med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
Skattepolitik för arbete och rättvisa
Innehåll 1.
Inledning2 2.
Internationaliseringen2 3.
Skatt efter bärkraft4 4.
Återupprätta skattereformen6 5.
Regeringens förslag i kompletteringspropositionen6 6.
Budget- och fördelningseffekter av regeringens förslag
8 7.
Våra förslag 9 8.
Energiskatter för industrin 10 9.
Åtgärder mot finanskrisen 15 10.
Fastighetsskatten på samlingslokaler 15 11.
Statsfinansiella konsekvenser av våra förslag 16
Hemställan 16
1. Inledning
Sverige befinner sig för närvarande i den djupaste
lågkonjunkturen under efterkrigstiden. Tillväxten har
stannat av och arbetslösheten stiger dramatiskt. Statens
finanser försämras i snabb takt. Problemen förvärras av
regeringens ekonomiska politik.
Regeringen har genomfört mycket omfattande och
ofinansierade skattesänkningar. De förslag regeringen
redovisade i höstas innebar skattesänkningar på ca 10
miljarder kronor 1992 utöver de tidigare beslutade
sänkningarna av matmomsen, sjukförsäkringsavgiften och
inkomstskatten.
De nu redovisade skattesänkningarna minskar statens
inkomster med ytterligare ca 10 miljarder kronor 1993. För
budgetåret 1992/93 kan försvagningen av statsbudgeten
uppskattas till ca 15 miljarder kronor.
Vi redovisar i vår ekonomisk-politiska motion
(1991/92:Fi202) vår bedömning att regeringens förslag
sedan hösten 1991 leder till en försämring av statsbudgeten
med minst 20 miljarder kronor 1991/92 och 30 miljarder
kronor 1992/93, jämfört med vad som följer av redan
tidigare fattade beslut och gjorda åtaganden.
Sverige har under tidigare år haft höga ambitioner på
välfärdens område. En ansvarsfull offentlig finansiering,
med relativt höga skatter, har lagt grunden till dagens
välfärd. Sverige har i grunden fortfarande goda möjligheter
att uppnå hög ekonomisk tillväxt och ökad välfärd under
1990-talet.
Detta förutsätter emellertid att skattepolitiken utformas
genom en avvägning mellan kraven på en ansvarsfull
finansiering och önskemålen att ge utrymme för ökad
köpkraft och ökade investeringar.
Inom ramen för vår ekonomiska politik föreslår vi därför
att skattepolitiken inriktas på skatt efter bärkraft för att
finansiera de gemensamma utgifterna och att åstadkomma
ökad rättvisa. Skattereformens grundprinciper om
likformig och neutral beskattning samt fördelningspolitisk
balans och rättvisa upprätthålls.
Med hänsyn till den dramatiska försämringen av de
offentliga finanserna och de omfattande insatser för att
skapa arbete och utbildning, som vi anser vara nödvändiga
i nuvarande konjunkturläge, är det inte möjligt att sänka
skatterna under de närmaste åren.
2. Internationaliseringen
Den svenska ekonomin är sedan länge en integrerad del
av världsekonomin. De snabba förändringar som nu sker
internationellt, inte minst i Europa, kommer att påverka
svensk ekonomi och det svenska skattesystemet i snabbare
takt och i större omfattning än tidigare.
Genom den nyligen genomförda skattereformen har
Sverige fått ett robust och väl fungerande skattesystem. Det
står sig gott också vid en ytterligare integration med EFTA-
och EG-ländernas ekonomier. EES-avtalet föranleder inga
förändringar på skatteområdet. Varken skattebaser eller
skattesatser berörs av avtalet.
Indirekt och på lång sikt sätter EES-avtalet vissa ramar
för nivån på de svenska skatterna därigenom att såväl
kapital som arbetstagare lättare kan flytta över gränserna
inom EES-området.
Skattereformen utformades för att stimulera arbete,
sparande och investeringar i Sverige. Vårt skattesystem står
sig väl vid en jämförelse med övriga västeuropeiska länder.
Beskattningen av arbetsinkomster är numera starkt
konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv.
Skattenivån ger inte löntagare ens i höga inkomstlägen skäl
att flytta utomlands.
En nyligen genomförd OECD-studie har visat att den
svenska företagsbeskattningen är starkt konkurrenskraftig i
ett västeuropeiskt perspektiv. Den kommer inte att ge
upphov till någon utflyttning av verksamheter, utan talar
snarare för ett inflöde av investeringar. Utländska
direktinvesteringar i Sverige har ökat från ca 10 miljarder
kronor 1989 till ca 45 miljarder kronor 1991.
Inte heller kan skatten på kapitalinkomster förväntas
medföra något stort nettoutflöde. Med undantag för
realisationsvinstbeskattningen ligger de svenska
skattesatserna knappast över den genomsnittliga nivån
inom EG.
Ett EG-medlemskap skulle förändra situationen på det
sättet, att det förutsätter avskaffande av gränskontroll för
varor och tjänster (men inte nödvändigtvis för eller kontroll
av de varor som resenärer för med sig). Därför behöver de
indirekta skatterna vara harmoniserade så långt som detta
är nödvändigt för att den inre marknaden skall fungera.
De indirekta skatter som finns i Sverige (moms och
punktskatter) stämmer ganska väl med de formella krav på
skattesystemets utformning som beslutats inom EG. Vissa
varor och tjänster som nu är befriade från moms måste i
princip beskattas, medan punktskatter på andra varor och
tjänster får avskaffas. I vissa fall måste den tekniska
konstruktionen ändras, t.ex. så att skatt inte tas ut i
samband med gränskontroll utan i grossistledet. Detta
handlar dock om förändringar som inte har någon betydelse
ur statsfinansiell synpunkt.
De formella kraven ger emellertid inte hela bilden. EG-
reglerna ger medlemsländerna rätt att besluta om vilken
momsskattesats de önskar över den fastställda miniminivån
på normalt 15 procent. Detsamma gäller punktskatterna på
alkohol, tobak och oljeprodukter. Om emellertid priserna --
varav de indirekta skatterna är en del -- skiljer sig markant
åt mellan medlemsländerna i EG kan det medföra att
privatpersoner väljer att köpa vissa varor i det land där
priset är lägst.
Det innebär en fördel för konsumenterna. Men om
denna gränshandel blir omfattande och går enbart i en
riktning förlorar statskassan skatteintäkter. Om
prisskillnaderna beror på olikheter i beskattningen kan i det
läget en sänkt skattesats tvingas fram.
En sådan utveckling är dock för svensk del inte nära
förestående. Vi kan bli medlemmar i EG tidigast 1995, och
det är endast vid ett medlemskap som resanderegler eller
gränskontroller påverkas.
Det mesta talar för att inte heller ett EG-medlemskap
skulle medföra någon dramatisk ökning av privatpersoners
inköp i andra länder. Ett undantag kan dock vara
spritdrycker och tobaksvaror, där de svenska
punktskatterna gör att priserna ligger långt över dem i alla
europeiska länder, med undantag för våra nordiska grannar.
För andra konsumentvaror än sprit och tobak är
prisskillnaderna (inklusive skatter) mellan Sverige och
andra länder knappast så stora att de skulle föranleda
konsumenter att i någon större omfattning resa utomlands
för att göra sina inköp. Man kan dessutom förutsätta att
konsumentpriserna i Sverige i så fall skulle kunna sänkas på
de varor där handeln riskerar att förlora kunder till
utländska konkurrenter.
Det finns således ingen anledning att anta att ett svenskt
EG-medlemskap skulle medföra någon snabb eller på annat
sätt dramatisk ökning av gränshandeln. Därmed kan inte
heller sänkningar av momssatsen eller andra punktskatter
nu motiveras med de krav ett framtida EG-medlemskap
skulle ställa.
Emellertid finns behov av ökade kunskaper om hur
gränshandeln kan utvecklas i en situation där
gränskontroller och formella hinder avskaffas på det sätt
som kommer att ske inom EG. Etablerandet av den inre
marknaden, som för de länder som är medlemmar i EG
kommer att fungera från den 1 januari 1993, är en händelse
utan tidigare motsvarighet. Inom dagens EG finns
betydande skillnader vad gäller t.ex. prisoch skattenivåer
för olika varugrupper. Det finns också en mångfald av
geografiska och befolkningsmässiga förhållanden som kan
vara av betydelse för om och hur en gränshandel utvecklas.
För svensk del dröjer det till dess ett eventuellt medlemskap
träder i kraft innan en motsvarande gränshandel kan
uppstå.
Ytterligare en faktor av betydelse, om än på något
längre sikt, är hur relevanta skattesatser kan förväntas
utveckla sig i olika EG-länder. Utöver genomförandet av
den inre marknaden kan bl.a. demografiska förändringar,
behov av miljö- och infrastrukturinvesteringar och
konvergenskraven inför EMU under de närmaste 5--10 åren
medföra betydande effekter för skattesystemen såväl i EG:s
nuvarande medlemsländer som i Sverige. Det kan inte
uteslutas att såväl enskilda skatter som den totala
skattenivån inom flera EG-länder kan komma att höjas
under 1990-talet.
Våra ambitioner att bli del av en gemensam europeisk
marknad kan komma att kräva en anpassning nedåt av vissa
skatter, även om omfattningen och inriktningen av denna
anpassning varken går eller behöver preciseras idag. Å
andra sidan finns det möjligheter att höja andra skatter. Ett
eventuellt framtida medlemskap i EG torde därför inte,
åtminstone inte under de närmaste åren, få några
nämnvärda konsekvenser för den totala skattenivån i
Sverige. Den skattenivå vi får kommer i huvudsak att vara
resultatet av vad vi själva som nation väljer.
Regeringen bör mot denna bakgrund säkerställa att
utvecklingen inom EG noggrant följs, så att bedömningar
av vilka åtgärder på skatteområdet som kan vara befogade
inför ett svenskt medlemskap vilar på ett betydligt mer
stabilt sakunderlag än hittills.
3. Skatt efter bärkraft
Skattesystemet ska bidra till en rättvis fördelning av
inkomst och förmögenhet. Det är främst genom skatterna
som vi betalar för den gemensamma välfärden.
De skatteförändringar som har skett sedan hösten 1991
innebär att den skattemässiga balansen mellan arbete och
kapital har förskjutits så att kapital- och
förmögenhetsägarnas skattebelastning minskats. Samtidigt
har återigen möjligheterna till en orättvis och ekonomiskt
osund skatteplanering ökat.
De förslag på skatteområdet som nu föreslås av
regeringen torde ytterligare försämra den
fördelningspolitiska profilen i skattesystemet. Tillsammans
med de besparingar och nedskärningar som föreslås inom
den kommunala sektorn och socialförsäkringssystemet ger
detta helt oacceptabla effekter för rättvisan i samhället.
I en nyligen genomförd studie (Fördelningspolitiska
effekter av regeringens politik, LO, april 1992) redovisas
effekterna av den politik som regeringen genomfört sedan
regeringsskiftet i oktober 1991.
I studien sägs bl.a. att det råder ''inte någon tvekan om
att regeringspolitiken innebär en systematisk och stor
omfördelning av köpkraft från löntagare till kapitalägare
och företagare. Praktiskt taget samtliga löntagare drabbas,
oberoende av inkomst, i genomsnitt av en
köpkraftsförsämring. Däremot förbättras, oberoende av
inkomst, köpkraften i genomsnitt för samtliga kapitalägare
och företagare.
Totalt sett innebär den studerade politiken att
kapitalägare och företagare förbättrar sin köpkraft med ca
3,5 miljarder kr medan löntagarna försämrar sin köpkraft
med nästan 5 miljarder kr.''
Studien visar också att löntagarna i nästan varje
inkomstläge får bidra mera till skattesänkningarnas
finansiering än övriga grupper. Bland kapitalägare och
företagare ökar köpkraften med växande förmögenheter.
Ju rikare man är, desto mer tjänar man på regeringens
politik.
Den politik som nu genomförs av regeringen går tvärs
emot principen om skatt efter bärkraft. Politiken leder oss i
svindlande fart tillbaka till en ordning med stora och ökande
klyftor.
För socialdemokratin är en sådan politik fullständigt
oacceptabel. Vi och det svenska folket vet att folkets vilja
till arbete är nationens viktigaste tillgång. Välstånd kan
endast åstadkommas genom allas vilja och möjligheter att
bidra till det gemensamma folkhushållets utveckling.
Regeringens skattepolitik är ett tydligt exempel på en
ren intresse- och symbolpolitik. Ideologiskt motiverade
teser upphöjs till dagens sanning.
Kravet på sänkt skattetryck är ett exempel på denna
symbolpolitik, där bristen på underlag och analys är
uppenbar. De förändringar som hittills har föreslagits och
genomförts har sannolikt mycket små och osäkra effekter
för tillväxten.
Det finns inga empiriska studier som visar något klart
samband mellan skattetryck och tillväxt. Tvärtom visar ett
flertal internationella studier att experiment av det slag som
den svenska regeringen nu utsätter det svenska folket för,
främst har lett till ökade inkomstklyftor och gigantiska
budgetunderskott. Tillväxteffekterna har varit mycket små
eller obefintliga.
Sverige behöver inga experiment av liknande slag. Vi vet
hur det gick där den politiken har prövats! Den s.k. enda
vägens politik är en återvändsgränd.
4. Återupprätta skattereformen
Vi socialdemokrater står fast vid de principer som
vägledde genomförandet av den stora skattereformen. Det
innebär att skattesystemet ska bidra till en rättvis fördelning
och utgöra ett robust och uthålligt system för finansieringen
av den gemensamma välfärden.
De förändringar som har genomförts sedan hösten 1991
har på viktiga punkter rubbat förtroendet för att
skattereformen skall bli bestående. Såväl
skattesatsförändringar som införandet av nya
undantagsregler i skattesystemet samt borttagandet av
förmögenhetsskatten har på ett systematiskt sätt urholkat
en av skattesystemets grundprinciper, skatt efter bärkraft.
Även de planerade åtgärderna inom
bostadsfinansieringen, den uppskjutna
barnbidragshöjningen, förslaget om karensdagar i
sjukförsäkringen m.m. leder indirekt till en urholkning av
skattereformens fördelningspolitiska syften.
Vi vill återställa skattereformen i dess huvuddrag. Vi
upprepar därför våra tidigare förslag om nej till sänkt
kapitalinkomstskatt, reavinstskatt, förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt m.m. Vi vill räkna upp brytpunkten i
skatteskalan mindre än regeringen och återinföra den
allmänna löneavgiften.
För närvarande pågår en omfattande utvärdering av
skattereformen (KUSK). De förändringar som genomförts
och planeras kommer utan tvekan att påtagligt försvåra
denna utvärdering och därmed minska värdet av eventuella
slutsatser.
Denna utvärdering skulle kunna ge synnerligen värdefull
kunskap om skattesystemets konsekvenser för ekonomins
funktionssätt, tillväxten och fördelningspolitiska effekter.
Också av denna anledning är det viktigt att skattereformens
grundprinciper kan bevaras.
Vi föreslår därför att de regler som gällde vid
skattereformens införande i princip återställs. Härigenom
ges också rimliga förutsättningar för en bedömning av det
nya skattesystemets konsekvenser för ekonomins
funktionssätt och dess fördelningspolitiska konsekvenser.
5. Regeringens förslag i kompletteringspropositionen
Regeringen föreslår nu att den allmänna energiskatten
helt slopas för industrin och växthusnäringen och att
koldioxidskatten blir kvar, men på en väsentligt lägre nivå.
För att finansiera denna skattesänkning vill regeringen höja
både den allmänna energiskatten och koldioxidskatten för
övriga förbrukare. Konsekvenserna av regeringens
energiskatteförslag blir bl.a. att skatten på bensin höjs med
16 öre per liter.
Vidare föreslår regeringen att den generella
mervärdeskatten sänks från 25 % till 22 %, att
schablonavdraget från intäkt av tjänst slopas och att
fastighetsskatten på kommersiella lokaler avskaffas helt.
För hushållen innebär skatteförslagen en svag expansiv
effekt genom att momssänkningen är något högre än den
höjda inkomstskatten och den del av energiskattehöjningen
(ca 2,5 miljarder) som belastar hushållen. Den expansiva
effekten (köpkraftsförstärkningen) är ca 2 miljarder
kronor.
Momssänkningen
Momssänkningen innebär en budgetförsvagning med ca
11,6 miljarder kronor 1993. Det är svårt att bedöma vilka
effekter den får på efterfrågan och priser. Dess
realekonomiska effekter är helt beroende av hur priserna
förändras för berörda delar av konsumtionen. Om priserna
exklusive moms höjs minskar momssänkningens
priseffekter och åtgärdens konjunktur- och
fördelningspolitiska effekter.
Vi har heller inte råd att i nuvarande statsfinansiella
situation vidta en så omfattande skattesänkning som detta
innebär.
Vi avvisar av ovanstående skäl detta förslag.
Höjd inkomstskatt (slopat schablonavdrag)
Genom regeringens förslag slopas avdraget för
arbetsresor till och från arbetet för kostnader under 4 000
kronor och för övriga kostnader för inkomstens
förvärvande införs ett golv på 1 000 kronor som inte får dras
av.
Härigenom höjs inkomstskatten för ca 5 miljoner
löntagare med totalt ca 7 miljarder kronor. För flertalet
löntagare innebär detta en skattehöjning med 1 240--2 040
kronor per år. Härigenom höjs den genomsnittliga
skatt som löntagaren betalar. Åtgärden får inte några
positiva effekter på arbetsutbudet.
Enbart åtgärden att slopa schablonavdraget innebär en
köpkraftsindragning från hushållen med ca 7 miljarder
kronor. Genom att arbetsresor fördyras kan åtgärden på
sikt påverka människors intresse att ta arbete utanför
bostadsorten, vilket i sin tur kan minska rörligheten på
arbetsmarknaden.
Genom framför allt golvet för övriga avdrag på 1 000
kronor är det troligt att flera skattebetalare inte kan
använda den förenklade deklarationen, vilket skapar stora
problem för skattemyndigheternas gransknings- och
kontrollverksamhet och minskar/försämrar
skattemyndigheternas möjligheter att koncentrera sina
insatser till viktigare områden än att granska vanliga
löntagares deklarationer.
Åtgärden att slopa schablonavdraget kan försvåra
kommande avtalsförhandlingar.
Vi avvisar av ovanstående skäl detta förslag.
Omläggning av energiskatter m.m.
Skattebortfallet för denna åtgärd beräknas enligt
regeringen till 3,4 miljarder kronor. Av denna
skattesänkning går ungefär hälften till den energiintensiva
industrin och hälften till övrig industri. Regeringens förslag
har knappast någon hög ''verkningsgrad''.
De näringspolitiska och samhällsekonomiska effekterna
m.m. utvecklas vidare i avsnittet Energiskatter för industrin
i denna motion.
För hushållen höjs skatten på el med 1,3 öre per kWh
samtidigt som koldioxidskatten höjs från 25 öre till 32 öre
per kg koldioxid. Den höjda koldioxidskatten innebär en
bensinskattehöjning med 16 öre per liter (totalt ca 1 miljard
kronor).
Av den totala energiskattehöjningen på ca 4 miljarder
kronor belastas hushållen med ungefär 2,5 miljarder
kronor. Det innebär höjda boendekostnader (uppvärmning
och övrig hushållsel) samt ökade transportkostnader
(bensinförbrukningen).
Vi avvisar av ovanstående skäl detta förslag. Vi
återkommer nedan till ett eget förslag angående den
energiintensiva industrins energiskatter.
Slopad fastighetsskatt på kommersiella lokaler
Genom skattereformen höjdes fastighetsskatten på alla
hyreshus, oavsett användning, till 2,5 % av taxeringsvärdet.
För att dämpa överhettningen av investeringar i kontor och
andra kommersiella byggnader höjdes för perioden 1991--
92 fastighetsskatten till 3,5 % på denna typ av fastigheter.
Regeringens förslag att slopa fastighetsskatten på
kommersiella fastigheter från 1993 innebär ett
skattebortfall med ca 3 miljarder kronor. Åtgärden syftar
enligt regeringen till att åstadkomma en höjning av värdet
på kontorsfastigheter genom att öka fastighetsägarnas
lönsamhet. Därmed skulle kreditförlusterna i bankerna
begränsas.
Vi tror inte att en avskaffad fastighetsskatt får så starka
effekter, eftersom lokalhyresgästerna i normalfallet betalar
fastighetsskatten vid sidan av hyran och att
fastighetsägarnas lönsamhet därför endast påverkas svagt
och på längre sikt.
Dessutom ifrågasätter vi om staten genom att ge stora,
särskilt riktade skattelättnader ska rädda fastighetsägarna
eller andra placerare från konsekvenserna av beslut som
visat sig förlustbringande. Det hör också till bilden att
priserna på kontorshus idag, trots det kraftiga prisfallet de
senaste åren, är åtta gånger högre än 1980.
Vi avvisar av ovanstående skäl detta förslag. Vi
återkommer i vår motion om åtgärder mot finanskrisen
(1991/92:Fi73) till förslag angående outhyrda lokaler.
6. Budget- och fördelningseffekter av regeringens förslag
Ser man på samtliga förslag på skatteområdet är dessa
svagt regressiva genom att gynna hushåll med höga
inkomster i förhållande till hushåll med lägre inkomster.
Även hushåll med medelstora inkomster kommer sannolikt
att få försämrad köpkraft av regeringens förslag.
Tillsammans med tidigare beslutade förändringar på
skatteområdet förstärks den tidigare orättvisa
omfördelningen av skattesänkningar och besparingar.
Budgeteffekter av regeringens förslag
Förslag
Budgeteffekt (mdr kr)
1. Momssänkning
--11,6
2. Energiskatteomläggning för industrin och övriga
förbrukare
0,6 (4--3,4)
3. Höjning av inkomstskatten (slopat schablonavdrag)
7
4. Slopad fastighetsskatt på kommersiella lokaler
--3
Vi säger nej till samtliga ovanstående förslag från
regeringen. Vi föreslår i stället en förändring av
energiskatterna så att de för industrin och växthusnäringen
maximeras till 0,6 % av saluvärdet. Med vårt förslag kan de
miljöstyrande inslagen i energibeskattningen upprätthållas
och skattesänkningen riktas till de energiintensiva
industrierna. Den statsfinansiella kostnaden blir mindre än
hälften av den som följer av regeringens förslag.
I vår motion till riksdagen i januari (1991/92:Sk328) har
vi redovisat ett stort antal förslag för att upprätthålla
grundprinciperna i skattereformen och ge utrymme för
satsningar på arbete och välfärd. Vi vidhåller dessa förslag
som här återges i stark sammanfattning.
Förslag
Budgeteffekt
Budgeteffekt 1992/93
milj kr
helår milj kr A. ÖKADE STATSINTÄKTER 1.
Justering av brytpunkten i skatteskalan (1 jan. 1993)
+ 750
+ 1 500
2. Ökad kapitalskattesats från 25 %
till 30 %
(1 jan. 1993)
+1 300
+ 3 200
3. Ökad reavinstskattesats från 25 %
till 30 %
för aktier (1 juli 1992)
+ 850
+ 850
4. Höjd reavinstbeskattning av bostadsrätter (takregeln)
(1 juli 1992)
+ 100
+ 100
10. Socialavgifter på vinstandelsmedel (1 juli 1992)
+ 100
+ 100
11. Reformerad förmögenhetsbeskattning (fr.o.m.
taxeringsåret 1993) och återställd arvs- och gåvobeskattning
(1 juli 1992)
+1 700
+ 3 000
A. Summa
+8 200
+12 900 B. MINSKADE STATSINTÄKTER 12.
Återinförd skattereduktion för fackföreningsavgifter (1
jan. 1993) m.m.
-- 900
-- 1 500
13. Ökad skattereduktion för underskott i kapital (1 jan.
1993)
--1 200
-- 2 900
B. Summa
--2 100
-- 4 400
Total A--B:
+6 100
+ 8 500 8.
Energiskatter för industrin
Bakgrund
För en god ekonomi och full sysselsättning i hela landet
krävs en näringspolitik som ger goda förutsättningar för
industrin att verka. Näringspolitiken måste säkerställa
konkurrenskraft och utvecklingsmöjligheter för både
småföretag och storföretag. Den måste också göra Sverige
attraktiv för internationella företag. Därför måste politiken
inriktas på att befästa den prisstabilitet som nu har
uppnåtts. Genom förnyelse av arbetets organisation och en
höjning av kompetensen på bredden i arbetslivet bör
produktiviteten kunna höjas rejält under de närmaste åren.
Genom EES-avtalet förstärks de svenska företagens
möjligheter på den europeiska marknaden.
Denna allmänna näringspolitik ger en god grund för en
sund utveckling av industrin i vårt land. Vissa företag och
vissa branscher kräver ytterligare förutsättningar för en god
livskraft. En viktig del av svensk industri tillverkar
energikrävande standardvaror som stål, metaller, malm,
papper, massa, cement eller insatsvaror till dessa industrier
som ferrolegeringar, klor, klorat, natronlut o dyl. I Sverige
ligger dessa industrier främst i skogslänen och på
norrlandskusten. Deras produkter prissätts på
världsmarknaden och några avgörande kvalitetsskillnader
föreligger inte. Följden blir att företag som inte har
konkurrenskraftiga produktionskostnader slås ut från
marknaden.
För dessa industrier är en säker tillgång till energi på
rimliga villkor en avgörande förutsättning. En viktig grund
för stabil energiförsörjning lades genom
trepartiöverenskommelsen om energipolitiken i januari
1991. Samtidigt som vi värnar om dessa företags överlevnad
krävs emellertid ekonomiska styrmedel, bland annat
energiskatter, för att komma till rätta med de miljöproblem
vi står inför. Men energiskatter på den nivå som är rimlig att
ta ut från konsumenter skulle slå ut dessa företag.
En sådan utslagning skulle emellertid inte leda till någon
egentlig minskning av energianvändning eller miljöskador
eftersom produkterna handlas på världsmarknaden. En
beskattning i Sverige som avviker kraftigt från omvärldens
leder alltså inte, i detta sammanhang, till minskning av
energianvändning eller miljöskador. Den leder i stället till
att produktionen, och därmed energianvändningen och
miljöskadorna, flyttas till ett annat land.
Hemmamarknadsinriktad energianvändning, däremot,
kan styras genom energiskatter och miljöavgifter. Därför är
det rationellt med olika energiskatter för internationellt
konkurrensutsatt industri, respektive för
hemmamarknadsinriktad verksamhet.
Dagens regler för nedsättning av energiskatt
Dagens nedsättningssystem regleras i lagen (1974:992)
om nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt.
Lagens andra paragraf, första stycket (ändrat 1990:584)
utgörs av en regel om skattetak för energiskatten på 3 %
av industrins försäljningsvärde: ''Skatt enligt lagen
(1957:262) om allmän energiskatt på elektrisk kraft och
bränsle som förbrukas vid industriell tillverkning och skatt
enligt lagen (1990:582) om koldioxidskatt på sådant bränsle
som avses i 1 § första stycket nämnda lag som förbrukas vid
industriell tillverkning, tas ut med sådant belopp att den
sammanlagda skatten inte överstiger tre procent av de
tillverkade produkternas försäljningsvärde fritt fabrik.''
Andra paragrafens andra stycke är en undantagsregel
enligt vilken regeringen kan medge ytterligare nedsättning
efter individuell ansökan och individuell prövning:
''Föreligger särskilda skäl kan regeringen för visst
företag medge nedsättning utöver vad som anges i första
stycket.''
Denna undantagsregel har kommit att bli normal praxis.
Den tillämpas nu regelmässigt så att företag beviljas
nedsättning av energiskatt till en nivå motsvarande 1,2 %
av saluvärdet.
Enligt regeringsbeslut får dock endast en del (473 kr per
kubikmeter) av oljeskatten beaktas. Dessa individuella
regeringsbeslut för enskilda industriföretag anses nu
kollidera med våra handelspolitiska åtaganden gentemot
EG och GATT.
I samma lags första paragraf finns en särskild
undantagsregel för växthusnäringen. Den innebär att skatt
på elektrisk kraft och bränsle, som användes för
växthusuppvärmning vid yrkesmässig växthusodling, utgår
efter 15 %
av de normala skattesatserna för allmän energiskatt
och koldioxidskatt.
I lagen om allmän energiskatt respektive lagen om
koldioxidskatt finns ytterligare undantag. Bland annat
undantas från beskattning sådana energiråvaror som
används för annat ändamål än energialstring samt
kolbränslen som förbrukas i metallurgiska processer.
Regeringens förslag
Regeringen föreslår att den allmänna energiskatten tas
bort för växthusnäring och tillverkningsindustri samt att
koldioxidskatten för dessa kategorier sänks till 8 öre per kg
utsläppt koldioxid. Detta innebär att elskatten för industrin
bortfaller helt och att skatterna för industrins bränslen blir
mycket låga. För tung eldningsolja i miljöklass 3 sänks
skatten från 1 260 kr per kubikmeter till 230 kr per
kubikmeter. Skatteskillnaderna för olika miljöklasser
försvinner och skattedifferenserna mellan olika bränslen
minskas dramatiskt. Skatteskillnaden mellan tung
eldningsolja och naturgas blir mindre än ett öre per kWh,
vilket innebär att de ekonomiska incitamenten för industrin
att använda rena bränslen försvinner.
Genom dessa obetydliga skatteskillnader kommer
industrins efterfrågan på biobränslen, naturgas och gasol att
reduceras mycket kraftigt. Förutom de allvarliga
miljökonsekvenserna, rycker detta undan den ekonomiska
grunden för naturgasen. Därigenom avbryts den pågående
konsolideringen av naturgasen i södra och västra Sverige,
och ett definitivt stopp sätts för alla planer på introduktion
i andra delar av landet.
Skattelättnaden för industrin finansieras med
motsvarande skattehöjning för energianvändning inom
övriga sektorer. För övriga, dvs hushåll, servicesektorn etc,
behålls den allmänna energiskatten för bränslen på
hittillsvarande nivå och koldioxidskatten höjs till 32 öre per
kg. Allmän energiskatt på el höjs med 1,3 öre/kWh. För att
kompensera hushållen för kostnadshöjningen sänks
momsen med 3 %,
vilket innebär en överkompensation som i sin tur
dras in genom en höjning av inkomstskatten.
Vidare förs i propositionen ett diffust resonemang om att
den hittillsvarande skattefriheten för kolbränslen som
används i metallurgiska processer avskaffas. Delar av kolet
föreslås av regeringen belastas med koldioxidskatt. Av
propositionen framgår inte hur mycket, men med
utgångspunkt i den bakomliggande utredningen kan man
dra slutsatsen att avsikten är att beskatta 20 %
av det metallurgiska kolet. Detta skulle i så fall
belasta järn-, stål- och metallindustri med drygt 60 milj kr
per år. För den malmbaserade stålindustrin, som redan har
en pressad situation, skulle detta innebära en kraftig
konkurrensnackdel jämfört med omvärlden där
metallurgiskt kol genomgående är fritt från skatt.
Av flera skäl motsätter vi oss regeringens förslag till
omläggning av energiskatterna. För det första är träffbilden
mycket dålig: Över hälften av nedsättningen (ca 2 miljarder
kr per år) går till företag där energin utgör en obetydlig del
av produktionskostnaden.
För det andra tas de miljöstyrande effekterna bort för
industrin -- det blir åter ekonomiskt förmånligt att elda kol
och tung olja i stället för naturgas, gasol eller biobränslen.
För det tredje innebär förslaget en onödigt tung belastning
på statsbudgeten. För det fjärde är energibeskattning av
metallurgiskt kol orimligt eftersom kolet inte till någon del
används med syftet att alstra energi.
Vårt förslag till energibeskattning för industrin
Ett generellt tak för energiskatt.
I stället för regeringens komplicerade skatteomläggning
föreslår vi att det av skattemyndigheterna administrerade
generella skattetaket i lagen om nedsättning av allmän
energiskatt och koldioxidskatt ändras från nuvarande 3 %
till 0,6 %.
Samtidigt ändras praxis så att hela oljeskatten får
räknas in i beräkningsunderlaget. Lagens undantagsregel
om individuell nedsättning efter regeringsbeslut tas bort.
Det markeras också att skattetaket tillämpas på liknande
sätt som andra regler inom företagsbeskattningen.
Genom att skattemyndigheterna rutinmässigt tillämpar
ett generellt skattetak, som inte riktar sig exklusivt till vissa
företag eller industribranscher, innebär inte detta system
någon konflikt med våra handelspolitiska åtaganden.
Skattefrihet för metallurgiskt kol.
I lagen (1957:262) om allmän energiskatt 24 § första
stycket finns ett antal undantag från energibeskattning.
Bland annat stadgas där (punkt f) att energiskatt inte tas ut
för ''bränsle som förbrukats eller försålts för annat
ändamål än energialstring''.
Ändamålet med en metallurgisk process är inte att alstra
energi. Ändamålet är att framställa metaller. Kol eller koks
används för att reducera olika metalloxider till metaller, till
exempel i en masugn där järnmalm med hjälp av koks
reduceras till järn. Eftersom denna kemiska process är
exoterm uppstår värme, men detta är inte ändamålet med
förfarandet. Som en följd av de naturlagar som styr
förloppet i masugnen blir avgaserna till viss del brännbara
och kan under vissa förhållanden tas till vara, men
fortfarande är ändamålet med processen inte att alstra
energi, utan avgaserna är en avfallsprodukt.
Som framgår ovan används metallurgiskt kol och koks i
sin helhet ''för annat ändamål än energialstring'' och
därmed är detta undantag tillämpligt för metallurgiskt kol
och koks i dess helhet. Detta gör det extra undantaget i
andra stycket samma paragraf överflödigt, och därför bör
nämnda stycke upphävas. Allmän energiskatt skall således
inte utgå för kol som används för metallurgiska processer.
Genom den hänvisning som redan finns i 3 § lagen
(1990:582) om koldioxidskatt till undantagen i 24 § lagen
om allmän energiskatt innebär detta att metallurgiskt kol
inte heller skall beläggas med koldioxidskatt.
Utfall för olika industribranscher.
Eftersom företag även inom branscher och delbranscher
varierar med avseende på energiförbrukning m.m. krävs en
analys från industristatistikens grundmaterial för att
klargöra utfallet för olika industribranscher. Sådana
analyser av såväl vårt som regeringens förslag har gjorts av
SCB och visar följande ekonomiska utfall för 1991 för olika
branscher (milj.kr):
Bransch
Dagens
Regerings-
Vårt faktiska
förslaget
förslag skatt
Gruvor
176
ca
37
46
Skivindustri
40
ca 6
12
Massa och papper
917
ca160
332
Kemisk industri
395
ca 52
373
Glas och tegel
96
ca 21
22
Övr. jord/stenindustri
228
ca115
73
Järn, stål och metall
625
ca 95
335
(+ skatt på metallurgiskt kol:
ca 60)
Summa energiintensiva branscher:
2 477
ca 546
1 193
Summa övrig industri:
1 944
ca184
1 925
Källa: bearbetning av SCBs industristatistik.
Skillnaden mellan förslagen är i huvudsak att vårt förslag
inriktas mot de energitunga företagen, och att vi inte vill
införa skatt på metallurgiskt kol. Regeringens förslag är inte
selektivt och ger därför ca 1,8 mdr till ej energiintensiva
branscher. Detta leder också till att regeringsförslaget ger
flera hundra miljoner i skattesänkning till ej energitunga
företag i energiintensiva branscher. I tabellen framgår detta
tydligt för den kemiska industrin där det finns en mängd
företag med lågt energibehov och således utan behov av
sänkt energibeskattning.
Energibeskattning för växthusnäringen
Den energiintensiva industrin drivs i något hundratal
företag. Växthusnäringen har ungefär samma
energiintensitet men bedrivs i närmare 2 000
olika företag. Växthusnäringen drivs i hård
internationell konkurrens, och för att säkra dess överlevnad
fordras internationellt konkurrenskraftiga energikostnader.
Hittills har denna näring haft en särskild skattenedsättning
i form av att skatterna för uppvärmningsenergi tas ut med
15 %
av de normala skattesatserna.
Vi föreslår att växthusnäringen, på samma sätt som
industrin, tas in i systemet med generellt tak för
energiskatten. En fördel därvid är den administrativa
förenkling som följer av att det inte längre blir nödvändigt
att, som i dag, skilja ut vilken energi som används för
uppvärmning respektive för belysning, fläktar etc.
Samtidigt leder tillämpningen av skattetaket till ytterligare
reduktion av skattebelastningen.
En grov beräkning visar att växthusnäringen i dag
belastas med energiskatt på 40 milj kr och att regeringens
förslag skulle leda till en skatt på ca 33 milj kr. Ett skattetak
på 0,6 %
av saluvärdet skulle leda till en skattebelastning på ca
11 milj kr.
Vårt förslag jämfört med regeringens
Regeringens förslag ger över 2 miljarder kronor i
sänkning av energiskatt till företag där energikostnaden
saknar betydelse för konkurrenskraften. Förutom att detta
är ett ansvarslöst sätt att behandla statsbudgeten innebär
det att de ekonomiska styrmedlen tas bort för företag där
de fyller funktionen att stimulera till minskad
energianvändning och val av mindre miljöskadliga
energislag.
Vårt förslag leder, som framgår, till ett skattebortfall på
ca 1 300
milj kr per år. Jämfört med regeringsförslagets
skattebortfall på ca 3 400
milj kr per år innebär det en förstärkning av
statsbudgeten med ca 2 100
milj kr per år.
Vårt förslag till ett generellt och rutinmässigt skattetak
innebär att vi inte längre riskerar handelspolitiska
konflikter. Samtidigt ger skattetaket den energitunga
industrin internationellt konkurrenskraftiga
energikostnader. I enlighet med internationell praxis
bevaras också skattefriheten för metallurgiskt kol.
Allt detta blir med vårt förslag möjligt att genomföra
parallellt med att de framsynta miljöavgifter, som redan
etablerats, kan tillämpas fullt ut för huvuddelen av
industrin. Härigenom bevarar vi konkurrenskraften för
miljövänliga bränslen som naturgas, gasol och biobränslen.
Möjligheten att använda förädlingsvärde som bas för
skattetaket
Energikostnadens andel av förädlingsvärdet ger ett
annat, och i många fall mer relevant, mått på företagens
energiintensitet. Ett skattetak baserat på saluvärdet kan i
vissa fall dämpa företagens strävan att öka förädlingsgraden
och därigenom öka värdet på sina produkter. Mycket talar
därför till förmån för att basera skattetaket på
förädlingsvärdet i stället för på saluvärdet.
Begreppet förädlingsvärde är emellertid inte tillräckligt
entydigt definierat för att direkt utnyttjas i lagstiftningen.
Risker finns för omfattande skatteplanering.
Med tanke på de principiella fördelarna bör emellertid
regeringen låta utreda möjligheterna att komplettera det
nuvarande saluvärdesbaserade skattetaket med ett
alternativ baserat på förädlingsvärdet.
Administrativa styrmedel som komplement
Dagens system med skattenedsättning har kritiserats för
att skattens funktion som styrsignal upphör när ett företag
bryter igenom skattetaket. Samma principiella svaghet
kvarstår med vårt föreslagna generella skattetak.
Nackdelen skall emellertid inte överdrivas, eftersom det
även framgent bara kommer att beröra de allra mest
energiintensiva företagen. För dessa utgör energikostnaden
en så väsentlig del av den totala produktionskostnaden att
starka incitament till hushållning finns kvar, trots att
skattebelastningen bortfaller på marginalen.
En ytterligare styrning mot lägre energiförbrukning och
användande av mindre miljöskadliga energiformer kan
emellertid åstadkommas genom olika administrativa
åtgärder. För de uppskattningsvis 200--300 industriföretag
som kommer att bryta igenom det föreslagna
energiskattetaket är det rimligt att, som motprestation för
skattebegränsningen, ställa krav på andra åtgärder för att
stimulera till energihushållning. Exempelvis kan man för
dessa företag kräva någon form av obligatorisk
energirevision eller krav på energianvändningen i samband
med koncessionsbeslut etc.
Regeringen bör därför låta utreda möjligheterna att på
detta sätt komplettera energiskatterna med administrativa
styrmedel för de industriföretag som når upp till
energiskattetaket.
9. Åtgärder mot finanskrisen
I en särskild motion om åtgärder mot finanskrisen
(1991/92:Fi73) redovisar vi förslag till hur vi vill sätta in
olika åtgärder mot finanskrisen. I det sammanhanget
föreslår vi bland annat att regeringen snarast bör
återkomma till riksdagen med förslag till rullande
fastighetstaxering i syfte att åstadkomma en kontinuerlig
anpassning av taxeringsvärdena till förändrade
marknadsvärden.
Vi vill också att möjligheterna att efterge den del av
fastighetsskatten som är hänförlig till lokaler som ej är
uthyrda skyndsamt utreds.
10. Fastighetsskatten på samlingslokaler
Fastigheter som huvudsakligen utnyttjas som
samlingslokaler är befriade från fastighetsskatt. I de fall där
kommunerna utnyttjar en del av lokalerna har sådan
upplåtelse under senare tid kommit att i skatterättslig
mening betraktas som kommersiellt utnyttjande.
Härigenom har fastigheten i en del fall belastats med
fastighetsskatt som tidigare inte utgått.
Vi anser att upplåtelse av lokaler till kommuner och
andra icke-kommersiella ändamål inte bör betecknas som
ett sådant kommersiellt utnyttjande som bör föranleda
fastighetsbeskattning.
Vi anser därför att tillämpningen av de aktuella reglerna
bör ses över så att utnyttjande av samlingslokaler i icke-
kommersiella intressen i framtiden ej bör föranleda att
fastighetsskatt kommer att utgå på sådana fastigheter som
här omtalats.
11. Statsfinansiella konsekvenser av våra förslag
Totalt innebär dessa förslag att vi ökar statens intäkter
med drygt 14 miljarder kronor 1993 (se tabell nedan). Våra
skatteförslag innebär att vi återställer den skattereform som
både vi och folkpartiet tidigare stod bakom och som har en
så stor betydelse för näringslivet och den svenska
ekonomin.
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om de svenska skatterna och
internationaliseringen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattereformen och principen om
skatt efter bärkraft,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvärderingen av
skattereformen,
4. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5.4 föreslagna lagen om ändring i lagen (1968:430)
om mervärdesskatt,
5. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5.5 föreslagna lagen om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),
6. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5.5 föreslagna lagen om ändring i lagen (1990:325)
om självdeklaration och kontrolluppgifter,
7. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5.5 föreslagna lagen om ändring i uppbördslagen
(1953:272),
8. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 föreslagna lagen om ändring i lagen (1957:262)
om allmän energiskatt,
9. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 föreslagna lagen om ändring i lagen (1990:582)
om koldioxidskatt,
10. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 föreslagna lagen om dels ändring i lagen
(1974:992) om nedsättning av allmän energiskatt och
koldioxidskatt, dels upphävande av samma lag,
11. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 föreslagna lagen om ändring i lagen (1988:1567)
om miljöskatt på inrikes flygtrafik,
12. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 föreslagna lagen om ändring i lagen (1991:609)
om ändring i vägtrafikskattelagen (1988:327),
13. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5 föreslagna lagen om ändring i lagen (1991:610)
om ändring i lagen (1988:328) om vägtrafikskatt på
utländska fordon,
14. att riksdagen upphäver 24 § andra stycket lagen
(1957:262) om allmän energiskatt,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändamålet med förbrukning av
kolbränslen för metallurgiska processer,
16. att riksdagen upphäver 1 § lagen (1974:992) om
nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt,
17. att riksdagen beslutar att 2 § lagen (1974:992) om
nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt skall
ges följande lydelse:
Skatt enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt på
elektrisk kraft och bränsle som förbrukas vid industriell
tillverkning och vid yrkesmässig växthusodling och
skatt enligt lagen (1990:582) om koldioxidskatt på sådant
bränsle som avses i 1 § första stycket nämnda lag som
förbrukas vid industriell tillverkning och vid yrkesmässig
växthusodling, tas ut med sådant belopp att den
sammanlagda skatten inte överstiger 0,6 procent av
produkternas försäljningsvärde fritt fabrik eller
växthus,
18. att riksdagen beslutar att 3 § lagen (1974:992) om
nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt skall
ges följande lydelse:
Riksskatteverket beslutar om nedsättning av skatt enligt
2 §,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att hela den allmänna
energiskatten och koldioxidskatten för resp. bränsle bör
beaktas vid tillämpningen av den begränsning av
skatteuttag som föreskrivs i 2 § lagen (1974:992) om
nedsättning av allmän energiskatt och koldioxidskatt,
20. att riksdagen hos regeringen begär utredning av
möjligheterna att, som ett alternativ, basera begränsningen
av energiskatteuttag på förädlingsvärdet i stället för på
saluvärdet,
21. att riksdagen hos regeringen begär utredning av
möjligheterna att, för industriföretag som passerar
energiskattetaket i 2 § lagen (1974:992) om nedsättning av
allmän energiskatt och koldioxidskatt, införa administrativa
styrmedel för att stimulera till effektivare
energianvändning,
22. att riksdagen avslår den i proposition 1991/92:150
bilaga I:5.6 föreslagna lagen om ändring i lagen (1984:1052)
om statlig fastighetsskatt,
23. att riksdagen beslutar om ändring i 10 § lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt, att skiktgränsen för
statlig inkomstskatt vid 1994 års taxering skall vara 181
200 kr. multiplicerat med det jämförelsetal, uttryckt i
procent, som anger förhållandet mellan det allmänna
prisläget i oktober 1991 och prisläget i oktober 1992 med
tillägg av 2 procentenheter,
24. att riksdagen beslutar att skattesatsen för fysiska
personers och dödsbons kapitalinkomster skall vara 30
% fr.o.m. 1993,
25. att riksdagen beslutar att skatten på reavinster på
aktier och andra finansiella instrument som beskattas enligt
aktievinstreglerna skall vara 30
% fr.o.m. den 1 juli 1992,
26. att riksdagen beslutar att de regler för genomsyn vid
tillämpningen av takregeln vid
realisationsvinstbeskattningen av bostadsrätter som gällde
före riksdagens beslut den 18 december 1991 återinförs
fr.o.m. den 1 juli 1992,
27. att riksdagen beslutar att skattesatsen för avkastning
på kapitalförsäkringar och för värdepappersfonder skall
vara 30
% fr.o.m. år 1993,
28. att riksdagen beslutar att skattesatsen på
avkastningen av privata pensionsförsäkringar skall vara 15
% fr.o.m. år 1993,
29. att riksdagen beslutar att bestämmelserna om
ränteavdragsbegränsning, såsom de gällde före riksdagens
beslut den 18 december 1991, återinförs fr.o.m. år 1993,
30. att riksdagen beslutar att reglerna för beskattning av
delägare i fåmansföretag, såsom de gällde före riksdagens
beslut den 18 december 1991, återinförs fr.o.m.
taxeringsåret 1994,
31. att riksdagen beslutar att införa en allmän löneavgift
på 0,34
% fr.o.m. den 1 juli 1992,
32. att riksdagen beslutar att den särskilda löneskatten
skall utgå med 22,2
% fr.o.m. den 1 juli 1992,
33. att riksdagen beslutar att socialavgifter skall utgå på
vinstandelsmedel fr.o.m. den 1 juli 1992,
34. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ny lag
om förmögenhetsskatt i enlighet med de grundprinciper om
bredare skattebas och enhetlig skattesats som redovisats i
departementspromemorian om reformerad
förmögenhetsbeskattning (Ds 1990:91),
35. att riksdagen beslutar att reglerna för arvs- och
gåvoskatt, såsom de gällde före riksdagens beslut den 18
december 1991, återinförs fr.o.m. den 1 juli 1992,
36. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fastighetsskatten och allmänna
samlingslokaler.
Stockholm den 8 maj 1992
Lars Hedfors (s)
Bo Forslund (s)
Anita Johansson (s)
Bruno Poromaa (s)
Yvonne Sandberg-Fries (s)
Gunnar Nilsson (s)
Sverre Palm (s)
Karl Hagström (s)
Lisbeth Staaf-Igelström (s)
Roland Sundgren (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Kaj Larsson (s)
Inger Lundberg (s)
Martin Nilsson (s)