med anledning av prop. 1991/92:9 Jakt och viltvård
Under efterkrigstiden har sammanslutningar av
arrendatorer vid ett flertal tillfällen försökt att få till stånd
regler som på ett bättre och klarare sätt reglerar
förhållanden i de fall då jakten är undantagen från
arrendeupplåtelsen.
Detta har bl.a. framförts i samband med förändringar i
arrendelagstiftningen. Arrendatorerna har fått en känsla av
att jakt och viltskadefrågorna på arrendeställe kommit att
hamna i ett vakuum mellan arrende- och
jaktlagstiftningarna. Ett bibehållande av möjligheterna att
utan särskilda skäl bryta ut jakten från
jordbruksupplåtelsen är mycket tveksam.
Mot bakgrund av de olika uppfattningar som finns
mellan brukaren och jaktutövaren kan viltvården komma
att försummas. Utan förändringar i arrendelagstiftningen
ger ett regelsystem kring viltskadefrågorna endast en
dellösning, oavsett i vilken riktning systemet än utformas.
Incidenten vid jaktens utövande, t.ex. av hundar eller
skottlossning skrämda djur, av jägarna skadade och ej
återställda hägnader och liknande, elimineras inte. Har
motsättningar en gång uppstått mellan arrendatorn och
jakträttshavaren finns det otaliga exempel på åtgärder som
dessa kan finna på för att störa varandra. Arrendatorns
intresse för hjälp till och skydd av viltet ökar väsentligt om
han vet att han vid fall av senare inträffande viltskada har
möjlighet att påverka viltstammens utveckling.
Det kan inte vara en rimlig avvägning mellan
jakträttshavaren och arrendatorn om den förre skall kunna
bestämma avskjutningens omfattning men inte behöva ta
konsekvenserna därav. Stora viltstammar kan ligga i
jakträttshavarens intresse, både om han själv utövar jakten
och när han upplåter jakten till annan.
Viltskadeutredningen har, som också nämns i
propositionen, inte närmare undersökt i vilken utsträckning
arrendatorn saknar jakträtt eller inte.
En arrendator som saknar jakträtt kan -- enligt
propositionen -- ta kontakt med jakträttshavaren, som även
kan vara jordägaren, och försöka få denne att öka
avskjutningen för att minska skadorna av skilda viltarter.
Man kan vidare hos länsstyrelsen ansöka om skyddsjakt
med stöd av jaktlagen. För att en arrendator skall kunna få
ut någon ersättning från jakträttshavaren måste
arrendatorn bevisa att jakträttshavaren bl.a. försummat sin
jaktvård.
I dessa fall gäller de allmänna skadeståndsreglerna om
överenskommelse inte kan träffas. Det går inte att komma
ifrån att detta kommer att leda till många och onödiga
konflikter mellan jakträttshavarna och arrendatorerna. Här
kommer med all sannolikhet även domstolar att vara
instanser för att få vederbörandes rätt prövad.
Ansvaret för jakten och viltvården bör följa med vid
upplåtelse av jordbruksarrende. I sådant läge har
arrendatorn sådana möjligheter till påverkan på jakt och
viltvård att ytterligare författningsregler inte är påkallade.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning
som innebär att ansvaret för jakten och viltvården skall följa
med vid upplåtelse av jordbruksarrende.
Stockholm den 15 oktober 1991
Owe Andréasson (s)
Ingegerd Sahlström (s)
Ulla-Britt Åbark (s)