Skogsvårdslagen är en av Sveriges främsta
förmyndarlagar. Denna lag reglerar skogsbruket in i minsta
detalj. Lagen anger både när och hur skogen skall skötas.
År 1983 infördes en direkt kommandoekonomi för
skogsbruket genom att socialdemokrater och kommunister
drev igenom lagstadgad avverkningsskyldighet och
gallringstvång samt krav på obligatoriska skogsbruksplaner.
Lagen bygger på en djup misstro till att skogsägarna
själva kan förvalta sin skog.
Skogsägare har tvingats betala tusentals kronor för att
upprätta skogsbruksplaner, där man förenklat uttryckt
anger de skötselkrav som lagstiftningen ställer på den
enskilde skogsägaren. I planen anges när en avverkning
skall påbörjas och när den skall vara avslutad. Även andra
skötselåtgärder måste redovisas.
En skogsbrukare har naturligtvis intresse av att planera
sitt skogsbruk över en längre tid för att få ekonomi i sin
verksamhet. För det behövs det naturligtvis inte några
lagstadgade skogsbruksplaner. Tidigare kunde
skogsbrukarna -- på helt frivillig basis -- exempelvis
konsultera skogsägarföreningarna om de ansåg att de
behövde hjälp med planering av sitt skogsbruk.
Från början hävdade socialdemokraterna att den hårda
styrningen behövdes för att öka virkesutbudet. Man ansåg
att skogsägarna inte var tillräckligt aktiva. Numera verkar
socialdemokraterna ha bytt taktik; nu heter det att
detaljregleringen behövs av naturvårdsskäl.
Argumenteringen känns ihålig, i synnerhet med tanke
på att den hårda lagstiftningen till och med har lett till att
skogar med stort naturvärde avverkats och värdefulla
biotoper skövlats. Sanningen om socialdemokraternas
ställningstagande är snarast att man -- allt mer desperat --
fortsätter att försvara godtyckliga ingrepp i äganderätten.
Nu när område efter område avregleras är det angeläget
att se till att även skogsbruket befrias från onödig
detaljreglering och byråkrati. I dag har också små
skogsägare tvingats betala, utöver alla andra skatter och
avgifter, 4 000 -- 5 000 kronor för att få en skogsbruksplan
upprättad. Det är en stor summa pengar för en liten
skogsägare, allra helst om han har en skog som inte ger
avkastning mer än vart 10:e -- 20:e år.
Jag anser att det är rimligt och rätt att låta skogsägaren
själv bestämma när och hur skogen skall brukas, i synnerhet
med tanke på att den enskilde skogsbrukaren ofta har god
kunskap och stort engagemang då det gäller skogsvård.
En avreglering minskar byråkratin, skogsägarna får
bestämma i stället för skogsmyndigheternas tjänstemän. En
avreglering gynnar naturen; flera brukningsmetoder skulle
tillåtas och skogsbruket skulle bli mer mångfasetterat.
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO,
delar min uppfattning. I sin rapport ''Skogspolitik för ett
nytt sekel'' (DS 1991:31) skriver författarna:
Det finns enligt vår mening inga skäl till att ha
detaljerade regler om t.ex. röjning och gallring, lägsta och
högsta slutavverkningsålder eller val av träslag. En
avreglering innebär heller ingen fara ur ekonomisk eller
ekologisk synvinkel. En kraftigt utvidgad frihet för den
enskilde skogsägaren vad avser skötselmetoder, val av
träslag och avverkningstidpunkt främjar den skogliga
naturvården eftersom det bidrar till variation och spridning
av de biologiska riskerna.
Jag anser att det är angeläget att den skogspolitiska
kommittén, vars uppgift är att se över den framtida
skogspolitiken, lägger förslag som befriar skogsbruket från
alla detaljregler och minskar byråkratin på detta område.
Alla detaljregler på skogsbrukets område måste avskaffas.
Myndigheterna skall endast kunna ställa krav på
skogsägaren när det gäller att trygga en långsiktig
naturhänsyn i skogsbruket.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skogsvårdslagstiftningen.