med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
1. Sammanfattning
Socialdemokraterna föreslår, med anledning av
regeringens proposition 1991/92:150 del II Kommunal
ekonomi, i denna motion att riksdagen säger:
Ja till principen om ett samlat statsbidrag, men
underkänner den fördelningsnyckel och det direkta
genomförande som regeringen föreslagit. Reformen bör i
stället genomföras i två steg. En ny fördelningsnyckel måste
arbetas fram och detta bör ske genom medverkan av en
parlamentarisk kommitté.
Som övergångsregler föreslås bl.a. att statsbidraget för
1993 beräknas i huvudsak efter nu gällande regler och
utbetalas efter kvittning i princip enligt den modell som
föreslås för ''påsen'' i propositionen. För kommunerna
betyder detta ett samlat bidragsbelopp baserat på gällande
regler och med den friare användning som propositionen
föreslår, men med andra övergångsregler.
Nej till indragningen från kommuner och
landsting och nej till ett lagstadgat skattestopp.
2. Allmänt om propositionen
Vi begränsar oss i denna motion till att enbart behandla
frågor som gäller den kommunala ekonomin. De allmänna
frågorna om den ekonomiska politiken redovisas i en annan
socialdemokratisk motion ''Sverige har råd att arbeta''.
Genomförs förslagen i propositionen kommer det att
medföra stora konsekvenser i den kommunala
verksamheten och för de många som är beroende av en god
kommunal service. Konsekvenserna av förslagen i
propositionen är inte möjliga att fullt ut överblicka.
Avsikten med propositionen är tydlig. Utan hänsyn till
vad som faktiskt måste ske i den kommunala verksamheten,
och då också givetvis skall betalas, begränsas eller reduceras
genom förslagen i propositionen på olika sätt den
nödvändiga finansiella kapaciteten. Därmed tvingas
nedskärningar fram i volym och/eller kvalitet.
Vi har invändningar mot många av uttalandena i
propositionen och de nedskärningar som föreslås. Vi finner
att med den verksamhet som kommunerna skall genomföra
och också finansiera är det olämpligt att genomföra
förslagen. Lika olämpligt är det att förstärka statens
finanser på bekostnad av den kommunala sektorn.
Propositionen visar tydliga tecken på att ha tillkommit
under en kort beredningstid. Åtskilliga avsnitt saknar en
tillfredsställande redovisning av den bakomliggande
analysen och konsekvenserna av ett genomförande m.m.
Så sent som efter plenums slut den 6 maj delgavs
riksdagen ett omfattande dokument med rättelser i
propositionen. Denna innehöll även en tredje version av det
tabellverk som sägs beskriva effekten på kommunal nivå.
Vid sammanträde med finansutskottet den 7 maj upplystes
det att ytterligare rättelser var på väg. Det kan därför med
visst fog hävdas att motionstiden krympts till att omfatta
endast fyra dagar. Detta är en orimlig hanteringsordning
och mot denna bakgrund är det svårt att inta bestämda
ståndpunkter.
Propositionen är inte ett fullgott underlag för en
helhetsbedömning av effekterna av förslagen m.m. på
samhällsekonomin. Vissa förslag m.m. aviseras för
behandling i kommande propositioner.
En mycket besvärande oklarhet råder om effekterna på
lokal nivå. Trots uttalanden i propositionen på s. 40--41 om
att omläggningen skall ge ett för båda parter budgetmässigt
neutralt utfall -- och då givetvis bortsett från den öppet
redovisade indragningen på 7,5 miljarder kronor -- tycks
inte det planerade regelverket leda till sådana effekter.
När det gäller exempelvis grunderna för återbetalning av
den skatteutjämningsavgift som tas in under 1992 anges i
propositionen på s. 95--96, att delar av detta belopp skall
disponeras för att reglera vissa effekter av skattereformen
för de mest utsatta kommunerna. De närmare
omständigheterna för detta redovisas inte. Det är således
inte möjligt att bedöma konsekvenserna av reformen på
kommunnivå.
Det är otillfredsställande att inte propositionen
redovisar några lösningar på det problem som består i att
sju kommuner inte omfattas av det nya
statsbidragssystemet.
Regeringen har visat prov på betydande kortsiktighet
när man gått ifrån det statliga åtagande som gjordes i
samband med riksdagsbeslutet om kommunaliseringen av
skolan genom att inte hålla fast vid de medel som har
utlovats för miljöförbättrande åtgärder. Inte heller fullföljer
regeringen beslutet om att bygga ut gymnasieskolan. Detta
liksom förslaget att kraftigt dra ned bidragen till den
kommunala vuxenutbildningen är allvarligt också med
hänsyn till den arbetsmarknadssituation Sverige befinner
sig i.
Det framgår inte av propositionen att de skillnader i
utdebitering som blir resultatet av den föreslagna
statsbidragsmodellen enbart beror på skillnader i standard
och effektivitet mellan kommunerna. Vi anser att detta bör
vara en given utgångspunkt.
Vi anser principen om generella statsbidrag vara riktig
och att den avgränsning av innehållet i ''påsen'' som gjorts i
propositionen är godtagbart.
Genom att vilja införa övergångsregler på visst sätt och
avisera en omprövning genom en expertgrupp visar
regeringen att det föreslagna systemet har stora brister. Det
är speciellt stötande att de sju rikaste kommunerna i landet
ställs utanför.
Vi föreslår därför att reformen genomförs i två steg. En
parlamentarisk beredning bör omedelbart tillsättas. Denna
bör ges i uppgift att utarbeta en rättvis fördelningsnyckel för
statsbidraget inom ''påsen''. På så sätt kan reformens
karaktär bibehållas men genomföras på ett tryggare sätt där
effekterna kan förutses.
Vissa uttalanden i propositionen är direkt felaktiga och
vilseledande. I avsnittet 6.2.2 Statsbidrag som avvecklas
anges bl.a. under specialdestinerade statsbidrag som slopas:
''Kommitténs förslag: överensstämmer med mitt.'' Så är inte
fallet då bl.a. kultursektorns bidrag ligger utanför
propositionen. En åtgärd som vi instämmer i.
3. Kommunerna i en ny tid
Det är viktigt att värna om och utveckla den kommunala
självstyrelsen. En sådan strävan förutsätter att
kommunerna kan påverka sin ekonomi även via sin
beskattningsrätt. Medborgarnas valda representanter skall
inför sina väljare ha det slutliga ansvaret för kommunens
verksamhet och ekonomi.
Vi socialdemokrater står fast vid målen:
samhällsservicen skall ha hög kvalitet, den skall styras
demokratiskt, finansieras solidariskt och fördelas efter
behov. Däremot är vi beredda till öppenhet i valet av medel
och metoder för att på bästa sätt uppnå dessa mål.
Vi anser det vara viktigt att kommunerna i
fortsättningen inte åläggs nya uppgifter utan att
finansieringsmöjligheterna har klarlagts. Vi vill få till stånd
ett system som ger fasta och rationella spelregler för
kommunerna.
I det följande anger vi fem handlingslinjer som, om de
följs aktivt, kan bidra till en effektivare och bättre
kommunal verksamhet.
Tydligare rollfördelning
Skillnaden mellan de förtroendevaldas och
tjänstemännens roller måste bli tydligare. De
förtroendevalda företräder medborgarna och ska i varje
läge vara deras ombud och se till verksamheternas resultat
och måluppfyllelse. De förtroendevaldas uppgift är att
ställa upp mål, sätta ramar, fördela resurser, följa upp och
utvärdera verksamheten.
Decentralisera och delegera
Verksamheten skall så långt det är möjligt
decentraliseras och delegeras. Det innebär dels att vissa
verksamheter bör flyttas från stat och landsting till
kommunerna, dels att besluten i verksamheten bör flyttas
utåt i organisationen, närmare de anställda och
medborgarna.
Stora kommuner och landsting bör lägga särskild vikt vid
att finna nya organisations- och arbetsformer, som medger
delegering och decentralisering. Budget- och driftsansvar
skall finnas så nära dem som genomför den praktiska
verksamheten som möjligt. Samtidigt måste central
specialistkompetens alltid finnas för stöd, uppföljning och
utvärdering. Antalet regler, som detaljstyr verksamheten,
skall minskas.
Bättre villkor för de anställda
Förändring börjar inifrån och underifrån. Personalens
möjligheter att göra ett bra arbete skall underlättas. Det
kan ske genom en ändrad arbetsorganisation som ger ett
ökat ansvar. De anställdas kompetens bör höjas genom
ökade möjligheter till utbildning och erfarenhetsutbyte.
Effektivitet och kostnadskontroll
Vi vill ha en offentlig sektor av hög kvalitet. Vi måste
se till att verksamheterna uppfyller de uppsatta målen till
minsta möjliga kostnad. Det skall vara möjligt att fördela
resurser utifrån medborgarnas behov och efterfrågan. Bara
så kan den offentliga sektorn fylla sitt fördelningspolitiska
syfte, och bara så kan vi frigöra medel till otillfredsställda
behov. För att detta skall lyckas krävs metoder för att bättre
styra och följa upp verksamheterna. Lokala förhållanden
avgör vilken form av styrsystem som passar bäst.
Nya styrsystem skall utformas så att de övergripande
målen för verksamheten -- jämlikhet, solidaritet och
demokrati -- understöds och så att rättvisan, valfriheten och
kvaliteten ökar.
Utvärdera -- och sprid de goda exemplen
De offentliga verksamheterna måste utvärderas. Goda
exempel skall spridas. Resultaten kan ge stimulans till
utveckling och förnyelse. Utvärdering är nödvändig både
för förtroendevalda och anställda -- särskilt med tanke på
utvecklingen mot målstyrning och delegering av
verksamhetsansvar. På grundval av utvärderingsresultaten
kan resurser flyttas dit där de ger bäst utbyte och störst
välfärd i syfte att inom den givna ramen åstadkomma bättre
och rättvis fördelning för alla.
4. Förnyelseverksamheten i kommunerna
Staten bör ge den nödvändiga friheten till omprövningar
och effektiviseringar. I stället för att styra med detaljerade
regler måste, liksom för den statliga verksamheten,
resultaten sättas i förgrunden.
Förändrade statsbidragsregler och minskad statlig
detaljstyrning har redan gett helt nya möjligheter. Ett
intensivt förnyelsearbete pågår nu i hela den kommunala
sektorn. Inte minst centrala områden som skolan, barn- och
äldreomsorgen och sjukvården präglas nu av dynamik och
vitalitet.
Detta arbete kommer att behöva drivas vidare med kraft
eftersom det disponibla, reala resursutrymmet i
samhällsekonomin kommer att vara begränsat. Den
konkurrensutsatta delen av ekonomin kommer under 1990-
talet att behöva ta i anspråk omfattande delar av de resurser
som står till buds för en expansion.
Detta måste vägas mot behov och önskemål vad gäller
den kommunala verksamhetens omfattning, eftersom det
inte kommer att finnas något nämnvärt utrymme för
skattehöjningar.
Utrymmet för en expansion av den samlade kommunala
verksamheten är således begränsat. Några möjligheter att
enbart genom ökad effektivitet frigöra resurser till
förbättringar och utbyggnader inom angelägna områden
finns inte.
Staten skall inte lägga på kommunerna nya eller ändrade
uppgifter utan att ha analyserat de ekonomiska
konsekvenserna. Det är i detta sammanhang betydelsefullt
att inte minst den förstärkning av den kommunala
ekonomin som måste åstadkommas genom
produktivitetshöjning m.m. tas till vara på effektivaste sätt
och även tas med i bedömningen.
Den kommunala sektorn måste även fortsättningsvis ha
en betydande frihet att själv bestämma över användningen
av de kommunala resurserna. Finansieringsutrymmet för ny
verksamhet och kvalitetsförbättringar måste i första hand
åstadkommas genom omfördelning av resurser,
effektiviseringar och därvid inte minst förbättringar av
produktiviteten. Ett viktigt led i detta är att utveckla
smidiga och effektiva former för måluppföljning och
utvärdering av verksamheten.
5. Kommunernas ekonomi -- vissa principer m.m.
Allmänt
Utrymmet för en real ökning i den kommunala sektorn
och därmed en möjlighet till expansion av de finansiella
resurserna är begränsade. Omständigheterna är emellertid
inte sådana att det är lämpligt att som regeringen föreslår
sätta ett generellt stopp för en expansion.
Kommunsektorn står inför ökade behov av service till
barn och äldre som inte kan finansieras enbart genom
effektiviseringar och produktivitetsökningar. Sammantaget
måste således en viss, men begränsad, expansion accepteras
om inte servicen skall reduceras. Ett stopp för den
kommunala expansionen är således inte lämpligt. Än
mindre lämpligt är det med de omfattande nedskärningar
som nu föreslås. Dessutom är förutsättningarna för
kommunerna inte enhetliga och skillnaderna mellan
kommunerna i övrigt är stora.
En måttlig ökning av den kommunala verksamheten det
närmaste året för att kunna tillgodose de ökande behoven,
främst inom sektorerna vård och omsorg, ligger enligt vår
uppfattning inom ramen för det tillgängliga utrymmet.
Regeringen gör emellertid bedömningen att den
kommunala sektorn inte kan tillåtas expandera alls. Ett
sådant totalt expansionsstopp för den kommunala
verksamheten skulle innebära en ytterligare försvagad
efterfrågan i ekonomin i ett läge när konjunkturen är svag
och arbetslösheten hög. Effekterna på serviceutbud och
sysselsättning skulle bli klart negativa.
Regeringen vill således strama åt ekonomin för den
kommunala sektorn mitt i den pågående lågkonjunkturen.
Vi delar inte uppfattningen att Sverige och dess innevånare
skulle må bra av ytterligare sänkning av konjunkturen och
ökning av arbetslösheten som regeringens förslag leder till.
Den offentliga sektorns verksamhet sker i allt större
utsträckning i kommuner och landsting. Deras betydelse i
samhällsekonomin ökar successivt. Det finns därför
anledning för statsmakterna att ägna den kommunala
sektorn större uppmärksamhet och att se till att
förutsättningar ges för ett långsiktigt, sunt agerande för de
kommunala organen.
Kommuner och landsting har under 1992 och 1993 en
tillfälligt förbättrad ekonomisk situation. Det hänger
samman med den nedväxling av pris- och
kostnadsstegringarna som genomförts i Sverige.
Det är nödvändigt att det finns resurser i kommunerna
för ett sunt utvecklings- och effektiviseringsarbete.
Genomförs de indragningar som föreslås i propositionen
och de på många håll lokalt aviserade närmast panikartade
nedskärningarna så föreligger inte detta. Fackliga organ
inom den kommunala sektorn har påtalat detta. Våra
förslag, som vi utvecklar i denna och andra motioner, ger
sammantaget goda förutsättningar för ett konstruktivt
utvecklingsarbete och möjligheter till en god kommunal
verksamhet i övrigt. Vi ser det som angeläget att
effektiviseringsarbetet sker i nära samarbete med de
fackliga organisationerna.
Vi anser att skattefinansiering även i fortsättningen bör
vara den huvudsakliga grunden för den kommunala
verksamheten. Ökade avgifter ger inte annat än marginella
tillskott till kommunernas inkomster. Mer omfattande
avgiftshöjningar kan innebära att medborgare med små
inkomster får svårt att efterfråga viktiga sociala och andra
tjänster.
Skattereformen
Skattereformen har givit mycket skilda effekter för olika
kommuner. Enligt vår mening måste man ta stor hänsyn till
utfallet av skattereformen för de enskilda kommunerna och
landstingen. Med vårt förslag till utarbetande av
övergångsregler och en fortsatt beredning av
fördelningsnyckelns utformning m.m. kan detta komma att
beaktas.
Sparkrav
Den för både staten och kommunerna positiva
omläggningen av statsbidragssystemet får inte äventyras
genom oövertänkta sparkrav på kommunerna.
Regeringens politik kommer utöver vad som sagts ovan
också att kunna leda till kraftiga avgiftshöjningar i den
kommunala verksamheten. Detta i ett läge då det verkligen
gäller att befästa den låga inflationstakt som har uppnåtts.
Vår uppfattning är att sådana negativa effekter på den
svenska ekonomin måste undvikas.
I sammanhanget vill vi framföra nödvändigheten av att
hålla isär beskrivningen av de mål som staten kan ha
anledning att fomulera och som skall uppnås i
verksamheten och de från tid till annan uppkommande
behoven av att ställa krav på sparande eller indragningar
från den kommunala sektorn. Sparkraven etc. måste
givetvis underordnas de gällande målen.
6. Utbetalning av skatt
Förslaget om en snabbare utbetalning av kommunalskatt
tycker vi däremot är bra. Den reformen bör genomföras.
Den gällande formen för utbetalning av
kommunalskattemedel leder till att kommunernas
inkomster ökar 1992 på grund av de stora löneökningarna
1990. Samtidigt ökar kommunernas utgifter långsamt
eftersom priser och löner har en låg ökningstakt 1992.
Resultatet blir ett betydande överskott. Enligt regeringens
beräkningar kvarstår ett stort överskott 1993. Åren 1994
och 1995 sker sedan en mycket kraftig försvagning av
kommunernas ekonomi.
Vad gäller reglerna för ikraftträdandet anges i
propositionen att ''I förhållandet mellan staten och den
kommunala sektorn bör omläggningen ge ett för båda
parter budgetmässigt neutralt utfall.'' Vi instämmer i denna
bedömning.
Vi känner emellertid mycket stark oro för att effekten på
kommunnivå inte blir denna. Vid en utfrågning i
finansutskottet den 7 maj redovisade regeringens
företrädare att de tekniska och administrativa
förutsättningarna för fördelning av ett belopp på uppemot
10 miljarder kronor inte ännu klarlagts. Vi måste därför
utgå ifrån att regeringens uttalade målsättning om ett
neutralt utfall också blir den faktiska effekten på
kommunnivå. Det kompletterande regelsystemet måste
utarbetas i syfte att nå detta mål. Någon dold indragning
kan inte accepteras.
De justeringar -- utifrån denna närmast ovan redovisade
gemensamma syn på utformningen av reglerna för
ikraftträdandet -- som kan behöva göras i den tekniska
hanteringen med anledning av vårt förslag om att reformen
genomförs i två steg på visst sätt, bör regeringen
bemyndigas att fatta beslut om.
Detta bör ges regeringen till känna.
7. Principen med ''påsen''
Att samordna vissa av dagens statsbidrag och lägga dessa
i en gemensam ''påse'' utan omfattande detaljreglering är en
principiellt riktig åtgärd. Statens transfereringar till
kommunerna bör regleras genom ett i huvudsak generellt
statsbidragssystem. Vi godtar från principiella
utgångspunkter att statsbidragen samordnas och att en
''påse'' tillskapas.
Som en lämplig övergång till det kompletta nya systemet
föreslår vi att statsbidraget för 1993 i huvudsak beräknas
efter nu gällande regler med kvittning i princip enligt den
modell som föreslås för ''påsen'' i propositionen.
För kommunerna betyder detta ett samlat bidragsbelopp
baserat på gällande regler och med den friare dispositionen
som påsen innebär. Införande av mera generella
statsbidragssystem kan under vissa omständigheter leda till
negativa effekter. Det kan finnas målkonflikter i den
avvägning som skall göras mellan allmänna och enskilda
intressen, hur en enskild skall kunna hävda rätten och även
besvära sig eller hur sanktioner skall utformas. Inte minst
inom handikappområdet måste analysen i detta avseende
fördjupas.
Regeringen aviserar propositioner som bl.a. avses
eliminera de här senast antydda problemen. Vi instämmer i
att detta är nödvändigt och att förslagen för flertalet av de
diskuterade områdena borde föreligga redan nu. Därmed
hade den oro och de frågor som nu finns i bl.a.
handikapporganisationerna kunnat bedömas och besvaras
från säkrare utgångspunkter.
Vi avser att i anslutning till de kommande
propositionerna närmare precisera våra ståndpunkter. Vi
vill emellertid redan nu framhålla att utöver de frågor som
ligger inom handikappssektorn så bör särskild omsorg ägnas
åt frågor som ligger inom skolans och det sociala området.
Det är enligt vår uppfattning lämpligt att nu, när vi står
nära förverkligandet av målet för en fullt utbyggd
barnomsorg, bör rätten till barnomsorg och kvalitetskraven
på denna kunna läggas fast i lag. En sådan lag kan utformas
i enlighet med vad Socialdemokraterna tidigare framfört i
exempelvis betänkanden från socialutskottet.
Det är vidare angeläget att följa utvecklingen inom
skolans område. Införandet av ett generellt statsbidrag får
inte medföra att exempelvis kvaliten på undervisningen
minskar eller att klasstorlekarna ökar utöver de i dag
fastställda normerna.
Vad som här redovisats angående införande av generella
statsbidrag bör ges regeringen till känna.
8. Indragningen av resurser
Regeringen föreslår en indragning från kommuner och
landsting med 7,5 miljarder kronor varje år fr.o.m. 1993. En
sådan indragning är olämplig. Den skulle direkt skada
möjligheterna att i den kommunala verksamheten erbjuda
en god service. Den minskar möjligheterna att utföra vård
och omsorg på ett bra sätt, att genomföra utbildning med
god kvalitet och den slår mot sysselsättningen, speciellt för
kvinnorna. Vi säger därför nej till indragningen.
Statsbidragen kommer även fortsättningsvis att ha en
stor betydelse för den kommunala verksamheten. Vi
motsätter oss en automatisk indexuppräkning av
statsbidragen. Å andra sidan bör statsbidragens värde inte
urholkas av inflationen. Statsbidragsnivån bör kunna bli
föremål för diskussioner vid återkommande överläggningar
mellan regeringen och de båda kommunförbunden. Nivån
bör bestämmas med hänsyn till såväl kommunernas behov
som det statsfinansiella och samhällsekonomiska läget.
För 1994 bör nivån på statsbidraget dessutom bli föremål
för bedömning i den parlamentariska beredning som vi
nedan föreslår.
Nivån på statsbidragen enligt propositionens förslag
innebär, som ovan redovisats, en permanent neddragning
med ca 7,5 miljarder kronor. Vi anser inte att en sådan
reducering av bidragsnivån är motiverad.
Av vad vi tidigare redovisat framgår att vi motsätter oss
indragningar till statskassan genom utformningen av
reglerna för ikraftträdandet av reformen.
Vi yrkar avslag på propositionen i de delar det avser
indragning av 7,5 miljarder kronor.
9. Fördelningen av statsbidraget m.m.
Den föreslagna reformen omfattar inte alla Sveriges
kommuner. De sju rikaste ställs utanför det
utjämningssystem som regeringen föreslår. Detta är
stötande. Vi anser att systemet av rättviseskäl måste
omfatta alla Sveriges kommuner. En överarbetning av
förslaget är därför helt nödvändig.
Det regelverk som föreslås i propositionen för
beräkningen av bidraget till den enskilda kommunen kan
inte godtas. Vi föreslår att övergången utformas på ett
annorlunda sätt.
Omläggningen kan i sig medföra stora påfrestningar för
enskilda kommuner, varför det är viktigt att
övergångsreglerna blir väl utformade.
De övergångsregler som propositionen innehåller kan
inte lösa de grundläggande problem som finns inbyggda i
den fördelningsnyckel som föreslås komma till användning.
Vårt förslag
Vi förordar en reform av statsbidragssystemet i två
etapper, som gör det möjligt att skapa rimliga och
långsiktiga regler för statsbidragen till kommunerna.
Etapp 1
I den första etappen vill vi att statsbidraget för 1993 i
huvudsak beräknas efter nu gällande regler med kvittning i
princip efter den modell som nu förslås för ''påsen'' i
propositionen. För kommunerna betyder detta ett samlat
bidragsbelopp baserat på nu gällande fördelning mellan
kommunerna. Det nya blir att alla kommuner får den friare
disposition som ''påsen'' innebär. Det innebär således att
det inte sker någon omfördelning, som leder till att vissa
kommuner blir ''vinnare'' och andra blir ''förlorare''.
Däremot vinner alla kommuner på att slippa den gamla
detaljregleringen.
Etapp 2
Den andra etappen vill Socialdemokraterna genomföra
från den 1 januari 1994. Då skall en ny fördelningsnyckel
för bidraget till kommunerna tillämpas. En sådan nyckel
bör inte arbetas fram av en expertgrupp utan utformas av
en parlamentarisk beredning. Arbetet bör bedrivas så att
riksdagen kan fatta beslut om detta under våren 1993.
När denna andra etapp genomförs bör staten betala
tillbaka de medel som tillfälligt dras in under 1992 från
kommuner och landsting. Återbetalningen bör ske 1994 och
användas för en smidig infasning av det kommande
systemet för statsbidrag till kommunerna.
Parlamentarisk beredning
En parlamentarisk beredning bör omedelbart tillsättas
med uppgift att bl.a. utforma en rättvis fördelningsnyckel
för bidraget till kommunerna. Arbetet skall bedrivas så att
riksdagen kan fatta beslut under våren 1993 och med
ikraftträdande den 1 januari 1994. Regeringens förslag om
att tillsätta en expertkommission för att korrigera politiska
beslut är dåligt. Det visar också att regeringen själv är
osäker på utfallet av sina förslag.
Den av regeringen föreslagna fördelningsnyckeln
behöver med den av oss föreslagna lösningen för övergång
icke tillämpas 1993. Diskussionerna om klimatfaktorn m.m.
kan fortsätta. Vi anser att det fortsatta arbetet i den
parlamentariska kommittén skall resultera i att våra krav på
en rättvis fördelning tillgodoses. Alla kommuner skall vara
inne i systemet.
Vi ser det som nödvändigt att vid utformningen av
fördelningsnyckeln bättre väga in inte minst
jämställdhetsaspekterna, dvs. barnomsorg och kvinnligt
förvärvsarbete, samt att hänsyn skall tas till de
handikappades villkor.
En annan betydelsefull förutsättning för den kommunala
verksamheten är synen på vem som skall ha
kostnadsansvaret för olika sysselsättningsskapande
åtgärder. Av tradition har de betraktats som en statlig
verksamhet. En förskjutning har skett så att många
kommuner i dag satsar betydande resurser på olika
sysselsättningsskapande åtgärder. Ett genomfört
skattestopp skulle därför kunna pareras av kommunerna
med att nödvändiga sysselsättningsskapande åtgärder inte
kom till utförande. Sådana skulle sannolikt leda till
betydande välfärdsförluster. Dessa frågor bör övervägas av
den parlamentariska beredningen.
Regeringsförslaget är så utformat att de sju rikaste
kommunerna inte ingår i det föreslagna
utjämningssystemet. Det är upprörande att dessa
kommuner inte medverkar i den indragning av kommunala
resurser som nu föreslås. Med vårt förslag om fortsatt
beredning av utformningen av fördelningsnyckeln kommer
denna allvarliga defekt i det av regeringen föreslagna
regelsystemet att kunna elimineras.
Förslagen i propositionen till fördelning av statsbidraget
kan således inte godtas. Istället bör reformen genomföras i
två steg i enlighet med vad vi förordar.
10. Skattestopp
Vi vill bevara och utveckla en vital kommunal
självstyrelse. Vi vill även i fortsättningen slå vakt om det
lokala ansvaret för verksamhet och ekonomi. Att genom
lagstiftning upprätthålla långvariga kommunala skattestopp
är inte förenligt med vår syn på kommunal självstyrelse.
Regeringen föreslår ett fortsatt skattestopp för
kommunerna.
För 1992 gäller ett lagstadgat kommunalt skattestopp.
För 1993 finns en överenskommelse mellan staten och de
båda kommunförbunden om ett frivilligt skattestopp. Enligt
vår uppfattning är ett lagstadgat skattestopp ett mycket
allvarligt ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Ett
sådant bör endast tillgripas temporärt och under korta
perioder.
Ett lagfäst skattestopp för 1993 är inte motiverat. Det
visar inte på något större förtroende för kommunerna. I
praktiken så innebär förslaget i propositionen ett utbyte av
det frivilliga skattestoppet under 1993 till ett lagfäst.
Regeringen tycks inte lita på de numera många borgerliga
majoriteterna i kommuner och landsting.
Det kan med fog hävdas att ett långsiktigt skattestopp
innebär ett oacceptabelt ingrepp i den kommunala
självstyrelsen. Vi saknar förståelse för att regeringen nu vill
byta ut det frivilliga skattestoppet mot ett lagfäst. Ett
förlängt skattestopp måste uppfattas speciellt störande i
sådana kommuner där lokala prioriteringar ändrats av en
genom allmänna val tillkommen ny majoritet i
kommunfullmäktige.
Den ''ventil'' till överprövning som antyds är märklig.
Vad som föreslås är en möjlighet till överprövning i
riksdagen av kommunala budgetar. Detta står inte i
överensstämmelse med de grundläggande principerna för
den kommunala självstyrelsen och skulle dessutom, om det
löstes ut, innebära betydande handläggningsproblem.
Ett skattestopp komplicerar även finansieringslösningar
som bygger på framtida skatteväxlingar etc.
Ett nej till skattestopp är emellertid inte ett ja till
höjningar av kommunalskatten. Vi anser inte att det
föreligger en risk för omotiverade skattehöjningar.
Även från andra utgångspunkter kan förslaget om
skattestopp ifrågasättas. Syftet med det nya
statsbidragssystemet torde vara att skillnader mellan
kommuner i utdebitering enbart skall vara ett utryck för en
självvald nivå på standard och åstadkommen effektivitet.
Ett skattestopp skulle således hindra en kommun att
arrangera verksamheten på det sätt den önskar. Ett
skattestopp kan dessutom i viss del komma att motverka
den effekt som statsbidraget ytterst syftar till, nämligen att
inom ramen för den kommunala självstyrelsen åstadkomma
en rationell kommunal verksamhet.
I sammanhanget vill vi påtala att med ökande krav på
service, ibland understödda av rättighetslagar i förening
med skattestopp, kan kommunsektorn med ett skattestopp
tvingas ut i en låneekonomi som snabbt leder till helt
ohållbara förhållanden.
Vi avvisar därför förslaget om lagfäst skattestopp.
11. Övriga förslag i propositionen
Skatteutjämningsavgiften
Återbetalningen av skatteutjämningsavgiften för 1992
som enligt propositionen i huvudsak skulle användas för att
eliminera vissa brister i regeringsförslag 1993 tjänar med
vårt förslag inget syfte.
Återbetalningen bör därför skjutas upp till 1994 och i
huvudsak disponeras för infasning m.m. av det slutliga
förslag till statsbidragssystem och fördelningsnyckel som vi
föreslår skall utarbetas genom medverkan av den
parlamentariska beredningen.
Karensdagar -- schablonavdraget
I andra motioner yrkar vi avslag på införande av
karensdagar och slopande av schablonavdrag. I detta
sammanhang yrkar vi därför avslag på förslaget i
propositionen om neutralisering av förslag om slopat
schablonavdrag m.m.
12. Våra förslag -- bugeteffekter m.m.
Den samlade budgeteffekten av våra förslag innebär en
belastning för budgetåret 1992/93 på statsbudgeten med ca
2 miljarder kronor. Därvid förutsätts att de medel som
innehålls 1992 utbetalas först 1994 och innebär en minskad
belastning på statsbudgeten 1992/93. Vi redovisar i vår
ekonomisk-politiska motion hur utgiften finansieras inom
ramen för ett mindre statligt budgetunderskott än enligt
regeringens förslag.
Vad sedan gäller fördelningen av detta belopp på de
olika berörda anslagsposterna och behovet av att förändra
dessa jämfört med regeringens förslag, utgår vi ifrån att
vederbörande utskott beaktar nödvändigheten av att föreslå
riksdagen besluta om anslagsnivåer i konsekvens med
riksdagens kommande beslut om regler i övrigt för
statsbidrag till kommunerna m.m.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår förslaget om att statsbidragen till
kommuner och landsting minskas med 7,5 miljarder kronor
fr.o.m. år 1993,
2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om ett
nytt system för utbetalning av kommunalskatt och
ikraftträdande av detta,
3. att riksdagen avslår riktlinjerna för en finansiell
neutralisering av förslag om minskat schablonavdrag m.m.,
4. att riksdagen godkänner principerna för och
omläggningen till ett nytt statsbidragssystem i enlighet med
vad som anförts i motionen,
5. att riksdagen beträffande avveckling av statsbidrag och
avgifter i fråga om kommuner godkänner vad som anförts i
motionen,
6. att riksdagen godkänner förslagen till ett nytt generellt
statsbidragssystem för kommuner i enlighet med vad som
anförts i motionen,
7. att riksdagen godkänner principerna för fördelning av
statsbidrag år 1993 och för övergångsregler för år 1993 i
enlighet med vad som anförts i motionen,
8. att riksdagen godkänner förslagen till avveckling av
angivna statsbidrag och avgifter i fråga om landsting i
enlighet med vad som anförts i motionen,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kommunernas anpassning till
den samhällsekonomiska utvecklingen,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av strukturutjämningen
m.m.,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målstyrning, uppföljning och
utvärdering,
12. att riksdagen avslår förslaget om lag om statligt
utjämningsbidrag till kommuner,
13. att riksdagen avslår förslaget om lag om
skatteutjämningsbidrag till landsting,
14. att riksdagen avslår förslaget om lag om begränsning
av kommuners rätt att ta ut skatt för år 1993,
15. att riksdagen avslår förslaget om lag om ändring i
lagen (1987:560) om skatteutjämningsavgift,
16. att riksdagen avslår förslaget om lag om upphävande
av lagen (1987/561) om särskild skatteutjämningsavgift,
17. att riksdagen avslår förslaget om lag om upphävande
av lagen (1990:609) om avräkningsskatt,
18. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
neutralisering av skattereformen på kommunnivå,
19. att riksdagen bemyndigar regeringen att utge extra
skatteutjämningsbidrag i enlighet med vad som anförts i
motionen,
20. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om
förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret
1992/93 m.m.
Stockholm den 11 maj 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)