Dikning och sumpskogar har under de senaste åren varit
i centrum för debatten om skogen. En del har tyckt att
skyddet för värdefulla sumpskogar är alldeles otillräckligt,
andra har mera talat om dikningens negativa följder i olika
avseenden. Som ofta är vanligt i skogsdebattsammanhang
så är det andra grupper som formulerat problemen och
därmed i stor utsträckning dikterat villkoren för debatten.
I sedvanlig ordning så har skogsägarna intagit en
försvarsposition eller inte sagt något alls. Vad som kanske
har saknats är en dialog där inte enbart de eventuella
negativa effekterna av dikningen har redovisats utan även
de positiva, eftersom sådana också finns. Helt klart är att
dikningen medför en ökad mångfald, en ökad
lövinblandning och ett vitalare bestånd som står emot
försurning. Många av de artrika sumpskogar som finns är en
effekt av skogsdikning.
Oavsett vad som i framtiden kommer att gälla
beträffande skogsdikning så är det i högsta grad nödvändigt
med en ökad faktainsamling och dokumentation av
dikesföretag som lämpar sig för studier. Ett litet steg i den
riktningen är naturvårdsverkets Rapport 3270 ''Skogs- och
myrdikningens konsekvenser'' där några forskare beskriver
konsekvensen av dikning i flera avseenden.
Ett annat sätt att vinna klarhet är att gå till praktiken och
undersöka effekten av äldre dikningar, d v s att studera vad
som händer i verkligheten efter en dikning. Ett bra exempel
är området Grankottaliden, Västerbotten, ett av professor
Carl Malmström väl dokumenterat område. Efter
beskrivningen planlades dikning på sedvanligt sätt, och nu
60 år senare kan effekterna studeras. Detta dikningsområde
är beskrivet 1932 under rubriken ''Om
skogsdikningsplaners upprättande i Övre Norrland'' i
Meddelanden från Statens skogsförsöksanstalt, Häfte nr 3.
Utöver några mindre studier över dikningens effekter
finns ett mycket stort och värdefullt material i
skogsvårdsstyrelsens dikningsarkiv. Detta arkiv har använts
av forskarna samt även kommit till användning vid
rättstvister. I dagarna kan arkivet få en ny användning, vissa
studier tyder på att ''dikesslut'' är lämpliga kalkningsplatser.
Detta arkiv har en stor nackdel, nämligen att det främst
är upplagt efter anslag och diarienummer, vilket försvårar
för utomstående att använda det. Då de personer som
känner till arkivets uppbyggnad snart går i pension är det
angeläget att en del av de uppgifter arkivet innehåller
överförs till ett ADB-baserat register som medger snabb
utsökning av olika uppgifter. Skogshögskolan samt
länsstyrelsernas miljövårdsenheter skulle t.ex. säkert ha
stor nytta av ett sådant register.
Ett annnat tungt vägande skäl för att inrätta detta
register är att, då stödet till skogsdikning borttogs minskade
även frekvensen av registrerade, väl planlagda och
dokumenterade dikningsföretag. Det är därför angeläget
att de gamla planernas kunskapsbank tas till vara.
Sammanfattningsvis: Arbetet med att upprätta en
dikningsdatabank bör snarast igångsättas. Lämpligen kan
detta då ske genom att arbetet påbörjas i ett län, förslagsvis
Västerbotten eftersom ett sådant register passar väl in i
bilden av Umeå som ett torvforskningscentrum. Enligt
gjorda beräkningar skulle kostnaden för detta bli ca 400 000
kronor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om inrättande av en
dikningsdatabank.