med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
Arbetslivsfonden
I regeringens kompletteringsproposition 1991/92:150
föreslås att 2 miljarder kronor dras in från Arbetslivsfonden
för att delvis finansiera sysselsättningsskapande åtgärder.
Inget konkret förslag har presenterats över hur pengarna
skall användas för att skapa jobb. Mot den bakgrunden får
det antas att dessa medel helt enkelt skall gå raka vägen in
i statsbudgeten. Detta kan vi inte acceptera.
Vidare föreslås att man skall snabba upp
bidragsgivningen med ytterligare 2,5 miljarder kronor fram
t.o.m. december 1993 utan att principiellt förändra
inriktningen av nuvarande bidragsgivning.
När fonderna startade var en av förutsättningarna att
man skulle arbeta obyråkratiskt och kunna lämna snabba
besked till sökande företag. En annan förutsättning var att
man inte skulle bygga upp en stor byråkratisk apparat utan
pengarna skulle i mesta möjliga mån gå tillbaka till
arbetsplatserna och en förbättrad arbetsmiljö. Med den
låga bemanning som finns ute på de regionala fonderna
finns ingen möjlighet att höja tempot om man även
fortsättningsvis skall göra ett seriöst jobb och ha samma
höga kvalité på arbetsplatsprogrammen som man hitintills
haft.
De regionala fonderna gör ett mycket bra arbete, och de
ekonomiska tillskott som företagen får från fonderna
kommer att ge bättre arbetsmiljö, ny arbetsorganisation
och därmed mindre sjukfrånvaro, bättre omhändertagande
av personal som behöver rehabiliteras och även en ökad
produktivitet.
Arbetslivsfonden i Norrbotten har sedan starten t.o.m.
6 maj 1992 fått in 380 ansökningar. Beviljade bidrag uppgår
till 129 000 000 kr. Totala kostnaden för genomförande av
projekten har bedömts till 630 000 000 kr.
Om man bryter ned siffrorna och bara ser på
arbetsplatser med upp till 50 anställda, s.k. småföretag, har
fonden beviljat 33 000 000 kr. i bidrag, medan totala
kostnaden för genomförandet av projekten bedömts till 180
000 000 kr.
Siffrorna talar sitt tydliga språk; fondernas pengar är en
del av satsningen men de stora insatserna görs av företagen.
Det vore fel att nu dränera fonden på pengar när arbetet
flyter för fullt. Likaså vore det alldeles galet att kanske bara
höja bidragen för att få ut mer pengar på kortare tid; det
vore dessutom orättvist mot alla de företag som redan gjort
satsningar på arbetsmiljön och erhållit lägre bidrag.
I dagarna har en forskarrapport kallad ''Svensk industri
effektivare med hjälp av Arbetslivsfonden'' presenterats.
Där konstateras att Arbetslivsfonden kan spela en viktig
roll för att stärka den svenska industrins konkurrenskraft.
Forskarna gör några intressanta iakttagelser:De allra
flesta företagen har sett effektivitetseffekter som till
exempel ökad leveranssäkerhet och minskade ledtider.
Den totala sjukfrånvaron har minskat, men det har varit
svårt att skilja ut effekten av fondprojektet från effekter av
lågkonjunkturen och förändrade sjukskrivningsregler. I ett
fall har man kunnat renodla dessa effekter. Frånvaron bland
anställda som deltog i projektet minskade med 50 % medan
frånvaron i övrigt minskade med 25 % de senaste tolv
månaderna.Två tredjedelar av de tillfrågade personerna
deklarerade att förändringsarbetet inte skulle kommit igång
i samma omfattning utan fondmedel och var femte
intervjuperson konstaterade att förändringsarbetet över
huvud taget inte hade kommit igång om inte
Arbetslivsfonden funnits.
Allt talar för att fonden varit bra, att den fyller sin
funktion och detta i sin tur talar för att man bör få fortsätta
sitt arbete enligt fastlagda principer och i samma takt som
hittills.
Vidare behövs varje krona för satsning på bättre
arbetsmiljö -- en viktig framtidssatsning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen avslår regeringens förslag om lag om
tillfällig avvikelse från lagen (1989:484) om
arbetsmiljöavgift.
Stockholm den 8 maj 1992
Monica Öhman (s)
Sten-Ove Sundström (s)
Bruno Poromaa (s)
Åke Selberg (s)
Leif Marklund (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)