Under senare år har fisket med kust- och
havsfiskeredskap ökat betydligt. En mycket stor del av
detta fiske bedrivs av personer, som ej är beroende av fisket
för sin försörjning. De geografiska områden det här är fråga
om är mycket känsliga ur flera synpunkter och den
förändrade miljön i kust- och insjövatten gör att bestånden
av fisk och skaldjur måste skyddas och vårdas på ett helt
annat sätt än tidigare.
Utvecklingen av lätthanterliga redskap i kombination
med ett stort fritidsbåtsbestånd och ökad fritid har medfört
att många som är verksamma inom andra yrken på sin fritid
kan bedriva ett fiske som i omfattning närmar sig eller
tangerar yrkesfisket i omfång och under vissa perioder i tid.
I områden där t.ex. miljöförändringar påverkar
fiskbestånden negativt medför ett alltför hårt fisketryck
stora påfrestningar på dessa. Det bör dessutom påpekas att
endast yrkesfiskare i lag åläggs att kontinuerligt föra
loggbok där alla fångster skall registreras och klassificeras.
Dessa uppgifter ligger sedan till grund för det totala
fångstuttaget på respektive vatten (s.k. TACs) så att de inte
överstiger de i internationella förhandlingar fastställda
fiskeuttagen av respektive arter. Detta system har under
senare år alltmer blivit ett trubbigt instrument på grund av
att allt större fiskemängder tagits upp med yrkesmässiga
redskap av fiskande utan loggboksplikt. Dessa fiskande kan
inte, enligt vedertagen praxis, sägas ingå i de kategorier som
fiskar för det egna behovet och ej för avsalu; självklart ej
heller för de som bedriver sportfiske som hobby med
handredskap och endast för det egna hushållet.
Fiskeriverket har uppmärksammat problemet i en
rapport från 1988, ''Färre och enklare fiskebestämmelser'',
vilken överlämnats till regeringen. Rapporten har
sammanställts efter en utredning som företagits på uppdrag
av regeringen. Arbetet med utformandet av de färre och
enklare fiskebestämmelserna fortsätter för närvarande
inom jordbruksdepartementet.
Fiskeriverket har, liksom bl.a. yrkes- och sportfiskets
organisationer, bedömt det nuvarande fisketrycket som
ohållbart hårt på längre sikt. Man har den uppfattningen att
någon form av begränsning av den tillåtna
redskapsanvändningen kommer att bli nödvändig och att
begränsningarna bör utformas så att det inte längre blir
tillåtet att använda fiskredskap i en omfattning som
uppenbart överstiger vad som behövs för vanligt fritids- och
husbehovsfiske.
I vissa fall får en sådan fördelning av fisket mellan olika
kategorier fiskande företas. Det gäller t.ex. vid
tillståndsgivning för utsättande av fasta redskap i allmänt
vatten, en fråga som prövas av länsstyrelsen. Tillstånd att
sätta ut fasta redskap för fångst av lax, öring och ål ''får
endast beviljas fiskare för vilkas försörjning fisket är av
väsentlig betydelse'' om inte annat följer av lagen om rätt
till fiske eller särskilda skäl föranleder annat. Sådana fiskare
skall också under samma förutsättningar ''ges företräde till
fiske med fasta redskap efter annan fisk''.
För trålfiske krävs i dag antingen yrkesfiskelicens eller
trålfiskebevis. Detta bevis kan i princip erhållas om det
visar sig att minst 50 %
av inkomsten i senaste självdeklarationen härrör från
fisket (FIFS 1985:19, 1985:20).
Yrkesfiskare kan dessutom medges undantag från vissa
bestämmelser om viss högsta nätlängd som stadgas för fiske
i de stora sjöarna. Reglerna skiljer sig något mellan olika
sjöar. Det finns en bred enighet i dag om att om inte nämnda
regleringar genomförts i exempelvis de stora sjöarna hade
beståndsläget varit sådant att det varit till klar nackdel för
både yrkes-, sport- och fritidsfisket.
Likartade problem finns även i grannländerna. I
Danmark har detta lösts genom en statlig förordning från
december 1990, vilken begränsar antalet redskap per
fiskande icke yrkeseller binäringsfiskare till sammanlagt sex
stycken. I reglerna definieras vilka redskap som får
användas, nämligen kroklina à 100 krokar, garn, ryssjor
och tinor. Detaljerade föreskrifter finns om hur redskapen
får vara konstruerade. Dessutom finns i de danska
bestämmelserna regler om obligatoriskt bidrag från
fritidsfiskare (f.n. 250 kr. per person och år) till utplantering
av fisk.
Erfarenheter från Danmark under föregående år visar
att det i stort sett råder samstämmighet mellan olika
kategorier fiskande och att systemet långsiktigt på ett helt
annat sätt än tidigare är fiske- och miljövårdande.
Ett system liknande det som bl.a. Danmark inom EG
sedan 1991 praktiserar, med ett tillåtet men klart begränsat
antal redskap alternativt längdbegränsning är ett system
som dels bl.a. av biologiska skäl långsiktigt stärker sport-
och fritidsfisket, dels underlättar och i vissa fall t.o.m.
möjliggör för yrkesfiskare med yrkesfiskelicens att utöva
sitt yrke. Konkurrenssituationen vid EG-medlemskap
skulle snedvridas gentemot de länder inom EG, exempelvis
Danmark, som har en fiskerilagstiftning som innehåller
element av biologiskt långsiktigt utnyttjande av
fiskebestånd. Det bör i detta sammanhang understrykas att
systemet inte, enligt vår mening, står i motsatsställning till
att långsiktigt stärka sport- och fritidsfisket för
allmänheten. På goda grunder kan antas att förhållandet
blir det omvända.
Det är nödvändigt och viktigt att allmänheten även
fortsättningsvis bereds tillfälle att i rimlig omfattning
bedriva ett sport- och fritidsfiske för nöje och rekreation
och för det egna hushållets behov. Lika viktigt är det
emellertid att sådant fiske begränsas till en nivå där
fisketrycket på svaga och ekonomiskt värdefulla bestånd
inte blir så stort att dessa äventyras. En sådan åtgärd är ej
att jämställa med någon inskränkning i allemansrätten.
Jordbruksutskottet har vid ett flertal tillfällen behandlat
frågan. Olika relevanta problem har räknats upp som väl
har beskrivit verkligheten, men samtidigt har konstaterats
att man inte vill föreslå någon förändring för närvarande.
Situationen har inte på något vis förbättrats sedan senaste
utskottsbehandlingen.
Det är visserligen angeläget att en ny fiskeriförordning
innehåller klarare och enklare fiskebestämmelser, dock
måste förordningen utformas så att den biologiskt stärker
de marina resurserna. Detta kan, enligt vår uppfattning,
inte göras om inte vissa redskapsbegränsande regler sätts in.
Detta tillvägagångssätt har också, som tidigare nämnts,
tillämpats av flera länder, senast Danmark fr.o.m. den 1
januari 1991.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förändringar av fiskereglerna,
2. att riksdagen hos regeringen begär att man i det
pågående arbetet med ny fiskeriförordning inför ett system
med redskapsbegränsningar för biologiskt utsatta fiskeslag
i enlighet med vad som anförts i motionen.
Stockholm den 24 januari 1992
Kaj Larsson (s)
Inge Carlsson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Bengt Kronblad (s)
Ulla-Britt Åbark (s)