Trafikutskottet och riksdagen har vid flera tillfällen de senaste åren diskuterat frågan om en kommunalisering av riksfärdtjänsten. Under tiden har kommunernas ekonomi blivit allt sämre. I proposition 1991/92:150 föreslår regeringen ytterligare försämringar av statsbidragen till kommunerna med cirka 7,5 miljarder.
Detta betyder att sociala reformer om förbättringar i äldre- och handikappomsorgen är i fara. Risken är nu mycket stor att besparingarna i hårt trängda kommuner kommer att gå ut över bl.a. färdtjänsten.
Riksfärdtjänsten skall ses som en del i en större trafikpolitisk satsning, vars syfte är att göra det möjligt för personer med funktionshinder att kunna resa på samma villkor som alla andra medborgare. Det vill säga till samma kostnad som 2:a klass järnväg, oberoende av om man på grund av funktionshinder tvingas använda annat och för resenären kostsammare färdmedel. Personer med funktionsnedsättningar har svårare att färdas, men har precis samma behov som alla andra att resa. Riksfärdtjänsten skall underlätta detta resande.
Det är av stor betydelse för de funktionshindrades resor att de inte skall vara beroende av enskilda kommuners ekonomi. Det kan också vara en fördel att samla resurserna hos en central myndighet. Men det finns också fördelar i att kommunerna, som redan i dag i stort sett beslutar om riksfärdtjänsten, får huvudmannaskapet men med ett fortsatt statligt bidrag.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att också framöver garantera minst oförändrad standard på riksfärdtjänsten.
Stockholm den 7 maj 1992 Bo Nilsson (s) Börje Nilsson (s) Ingvar Björk (s) Sten-Ove Sundström (s)