med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
De specialdestinerade statsbidragen har haft en stor
betydelse för uppbyggnaden av viktig social service i
kommunerna. Med stöd av statliga regleringar och speciella
bidrag har t.ex. handikappade kunnat få en del av sina
behov tillfredsställda på ett likvärdigt sätt i olika
kommuner. Det finns skäl att slå vakt om den trygghet för
handikappade som detta skapar.
För att förenkla statsbidragssystemet och öka
möjligheterna att anpassa lösningarna till de lokala
förhållandena görs nu en omfattande omläggning av
statsbidragssystemet. Det finns goda skäl för det, men det
skapar också oro för att de handikappades ställning skall
försvagas.
En konsekvens kan bli att skillnaderna i den sociala
servicen ökar mellan kommunerna. Självklart förstärks de
handikappades oro av de kraftiga nedskärningar av den
kommunala verksamheten som aviseras. Handikappade
personer är ofta beroende av stöd och hjälp för att kunna
leva ett bra liv. Det känns för många tryggt att veta att
kommunen har både resurser och vilja att ställa upp.
För den som behöver mycket service för att kunna klara
sitt dagliga liv, framstår den nuvarande politiken som
mycket oroande. I propositionen påpekas visserligen att
''Den service som erbjuds medborgarna inte får variera
alltför mycket mellan regionerna'', men det preciseras
närmare inte vad som avses med detta.
Naturligtvis skall lagstiftningen vara grunden för den
statliga styrningen, men i vissa fall kan den behöva
kompletteras för att ge den eftersträvade jämlikheten och
tryggheten.
Viktiga kvalitetskrav för servicen är svåra att klä i
lagtext. Trots det är de ibland nödvändiga för att tillförsäkra
invånarna en god service oavsett bostadsort. Sådana
kvalitetskrav är särskilt viktiga för verksamheter som har
stor betydelse för enskildas liv och där det redan i dag finns
stora skillnader mellan kommunerna.
Två områden som kan räknas dit är hemtjänsten och
färdtjänsten. I dag regleras dessa verksamheter i
socialtjänstlagen, som ger mycket vida ramar för
kommunerna att besluta inom.
Socialministern har i olika sammanhang talat om en
förstärkt rättighetslagstiftning på handikappområdet. Det
instämmer vi gärna i. Denna lagstiftning bör kunna bygga
på handikapputredningens förslag, men det måste
understrykas att det inte är tillräckligt. T.ex. färdtjänsten
och merparten av hemtjänsten berörs inte av utredningens
förslag. En annan konsekvens av omläggningen som oroar
många är att de statliga bostadsanpassningsbidragen
försvinner i sin nuvarande form och att kommunerna
förväntas ta över ansvaret. En ramlag som socialtjänstlagen
kräver kompletterande bestämmelser bl.a. på dessa
områden, för att den skall kunna leva upp till lagstiftarens
intentioner.
Kompletteringar och preciseringar kan behövas som
syftar till att göra servicen likvärdig över landet och
erbjudas på en sådan nivå att de tillgodoser de skiftande
behov människor med olika handikapp har.
Det finns också skäl att betona den betydelse avgifter
har för tillgängligheten till service. Höga avgifter utestänger
många från viktig service och det kan ifrågasättas om staten
med bidrag skall stödja sådan verksamhet som inte kommer
alla till del. Det bör också ifrågasättas om bidrag skall utgå
till kommuner som inte uppfyller de minimikrav lagen
ställer. Det kan därför behöva prövas om inte staten skall
ha liknande sanktionsmöjligheter på detta område som man
t.ex. har när det gäller skolan.
Regeringen aviserar fortsatt arbete som berör bl.a. de
handikappades villkor.
I likhet med vad som föreslagits i den
socialdemokratiska partimotionen om kommunernas
ekonomi, anser vi att dessa viktiga frågor borde ha belysts
i propositionen och därmed kunnat besvaras när riksdagen
fattar beslut om ett nytt statsbidragssystem. Vi förutsätter
att regeringen skyndsamt kommer med förslag som
tillgodoser de synpunkter vi fört fram i motionen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om likvärdig service och trygghet för
handikappade.
Stockholm den 11 maj 1992
Eva Johansson (s)
Anita Johansson (s)
Sören Lekberg (s)
Ulf Lönnqvist (s)
Bo Nilsson (s)