Jag har i motioner till de senaste riksmötena aktualiserat
ett antal åtgärder i syfte att åstadkomma ett spritt ägande.
Till årets riksmöte vill jag framför allt ta upp ett antal
problemställningar runt s.k. värdepappersfonder. Dessa är,
enligt min mening, en mycket intressant sparform för
enskilda människor, men den nuvarande lagstiftningen
innehåller ett antal brister, vilket medför för delägarna i en
fond att de ej på ett tillfredsställande sätt kan utöva de
rättigheter som bör vara förknippade med enskilt ägande.
Värdepappersfonder
Riksdagen beslöt i december 1990 -- på grundval av
regeringens proposition 1989/90:153 ''Om
värdepappersfonder'' -- om en ny lag för bl.a.
allemansfonder. Till grund för lagstiftningen låg
promemorian ''En ny aktiefondslag'' (Ds 1989:71), som
utarbetats av en arbetsgrupp i finansdepartementet. Den
nya lagen skulle ersätta 1974 års aktiefondslag.
Som jag framhållit i motioner under den allmänna
motionstiden 1990 och 1991 var en reformering av
lagstiftningen i många delar välbehövlig. Vissa frågor i den
nya lagstiftningen gavs dock, enligt min mening, en olycklig
formulering. Det gäller särskilt följande.
Andelsägarstämma
Delägarna i en aktiefond hade enligt 1974 års
aktiefondslag rätt att utse en ledamot i fondbolagets styrelse
för varje påbörjat tretal ledamöter. Dessa ledamöter valdes
på en s.k. andelsägarstämma. På denna har de som sparade
i fonden, ägarna, rätt att förutom att välja ledamöter i det
s.k. fondbolag som förvaltar fondens tillgångar, även ställa
frågor och få information om förvaltningen. De hade även
rätt att utöva rösträtt för fondernas aktier. Ytterst fanns
vidare möjligheten, om delägarna av ett eller annat skäl var
missnöjda med förvaltningen, att fatta beslut om byte av
fondbolag.
Den nya lagen om värdepappersfonden öppnade vägen
för fondbolagen och aktiefonderna att avskaffa dessa
andelsägarstämmor, eftersom dessa enligt den nya
lagstiftningen ej längre är obligatorisk. Detta har också i
vissa fall skett, med enligt min mening negativa
konsekvenser.
Principiellt är det olyckligt att dem som äger aktiefonden
skulle fråntagits rätten att besluta över förvaltningen av
fondens tillgångar. Det har vidare resulterat i en utökad
maktställning för dem som äger de stora fondbolagen dvs. i
praktiken de stora bankerna. Det har också visat sig att när
andelsstämman avskaffats har delägarnas direkta insyn och
kontrollmöjligheter reducerats.
Riksdagen bör därför besluta att andelsägarna i en
aktiefond ska ha bunden rätt att besluta om fondens
angelägenheter på en obligatorisk årlig andelsägarstämma.
Det bör ankomma på utskottet att utforma erforderlig
lagtext i denna fråga.
Antalet delägare i en allemansfond
Ursprungligen fick det i varje allemansfond finnas högst
75 000 delägare. Genom proposition 1987/88:60 höjdes
denna gräns till 100.000 personer. På grundval av förslag i
prop. 1988/89:50 höjdes åter -- på förslag av Sveriges
Värdepappersfonders förening -- högsta antal andelsägare i
en allemansfond. Den gången från 100.000 till 150.000
personer.
I DS 1991:85 ''Premiegrundande allemanssparande''
behandlas denna fråga. I denna sägs nämligen att
De nu gällande bestämmelserna avseende
allemansfondernas organisation har medfört att de större
förvaltarna (huvudmännen) på marknaden vardera har ett
flertal allemansfonder -- och därmed också lika många
fondbolag -- med sinsemellan i princip identisk inriktning.
Genom denna uppsplittring på små enheter har
förutsättningarna för en rationell förvaltning minskat. De
administrativa kostnaderna har stigit i höjden.
Rekryteringsproblemen, vilka bottnar bl.a. i att varje
fondbolag enligt lag ska ha en styrelse med minst sju
ledamöter, har ökat. De angivna olägenheterna, vilka
naturligtvis skall vägas mot bl.a. andelsägarnas intresse av
inflytande över förvaltningen, kommer att bli än mer
framträdande om antalet sparare i allemansfonderna blir
större än vad det är för närvarande.
Vidare framhålls att
Det bör därvid övervägas om bestämmelserna skall
ändras, dvs. att högsta tillåtna antalet fondandelsägare
höjs, eller om den skall tas bort. Det kan också övervägas
om en allemansfonds maximala storlek skall knytas till
värdet av tillgångarna i fonden i stället för som nu till antalet
andelsägare.
Genom det stora antalet delägare är det praktiskt
omöjligt för ägarna att träffas och besluta om fondens
angelägenheter. För att ägarna ska ta sitt ansvar och
bestämma i sina egna angelägenheter bör det högsta antalet
delägare i en fond kraftigt sänkas. Det högsta antalet
delägare i en allemansfond bör därför sättas till 50 000
personer.
Genom den av mig föreslagna förändringen får de
enskilda delägarna ökade möjligheter att utöva inflytande
på fondernas förvaltning. Det blir också fler fonder och fler
personer som kommer att sitta i fondernas styrelser. Detta
kommer att bidra till maktspridning och pluralism.
Utskottet bör ges i uppdrag att utforma erforderlig
lagtext.
Kopplingen aktiefonder och banker
Flera värdepappersfonder är, enligt min uppfattning, i
allt för hög grad knutna till de stora bankerna. Det har
under 1991 förekommit några exempel där det är motiverat
att ställa frågan om allemansfonder utnyttjas för att stärka
respektive banks ''intressesfär'' i stället för att prioritera
bästa möjliga avkastning på allemansfondsspararnas insatta
kapital.
Genom fondernas storlek bidrar den nuvarande
situationen till en koncentration av antalet aktörer på
marknaden vilket medför flera negativa konsekvenser, bl a
att hela marknadens funktionssätt tenderar att försämras.
Kopplingen värdepappersfond/fondbolag/bank bör
därför ges ökad uppmärksamhet. De nuvarande reglerna
bör därvid enligt min mening ses över. En tänkbar väg som
bör utredas är möjligheten att införa en tvingande regel om
att en bank med ett flertal fondbolag måste förlägga dem till
olika regionbanker/regionalkontor, t ex Göteborg, Malmö,
Linköping osv.
Stadshypotekskassan och Statens
Bostadsfinansieringsinstitut (SBAB)
I utredningspromemorian ''Hypoteksinstituten i
framtiden'' (SOU 1989:103) behandlas bl.a. hur
Stadshypoteksföreningarna skall organiseras i framtiden.
Promemorian föreslår en konstruktion som innebär att
det kommer att saknas en väl lämpad och väl definierad
ägarkrets som är beredd att ta ansvar för kassans framtid.
Stadshypotekskassan och dess föreningar bör ombildas
till aktiebolag. Därefter bör de -- liksom Statens
Bostadsfinansieringsinstitut (SBAB) -- successivt
privatiseras. I detta sammanhang är det angeläget att
låntagarna ges visst delägande. Detta bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.
Regelverket för Stockholms fondbörs
De kraftiga kursfall som präglat kursutvecklingen vid
Stockholms fondbörs under stora delar av 1990/91 har
aktualiserat ett flertal frågeställningar.
Den första är den informationsplikt som de bolag har,
vars aktier handlas. En erfarenhet, som personer vilka nära
följer utvecklingen på detta område har gjort, är att
informationen i flera fall fungerat dåligt från de bolag vars
verksamhet utvecklats betydligt sämre än vad deras
företagsledning prognostiserat eller antytt i t.ex.
bolagsstämmotal.
Utvecklingen i bolaget International Credit kan delvis
tas som exempel på detta. Utvecklingen i bolaget
medförde -- för många helt överraskande -- att
företagsledningen i slutet av 1991 offentliggjorde att
bolagets verksamhet måste läggas ned. Detta efter att
bolaget suttit i långa förhandlingar med sina huvudägare.
Frågan kan resas om informationen om bolagets
problem -- vid sen informationsgivning skett till
marknaden -- på ett eller annat sätt nått utanför den
avsedda kretsen. I det aktuella fallet finns det -- mig
veterligen -- inget som pekar på detta. Men utvecklingen
aktualiserar, enligt min mening, likväl stramare regler för
informationsgivning för bolag vars verksamhet utvecklas
betydligt sämre än vad marknaden förväntar sig.
Ett annat problem är när ett bolag lägger ett bud på ett
noterat bolag. Om det förvärvade bolaget är noterat på den
s.k. O-listan kan den nya företagsledningen besluta om att
bolaget med mycket kort varsel ej längre ska handlas via
börsen. Detta kan sätta särskilt de mindre aktieägarna i
knipa. En viss period där handeln kan fortgå, även vid
denna typ av ägarförändringar, är därför enligt min mening
motiverad.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar att gällande lagstiftning ändras
så att det högsta antalet delägare i en värdepappersfond
skall vara 50
000 personer,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kopplingen
banker/värdepappersfonder,
3. att riksdagen beslutar i enlighet med vad i motionen
anförts om rätten för andelsägare i en aktiefond att besluta
om fondens angelägenheter på en obligatorisk
andelsägarstämma,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Stadshypotekskassans och dess
föreningars framtid,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Statens
Bostadsfinansieringsinstituts (SBAB) framtid,2
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om informationsgivningen för bolag
vars aktier handlas vid Stockholms fondbörs och på
eventuellt andra för allmänheten öppna
marknadsplatser,1
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om handeln med vissa bolags aktier
vid Stockholms fondbörs och på eventuellt andra för
allmänheten öppna marknadsplatser.1
Stockholm den 23 januari 1992
Alf Wennerfors (m)
1 Yrkandena 3, 4, 6 och 7 hänvisade till NU
2 Yrkande 5 hänvisat till BoU