Riksdagen har tidigare beslutat om fritt fiske med
handredskap på östkusten och i några av de stora sjöarna.
Detta har varit en mycket uppskattad reform som väl
anknyter till gammal sedvänja i landet.
I den tidigare fiskelagen från 1950 sägs i 5 paragrafen: ''I
enskilt vatten må, såvitt ej nedan annat stadgas, fiske
bedrivas endast av jordbrukare eller den som genom avtal,
urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan
särskild grund äger rätt därtill.'' Gentemot gällande
lagstiftning torde det vara omöjligt att åberopa ''urminnes
hävd''. Detta är en beklaglig inskränkning i gemene mans fri
och rättigheter. I utbyte mot hävden, som naturligtvis också
hade sina inskränkningar, borde det vara möjligt att i
betydligt högre grad tillämpa fritt fiske med vanligt enkelt
metspö. I de flesta fall skulle en sådan ordning inte
ekonomiskt skada fiskerättsinnehavaren. Det skulle också
innebära en icke oväsentlig avbyråkratisering och ökad
tillgänglighet till ett viktigt fritidsnöje -- inte minst för små
barn.
I många vatten är problemet att det fiskas för lite, med
''tusenbröder'' som följd. I vatten med ambitiös fiskevård
och/eller ädelfiskbestånd bör fritt fiske inte tillämpas. Detta
problem kan lösas genom att länsstyrelsen ges rätt att på
fiskerättsinnehavarens framställan meddela undantag från
det fria fisket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fritt fiske med vanligt enkelt
metspö.
Stockholm den 14 januari 1992
Bengt-Ola Ryttar (s)
Inger Hestvik (s)
Iréne Vestlund (s)
Leo Persson (s)
Odd Engström (s)