med anledning av prop. 1990/91:188 Riktlinjer för det fortsatta samarbetet vid omhändertagande av miljöfarligt avfall i Sverige och Norge
1. Inledning
I proposition 1990/91:188 har (den tidigare) regeringen
föreslagit riksdagen ''att godkänna de föreslagna
riktlinjerna för det fortsatta arbetet om ökat samarbete vid
omhändertagande av miljöfarligt avfall i Sverige och
Norge''.
I denna motion yrkar vänsterpartiet avslag på
propositionen.
2. Bakgrund
I Sverige uppkommer årligen cirka 55 miljoner ton
avfall. Den största fraktionen -- ungefär 46 miljoner ton --
utgörs av s.k. branschspecifikt avfall (från skogs-,
livsmedels-, gruv-, järn/stålbranscherna). Hushållsavfallet
beräknas till 3 miljoner ton, slam från reningsverken till 1,5
miljoner ton, icke branschspecifikt industriavfall till 4,5
miljoner ton och miljöfarligt avfall till 0,5 miljoner ton.
Riksdagen beslutade 1990 att ge kommunerna ansvaret
för en heltäckande avfallsplanering vilket förväntas ge en
förbättrad överblick över avfallsmängder och flöden.
Beslutet klargör också att det är producenten som har
ansvar för det avfall som uppstår, det gäller även
kostnadsansvaret. I övrigt innebär riktlinjerna för det
fortsatta arbetet att avfallsmängderna skall minskas genom
att återanvändning och återvinning ökas, men framför allt
genom att produktionen görs renare från början.
I dagsläget är statistik och kontroll över avfallsmängder
och flöden bristfälliga och går tillbaka till mer än 10 år gamla
uppgifter. Detta gäller särskilt industriavfallet. Det
kommunala monopolet när det gäller hushållsavfall har lett
till att detta är förhållandevis väl känt och kontrollerat.
3. Miljöfarligt avfall
Bristen på överblick innebär när det gäller miljöfarligt
avfall att så mycket som 100 000 ton kan vara på drift, dvs.
deponeras utan säkerhetsåtgärder, exporteras illegalt, eller
på annat sätt ''försvinna''. Detta kan gälla bl.a. mycket
farliga gifter som PCB, kvicksilver och kadmium. Inte ens
definitionerna av vad som skall anses vara miljöfarligt avfall
är klara.
Eftersom, enligt aktuella uppgifter från naturvårsverket,
det fortfarande finns tusentals s k miljöfarliga verksamheter
som drivs utan tillstånd och utan villkor för hanteringen, så
har det hittills varit svårt att beräkna den mängd miljöfarligt
avfall som uppstår. Till detta kommer nya miljöfarliga
ämnen, t ex bromerade flamskyddsmedel, som kemiskt
liknar PCB.
I juni 1990 tillsatte den dåvarande regeringen en särskild
utredare med uppgift att svara på frågor av typen: Hur
mycket miljöfarligt avfall kommer vi att behöva ta hand om
i framtiden? Vad innehåller det? Hur skall det tas om hand?
Utredaren skulle även se över begreppsdefinitioner och
klassificeringssystem. Utredaren skulle också bedöma olika
företags behandlingskapacitet samt beräkna de
samhälleliga kostnaderna. Utredningen skall vara klar till
årsskiftet 1991/92.
Det förefaller nu som om trenden vad gäller mängderna
miljöfarligt avfall har vänt. Avfallsmängderna minskar. Mot
bakgrund av de osäkra kunskaperna är det dock mycket
svårt att bedöma orsakerna. Det finns en uppenbar risk att
ökade kostnader för omhändertagande leder till att ännu
mer avfall ''försvinner''.
Tilläggas bör också att den grundläggande principen vad
gäller det miljöfarliga avfall, som trots allt uppstår, är att det
skall tas om hand i ursprungslandet. Sverige har anslutit sig
till den s k Basel-konventionen, som reglerar handel med
miljöfarligt avfall.
4. Vänsterpartiets förslag
Med tanke på att kunskaperna nu är osäkra om det
framtida behovet av anläggningskapacitet anser vi att
bildandet av ett bolag kan anstå. Det är brukligt att en
tillsatt utredning får lämna sina förslag innan man går till
politiska beslut.
Propositionen är oklar i sin utformning. ''Det allmänna''
i Sverige respektive Norge skall tillsammans ha majoritet i
det nya bolaget. Detta bolag skall ha ekonomisk kapacitet
att förvärva aktierna i SAKAB, samtidigt uppges att det är
SAKAB som för Sveriges del skall företräda ''Det
allmänna'' i bolaget. Vem äger vem?
Trots det oklara läget när det gäller framtida behov
innebär förslaget ett definitivt ställningstagande för en
anläggning i Norge. Vi menar att den sortens
ställningstagande skall anstå tills beslutsunderlaget
fördjupats.
Det är oklart om samarbetet kan komma att leda till ett
ansvar att i Sverige ta hand om norskt avfall även om inte
den norska anläggningen kommer till stånd, t ex på grund
av att föreslagen lokalisering inte godkänns.
Skissen med ett huvudkontor i Stockholm förefaller
märklig, vilket även påpekats av de SAKAB-anställdas
löntagarkonsult. Det är hos SAKAB kompetensen finns.
Det behövs ytterligare klarlägganden av vad olika
framtida scenarion innebär när det gäller transporter och
säkerheten vid dessa.
Nya metoder för behandling utvecklas nu. Det är fel att
så hårt låsa upp framtiden till befintliga strukturer, med en
nu fastlagd fördelning mellan länder och anläggningar.
Behandlingsanläggningarna skall drivas kommersiellt,
enligt PPP (polluters pay principle). Det är enligt vår
mening en riktig princip, som förutsätter god kontroll över
flöden. (Ju högre behandlingskostnad desto större tendens
att avfallet ''kommer bort''.) Det finns en direkt motsättning
mellan ambitionen att minska mängderna och att göra
behandlingen lönsam.
Det mest lönsamma måste vara att snabbt minska
avfallsmängderna så att ny behandlingskapacitet inte
behövs.
5. Avslutning
Det finns en lång rad frågetecken och oklarheter som
behöver redas ut innan det är dags att bilda bolag.
Vänsterpartiet föreslår därför att propositionen avslås.
Hemställan:
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår proposition 1990/91:188 i sin helhet.