med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
En samlad strategi för ökad användning av ekonomiska
styrmedel i miljöpolitiken
Vår uppgift är att skapa en långsiktigt hållbar utveckling
som kan förena framsteg för de mänskliga samhällena med
vad människan och naturen tål. Detta är utgångspunkten
för den socialdemokratiska miljöpolitiken. I vår motion, En
god livsmiljö för hållbar utveckling (1991/92:Jo612),
utvecklade vi hur nästa steg i miljöpolitiken skall tas.
Enligt vår mening går det inte att ''ta paus i
miljöpolitiken'', särskilt inte ett år då FNs konferens om
miljö och utveckling hålles och de svenska förhandlingarna
om ett medlemskap i EG kommer in i ett intensivt skede.
Riksdagens majoritet har tyvärr avvisat merparten av de
52 förslag som lades i vår motion. Det bekräftar ånyo att
regeringspartierna inte vill ge miljöpolitiken den prioritet
som är nödvändig. I stället har vi under riksdagsåret fått
bevittna hur miljöfrågorna ställts åt sidan i regeringens
arbete, t.ex. i sektorspolitiken. Nedläggningen av
arbetsgruppen för ökat miljöinslag i läroplansarbetet var
regeringens första ''strategiska'' åtgärd. Nu senast föreslår
regeringen en generell och kraftig sänkning av industrins
energiskatter.
Det allvarligaste är dock att miljöfrågorna ställts åt sidan
i den ekonomiska politiken. Årets
kompletteringsproposition bekräftar bara att miljöpolitiken
blivit ett bihang, en bilaga, i regeringens ekonomiska
politik. Ökad användning av ekonomiska styrmedel är inte
liktydigt med att miljöhänsyn integreras i den ekonomiska
politiken.
Det enda som går i rätt riktning är att regeringen
äntligen har givit konjunkturinstitutet, statistiska
centralbyrån och naturvårdsverket erforderliga uppdrag
och resurser för att förverkliga
miljöräkenskapsutredningens förslag. Frågan är dock så
viktig att regeringen borde ha presenterat ett sammanhållet
förslag. Regeringen bör årligen återkomma till riksdagen
med redovisning av hur arbetet med miljöräkenskaper
fortskrider och vad som händer i det internationella
samarbetet samt för riksdagen presentera förslag om hur
arbetet skall föras vidare.
Strategin för ökad användning av ekonomiska styrmedel
Regeringens beskrivning av strategin för ekonomiska
styrmedel håller väsentligt högre klass jämfört med den
produkt man presenterade som en bilaga till
budgetpropositionen.
Det är en i allt väsentligt korrekt genomgång av den
strategi som lades fast i samband med beslutet om En god
livsmiljö (prop 1990/91:90). Regeringen har äntligen
kommit till insikt om att ''valet av styrmedel måste alltid
göras med utgångspunkt i miljöproblemens karaktär och
det mål man vill uppnå''. I såväl regeringsförklaring som
budgetproposition upphöjdes däremot ekonomiska
styrmedel till ett mål, snarare än det medel det är.
Det är också riktigt att ekonomiska styrmedel måste
utformas med hänsyn till avvecklingen av gränskontroller
då den inre marknaden inom EES-området tar form.
Däremot tar regeringen inte upp vilken strategi den har för
att driva på utvecklingen inom EG och EFTA.
Det konkreta innehållet i bilagan är dock mycket
magert, särskilt med hänsyn till att ekonomiska styrmedel i
sig gjorts till regeringens stora miljöpolitiska fråga.
I vår motion om En god livsmiljö för hållbar utveckling,
konstaterade vi, att någon ny samlad genomgång av
miljöavgifter inte behöver göras. Däremot pekade vi på att
en systematisk genomgång behöver göras för att
uppmärksamma skatter m.m. som motverkar hushållning
med naturresurser och miljö. Vi pekade också på
möjligheten att mer systematiskt använda taxor och avgifter
i miljöstyrande syfte. Även möjligheten att bredda
användningen av ekonomiska styrmedel, t.ex.
överlåtelsebara utsläppsrättigheter, borde studeras utifrån
ett konkret fall, kvävereningen. Våra krav på en utredning
för att studera hur skattesystemet kan få en mer
miljöanpassad profil och hur användningen av ekonomiska
styrmedel kan breddas kvarstår därför. Vidare pekade vi på
att inför den västeuropeiska integrationen så bör
miljöavgiftsområdet vara ett område där Sverige driver sina
positioner.
Jord- och skogsbruket
Regeringen tar upp strategin för att minska jordbrukets
användning av bekämpningsmedel och utläckage av
näringsämnen. Det är bra att regeringen nu lägger ut ett
uppdrag på hur prisregleringsavgiften kan omformas till en
styrande miljöavgift i samband med att regleringsavgiften
avskaffas. Däremot har regeringen redan sänkt denna
avgift, vilket har givit helt felaktig signal om färdriktningen
för jordbrukets omställning. Vi föreslår på nytt att
regeringens sänkning av regleringsavgiften kompenseras
genom en höjning av miljöavgiften på handelsgödsel med
200 milj. kr.
I vår motion med anledning av överföring av
verksamheten vid Domänverket till aktiebolagsform (prop
1991/92:134) föreslog vi, att i samband med
bolagsbildningen bör viss andel av Domänverkets mark
finnas tillgänglig för naturvårdsändamål. Denna markresurs
bör kunna användas som utbytesmark vid bildandet av
naturreservat på privat- och bolagsmark. Riksdagens
jordbruksutskott har nu, som yttrande till näringsutskottet,
enhälligt ställt sig bakom huvudtankarna i vårt förslag.
Detta är ett sätt att öka naturvårdsambitionerna. Ett annat
är att näringen själv får ta ett utökat kostnadsansvar.
Regeringen undviker att ta ställning till hur ett ökat
kostnadsansvar för miljö- och naturvårdshänsyn skall få ett
bättre genomslag i de areella näringarna. Skälet är att
regeringen utan eget ställningstagande skickat utredningen
om ett ökat kostnadsansvar i de areella näringarna till den
skogspolitiska kommittén. Det hade varit naturligt att
regeringen tagit upp detta område under en samlad
strategi för ökad användning av ekonomiska styrmedel.
Regeringen tar inte heller upp frågan om konkreta
ekonomiska styrmedel i skogsbruket. Även här är skälet
naturligt. Genom sin iver, att skyndsamt avskaffa
skogsvårdsavgiften, har regeringen försvårat möjligheten
till en naturvårdsavgift som skulle kunna finansiera ett från
naturvårdssynpunkt modifierat skogsbruk. Därmed
föregrep man också den skogspolitiska kommitténs arbete.
Enligt vår mening står det dock den skogspolitiska
kommittén fritt att återkomma med ett förslag i denna
riktning.
Trafiken
Det är bra att miljöministern och regeringen nu ställer
sig bakom strategin för ökat kostnadsansvar inom trafiken.
Centerpartiet har ju exempelvis tidigare varit motståndare
till att detta ansvar avspeglas på t.ex. bensinpriset. Den
stora omläggningen av beskattningen, som kunde
genomföras med stöd av enbart folkpartiet, är den politiska
åtgärd som hittills haft den största effekten för att minska
trafikens bidrag till klimatpåverkan.
Det är vidare bra att regeringen anser att
miljöklassningen av fordon behöver utvecklas i ett
europeiskt perspektiv. Men samtidigt är denna formulering
mycket oklar. Det är riktigt att provnings- och
kontrollmetoder successivt måste utarbetas på gemensam
europeisk bas. Ambitionen måste dock vara att nivån
på kraven behålles. Om regeringen med ''utvecklas'' menar
att tiden är mogen för att formulera hur nästa steg i
miljöklassningssystemet skall se ut, så är det bra. Men några
riktlinjer för detta presenteras inte. Vi upprepar därför
förslaget från vår motion Jo612, att regeringen nu bör
förbereda nästa steg i miljöklassningen av fordon.
Däremot lyser ''planen för den bensinfria bilen'', som
miljöministern annonserat, med sin frånvaro i regeringens
texter. Det hade varit naturligt att i detta sammanhang
redovisa utifrån vilka riktlinjer regeringen arbetar, för att
förverkliga detta mål.
Den socialdemokratiska regeringen startade ett
omfattande arbete med en strategi för ett miljöanpassat
trafiksystem. I denna strategi ingick åtgärder på de enskilda
fordonen. Strävan måste även fortsättningsvis vara att de
miljökrav som ställs på fordonen är teknikneutrala.
Utvecklingen måste också präglas av långsiktighet.
Styrmedlen för att driva på denna del i utvecklingen
behöver utvecklas. Införandet av bilavgaslagen var ett
första viktigt steg. Regeringen bör därför återkomma till
riksdagen med ett förslag om hur lagstiftning och andra
styrmedel bör utvecklas med hänsyn till den långsiktiga
inriktningen mot mer miljöanpassade fordon.
Ett av syftena med 1988 års trafikpolitiska beslut var att
lastbils- och järnvägstrafik skulle konkurrera mer
jämbördigt. Detta innebar bl.a. att kilometerskatten höjdes
mycket kraftigt. Kilometerskatten är en fråga där
regeringen givit upp på förhand. Det är riktigt att
kilometerskattesystemet, under nuvarande
omständigheter, inte kan förenas med den inre
marknaden. Systemet kan emellertid utvecklas så att detta
blir möjligt. En diskussion pågår internt inom EG-
kommissionen om en mer miljöanpassad beskattning.
Regeringen visar dock inte några sådana ambitioner. Man
anger enbart att miljökonsekvenserna i förhållande till
dagsläget kommer ''att analyseras''. Inga riktlinjer, inga
ambitioner. Regeringen bör därför redovisa för riksdagen
hur miljökraven skall kunna förenas med förverkligandet av
den inre marknaden.
I vår motion om En god livsmiljö för hållbar utveckling
föreslog vi att miljöklassningssystemet också skall omfatta
bensin. Regeringen går nu på samma linje, trots att
riksdagsmajoriteten så sent som denna vår avslog vårt
förslag.
Energi
Regeringen har föreslagit att industrin får generella
energiskattelättnader på ca 3,4 miljarder. I vår motion om
skattepolitiken går vi emot regeringens förslag, bl.a. med
hänvisning till att träffbilden är mycket dålig, att de
miljöstyrande effekterna tas bort samt att eldning med kol
och olja gynnas före naturgas och biobränslen.
Basindustrin måste ha energiskatt och koldioxidskatt på
en nivå så de kan överleva i den internationella
konkurrensen. Slår vi ut svenska basindustrier blir
resultatet att efterfrågan går till andra länder med samma
eller sämre produktionsprocesser. Utsläppen flyttar till
andra länder och inget är vunnet.
Vad som måste ändras är metoden med individuella
regeringsbeslut om nedsättning av energiskatt. Detta är
huvudproblemet, inte att t.ex. verkstadsindustrin betalar
lite energiskatt.
Utöver den individuella nedsättningsregeln
(=regeringsbeslut) finns en generell nedsättningsregel, som
hittills inte tillämpats. Den föreskriver f.n. att den
sammanlagda skatten inte får överstiga 3 % av de
tillverkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik. I vår
skattemotion föreslås att de individuella dispenserna tas
bort och det generella energiskattetaket sätts till 0,6 %. Då
får svensk basindustri konkurrenskraftiga villkor.
Tillämpning av denna regel blir generell för alla
industriföretag och växthusnäringen. Därmed blir den
också handelspolitiskt invändningsfri. Vårt förslag kostar
bara 1,3 miljarder mot regeringens 3,39. Metoden påverkar
inte heller biobränsleanvändningen.
Dagens skattesystem ger inga incitament till
energihushållning för de företag som kommer över tröskeln
(1,2 %). De ekonomiska styrmedlen måste kompletteras
med krav på t.ex. energiredovisning inom företagen. Den
socialdemokratiska regeringen uppdrog, efter riksdagens
beslut om en god livsmiljö, åt naturvårdsverket att se över
industrins utsläppsvillkor. Ett skäl var att minska industrins
utsläpp till ''ofarliga nivåer'' före sekelskiftet. Ett annat skäl
var att ge en likabehandling av olika industrier. Krav på
koldioxidutsläpp och energihushållning bör ingå i denna
omprövningsplan. Det bör också införas vid
koncessionsprövningen av enskilda företag. Riksdagen bör
ge regeringen detta till känna.
Kemikalier och avfall
Det är bra att regeringen nu instämmer i att tidssatta mål
och gränser är en effektiv väg för att avveckla eller kraftigt
begränsa användningen av miljö- och hälsofarliga ämnen.
Det tidigare arbetet med sådana planer har varit
framgångsrikt. Det är därför märkligt att riksdagens
majoritet har avvisat vårt förslag (se motion
1991/92:Jo612), att myndigheterna bör arbeta fram en ny
lista över miljöfarliga ämnen som bör avvecklas eller starkt
begränsas. De tidigare avvecklingsplanerna har haft en
pådrivande effekt. Men takten i arbetet måste ökas.
Regeringen bör ges detta till känna.
Miljöavgifter är oftast svåra att tillämpa inom
kemikalieområdet då priskänsligheten för vissa ämnen kan
variera med upp till en faktor tio till hundra. För vissa
ämnen kan dock avgifter vara ett bra komplement till
förbudslinjen.
Riksdagen antog 1988 en avvecklingsplan för CFCs, s.k.
freoner. Planen har steg för steg följts upp, bl.a. med
hänsyn till utvecklingen inom enskilda områden och den
internationella utvecklingen. Planen skall också stämmas av
i förhållande till forskningsresultat m.m. som rör skadorna
på ozonskiktet. För att göra en snabb avveckling av CFC
möjlig har en viss användning av HCFC, s.k mjuka freoner,
tillåtits. Samtidigt var avsikten att användningen inte skulle
bli alltför stor och att den fortsatta utvecklingen skulle följas
mycket noga. I vår motion om En god livsmiljö för hållbar
utveckling föreslog vi att en miljöskatt bör införas för att
ytterligare begränsa användningen. Regeringen avser nu att
ge naturvårdsverket i uppdrag att lämna ett konkret förslag.
Samtidigt bör vi har beredskap för ett totalt förbud av även
HCFC. Regeringens uppdrag till naturvårdsverket bör
därför även innehålla en sådan handlingslinje.
Regeringen visar ingen handlingskraft i avfallspolitiken.
I samband med 1990 års budgetproposition antog riksdagen
en strategi för minskade avfallsvolymer, ett mindre farligt
avfall och en förbättrad behandling av det avfall som
uppkommer. Tanken var att steg för steg utveckla strategin.
Kommunerna har t.ex. fått möjlighet att differentiera sina
avgifter. Detta räcker dock inte. I vår motion
(1991/92:Jo612) krävde vi av regeringen att en styrande
avfallsavgift skall införas för osorterat avfall.
Jordbruksutskottet uttalar, med anledning av två
socialdemokratiska motioner, att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med förslag om åtgärder för att
begränsa avfallets volym och förbättra behandlingen av det
avfall som uppkommer.
I samband med budgetpropositionen annonserade
regeringen att den avsåg tillsätta en arbetsgrupp för att
''klarlägga effekterna av en införd avfallsskatt ...''. I
kompletteringspropositionen annonseras denna
arbetsgrupp på nytt. Denna senfärdighet från regeringens
sida riskerar allvarligt att målet, att inget osorterat avfall får
lämnas till förbränning eller deponering efter 1993, inte kan
nås. I vår motion om En god livsmiljö för hållbar utveckling
föreslog vi, att regeringen snarast bör återkomma till
riksdagen med ett förslag till styrande avfallsavgift.
Samtidigt bedömde vi att nivån bör vara i storleksordningen
200 kr per ton. Regeringen bör uppmanas att snarast
komma med ett förslag till riksdagen.
Regeringen har dessutom dragit tillbaka den enda riktigt
stora proposition, som den aviserat inom miljöpolitiken,
nämligen förslag om åtgärder på förpackningsområdet.
Regeringen har haft god tid på sig att arbeta om det förslag
som förpackningsutredningen lade på regeringens bord i
oktober 1991. Av antalet regeringsärenden och
propositioner att döma, så bör inte detta ha varit en särskilt
svår uppgift om den politiska viljan funnits.
Utsläppen av klororganiska föreningar måste minska
ned till ofarliga nivåer. Utsläppen från skogsindustrin gavs
därför prioritet i naturvårdsverkets uppdrag att upprätta
och genomföra ett tioårigt program för översyn av
industrins utsläppsvillkor i syfte att till år 2000 minska
utsläppen ned till sådana nivåer att miljön inte tar skada.
Regeringen anger att naturvårdsverket skall få i uppdrag
att utreda en skatt/avgift på utsläppen av klorerade
organiska ämnen. Regeringens budskap är mycket
dubbeltydigt. Avgiften skall införas senast 1 juli 1993
samtidigt som motsvarande åtgärder införs inom
Östersjösamarbetet. Oss veterligen har inte några konkreta
förslag diskuterats inom ramen för Helcom, som skulle göra
detta möjligt.
Riksdagen var våren 1991 inte beredd att genomföra
miljöavgiftsutredningens förslag till kloravgift. På förslag av
den socialdemokratiska regeringen inriktade sig riksdagen
att med miljöskyddslagens hjälp nå ofarliga utsläpp från
skogsindustrin. Med tanke på att myndigheterna väl känner
de berörda anläggningarna är detta en effektiv väg att gå.
En avgift skulle dock kunna ha effekt om den införs
gemensamt för alla anläggningar som har Östersjön som
recipient.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om miljöräkenskaper,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en utredning för att studera hur
skattesystemet kan få en än mer miljöanpassad profil och
breddning av användningen av ekonomiska styrmedel,
3. att riksdagen beslutar höja miljöavgiften på
handelsgödsel så att det kompenserar tidigare genomförd
sänkning av prisregleringsavgiften,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen bör återkomma
till riksdagen med ett förslag om hur lagstiftning och andra
styrmedel bör utvecklas med hänsyn till den långsiktiga
inriktningen mot mer miljöanpassade fordon,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att regeringen nu bör förbereda
nästa steg i miljöklassningen av fordon,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kilometerskatter vid en
anpassning till den inre marknaden,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om administrativa styrmedel som
komplement till energibeskattningen av industrin,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att arbeta fram en ny lista över
miljöfarliga ämnen som bör avvecklas eller starkt
begränsas,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om HCFC, s.k. mjuka freoner,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande av en skatt på
osorterat avfall,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgifter på utsläpp av
klororganiska substanser.
Stockholm den 11 maj 1992
Göran Persson (s)
Jan Fransson (s)
Inga-Britt Johansson (s)
Åke Selberg (s)
Inge Carlsson (s)
Kaj Larsson (s)
Sinikka Bohlin (s)
Lena Klevenås (s)
Sverre Palm (s)
Berndt Ekholm (s)
Ulla Pettersson (s)
Leo Persson (s)
Kent Carlsson (s)
Elvy Söderström (s)