med anledning av prop. 1991/92:9 Jakt och viltvård
Regeringen har i en proposition föreslagit att åtgärder
skall vidtas för att skapa bättre balans mellan
viltstammarnas storlek och intresset av att minska
viltskadorna. Markägare, jägare och myndigheter skall ta
ett större ansvar för att balansen uppnås.
Ett annat syfte med propositionen är att länsstyrelsernas
detaljreglering av administrationen kring älgjakten skall
upphöra. Stora och stabila älgjaktsområden skall kunna
registreras som älgskötselområden och där får
jakträttshavarna själva besluta om avskjutningens storlek.
Samrådet mellan markägare och jakträttshavare skall
vidare fördjupas, bland annat i de frågor som rör
avskjutningens omfattning.
Jag har ingenting emot att administrationen av älgjakten
förenklas och blir billigare. Jag tycker också det är bra att
mer av ansvaret för avskjutningen och älgstammens storlek
förs närmare de närmast berörda. Att pröva
älgskötselområdena är ett naturligt andra steg efter den
samverkan som nu är vanlig i så kallade grupplicens- och
kretslicensområden.
Att samverkan i jakten ökar får emellertid inte innebära
att en del jägare missgynnas genom att någon av de ideella
jägarorganisationerna ges företräde i de frågor som rör
tilldelning eller andra beslut. En sådan ordning strider helt
klart mot nuvarande lagstiftning. Tyvärr finns det en viss
förvirring vad avser administrationen av älgjakten och
arbetsfördelningen mellan myndighet och frivillig
organisation. Ett exempel på detta är att länsstyrelsen i
Västernorrland nyligen fick ta upp ett tilldelningsbeslut för
ny handläggning efter överklagande, som biträtts av
naturvårdsverket (beslut 1991-01-14, SNV:s diarienummer
389-3259-90 Nj, 430-3969-90 Nj, 430-5137-90 Nj).
Det är en svaghet i propositionen att den inte är särskilt
klargörande i de frågor som rör initiativrätt och
huvudmannaskap över älgskötselområdena eller andra
samverkansformer. Det kan ge upphov till oklarheter i
myndigheternas handläggning och bäddar för att problem
som dem jag berört ovan fortsätter att uppstå. En annan
svaghet är oklarheten kring hur det lokala samrådet mellan
markägare och jakträttshavare skall gå till. Om samråd skall
ske inom varje A-licensområde kommer krånglet att öka för
jägare och markägare. Varje länsstyrelse kommer att få
handlägga tusentals samrådshandlingar och länsstyrelsernas
arbete med jaktadministrationen kommer därigenom --
tvärtemot propositionens intentioner -- att öka.
Jag anser att regeringen i tillämpningsföreskrifterna till
de nya reglerna bör klargöra ansvarsfrågorna vid olika slag
av älgjakt i samverkan samt ge riktlinjer för hur det lokala
samrådet skall genomföras utan att byråkratin ökar. Detta
bör riksdagen ge regeringen till känna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillämpningsföreskrifter för
ansvarsfrågor vid älgjakt i samverkan,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om riktlinjer för att minska
byråkratin vid lokalt samråd.