén bör i sin utvärdering av skogspolitiska medlen
överväga i vilken utsträckning skogsbruksplaner kan
användas även i annat skogsbruk för ökad miljö- och
naturvårdshänsyn.
Både skogsstyrelsen och naturvårdsverket har i var sin
rapport redovisat hur skogsbruket tar hänsyn till
naturvården i enlighet med det hänsynskrav som krävs
enligt § 21 i skogsvårdslagen.
Båda rapporterna visar att hänsynstagandet inte varit
tillräckligt på alla områden med dagens kunskap mätt. Mot
den bakgrunden är det ännu viktigare att skogspolitiska
kommittén fullföljer de ursprungliga direktiven att precisera
ett miljömål för skogsbruket, utvärderar efterlevandet av
gällande lagstiftning samt lägger förslag på den ev framtida
lagstiftningen. Med hänsyn till de stora resursbehov som
föreligger för ett tillräckligt säkerställande av mark för
naturvårdsändamål samt de olika förutsättningar som råder
för markägarna att avsätta mark är en kollektiv
ägarfinansiering i vissa fall nödvändig.
Regeringen har nu, under pågående utredning,
föregripit utredningens arbete och föreslagit att
skogsvårdsavgiften, ett av de skogspolitiska medlen, skall
avskaffas. Detta har också riksdagen beslutat. Trots att
förutsättningarna för kommitténs arbete har förändrats
under arbetets gång, skall kommittén lämna förslag till hur
de skogspolitiska medlen bör vara utformade och, om
någon form av statligt stöd behövs, även lämna förslag på
finansiering.
Genom sin iver att skyndsamt avskaffa
skogsvårdsavgiften har regeringen avhänt sig möjligheten
till en naturvårdsavgift som skulle kunna finansiera ett från
naturvårdssynpunkt modifierat skogsbruk. Vi förutsätter
att regeringen noga följer vilka konsekvenser ur
naturvårdssynpunkt som borttagandet av
skogsvårdsavgiften medför.
Våtmarker
Våtmarkerna utgör livsmiljö för ett stort antal djur- och
växtarter och utgör därmed en av våra viktigaste biotoper.
De är dessutom viktiga för att hindra avrinningen av kväve.
En omfattande utdikning av våtmarksarealen har skett i
vårt land. Till största delen har våtmarkerna omvandlats till
åker men utdikning har också skett för skogsproduktion.
För att hejda denna utveckling har anmälningsplikt för
skyddsdikning inom skogsbruket införts och regeringen
givits möjlighet att föreskriva om förbud mot
markavvattning inom vissa delar av landet. Den
socialdemokratiska regeringen har också givit
Naturvårdsverket i uppdrag att i samråd med skogsstyrelsen
och jordbruksverket föreslå områden i landet som skall
undantas från dikningsåtgärder. Regeringen bör påskynda
arbetet och redovisa för riksdagen hur långt detta arbete har
kommit.
11. Miljöutskott i riksdagen
Vårt förslag:
Riksdagen bör snarast inrätta ett miljöutskott.
Bakgrund
Målet för miljöpolitiken har lagts fast i juni 1991: ''Målet
med miljöpolitiken är att skydda människors hälsa, bevara
den biologiska mångfalden, hushålla med uttaget av
naturresurser så att de kan utnyttjas långsiktigt samt skydda
natur- och kulturlandskap.'' (prop 1990/91:90, JoU 30)
De problem som skall hanteras under 1990-talet är delvis
skilda från dem som gällde tidigare, t.ex. då den nu gällande
lagstiftningen och myndighetsapparaten byggdes upp. Då
var utsläppen från punktkällor och hoten mot vissa biotoper
dominerande. Idag och under lång tid framöver kommer
frågor som rör konsumtionen och hoten mot den biologiska
mångfalden att vara i centrum.
Utvecklingen av arbetet med miljöpolitiken måste också
få konsekvenser för riksdagens arbetssätt. Riksdagen måste
ha moderna arbetsformer.
Allmänna principer för miljöarbetet
Den s.k. polluter-pays-principle, PPP, gör sig allt mer
gällande. Likaså den förebyggande principen, t.ex. att
varuproduktionen skall vara ren från början. Sedan tidigare
finns den s.k. skyddslagstiftningen inom miljöområdet.
Denna har successivt kompletterats med
förebyggande/skyddande paragrafer inom lagstiftningen för
de exploaterande/utövande verksamheterna, t.ex. 21 §
skogsvårdslagen. Miljökonsekvensanalyser och
beskrivningar vinner intåg inom såväl lagstiftning som olika
verksamheter. Trafikmyndigheterna var t.ex. tidigt ute med
att tillämpa detta på frivillig väg. Numera är detta reglerat i
instruktionen för dessa myndigheter samt myndigheter för
de areella näringarna.
Internationaliseringen och decentraliseringen kommer
samtidigt att ställa nya krav på vilken roll som
statsmakterna skall spela på miljöområdet. Ett ökat
egenansvar kan t.ex. märkas inom företagen. Även
myndigheterna börjar arbeta på ett nytt sätt.
Arbetsuppgifter för ett miljöutskott
Ett miljöutskott bör ha en samordnande roll för
miljöfrågornas behandling i riksdagen. Det bör lägga stor
vikt vid de internationella frågorna, särskilt i samband med
förhandlingarna om ett svenskt medlemskap i EG. En ökad
aktivitet kan förutses för de globala frågorna, t.ex.
uppföljningen av FN-konferensen om miljö och utveckling
i juni 1992. En annan fråga är Östeuropas miljö och frågan
om det vidgade samarbetet kring att återställa Östersjöns
miljö.
Miljöutskottet bör arbeta med frågor som rör
integrationen av förebyggande miljöskydd. Miljöpolitikens
grundprincip är att det är den som utövar eller har ansvar
för miljöfarlig verksamhet som också skall stå för det
förebyggande arbetet. Det pågår en utveckling av de
miljöpolitiska instrumenten, t.ex. lagstiftning som berör
skyddet av människors hälsa och miljön. Dessa lagar skall
nu skärpas och samlas i en miljöbalk. Nya instrument, t.ex.
miljömärkning, utvecklas. Människors miljömedvetande
kommer att vara avgörande för i vilken utsträckning som
miljöpolitiken blir framgångsrik. Nya instrument som
miljörevision ökar i omfattning. Dessa är inte lagreglerade,
men bör följas av utskottet. Ekonomiska styrmedel i vid
mening har införts under senare år. Denna typ av styrmedel
är under stark utveckling.
Miljöutskottet bör kontinuerligt följa utvecklingen av
miljötillståndet. Detta kommer att ske genom
myndigheternas fördjupade anslagsframställningar,
redovisning av statistik m m. Regeringen skall dessutom
varje år redovisa utvecklingen på miljöområdet. Utskottet
skall behandla de bedömningar som regeringen kommer att
göra i de årliga miljöplanerna.
12. Borgerlig miljöpolitik
Regeringens miljöpolitik måste granskas i ljuset av:
1. regeringsförklaringens stolta deklarationer om ''att
forma en långsiktigt hållbar utveckling mot ett samhälle
med frisk luft och rent vatten, levande sjöar och skogar'',
förannonseringen om en ''grön bilaga'' till finansplanen
samt uttalanden från chefen för miljö- och
naturresursdepartementet om sin avsikt att bli en ''grön
finansminister'',
2. löftet om att ''använda effektiva styrmedel, t ex
miljöavgifter'', samt 3.
de borgerliga partiernas behandling av propositionen
om ''en god livsmiljö'' som socialdemokraterna lämnade till
riksdagen våren 1991.
Varken finansplan eller budgetbilagor innehåller någon
sammanhållen miljöpolitisk strategi. Jämfört med
regeringens tre andra huvudområden är skillnaderna
slående. Skälet är att regeringen inte var förberedd på detta
område. Det är moderaterna som håller i taktpinnen, även
på miljöpolitikens område. Vi drar slutsatsen att viljan inte
finns hos regeringens starkaste företrädare och att kraften
saknas hos de svagaste.
Den förannonserade ''gröna bilagan'' till finansplanen
visade sig vara en beskrivande text om redan kända
principer för ekonomiska styrmedel. Någon vägledning om
vilka politiska slutsatser som regeringen drar och vilka
avvägningar man är beredd att göra får inte läsaren. Istället
avser regeringen ''att återkomma i 1992 års
kompletteringsproposition med en mer preciserad
helhetsstrategi avseende ekonomiska styrmedels praktiska
användning i miljöpolitiken''. Skrivningarna i finansplanen
innebär mindre av ekonomiska styrmedel, inte mer som det
uttalats i bl.a. regeringsförklaringen.
Regeringen hade ett gyllene tillfälle att ta konkreta
initiativ vad gäller utvecklingen av så kallade ''gröna
nationalräkenskaper''. Den socialdemokratiska regeringen
tillsatte miljöräkenskapskommittén. Förslagen från denna
är remissbehandlade och har fått stor uppslutning. Frågan
är så viktig att regeringen borde ha lagt fram en proposition
så att riksdagen hade fått ta ställning till riktlinjerna för det
fortsatta arbetet med miljöräkenskaper. Istället anför man
att man ''avser (vår anm.) ge konjunkturinstitutet
uppdraget att utveckla metoder och modeller för att
redovisa de viktigaste sambanden mellan miljö och
ekonomi''.
För de borgerliga partierna har alltid ekonomiska
styrmedel varit ett mål, ej ett medel. Det är bra att man nu
kommit till insikt om att denna typ av styrmedel skall
behandlas som vilken annan typ av styrmedel som helst
(prop 1991/92:100, bil 1.5, sid 4). Bilagan till finansplanen
är i själva verket en illustration av hur djupt oenig den
borgerliga regeringen är kring den konkreta användningen
av ekonomiska styrmedel.
Deras oenighet illustreras tydligt av formuleringen att
''en särskild arbetsgrupp kommer att klarlägga effekterna
av en införd avfallsskatt och därvid pröva dess lämplighet
som kostnadseffektivt styrmedel för att minska
avfallsvolymerna och främja avfallssortering''. Frågan har
redan utretts och de utestående praktiska frågorna borde nu
vara lösta.
Vi har i denna motion pekat på att det är färdigutrett och
att nya avgifter kan införas när det är miljöpolitiskt
motiverat och praktiskt möjligt samt att gamla avgifter kan
justeras vid behov. Utredningar behöver däremot göras på
nya områden eller för en ytterligare miljöanpassning av
skattesystemet.
Vi har också pekat på att Sverige bör vara pådrivande i
det internationella arbetet för ökad användning av
ekonomiska styrmedel. Vi menar att Sverige vid
förhandlingar om ett medlemskap i EG bör föra fram
behovet av en ökad användning av bl.a. miljöavgifter. Men
i avvaktan på dessa resultat bör inte några miljörelaterade
skatter eller avgifter sänkas i Sverige, då detta skulle ge fel
signaler. Regeringen tänker göra precis tvärtom.
Riksdagen måste avvisa regeringens förslag till riktlinjer
för ekonomiska styrmedel inom miljöpolitiken.
Regeringsförklaringens miljödel och den beskrivande
texten i budgetpropositionen överensstämmer i stort med
propositionen om ''en god livsmiljö''. Det är bra. Det
anmärkningsvärda är att det som våren 1991 var ''en stor
besvikelse'' och ''för lite och för sent'', tydligen duger som
regeringspolitik idag. Men det allvarliga är att det inte
räcker med att acceptera redan fattade beslut. Nya måste
tas och nästa steg måste förberedas. Regeringen saknar
handlingskraft på detta område.
13. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att förbereda nästa
steg i miljöpolitiken och tillsätta en kommission för att
initiera en stegvis anpassning till hållbar utveckling,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om gröna nationalräkenskapen,1
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att utvidga den globala
miljöfaciliteten till fattigdomsrelaterade miljöproblem och
att u-länderna skall garanteras ett rimligt demokratiskt
inflytande över styrningen av medel till sådana projekt,2
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i samband med FN-
konferensen om miljö och utveckling ställer kravet på en
internationell överenskommelse om en radikal
nedskrivning av de fattiga ländernas skulder,2
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett avtal till skydd för
klimatet,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en svensk redovisning av
konsekvenser av en konvention till skydd för den biologiska
mångfalden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förhandlingar om en
skogskonvention,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Agenda 21,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör redovisa en
samlad strategi för ett offensivt miljöarbete inom EES och
inför ett EG-medlemskap under 1992,2
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör redovisa på
vilka områden som Sverige bör begära undantag från EGs
regler i avvaktan på ett de senare blir strängare,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör verka för att
den s.k. substitutionsprincipen omsätts i lag inom EG,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör föra fram kravet
på ökad användning av miljöavgifter/skatter inom EG och
att svenska ej bör sänkas i avvaktan på resultat i
förhandlingar med EG,2
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvecklingen av samarbetet för
att återställa Östersjöns miljö,2
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ökad användning av ekonomiska
styrmedel,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning för att studera hur
skattesystemet kan få en än mer miljöanpassad profil och
breddning av användningen av ekonomiska styrmedel,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om användningen av taxor och
avgifter,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör uppmana
kommunerna att arbeta med även godstransporter i sin
planering,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att användningen av
miljökonsekvensbeskrivningar bör vidgas till planer och
program på områden som påverkar miljön,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om regionala miljöanalyser,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av miljöfrågorna i
läroplansarbetet,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att myndigheterna bör arbeta
fram en ny lista över miljöfarliga ämnen som bör avvecklas
eller starkt begränsas samt finansiering av denna
insats,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör utarbeta ett
förslag hur det s.k. Montrealprotokollet skall skärpas i
nästa steg,
23. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införandet av skatt på HCFC,
s.k. mjuka freoner,
24. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av skatt på osorterat
avfall,
25. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att
standardiseringskommissionen bör arbeta fram ett underlag
för hur miljökriterier skall integreras i standarder,
26. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återvinningen av papper,7
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om resurssnåla
dryckesförpackningar,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av nya återtagnings-
och återvinningssystem, bl.a. för datorer,7
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av positiv
miljömärkning och om miljöfarlighetsmärkning,8
30. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om export av miljöfarligt avfall,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utveckling av
planeringshjälpmedlen för att effektivisera
transportarbetet,9
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en plan för hur investeringar i
infrastruktur skall medverka i ett miljöanpassat
trafiksystem,9
33. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om principer för utveckling av
storstädernas trafiksystem och utbetalning av reserverade
medel,9
34. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lagstiftning för
avgiftsfinansiering av förbifarter,9
35. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör påskynda
arbetet med ändring av vägtrafikkungörelsen,9
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen nu bör förbereda
nästa steg i miljöklassningen av fordon,6
37. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärdering av miljöklassningen
av brännoljor och av den borttagna etanolskatten,6
38. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att införa ett miljöklassystem för
bensin,6
39. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen måste skynda på
arbetet med bilaterala överenskommelser för att begränsa
sjöfartens miljöpåverkan,9
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fortsatt utveckling av av
energipolitiken,7
41. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ge utredningen om
grundlagsskydd för äganderätten tilläggsdirektiv om hur
allemansrätten m.m. skall tillgodoses i ett läge då
äganderätten avses bli stärkt,
42. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör redovisa sin
inställning till en kampanj till försvar för allemansrätten,
43. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma till
riksdagen med ett förslag om principer för
intrångsersättning i samband med naturvårdshänsyn,
44. att riksdagen beslutar öka anslaget B 1 med 11
milj.kr. till 427 301 000 kr.,
45. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att använda beredskapsmedel i
naturvårdens tjänst,
46. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kalkningsprogrammet,
47. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bevarande av odlingslandskapet,
48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av differentierade
miljöavgifter på bekämpningsmedel,6
49. att riksdagen beslutar att höja miljöavgiften på
handelsgödsel så att det kompenserar tidigare genomförd
sänkning av prisregleringsavgiften,6
50. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av omställningen
inom jordbruket,
51. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetet i skogspolitiska
kommittén,
52. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att skynda på arbetet med att
skydda våtmarker.
Stockholm den 21 januari 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Mona Sahlin (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
1 Yrkande 2 hänvisas till FiU
2 Yrkandena 3-5, 7-13 hänvisade till UU
3 Yrkande 18 hänvisat till BoU
4 Yrkande 20 hänvisat till UbU
5 Yrkande 21 hänvisat till FöU
6 Yrkandena 23, 24, 36-38, 48, 49 hänvisade till
SkU
7 Yrkandena 25, 26, 28, 40 hänvisade till NU
8 Yrkande 29 hänvisat till LU
9 Yrkandena 31-35, 39 hänvisade till TU