Kooperation som medel i förnyelse av offentlig sektor
Förnyelsen av den offentliga sektorn har pågått under
flera år. Förnyelsen har genomgående haft som syfte att
pröva nya former som ger medborgarna ökat inflytande
över samhällsbesluten och att öka närheten till dem som
fattar besluten.
Detta har i första hand skett genom en långtgående
decentralisering och genom att stelbenta organisationer och
långa beslutsvägar brutits ner och förkortats.
Målet har också varit att förbättra servicen så att den
stämmer bättre med medborgarnas/brukarnas behov och
önskemål. Ytterligare ett viktigt mål har varit att öka
effektiviteten i den offentliga verksamheten.
Detta förnyelse- och förändringsarbete har i största
utsträckning skett inom den offentliga verksamheten och
dess olika myndigheter och organisationer.
På senare år har det blivit allt vanligare att förnyelsen
tagit sig uttryck i att verksamheter bedrivs fristående och i
andra företagsformer än de som är vanliga inom offentlig
verksamhet. Dessa nya former har dock så gott som
genomgående helt eller delvis finansierats av det
gemensamma och kan därmed ses som en form av
uppdragsverksamhet snarare än privata marknadslösningar.
Bland dessa fristående företagsformer har den
kooperativa en särart. Skälet är att kooperativa företag
kombinerar närhet, inflytande och därmed också högre
effektivitet med långsiktighet och sociala mål. Många
verksamheter i offentlig sektor har just de sociala målen
som främsta kännetecken.
Andra associationsformer t.ex. aktiebolaget har i sin
konstruktion inte denna kombination av ekonomiska och
sociala mål. I aktiebolaget är de ekonomiska målen så
mycket mera framträdande. Aktiebolaget lägger tonvikten
på vinstens roll. Det kooperativa företaget lägger tonvikten
på medlemmarnas nytta av företaget.
Att låta människor bli delaktiga och att tillvarata
engagemang är ett sätt att vårda och fördjupa demokratin i
samhället. Ett sätt som också leder till högre effektivitet.
Dessa värden förverkligas bättre i den kooperativa
företagsformen än i någon annan företagsform.
Inom ramen för offentlig verksamhet kan man i dag
urskilja flera typer av kooperativ.
För närvarande finns ca 800 föräldrakooperativa
barnstugor i Sverige. Dessa är exempel på
brukarkooperativ där behovet av barntillsyn och
barntillsyn med speciella kvalitéer varit drivkraften i
utvecklingen. I föräldrakooperativen är det
föräldrarnas/brukarnas behov och uppfattningar om vad
som är god barnomsorg som styr verksamheten.
Även på handikappområdet finns i dag exempel på
brukarkooperativ. På 5 orter finns kooperativ bildade av
handikappade som anställer sina egna vårdare.
Det handlar om gravt handikappade personer som
genom den kooperativa företagsformen ges möjlighet att få
ett avgörande inflytande över sitt eget behov av personlig
assistans.
Även inom äldreomsorgen finns exempel på
brukarkooperativ. Ett sådant exempel är ett nybildat
kooperativ för äldreboende i Lövvik, Jämtland; detta
kooperativ innehåller, förutom äldrekooperativt boende,
även övrig erforderlig äldreomsorgsverksamhet såsom sjuk-
och hälsovård, hemtjänst-hemsjukvård, dagcentral och
färdtjänst. Kooperativet kommer dessutom att organisera
studieresor, trädgårdsodling, service-, fritids-, kultur- och
inköpsverksamhet, vari medlemmarna deltar som
konsumenter och/eller producenter. Ytterligare 3 sådana
kooperativ för äldre är under bildande bl.a. i Jämtland.
Inom verksamhet för utvecklingsstörda och inom
psykiatrin har sedan flera år tillbaka funnits
arbetskooperation som ett led i vård och rehabilitering.
Uppskattningsvis finns i dag ett 20-tal sådana kooperativ
där medlemmarnas behov av meningsfullt arbete varit det
drivande i utvecklingen. Under föregående år bildades även
ett par arbetskooperativ inom missbruksvården, med syfte
att ge missbrukare arbete och rehabilitering.
Ett annat exempel på kooperation inom ramen för
offentlig verksamhet är de s.k. personalkooperativen.
I dag finns personalkooperativ inom barnomsorgen (ett
tiotal), inom den kommunala hemtjänsten (ett par), inom
hälso- och sjukvården (ett par kooperativa vårdcentraler)
och inom teknisk förvaltning (vaktmästeri och städning).
I Avesta kommun finns dessutom ett personalkooperativ
för kommunens kulturella verksamhet. På flera platser är
kooperativa bibliotek under bildande.
Om brukarkooperativen sätter brukarna i centrum kan
personalkooperativen sägas sätta personalen/de anställda i
centrum. Personalkooperativen är i första hand ett verktyg
för de anställda att få inflytande över sin egen arbetsplats.
Därmed kan de också bidra till förnyelse och
demokratisering av arbetslivet inom offentlig förvaltning.
Det finns all anledning att anta att detta kommer brukarna
till godo men det bör också påpekas att det inte finns någon
automatik i detta. Brukarnas möjligheter att påverka och
styra är formellt sett inte större än i verksamhet som drivs
av stat eller kommun.
Det är troligt att vi de kommande åren kommer att få se
kooperativa blandformer, dvs. kooperativ med både
brukare och personal som medlemmar. Embryon till sådana
finns på handikappområdet.
En annan form av blandkooperativ är
samhällskooperativen. Samhällskooperativen kan
vara ett sätt för människor i glesbygd att bo kvar och skapa
arbetstillfällen och service i bygden. I dag finns ca 5 sådana
kooperativ varav det mest omtalade är Huså i Jämtland.
Trots sitt läge vid Åreskutans baksida har Husåborna
lyckats vända en mycket ogynnsam utveckling vad gäller
befolkningsunderlag, arbetstillfällen och samhällsservice
genom att i kooperativ form tillsammans arbeta för sin
hembygds överlevnad. Många av ''bygdens söner och
döttrar'' har i dag återvänt till Huså.
Vi anser att den utveckling av kooperativa lösningar i
offentlig sektor som här översiktligt beskrivits är mycket
intressanta. Vi är övertygade om att olika former av
kooperativ kan spela en allt viktigare roll på 90-talet i
arbetet med att förnya den offentliga sektorn. Därför är det
viktigt att erfarenheterna av dessa lokala kooperativa
lösningar nu tas tillvara och att goda exempel kan förmedlas
vidare.
Grundläggande är att dessa kooperativa företagsformer
ges samma möjligheter och rättigheter att utvecklas och
växa som andra alternativ till offentlig verksamhet.
Problemet är dock inte i första hand att det finns
formella hinder för en ytterligare utveckling av kooperativ i
offentlig sektor.
De huvudsakliga hindren för verksamheten handlar i
stället om dåliga kunskaper om och ibland en fördomsfull
inställning till den kooperativa företagsformen bland
ansvariga på myndigheter, i kommuner och i landsting.
Det finns en lång tradition av att driva verksamhet i
statlig och kommunal regi. Att bryta upp och skapa nya
strukturer för utförande av service och vård fordrar nya
kunskaper. Det måste ses som utomordentligt viktigt att de
nya strukturer som nu växer fram ges de bästa
förutsättningar, så att de blir stabila såväl för brukare och
personal som för skattebetalare.
Områden som hälso- och sjukvård, äldreomsorg och
handikappomsorg kan inte tillåtas bli experimentområden.
Det mänskliga kapitalet i form av sjuka barn, äldre och
handikappade tillåter helt enkelt inte detta.
Den kunskap och den kompetens som under de senaste
fem åren vuxit fram bl.a. inom de lokala kooperativa
utvecklingscentras verksamhet är ett viktigt inslag i den
kooperativa utvecklingen inom offentlig sektor för att
tillgodose information och rådgivning till blivande
kooperatörer.
Även juridisk, ekonomisk och arbetsrättslig kompetens
är viktiga inslag då de nya kooperativen skall formas.
Kooperativa rådet bör i samarbete med LKU, Koopi m.fl.
få i uppgift att se till att stödet till kooperativ utveckling blir
så allsidigt som krävs.
Vidare bör brukarnas behov av att i
konsumentupplysningssyfte få information om de olika
möjligheter som står till buds vad gäller brukarstyrda
alternativ beaktas. Resurser för detta bör finnas inom den
kooperativa stödstruktur som utgår från Kooperativa rådet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om åtgärder genom Kooperativa
rådet för att öka konsumenternas och personalens
information och kunskaper om kooperativa lösningar inom
den offentliga sektorn.
Stockholm den 23 januari 1992
Inga-Britt Johansson (s)
Alf Egnerfors (s)
Ingrid Andersson (s)
Marianne Carlström (s)
Jan Andersson (s)
Bo Bernhardsson (s)