Våren 1991 påträffades bisamhällen smittade med
kvalstret Varroa Jacobsoni, en allvarlig och hotande
smittosam bisjukdom som slagit ut många biodlingar över
hela världen. Angreppet av sjukdomen var begränsat till
Malmötrakten. Landet i övrigt var fritt från smitta med
undantag av Gotland där smitta uppträdde 1987.
Lantbruksstyrelsen beslöt att snabbt förinta smittan i
Malmötrakten genom att avdöda de angripna bisamhällena,
samt ytterligare några som misstänktes kunna vara berörda.
Efter den saneringen upptäcktes, i omedelbar anslutning
till det smittade området senare hösten 1991, ytterligare fall
av Varroa. Enligt uppgift ett 20-tal varav några avdödats.
Övriga finns kvar och ägarna vägrar förinta med hänvisning
till att ersättningen skulle vara för låg.
Den 20 januari tillkännagavs att två bisamhällen på en
bigård utanför Torekov drabbats av det fruktade
Varroakvalstret. Nu undersöks alla bigårdar i nordvästra
Skåne och Södra Halland, totalt cirka 2 000 samhällen.
Biodlarna är mycket oroade och talar om en hotande
katastrof. Risken är stor att om man inte lyckas stoppa
smittspridningen, många odlare lägger av med vad det
innebär av förluster för folkhushållet. Pollineringen av
fruktträd och andra växter kan försämras och produktionen
av ren honung med hög kvalitet kan äventyras.
Smittan som än så länge tycks vara begränsad till ett par
lokalt avgränsade områden borde bekämpas genom
avdödning. De ekonomiska konsekvenserna hotar att bli
oöverskådliga vid en ytterligare spridning, som ofelbart
sker om inte avdödning av smittade samhällen verkställs.
Vi anser, i likhet med många biodlare, det förvånande
och ansvarslöst att man inte förintat alla hittills smittade
bisamhällen. Risken för smittspridning till andra delar av
landet är stor, och en för folkhushållet viktig näring kan
drabbas av ren katstrof.
Djupt beklagligt är att ansvariga myndigheter och vissa
företrädare för binäringen drabbats av uppgivenhet då det
gäller möjligheten att helt slå ut smittan.
Binämnden tycks vara enig om att förintning av
bisamhällen i princip inte är någon framkomlig väg för att
komma till rätta med Varroakvalstret. Man säger att målet
nu måste vara att begränsa spridningen genom att begränsa
flyttningen av avelsbin och vandringsbiodlingar. Vidare
avser man gå in för bättre information till biodlare om
Varroa och att de som drabbats skall åläggas att vidta
skärpta bekämpningsåtgärder.
I praktiken skulle man därmed ha gett upp och gått in
för att göra sig beroende av kemikalier och gifter för att om
möjligt hålla tillbaka smittspridningen. Att märka i
sammanhanget är att de mest verksamma kemikalierna i
dag är förbjudna i Sverige.
Att på detta stadium ge upp kampen med hänvisning till
att andra länder gjort det anser vi uppgivet och svagt.
Vi stärks i vår uppfattning efter kontakter ute på fältet
med aktiva och intresserade biodlare. De har
uppenbarligen inte gett upp kampen och anser det självklart
att avdödning av smittade bisamhällen än så länge bör ske.
Tiden är kort. Åtgärder måste sättas in den närmaste
tiden. I april kan det vara för sent. Vi kräver att regeringen
omgående vidtar de åtgärder som krävs för att effektivt slå
ut Varroakvalstret.
Då det gäller kostnaderna kan omprioriteringar i det
korta perspektivet med fördel ske av anslag till binäringen.
Avdödade samhällen måste ekonomiskt ersättas så att
förnyelse så småningom kan ske. Noteras kan att biodlare
som inte drabbats är beredda att hjälpa till med förnyelsen.
Kostnaderna för staten och folkhushållet kan bli
mångfalt större om man nu ger upp.
Pollineringen kan årligen värderas till mellan en och två
miljarder kronor och honungsproduktionen till minst 100
miljoner kronor.
Uppgivenhet nu kan leda till flera tiotals miljoner kronor
i förlust årligen för biodlarna. Risken är också stor att
många ger upp. Antalet biodlare i landet har redan de
senaste fyra åren minskat från 19 000 till 16 000.
Denna för binäringen och folkhushållet viktiga fråga
måste snabbehandlas av riksdag och regering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär snabba åtgärder för
effektiv bekämpning av varroasmittade bin och beslutar om
ekonomiska omprioriteringar i enlighet med vad i motionen
anförts.
Stockholm den 27 januari 1992
Ingvar Eriksson (m)
Carl Fredrik Graf (m)
Liselotte Wågö (m)
Jan-Olof Franzén (m)
Lennart Brunander (c)
Ivar Franzén (c)
Stina Gustavsson (c)