med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
Sammanfattning
Vänsterpartiet föreslår i motionen:
Åtgärder mot arbetslösheten -- ett
fempunktsprogramEtt samlat program mot
arbetslösheten med en omfattning på 10 miljarder inriktat
på utbildning, arbetsmarknadspolitiska satsningar och
investeringar i infrastruktur.Ett ROT-program i
kommunerna genom tidigare utbetalning av 4 miljarder av
kommunens skatteunderlag.Myndigheternas och
verkens planer på infrastruktursatsning förverkligas.
Utbildning och kunskapshöjning i industrisektorn istället
för att avskeda.En tillfällig sänkning av pensionsåldern
snabbutreds.
Skattepolitik
Av statsfinansiella, fördelningspolitiska och miljöskäl
föreslår Vänsterpartiet:att grundavdraget slopas för
högre inkomstgrupperatt beskattningen av
kapitalinkomster m.m. återställsatt beskattningen av
energi höjs och utformas efter miljömålatt
företagsbeskattningen ses över, bl.a. bör möjligheterna till
skattereserveringar -- surv-systemet -- avvecklasatt
företagens energibeskattning utformas så att den tillgodoser
såväl konkurrens som miljökrav.
Vänsterpartiet och regeringens skatteförslag:att av
miljöskäl avslå regeringens förslag om sänkt energiskatt för
företagenatt tillstyrka förslag om att höja energiskatten
för hushållen under förutsättning att inkomsterna går till
utveckling av alternativ energiteknik och energibesparande
åtgärderatt avslå förslaget om borttagande av
schablonavdragetatt avslå en sänkning av momsen
Kommunernas ekonomiatt avslå regeringens
indragning av 7,5 miljarder från kommuner och landsting
att föreslå minst realt oförändrade statsbidrag till
kommuner och landsting under 1990-taletatt skjuta upp
ikraftträdandet av ett nytt statsbidragssystem till 1994 och
att en ny kommitté tillsätts med uppgift att föreslå ett nytt
behovsinriktat generellt statsbidragssystematt avslå
regeringens förslag till kommunalt skattestopp att avslå
regeringens förslag till nytt utbetalningssystem
Utbildning300 miljoner kronor till skolans
arbetsmiljöfullfölj den 3-åriga utbyggnaden av
gymnasieskolanfler platser på högskolan
Bostadssubventioneratt avslå regeringens
förslag till bostadsfinansieringatt säga nej till höjd
garanterad ränta för hus med räntebidrag enligt äldre
bestämmelseratt bibehålla investeringsbidraget för ny-
och ombyggnad av bostäderatt en ny utredning får till
uppdrag att lämna förslag på nytt
bostadsfinansieringssystem med en fördelningspolitiskt
gynnsam effekt 1.
Inledning 1.1
Marknad och kapitalism
Regeringens ekonomiska politik är rent
''manchesterliberal''. Medborgarna skall inte tillåtas styra
sin framtid, vare sig genom enskilda eller gemensamma,
demokratiska beslut. I stället skall den så kallade
marknaden fatta besluten. Men en sådan marknad har inte
på länge existerat, annat än i helt marginaliserad form:
Sverige är inte en marknadsekonomi utan en kapitalistisk
ekonomi. Denna ekonomi behärskas av en liten klick starka
''aktörer'', en finansoligarki som planerar finansiering,
produktion och avsättning. Den gör det dock på villkor som
dikteras av mäktiga transnationella koncerner. Drivkraften
är i ökande utsträckning spekulativ, en jakt efter snabba
utdelningar på kort sikt. Det är mycket länge sedan
medborgarnas behov styrde ekonomin via en fungerande
marknad och konkurrensutsatta företag, om de nu någonsin
gjort det.
Det är i ljuset av dessa förhållanden som regeringens
strategi skall ses. Det är inte marknaden som skall
stimuleras utan kapitalisterna. Den ''enda vägens'' politik
sänker därför kapitalskatterna och ökar armbågsrummet
för spekulanterna. Seriösa, långsiktigt arbetande
investerare missgynnas liksom förut. Regeringen använder
den mytiska ''marknaden'' endast som ett hot, som ett
täckord för de ekonomiska makthavarnas utpressning.
Budgetunderskottets storlek och makthavarnas hot om
ränteökningar blir förevändningar för att inte vidta åtgärder
mot Sveriges ekonomiska och mänskliga nedrustning. I
denna medvetna strävan urskuldar sig regeringen ständigt
med hänvisningar till ''marknadens villkor''.
Resultatet är en arbetslöshet som närmar sig EG-nivå.
Den offentliga finansiering som den sociala tryggheten och
den industriella infrastrukturen vilar på attackeras och
undergrävs genom skattesänkningar för de rika. Den
inhemska ekonomiska aktiviteten stimuleras inte. Den
''enda vägen'' innebär ekonomisk, social och kulturell
stagnation och ökade klassklyftor.
Överförandet av ekonomisk makt till utlandet, som
påskyndats genom avskaffandet av valutaregleringen, har
förflyttat makten från den nationella kapitalismens sfär till
helt oåtkomliga rymder. Att en ''borgerlig'' regering
bejakar denna utveckling är en självklarhet.
Socialdemokratins försök att med en ''tredje vägens'' politik
helt underordna sig den ekonomiska maktens krav och ändå
skapa en stabil kapitalism med tillväxt att fördela, har visat
sig vara en illusion.
När stalinismen i Östeuropa föll samman, förklarade
borgerliga ''experter'' att nu hade kapitalismen segrat och
historien nått sitt slut. Men stalinismens fall har inte gjort
kapitalismen bättre skickad att lösa sina problem -- att
fördela jordens tillgångar mellan länder, folk och
människor. I stället fortsätter utplundringen av ''tredje
världen'' i accelererande takt, samtidigt som kapitalismen
visar sin oförmåga att säkra acceptabla livsvillkor för
folken: ekonomisk stagnation förenas med ökande
miljöförstörelse.
Kapitalismen har i flera länder skapat
''tvåtredjedelssamhällen'', där två tredjedelar lever hyfsat
medan en tredjedel är utslagen. Om denna utveckling
fortsätter kommer detta att bli en realitet även i Sverige.
Vänsterpartiet ser det som sin uppgift att utifrån
arbetarrörelsens socialistiska värderingar om jämlikhet och
solidaritet bygga upp en stark motkraft mot en sådan
utveckling.
1.2 Vänsterpartiets utgångspunkt
Vänsterpartiets utgångspunkt är att möta den
odemokratiska kapitalismens maktutövning med en
demokratisk offensiv. Historien visar att kapitalismens
makt minskar när folkliga rörelser -- arbetarrörelsen och
den politiska vänstern - varit offensiv och medveten.
Vänsterpartiet kan inte finna sig i att kapitalismens hot
om räntechocker på grund av budgetunderskott och
inhemska stimulansåtgärder skall leda till ökad
arbetslöshet. Arbetslösheten måste bekämpas till varje pris
och kapitalismen utmanas -- i annat fall har vi i Sverige den
permanenta arbetslöshet och utslagning vilken är
förhärskande i övriga OECD-stater.
Ökade klyftor leder till ett instabilare samhälle och
därmed en instabilare ekonomi. Dessutom har den
klasspolitik regeringen för en tidsinställd inflationsbomb.
Vänsterpartiet har vid många tidigare tillfällen påpekat
nödvändigheten av rättvisa och jämlika löne-, inkomst- och
förmögenhetsvillkor, för att långsiktigt hålla tillbaka
inflationen. Med de åtgärder som den gamla regeringen
vidtog med skatteomläggningen och den nya regeringen
med sänkningar av kapitalskatter och försämringar för de
arbetande, kommer 1993 års avtalsrörelse att innehålla
stora och omfattande kompensationskrav.
Vänsterpartiets uppfattning är att den ekonomiska
politiken nu måste inriktas på att små och stora företag, i
såväl nya som gamla branscher, omvandlas och omstöps till
kunskapsintensiva företag. Det är en satsning på
kunskapsintensiva verksamheter, samt en demokratisk
arbetsorganisation som kan ge landet en god
konkurrensförmåga. Därför krävs en aktiv och
medveten näringspolitisk inriktning, så att resurser kan
styras till rätt ställe i rätt tid, vad gäller kapital, utbildning
och infrastruktur i övrigt. I ett internationellt perspektiv är
detta ett ''måste''.
1.3 Konkurrenskraft och EG
Oavsett medlemskap i EG eller inte, kan den
ekonomiska och politiska självständigheten -- för denna del
av Europa som Sverige tillhör -- bara skapas genom ett
konkurrenskraftigt och modernt näringsliv där kvalitet,
kunskap, engagemang och demokratiskt inflytande för de
arbetande ställs i centrum.
Vänsterliberaler hade tidigt en klar insikt om risken att
marknadsvärdet kan förkrympa människovärdet. Dvs. att
marknadsekonomins drivkrafter innebär att det faktiskt
inte blir människornas behov, utan inkomstfördelningen
som styr och sätter prägel på efterfrågan och produktion.
Utan en jämn inkomstfördelning fungerar
marknadsekonomin på sikt allt sämre.
Från socialistisk utgångspunkt är det viktigt att betona
hur en marknad skall fungera. Dels gäller det marknadens
efterfrågesida (konsumenterna), dels marknadens
produktionssida. Konsumenterna skall ha möjlighet att
styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor. På
produktionssidan får inte karteller och monopolstrukturer
snedvrida konkurrensen eller snäva vinstmaximeringskrav
styra produktionens inriktning. I arbetslivet skall de
anställda styra och bestämma över arbetets uppläggning och
resultat.
Denna inriktning är nödvändig, om ekologiska, sociala
och mänskliga värden skall kunna tas till vara. Dessa
huvudpunkter i en ''socialistisk marknad'', jämn
inkomstfördelning i samhället och ett demokratiskt
arbetsliv, har mer gemensamt med de ''gamla'' liberalerna
än vad dessa har med dagens nyliberala regeringspolitik.
Vänsterpartiet arbetar för att Vänstern i Sverige,
Norden och hela Europa samarbetar och utvecklar
alternativ till den politik som är förhärskande inom EG och
de marknader som domineras av de transnationella
företagens villkor. I första hand måste fackliga och politiska
organisationer vitaliseras och samordna sin inriktning.
Miljö-, freds- och andra progressiva rörelser kommer att
spela en vital roll i alternativet till kapitalets Europa.
Vänsterpartiet anser att en alternativ strategi, i stället för
medlemskap i EG, är att Sverige anpassar sig mer eller
mindre ensidigt till reglerna på EG:s inre marknad, skärper
konkurrenspolitiken för att åstadkomma ett mer effektivt
inhemskt resursutnyttjande samt avskaffar handelshinder
gentemot resten av världen i snabbare takt än vad EG gör.
Vidare ett stärkt och demokratiserat FN, en global
fördelnings- och miljöpolitik med avskrivning av tredje
världens skulder som huvudmoment samt nationella lagar
som minskar makten för både storfinans och statsbyråkrati
och som stärker självförvaltningen på regional, kommunal
och företagsnivå.
1.4 Kapitalism och miljö
Vi står i dag inför stora problem globalt och nationellt.
Kapitalismen känner inte begreppet rättvisa och förmår
därför inte fördela resurser utifrån ett perspektiv av
solidaritet. Den klarar inte heller att hantera miljöfrågorna
på ett hållbart sätt. Det behövs därför styrning från
samhällets sida.
På det miljöpolitiska området kan styrmedlen vara av
olika karaktär. Det behövs lagar och regelverk,
information, forskning och utbildning, tillsyn och kontroll.
Skatter och avgifter är också viktiga styrmedel.
Regeringen redogör i kompletteringspropositionen för
behovet av ekonomiska styrmedel på miljöpolitikens
område. Vi delar uppfattningen att ekonomiska styrmedel
är bra, men en effektiv miljöpolitik genom skatter och
avgifter kräver en jämn inkomstfördelning. Men tyvärr
måste vi konstatera det saknas ett övergripande
miljöperspektiv i regeringens politik. Därmed blir inte
heller de ekonomiska styrmedlen verkningsfulla.
Genom tillsättandet av olika utredningar och
arbetsgrupper söker regeringen ge sken av handlingskraft
men lyckas inte dölja torftigheten i sin miljöpolitik. Det
finns inga enkla lösningar och vi står inför stora problem. Vi
måste nu börja handla så att produktions- och
konsumtionsmönster i grunden ändras och ingår i cykliska
förlopp. Om vi ska lyckas vrida utvecklingen rätt så måste
vi respektera den ekologiska verkligheten. Vår ekonomi
måste baseras på ett optimalt (inte maximalt) utnyttjande
av de naturgivna resurserna. Människan kan inte upphöra
att bruka jordens resurser men vi kan göra det på ett
uthålligt sätt. Vi måste förändra innebörden i begreppen
tillväxt och ekonomi. De miljöpolitiska styrmedlen måste
inordnas i en sådan övergripande strategi.
Det avgörande är om vi i grunden lyckas förändra de
generella skatte- och avgiftssystemen så att de bidrar till en
sådan utvckling. Till detta kan sedan olika ekonomiska
styrmedel fogas som komplement.
Man kan inte kompensera energibeskattning som
missgynnar de förnybara energislagen med vackra ord om
att användningen av fossil energi behöver minskas. Det är
handlingarna -- inte de tomma orden -- som ger effekt. Det
förslag till energiskatter man faktiskt lägger motverkar en
bättre miljöanpassning och konserverar en föråldrad
energislösande industristruktur.
I avsnittet om ekonomiska styrmedel på miljöpolitikens
område redovisar regeringen vilka beslut som fattats av
tidigare riksmöten och regering, men kommer inte med
några mer omfattande nya konkreta förslag.
De konkreta förslagen i propositionen inskränker sig till
1,2 miljarder kronor för att utveckla miljöstatistik och
naturresursräkenskaper. Det är en nödvändig åtgärd men
resurserna är otillräckliga. Vänsterpartiet anvisar därför i
enlighet med den utredning som behandlat frågan 5 000 000
kr.
Vänsterpartiet lämnar i en separat motion en lång rad
konkreta förslag till nödvändiga ekonomiska styrmedel på
miljöpolitikens område.
2. Genomgång av kompletteringspropositionen 2.1
Den ekonomiska utvecklingen
Antalet arbetslösa är i nuläget uppe i 200 000 personer.
Ännu fler omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Totalt står en halv miljon människor utanför den öppna
arbetsmarknaden. AMS-chefen Göte Bernhardsson uppger
att ''vi är på väg att förlora kampen mot
massarbetslösheten'' och förutspår att läget kommer att
försämras ytterligare framöver.
Hitintills har konjunkturnedgången slagit hårdast mot
de två LO-förbunden Byggnads och Metall. Regeringen
räknar med att 150 000 jobb inom industrin och 60 000
arbetstillfällen inom byggnadsverksamheten faller bort
under perioden 1990--1993. Till dessa problem kommer nu
kommunkrisen. Inte heller de kommunanställdas jobb är
säkra. Nyligen varslades drygt 1 000 personer om avsked i
Uppsala kommun. Fler är att vänta, inte bara där utan
också i övriga delar av landet.
Vad som gör konjunkturnedgången så allvarlig är inte
enbart dess styrka utan också dess omfattning; samtliga
verksamheter drabbas. Senast vi genomled en allvarlig
konjunktursvacka var 1980--1983. Då minskade antalet
industrisysselsatta med 100 000 samtidigt som 30 000
arbetstillfällen föll bort inom byggsektorn. Att
arbetslösheten trots detta kunde hållas nere på relativt
rimliga nivåer berodde på att kommunerna samtidigt ökade
antalet anställda med 70 000. Nuvarande
konjunkturnedgång är inte enbart djupare för industri- och
byggsektor utan drabbar också kommunerna.
Omfattningen och intensiteten gör att riskerna är
uppenbara för att den omfattande arbetslösheten
permanentas. I förlängningen innebär detta
långtidsarbetslöshet och social utslagning för stora
ungdomsgrupper.
Allt är emellertid inte nattsvart. Vissa tecken finns på en
förbättrad industrikonjunktur. Orderingång och export
ökar samtidigt som ett växande antal företag deklarerar att
de avser höja sin produktion framöver. Tidigare
erfarenheter visar dock att det tar tid innan sysselsättningen
ökar efter det att en vändpunkt i konjunkturen kunnat
konstateras. Nedgången i antalet industrianställda befaras
därför fortsätta åtminstone under det närmaste året. Till
detta skall läggas väntade massuppsägningar inom
byggsektorn samt den annalkande kommunkrisen. Det
finns därför ingen som helst anledning att avblåsa kampen
mot arbetslösheten -- tvärtom måste den intensifieras.
2.2 Regeringspolitikens inriktning
I den reviderade finansplanen framgår att ''regeringens
främsta uppgift är att hålla nere inflationen samt att
göra det möjligt för Sverige att med ekonomisk styrka bli
medlem i EG''. Vi kan därmed konstatera att inte heller
denna gång lägger regeringen någon speciell tonvikt vid
sysselsättningsmålet. Det talas om en ''smärtsam
deflationsprocess'' och att ''denna ekonomiska politik är
därmed en offensiv investering för framtiden''. Men kan
rekordarbetslöshet och permanent utslagning av ungdomar
verkligen betecknas som ''en offensiv investering inför
framtiden''?
Regeringen påstår att ''arbetslösheten får aldrig bli ett
medel i den ekonomiska politiken''. Men hur rimmar detta
med formuleringen om att ''resursanvändningen i sektorer
skyddade från utländsk konkurrens måste hållas tillbaka till
förmån för den konkurrensutsatta delen av ekonomin''?
Regeringen räknar själv med att sysselsättningen inom den
konkurrensutsatta sektorn kommer att fortsätta minska
såväl i år som nästa år. Vilken anledning finns det då att
förhindra en tillväxt inom andra sektorer? Någon tävlan om
arbetskraften kan ju knappast sägas föreligga? Även om
inte arbetslösheten skulle vara ett ''medel'' i den
ekonomiska politiken så måste den ändå betecknas som en
medveten konsekvens av den förda politiken.
2.3 Alternativ till regeringen
Vänsterpartiet lade i januari fram sitt förslag till
statsbudget för 1992/93. Vårt främsta syfte var då, liksom
nu, att snabbt få till stånd kraftfulla åtgärder mot
arbetslösheten. Vi anslog därför utökade resurser till
utbildning och investeringar i infrastruktur. Vi krävde också
fler beredskapsjobb. Av samma skäl avvisade vi regeringens
förslag om en reducering av statsbidragen till kommunerna
och krävde att investeringsbidraget för bostadsbyggandet
skulle återställas till sin ursprungliga nivå.
Trots att en viss förbättring av industrikonjunkturen
kunnat konstateras så har läget på arbetsmarknaden
förvärrats ytterligare. Till stor del sammanhänger detta med
utvecklingen inom kommun- och byggsektorn. I januari
räknade regeringen med att sysselsättningen under 1992 och
1993 skulle öka med 15 000 personer inom kommunsektorn
och minska med 32 000 personer inom
byggnadsverksamheten. Nu räknar regeringen, för samma
period, med en nedgång i antalet anställda med 22 000 inom
kommunsektorn och 63 000 inom byggbranschen.
Regeringen har med andra ord justerat ner sin
sysselsättningsprognos för dessa båda sektorer med
närmare 70 000 personer.
Trots denna mycket förändrade bild av den framtida
utvecklingen saknas seriösa förslag i syfte att komma
tillrätta med problemen. Istället väljer regeringen att lägga
fram förslag om minskade statsbidrag och en successiv
nedtrappning av bostadssubventionerna. I nuvarande
konjunkturläge blir den oundvikliga konsekvensen ökad
arbetslöshet. Därför avvisar vi dessa förslag.
Den annalkande kommunkrisen är av något annorlunda
natur än problemen inom övriga delar av ekonomin. Det är
inte den finansiella situationen i dagsläget som är det
egentliga problemet, utan istället intäkternas långsiktiga
utveckling. På längre sikt försämras kommunernas finanser
högst avsevärt. Skatteintäkterna väntas efter 1993 minska i
reala termer. Till detta kommer så den planerade
neddragningen av statsbidragen. Även med ett mycket
optimistiskt framtidsscenario dröjer det till sekelskiftet
innan summan av skatteintäkter och statsbidrag når upp till
dagens nivå. Det är inför dessa dystra framtidsutsikter som
alltfler kommuner redan idag tvingas skära bort stora delar
av verksamheten.
2.4 Den ekonomiska politiken i ett längre perspektiv
Det överskuggande problemet är i nuläget den snabbt
växande arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste
inriktas mot att nuvarande höga arbetslöshetstal inte blir
bestående. Ett annat växande problem är den tilltagande
obalansen mellan statens intäkts- och utgiftssida. Utgifterna
beräknas nästa budgetår överstiga intäkterna med drygt 100
miljarder kronor. Mätt som andel av BNP utgör detta
underskott ca 7 %.
Statsfinansernas försämring beror i hög grad på
konjunkturnedgången. Vikande sysselsättning, måttlig
löneutveckling och stagnerande konsumtion medför
reducerade statsinkomster. Samtidigt ökar utgiftssidan till
följd av utvidgade arbetsmarknadspolitiska insatser. Vid
sidan av detta snabbt växande konjunkturella underskott
finns också ett omfattande strukturellt underskott. Hittills
har det sagts att detta strukturella budgetunderskott ligger
på mellan 30 och 35 miljarder kronor, men det kan mycket
väl vara betydligt större än så.
I bilaga I:1.2 till kompletteringspropositionen har
finansdepartementet analyserat utvecklingen av den
offentliga sektorns inkomster och utgifter i ett
femårsperspektiv. Syftet med beräkningarna är att utröna
vilka konsekvenser redan fattade beslut och åtaganden har
på de offentliga finanserna i ett mer långsiktigt perspektiv.
Även under antagande av en tämligen gynnsam ekonomisk
utveckling och med omfattande besparingar inom kommun-
och bostadssektorn kommer de omfattande underskotten i
statsbudgeten att bestå. Budgetåret 1996/97 räknar
regeringen med ett negativt saldo på 98 miljarder kronor.
För den sammantagna offentliga sektorn (dvs. inklusive
kommun- och socialförsäkringssektorn) förutses
underskotten bli av ungefär samma storleksordning.
Den långsiktiga konsekvenskalkylen indikerar att de
strukturella underskotten är betydligt större än regeringen
vill medge. Regeringens bristande vilja att erkänna
budgetunderskottens sanna natur sammanhänger utan
tvekan med den ekonomiska politikens ensidiga inriktning
på skattesänkningar. En naturlig slutsats av
analysresultaten i den långsiktiga konsekvenskalkylen
borde vara att vägen nu är stängd för framtida
skattesänkningar. Detta vill inte regeringen erkänna. Ett
sådant medgivande skulle ju vara liktydigt med ett
underkännande av ''den enda vägens politik'' och den
proklamerade visionen om en ''skattepolitik för tillväxt''.
Därför tonas problemen ner, samtidigt som nya förslag om
skattesänkningar läggs fram.
Finansministern har vid ett flertal tillfällen uttalat sig för
att alla borde ha minst en årslön på banken. Nuvarande
statsskuld motsvarar en dryg årslön för löntagarna och detta
räknat före skatt. Med fortsatta budgetunderskott av
nuvarande storleksordning kommer denna skuld att
överstiga en och en halv årslön på fem års sikt. Ett ökat
privat sparande och fortsatt stora offentliga underskott
innebär inte enbart en omfördelning från låg- till
höginkomsttagare utan också en omfördelning mellan
generationer. Dagens skattesänkningar måste nämligen en
gång betalas -- de kommer inte att betala sig själva som
regeringen försöker ge sken av.
Sveriges bytesbalans beräknas i år gå med överskott. Det
betyder att överskottet i den privata sektorns finansiella
sparande mer än överväger den offentliga sektorns negativa
finansiella sparande. Detta innebär att sparandet inte är för
litet, men det är fel fördelat. Det gäller att använda det
sparande som idag inte kommer till annan vettig
användning för att skapa nya jobb och undvika
massarbetslöshet.
I den senaste långtidsutredningen betecknades perioden
mellan 1995 och 2005 som ''det goda årtiondet''. Mot
bakgrund av resultaten i finansdepartementets långsiktiga
konsekvenskalkyl måste detta uppfattas som en närmast
grotesk skönmålning. Trots omfattande nedskärningar och
ett relativt optimistiskt antagande om den ekonomiska
utvecklingen uppvisar statsbudgeten oförändrat stora
underskott.
Att statsutgifterna överstiger inkomsterna med 100
miljarder kronor under ett lågkonjunkturår behöver i sig
inte vara något problem. Särskilt inte om upplåningen
används till investeringar i syfte att skapa fler jobb och ingår
som en aktiv del i en politik för att förhindra att stora
grupper permanent slås ut från arbetsmarknaden. Det går
däremot inte att leva vidare med den här typen av
underskott i såväl låg- som högkonjunktur.
Det är nu viktigt att en hållbar strategi utformas för den
ekonomiska politiken fram till sekelskiftet. Enligt
Vänsterpartiets uppfattning måste denna politik ha följande
tre inslag: Sänkt arbetslöshet, bibehållen social välfärd och
minskade underskott i de offentliga finanserna.
Vi inom Vänsterpartiet är väl medvetna om att det inte
blir någon enkel uppgift att uppnå dessa tre mål. Den
ekonomiska politiken måste av nödvändighet präglas av
betydande finess och försiktighet. Drastiska systemskiften
och Alexander-hugg kan riskera hela processen. Läget är
allvarligt. Ytterst handlar det om att förhindra en fortsatt
utveckling mot ett tvåtredjedelssamhälle.
3. Stoppa arbetslösheten
Vänsterpartiets uppfattning är att den svenska ekonomin
har två akuta uppgifter: att stoppa arbetslösheten och att
skapa social rättvisa.
Vänsterpartiet föreslår en strategi för att bekämpa
arbetslösheten som ger omedelbar effekt och förhindrar att
vi skapar en armé av permanent arbetslösa.
Regeringens insatser för att stoppa upp ökningen av
arbetslösheten är allt för begränsad. Vi föreslår därför ett
arbetslöshetsbekämpningspaket med både kortsiktiga
åtgärder och åtgärder på längre sikt:
1) Vänsterpartiet föreslog redan till
statsverkspropositionen i januari att ca 10 miljarder kronor
extra skulle satsas mot arbetslösheten:Utbildning 2,5
miljarderROT-program i kommunerna 4,0 miljarder
Beredskapsarbeten 1,6 miljarderTrafiksatsningar 1,4
miljarder
Dessa förslag är i huvudsak lika aktuella nu som i
januari.
2) Den sociala rättvisan och arbete kan bättre
säkerställas inom kommunsektorn genom att staten inte
genomför en indragning på 7,5 miljarder från kommunerna
1993. I stället bör utbetalningen av 4 miljarder
tidigareläggas till den 1 juli 1992 för sysselsättningsåtgärder
i kommunens regi.
Vänsterpartiets utgångspunkt är att något nu snabbt
måste göras mot den växande byggarbetslösheten. Efter
sommaren förutses en kraftig nedgång i bostadsbyggandet.
Då är det angeläget att den s.k. ROT-sektorn kan ligga kvar
på en förhållandevis hög nivå. Vi föreslår därför att ett
kommunalt stödpaket på 4 miljarder kronor inrättas för att
fler byggjobb i kommunal regi skall kunna sättas igång till
hösten. Pengarna bör gå, inte bara till reparationer och
underhåll av bostäder, utan också till upprustning av skolor,
daghem, sjukhus och VA-nät. Åtgärden bör finansieras
genom en förtida utbetalning av nästa års statsbidrag.
3) Hos myndigheter och verk finns det omfattande
planer på investeringar i infrastruktur. Riksdagen bör ge
regeringen i uppdrag att genomföra de projekt som i första
hand skapar arbete.
4) Långiktiga åtgärder för att stärka industrins
investeringsmöjligheter och konkurrenskraft genomförs
genom att företagen i stället för att avskeda anställda sätter
dessa på skolbänken i en teknisk-humanistisk utbildning.
Vidare bör den pågående arbetsrättsutredningen få sådana
direktiv att utredningen föreslår en arbetsrättslagstiftning
som underlättar en demokratisk arbetsorganisation.
5) Förutom egna strukturproblem plågas vårt land av en
internationell kapitalistisk lågkonjuktur. Krisens djup gör
att även extraordinära åtgärder bör övervägas för att lindra
de akuta problemen med sysselsättningen.
En metod är en tillfällig minskning av arbetskraften. I
en tidigare strukturomvandling inom industrin användes en
pensioneringsform från 58,3 år. En tidsbegränsad
sänkning av pensionsåldern skulle kunna genomföras för
att ge de unga bättre möjligheter att komma in på
arbetsmarknaden och minska arbetslösheten.
Ett alternativ är att ge t.ex. alla, som fyller 62, 63 eller
64 under 1993, möjlighet att kunna pensionera sig under
hela 1993. Om 100 000 tar pension och om pensioneringen
kopplas till att någon yngre inte avskedas eller att en
arbetslös anställs, kan arbetslösheten kraftigt reduceras.
Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att snabbutreda
frågan och återkomma till höstriksdagen.
Dessutom måste i detta sammanhang AMS ges
möjligheten att bidra till projekt om sextimmarsdag inom
t.ex. vård/omsorg. Detta är ett utmärkt alternativ till att
sparka ut människor i arbetslöshet.
4. Kommunal ekonomi 4.1
Inledning
Nästa krisbransch är kommunsektorn. Regeringen
föreslår en systematisk neddragning av statsbidragen. Detta
sker i ett läge då kommunerna har att se fram emot vikande
skatteintäkter. Vid oförändrad verksamhetsnivå kommer,
enligt Långtidsutredningen, därför underskotten i
kommunsektorn att uppgå till 30 miljarder kronor år 1997.
Kommun- och Landstingsförbundet anser att detta är en
ohållbar utveckling. Konsekvensen av regeringens strategi
blir massuppsägningar. Härigenom försämras inte bara vård
och omsorg utan resultatet blir också en fortsatt stigande
arbetslöshet.
Dessutom måste påminnas om att regeringens
nedskärningar inom kommunsektorn innebär att det är
kvinnor som i första hand drabbas. Av de 1,3 miljoner
anställda i kommun och landsting är 79 %
kvinnor.
Vänsterpartiets linje är klar: Statsbidragen måste
värdesäkras. Vi avvisar därmed bestämt regeringens förslag
på en permanent indragning med 7,5 miljarder kronor från
kommunsektorn med början fr.o.m. 1993.
Värdesäkrade statsbidrag innebär att framtidsutsikterna
ljusnar något för kommunerna. Omfattande nedskärningar
och massuppsägningar kan undvikas.
Regeringens förslag om den kommunala ekonomin
bygger på förslagen i den Kommunalekonomiska
utredningen. Regeringen föreslår att 7,5 miljarder kronor
dras in från kommunerna 1993 och att det nya statsbidraget
kommer att utvecklas mycket restriktivt under åren 1993--
1995. Dessutom föreslås ett helt nytt statsbidragssystem
som kallas statligt utjämningsbidrag.
4.2 Utredningen
Den kommunalekonomiska kommittén misslyckades
med sin uppgift att förverkliga kommittédirektiven att ett
nytt statsbidragssystem skulle ge kommunerna så likartade
villkor att skillnader i utdebitering skall avspegla skillnader
i service och avgiftsnivå samt hur effektiv verksamheten är.
Inte i någon beräkning eller konsekvensutredning har
kommittén, och inte heller nu regeringen, kunnat påvisa att
det nya statsbidragssystemets ökade utdebiteringsskillnader
avspeglar skillnader i ambitionsnivå mellan kommunerna.
De kommittédirektiv som utformades av tidigare
finansministern Allan Larsson -- direktiv som inte ändras av
den borgerliga regeringen -- har dessutom haft en klar
samhällsekonomisk restriktion om sänkt skattetryck och
begränsning av den offentliga konsumtionen.
Resultatet av utredningen och nu regeringens förslag är
att den kommunala sjävstyrelsen helt underordnas det av
statsmakterna formulerade samhällsekonomiska utrymmet
för kommunal verksamhet.
En kritik av utredningen, som regeringens förslag nu
bekräftar, är att det finns en uppenbar risk att ett generellt
statsbidragssystem är ett smidigt sätt att strama åt kommun-
och landstingsverksamheten.
4.3 Kommunen en del av infrastrukturen
Kommunernas och landstingens verksamhet har en
betydelsfull roll i en offensiv ekonomisk politik. Den
kommunala verksamheten är i huvudsak en del av
samhällets infrastruktur och en mycket viktig förutsättning
för den konkurrensutsatta verksamhetens styrka och
framgång.
Regeringen bygger sina samhällsekonomiska
antaganden på hypotesen att det är nödvändigt med en
åtstramning av kommun och landsting och gör en felaktig
gränsdragning mellan konkurrensutsatt sektor och
kommunal sektor.
En vanlig uppfattning är att en väl fungerande
infrastruktur befrämjar utveckling och välstånd. Satsningar
på utbildning, transportsystem och telekommunikationer
anses stimulera den ekonomiska tillväxten. Men låt oss för
den skull inte glömma bort att också en väl fungerande vård
och omsorg har betydelse för utvecklingen i stort. De
senaste decenniernas ökade kvinnliga förvärvsfrekvens har
haft stor betydelse för den ekonomiska tillväxten.
Neddragningar inom barnomsorg, äldreomsorg och
sjukvård är liktydigt med att vi tar ett steg tillbaka. En sådan
politik begränsar arbetsutbudet och hämmar därför den
långsiktiga utvecklingen också inom andra sektorer.
Regeringens förslag om en kontinuerlig urholkning av
statsbidragen kan därför knappast sägas vara
tillväxtbefrämjande.
4.4 Kommunkrisen
Kommunkrisen är av något annorlunda natur än
problemen inom övriga delar av ekonomin. Det är inte den
finansiella situationen i dagsläget som är det egentliga
problemet, utan istället intäkternas långsiktiga utveckling.
I år och nästa år väntas kommunsektorn få en förbättrad
finansiell situation. Detta är huvudsakligen en följd av den
tvååriga eftersläpningen och avräkningsförfarandet vid
utbetalningen av kommunalskattemedel.
Skatteinkomsterna stiger i år till följd av de relativt höga
löneökningarna 1990. Samtidigt leder uppbromsningen i
inflation och löneökningar till att de kommunala utgifterna
inte växer i samma takt som tidigare. På lite längre sikt
försämras dock kommunernas finanser högst avsevärt.
4.5 Behovet av kommunal expansion
I långtidsutredningens prognoskalkyl förutsätts den
kommunala konsumtionen vara oförändad fram till år 1997.
Trots denna låga ambitionsnivå väntas kommunernas
finanser försämras. För år 1997 räknar långtidsutredningen
med ett finansiellt underskott på 30 miljarder kronor.
Förklaringen är en fortgående urholkning av statsbidragen.
Mellan 1991 och 1997 väntas statsbidragen minska med
drygt 20 miljarder kronor, räknat i dagens penningvärde.
Med ett mindre optimistiskt inflationsantagande blir
effekterna än mer omfattande.
Såväl Kommun- som Landstingsförbundet har rest
invändningar mot långtidsutredningens kalkyler. Man
menar att en så omfattande neddragning av statsbidragen
knappast kan kombineras med en oförändrad
verksamhetsnivå. Den oundvikliga följden blir istället
nedskärningar och kvalitetssänkningar. Enligt
Kommunförbundet måste antalet anställda minska med 50
000 personer fram till 1997 för att en finansiell obalans skall
kunna undvikas. Landstingsförbundet menar att 15 000 till
20 000 anställda måste bort om statsbidragen reduceras på
detta sätt.
En annan invändning som förts fram är att en låsning av
den kommunala konsumtionen vid nuvarande nivå i sig
innebär en försämrad service. Tidigare fastställda krav om
en utbyggnad av barnomsorg och gymnasieskola, liksom en
tidigareläggning av skolstarten ställer krav på ökade
resurser. Om totalramen inte får vidgas innebär ett
förverkligande av dessa beslut med nödvändighet
neddragningar på andra områden. Samtidigt ökar behoven
av kommunal service till följd av förändringar i
befolkningens sammansättning. Barn i skolåldern och de
allra äldsta åldersgrupperna (över 85 år) kommer att växa
snabbt under de närmaste åren. Detta ställer ökade krav på
skolor, äldreomsorg och sjukvård. En sammantaget
oförändrad kommunal konsumtion är därför liktydigt med
en försämrad service för kommuninvånarna.
Som underlag till långtidsutredningen har Kommun- och
Landstingsförbundet gjort s.k. baskalkyler. Dessa
beräkningar beskriver vilka förändringar i den offentliga
konsumtionsvolymen som följer dels av förändringar i
befolkningens storlek och ålderssammansättning vid
oförändrad standard på de offentliga tjänsterna, dels av
redan fattade beslut och åtaganden. Enligt baskalkylerna
skulle den kommunala konsumtionen behöva expandera
med närmare 2 %
per år framöver. Jämfört med den oförändrade
verksamhetsvolym som antagits i långtidsutredningens
beräkningar skulle skillnaden 1997 uppgå till närmare 30
miljarder kronor.
Behoven av den verksamhet som kommunerna utför
kommer således att växa framöver. Den neddragning av
statsbidragen som långtidsutredningen utgår ifrån innebär
att kommunerna tvingas till omfattande nedskärningar.
Även om man lyckas höja effektiviteten med 2 %
per år skulle det ändå saknas resurser för att möta de
växande behoven inom sjukvård, barn- och äldreomsorg,
samt att genomföra de reformer på bl.a. skolans område
som riksdagen beslutat om.
4.6 Nej till ökad avgiftsfinansiering
Regeringen föreslår att kommunal verksamhet i ökad
utsträckning skall finansieras med avgiftshöjningar. En
offentlig finansiering är den i särklass mest rättvisa
finansieringsmöjligheten av kommunens verksamheter.
Ökad avgiftsfinansiering innebär minskad efterfrågan på
offentlig service, på grund av att de som bäst behöver
kommunens tjänster inte har ekonomiska möjligheter. Att
se avgifter som ett prioriteringsinstrument är definitivt fel.
Det ger fel signaler om behoven eftersom ekonomiskt
utsatta grupper, t.ex. handikappade, får avstå från service
vare sig de vill eller ej. Dessutom kommer efterfrågan att
snedvridas genom att det är de inkomststarka grupperna
som ställer kraven.
Vänsterpartiet är bestämt emot ökad avgiftsfinansiering.
I ett perspektiv när samhället inser att jämna
inkomstförhållanden är nödvändiga, kan kommunerna
använda taxor på ett framgångsrikt sätt, t.ex. som
miljöpolitiska styrmedel; parkeringsavgifter upp i tätorter
och kollektivtrafiktaxor ner.
4.7 Nya statsbidragssystemet
Regeringen fullföljer Kommunalekonomiska
kommitténs förslag till nytt statsbidragssystem för
kommunerna. Bidraget kallas statligt utjämningsbidrag till
kommunerna.
Bidraget utgår från en utjämning av kommunernas
skatteinkomster till en generell garantinivå. Dessutom
tillägg eller avdrag på grund av strukturella förhållanden:
åldersstruktur, social struktur, glesbygds/tätortsgrad och
klimat. Det tredje faktorn i bidraget är tillägg för
befolkningsminskning.
Förutsättningen att övergå till ett generellt
statsbidragssystem är att statsbidragen inte minskar i värde
och att staten vid behov kan överföra resurser till
kommunerna för uppgifter inom vård, omsorg, utbildning
och arbete.
När regeringens politiska inriktning är att krympa den
kommunala sektorn, är det nödvändigt att ett
behovsinriktat generellt statsbidragssystem ges till
kommunerna sektorsvis och att därmed statsmakten får
stå till svars för var resursneddragningarna skall ske.
Vänsterpartiets ställningstagande skall inte tolkas som om
vi förordar nuvarande specialdestinerade
statsbidragssystem. I kritiken av detta system kan vi delvis
instämma. Däremot skall det finnas möjlighet till
stimulansbidrag till kommunerna och andra insatser från
statsmakterna.
Spännvidden i utdebitering mellan kommunerna blir
alltför stor med ett nytt system och dessutom uppstår
inomregionala skillnader som är anmärkningsvärda.
De skevheter som finns i föreliggande förslag kan till en
del tillskrivas övergången från ett verksamhetsinriktat
system till ett behovsrelaterat system.
Övergångsbestämmelserna visar med all tydlighet att
arbetet med ett nytt system mer skulle utgått från dagens
verklighet och därifrån förändrat systemet.
Vänsterpartiet anser att föreliggande system för
statsbidrag till kommunerna inte kan genomföras. En ny
kommitté bör tillsättas för att framlägga ett mer
genomarbetat förslag som även utgår från mer realistiska
ekonomiska förutsättningar för kommunerna. Ett nytt
bidrag bör kunna genomföras 1994.
För 1993 bör 1992 års statsbidrag utgå sektorsvis, utan
indragning av 7,5 miljarder kronor.
4.8 Landstingets statsbidrag
Vad avser förslaget till nytt statsbidragssystem för
landstingen följer de i stor omfattning nuvarande regler,
frånsett att även statsbidragen till landstingen har
underordnats en statsfinansiell doktrin som innebär realt
minskade resurser. Frånsett denna invändning har vi i
huvudsak inget att erinra mot den modell för statsbidrag
som föreslås för landstingen.
4.9 Nytt system för utbetalning av
kommunalskattemedel
Vänsterpartiet har i princip inget emot att
kommunsektorns inkomster inte utbetalas med två års
eftersläpning. Däremot förvånar det att regeringen lägger
förslag om att genomföra systemet i en tid när osäkerheten
om skatteintäkterna är stor på grund av
skatteomläggningen och i samband med ett
statsbidragssystem som forcerats fram med mycket osäkert
beräkningsunderlag. Vi föreslår att ett nytt
utbetalningssystem tas i bruk först 1994.
4.10 Nej till skattestopp
Regeringens förslag är uppbyggt kring en total statlig
kontroll över kommunernas resursutrymme. Skall
kommunerna ta ett större ansvar för verksamhetens
framtidsinriktning och göra nödvändiga ingrepp och
effektiviseringar, kan inte ett skattestopp i den ena eller
andra formen komma ifråga. Det är den kommunala
självstyrelsens hörnsten att kommunerna själva får
bestämma utdebiteringsnivå utifrån sina egna ambitioner.
4.11 Målstyrning
Vänsterpartiet ser positivt på en ökad målstyrning av den
kommunala verksamheten. Det finns emellertid ännu inte
något utvecklat system varken för målstyrning,
resultatuppföljning eller utvärdering. Det finns därför ingen
grund för att införa ett generellt statsbidragssystem.
Statsbidraget till skolan har nyligen förändrats från
specialdestinerat statsbidrag till sektorsbidrag.
Målstyrning, resultatuppföljning och utvärdering måste
ske sektorsvis. Det finns därför all anledning att utveckla
system för hur det ska gå till. Först när ett sådant system
har prövats är det möjligt att på ett realistiskt sätt bestämma
storleken på statsbidragen till kommunerna.
4.12 Bra offentlig verksamhet
Det är nödvändigt med en effektiv och ändamålsenlig
kommunal verksamhet. Inriktingen skall vara en bra
offentlig verksamhet präglad av en demokratisk process där
både ''brukare'' och anställda skall ingå, istället för att söka
lösningarna genom en ohämmad skattefinansierad
privatisering av verksamhet.
Onödig byråkrati och andra hinder för ett effektivt
utnyttjande av gemensamma resurser måste bekämpas.
Ytterst handlar det om att de valda politikerna måste ta ett
ökat ansvar för verksamhetens mål, inriktning och resultat.
Med denna utvecklingsinriktning av den kommunala och
landstingskommunala verksamheten krävs realt ökade
statsbidrag istället för den av regeringen förordade
åtstramningen av kommunal verksamhet.
4.13 Vänsterpartiets förslag
Sammanfattningen av Vänsterpartiets förslag om den
kommunala ekonomin är att propositionen avslås. Det
innebär:att regeringens förslag till indragning av 7,5
miljarder från kommunerna avslåsatt vi föreslår minst
realt oförändrade statsbidrag till kommunerna under 1990-
taletatt ikraftträdandet av ett nytt statsbidragssystem
skjuts upp till 1994 och att en ny kommitté tillsätts för
statsbidragens fördelningatt ett nytt utbetalningssystem
för kommunalskattemedel inte införs förrän 1994.
5. Skattepolitik 5.1
Allmänt
Skattepolitiken har två grundläggande uppgifter, att
finansiera samhällets utgifter och jämna ut skillnader i
inkomst och förmögenheter.
I januari 1992 redovisade Vänsterpartiet i två motioner,
''En rättvis skattepolitik'' 1991/92:Sk352 samt
''Skattepolitik för arbete och välfärd'' 1991/92:Sk351, ett
sammanhållet skattepolitiskt alternativ såväl för 1990-talet
som för budgetåret 1992/93.
Regeringsmajoriteten har under vårriksdagen avvisat
merparten av de förslag som Vänsterpartiet redovisat i
dessa motioner. Istället fortsätter regeringen på vad man
kallar den enda vägen, en politik där skattesänkningar är ett
av de bärande inslagen.
De resultat som redovisas i proposition 1991/92:150 visar
att den enda vägens skattepolitik inte är en framkomlig väg.
I januari angav regeringen att budgetunderskotten för
1992/93 skulle bli ca 70 miljarder. I
kompletteringspropositionen anges nu underskotten till
över 100 miljarder -- en ökning med 30 miljarder innan
budgetåret ens börjat.
Det underliggande budetunderskottet, dvs.
underskottet rensat från olika tillfälliga intäkter och
utgifter, kan beräknas till ca 150 miljarder. Lägets allvar
understryks av att det inte längre finns något överskott i det
som kallas den konsoliderade offentliga sektorn
(statsbudget, socialförsäkringar och kommuner) som kan
balansera underskotten i statsbudgeten.
Underskott av tillfällig natur är inga större problem.
Problemet är dock att underskotten beräknas ligga kvar på
en nivå om ca 100 miljarder också vid mitten av 1990-talet
och detta även vid en god ekonomisk tillväxt. Stora
budgetunderskott innebär dels en press uppåt på räntorna,
dels att de inkräktar på utrymmet för andra satsningar i
statsbudgeten. För budgetåret 1992/93 beräknas statens
ränteutgifter till ca 70 miljarder kronor. Dessa
räntebetalningar innebär en överföring av medel från
skattebetalare till kapitalägare.
Stora och löpande underskott innebär att dagens
skattebetalare beviljar sig förmåner som morgondagens
skattebetalare, dvs. dagens barn och ungdomar, tvingas
betala.
För att få balans i statsbudgeten under 1990-talet fordras
en uthållig politik. Det behövs en ekologiskt balanserad
tillväxt som ger ökade skatteintäkter. Men det fordras
dessutom en noggrann anslagsprövning och direkta
besparingar. En förutsättning för alla sparalternativ är att
det sammantaget bedrivs en rättvis fördelningspolitik.
Mot denna bakgrund är det inte ansvarsfullt av
regeringen att nu föreslå ytterligare skatttesänkningar eller
förespegla att man tänker fortsätta mandatperioden ut med
skattesänkningar i en omfattning på ca 10 miljarder kronor
om året.
Vänsterpartiet menar att skattekvoten nu bör ligga kvar
på 1991 års nivå. Däremot bör skattebördan fördelas på ett
fördelningspolitiskt riktigare sätt och utformas så att det
underlättar en politik för full sysselsättning och låg
inflation.
5.2 Förslag i proposition 1991/92:150
I proposition 1991/92:150 föreslår regeringen
omfattande förändringar av skatteuttaget som leder till
ytterligare skattesänkningar. (Beräknad budgeteffekt från
prop. 1991/92:150, för år 1993.)
Förslagen innebär således en skattesänkning för 1993 på
ca 7 miljarder. Nettoskattesänkningen beräknas dock av
regeringen på sikt endast till knappt 2 miljarder (1,7
miljarder) och enligt regeringens uppfattning kan
skattesänkningen ge positiva effekter på statsbudgeten.
Vänsterpartiet kan av statsfinansiella, miljömässiga och
fördelningspolitiska skäl inte tillstyrka regeringens
skatteomläggning -- reducering av skatteintäkterna.
5.3 Allmänt om energibeskattningen
Att utnyttja energin som skatteinstrument har två
syften. Det ena är den rent fiskala dvs. att ta in skatter för
att använda till olika delar i statens budget. Det andra syftet
är av miljökaraktär, dvs. att styra energianvändningens
storlek och typ i den riktning som ger möjlighet till ett
långsiktigt hållbart och miljövänligt energiutnyttjande.
I vår motion ''Skattepolitik för arbete och välfärd''
1991/92:Sk351 föreslog Vänsterpartietatt momssatsen
för fjärrvärme bör sättas till 0% av bostadspolitiska och
miljöskäl. Moms på fjärrvärme riskerar att slå ut ett ur
miljöhänseende bra energisystem ur energimarknaden
att skatten på elkraft från kärnkraftverk höjs med 3 öre per
kWh och att skatten på el från vattenkraftverk höjs med lika
mycketatt vindkraften får en skatterabattatt
koldioxidavgiften höjs med 15 öre per kg koldioxid
kombinerat med en höjning av bensinskatten i de tre
storstadsområdena med 15 öre per literatt en utredning
om differentiering av bensinskatten enligt motionens
skisserade principer genomförsatt flygbränsleskatt
införs.
Vi markerade också att vi kan tänka oss en förändring av
de regler som nu gäller för nedsättning av energislukande
industriers energiskatter.
5.4 Industrins energibeskattning
Regeringen föreslår att den allmänna energiskatten på
bränslen och el slopas för industrin och växthusnäringen
samt att koldioxidskatten för industrin bestäms till en
fjärdedel av den allmänna koldioxidskatten.
Den proposition som regeringen nu lägger har stora
brister speciellt vad gäller miljön. Dessutom förvånar den
brådska som regeringen haft. En utredning arbetar sedan
december 1991 med att tekniskt anpassa energiskatterna
inför ett eventuellt medlemskap i EG. Dessutom aviserar
regeringen en utredning om lagteknisk översyn av
energibeskattningen som också skall se över beskattningen
av oljeprodukter. Regeringen aviserar också en
arbetsgrupp, som dels skall belysa eventuella ändringar av
kraftvärmens energibeskattning, dels se över biobränslenas
möjligheter på kraftvärmeområdet. Regeringen inväntar
dock inte dessa utredningar utan lägger ett ofullständigt
förslag redan nu.
I propositionen, bilaga 1:5, förs ett resonemang kring
beskattningen av industrin. Det är riktigt att
energibeskattningen i Sverige för industrin är relativt hög
internationellt sett, men på grund av låga eltaxor så är priset
för konsumenten lägre än i jämförbara länder.
Industriförbundet hävdar att industrin inom EG har starkt
rabatterade priser, men man har inte belagt detta påstående
på ett nöjaktigt sätt. Alla studier tyder dessutom på att med
en internationaliserad marknad kommer speciellt priset på
el att öka.
Ett borttagande av energiskatten för den svenska
industrin idag skulle därför endast hålla tillbaka den
nödvändiga omvandlingen av olika industriprocesser under
ett begränsat antal år så att den på en senare
internationaliserad energimarknad slår igenom med full
kraft.
Under mellantiden tyder inget på att vi av hänsyn till
GATT eller EG behöver förändra de nuvarande
energiskattereglerna på något radikalt sätt. EG har på inget
vis klarat av sina interna problem med subventionerad el
och kommer därför att vara oförmögna att kräva
förändringar utanför den egna sfären.
De nedsättningsregler för energikrävande industri som
nu finns omfattar ca 100 företag, men ett borttagande av
energiskatten för industrin kommer även företag tillgodo
där energidelen är en mycket liten del av priset på
produkten. Om propositionens förslag antas så kommer
förnybara energislag i ett slag att tappa marknad inom
industrin och de fossila bränslena kommer att vinna terräng.
En sådan utveckling skulle öka utsläppen av koldioxid och
därmed öka på växthuseffekten, vilket är tvärtemot
riksdagens beslut. Regeringens förslag medför vidare att
kärnkraftselen främjas gentemot el från förnybara
energislag. Detta innebär en form av subventionering till
kärnkraftsindustrin och motverkar den beslutade
avvecklingen av kärnkraften.
Vänsterpartiet motsätter sig inte förändringar av
företagens energibeskattning. Nuvarande
begränsningsregler för skatteuttaget är inte miljöanpassade
då de inte ger några motiv för energibesparingar och
miljöåtgärder. Föreliggande förslag från regeringen bör
dock inte ligga till grund för ny lagstiftning, och
Vänsterpartiet yrkar avslag på propositionen.
En ny utredning bör tillsättas med uppgift att se över
företagens energibeskattning, och lägga förslag till ett nytt
system som tillgodoser miljöintressena samtidigt som det
skapar rimliga konkurrensförutsättningar för särskilt
utsatta branscher och företag.
5.5 Höjd koldioxidskatt m.m.
Regeringen vill finansiera den föreslagna sänkningen av
energiskatten för industrin med en höjning av
energiskatterna för hushållen. Vänsterpartiet motsätter sig
inte höjda energiskatter för hushållen som inordnas i ett
miljö- och fördelningspolitiskt sammanhang. Vi motsätter
oss dock av fördelningspolitiska skäl en ensidig överlastning
av skatteuttaget från företagssektorn till hushållen.
Under det senaste året har konsumtionen av el ökat
märkbart i hushållen. Vi har i motion under allmänna
motionstiden tagit upp kraven på förnyelsebara
energikällor, energirådgivare i kommunerna m.m. Det
räcker dock inte för att få ner energikonsumtionen. Vi har
till budgetpropositionen i januari föreslagit en höjning av
skatten på el samt höjd koldioxidskatt.
Vänsterpartiet kan tänka sig att tillstyrka en höjning av
energiskatten för hushållen under förutsättning att
inkomsterna används för miljösatsningar, t.ex. till
utveckling av alternativ energiteknik och energibesparande
åtgärder.
Vi vill i detta sammanhang peka på att biobränslen och
dess avläggare biogasen inte ger några koldioxidutsläpp
som går in i kretsloppet. De bidrar såldedes inte till
växthuseffekten. Samtidigt finns det knappast något
energislag som är så misshandlat av politiska organ som
biobränslena. Ständigt ändrade villkor har lett till en stor
tveksamhet hos både producenter och konsumenter.
För att göra biobränslemarknaden till en
framtidsmarknad krävs satsning på forskning, information,
temporärt stöd för el- och värmeproduktion i kommunerna
m.m. En kraftfull satsning på biobränslena skulle enligt
beräkningar ge mellan 10 000 och 20 000 årsarbeten -- till
stor del i de delar av landet där behovet av nya jobb är som
störst. Regeringen bör återkomma med förslag enligt vad
som sägs i motionen.
5.6 Mervärdesskatt
Regeringen föreslår att momsen sänks med 3
procentenheter från den 1 januari 1993. Regeringen
motiverar sitt förslag med att man vill kompensera
hushållen för slopat schablonavdrag och höjda
energiskatter samt med att sänkningen är ett led i en
nödvändig EG-harmonisering.
Vänsterpartiet har i motion 1991/92:Sk352 ''En rättvis
skattepolitik'' utförligt redovisat en rad sakskäl som visar att
Sverige inte behöver genomföra någon stor eller snabb
reducering av momsen med hänvisning till
Europaintegration. Regeringens argument och hänvisning
till EG framstår i detta sammanhang mera som svepskäl för
att genomdriva skattesänkningar som främst är ideologiskt
motiverade.
Vänsterpartiet yrkar dessutom som framgår nedan
avslag på regeringens förslag att slopa schablonavdraget på
4 000 kr.
Mot denna bakgrund och med tanke på de ansträngda
statsfinanserna yrkar Vänsterpartiet avslag på förslaget att
sänka momsen med 3 %
den 1 januari 1993.
5.7 Slopat schablonavdrag
Regeringen föreslår att schablonavdraget på 4 000 kr.
slopas för inkomståret 1993. Tekniskt medför förändringen
att reskostnader endast är avdragsgilla till den del de
överstiger 4 000 kr., och att övriga kostnader för inkomstens
intjänande endast är avdragsgilla till den del de överstiger 1
000 kr.
Regeringens förslag medför en skatteskärpning för alla
löntagare. I kronor räknat blir skatteskärpningen störst för
dem som erlägger statsskatt, drygt 2 000 kr. (2 040 kr.),
medan höjningen begränsas till 1 240 kr. för en
låginkomsttagare. I procent av disponibel inkomst drabbas
låginkomsttagaren dock hårdast, samtidigt som
momssänkningen troligen gynnar höginkomsttagaren mest
relativt sett. Totalt får därför den av regeringen föreslagna
skatteomläggningen sneda fördelningseffekter.
Att slopa schablonavdraget gör dessutom att
deklarationsförfarandet blir mer komplicerat såväl för
många hushåll som för granskande myndigheter.
Detta att alla låglönegrupper drabbas av slopat
schablonavdrag samtidigt som det är höglönegrupper och
hushåll med förmögenheter som redan gynnats av
regeringens tidigare skattesänkningar gör att Vänsterpartiet
yrkar avslag på förslaget att slopa schablonavdraget.
5.8 Slopad fastighetsskatt på kommersiella lokaler
Regeringen föreslår att fastighetsskatten för
kommersiella lokaler -- lokalhyreshus -- skall avskaffas.
Regeringen motiverar förslaget med att
fastighetsmarknaden efter en mycket spekulativ period nu
genomgår en kris som påverkar banker och finansiella
företag negativt.
Det är riktigt att fastighetsmarknaden har genomgått en
svår kris, vars verkningar ännu inte är över. Skattesystemet
bör dock utformas efter principer som kan ligga fast över
tiden. I en internationaliserad ekonomi blir skattebaserna
lättrörligare. Fastighetsskatten är emellertid en skattebas
som ligger fast. Då ett välfärdssamhälle av svensk typ
kräver ett relativt högt skatteuttag är det mindre välbetänkt
att helt eller delvis undanta fastigheter från skattebasen.
I andra sammanhang föreslår regeringen åtgärder som
kommer att påverka fastighetsmarknaden negativt. Det av
regeringen föreslagna systemet för bostadsfinansiering
leder till stegrade produktions- och hyreskostnader som
destabiliserar fastighetsmarknaden. De av regeringen
föreslagna indragningarna av pengar från kommunsektorn
kommer att tvinga många kommuner att fortsätta sälja fasta
tillgångar, främst fastigheter. Även detta påverkar
fastighetsmarknaden negativt. Vänsterpartiet har yrkat
avslag på regeringens förslag i dessa avseende och om
riksdagen bifaller Vänsterpartiets yrkanden kommer detta
att verka positivt för fastighetsmarknaden.
Vänsterpartiet yrkar avslag på förslaget att slopa
fastighetsskatten på lokalhyreshus.
I ett avseende finns det dock skäl att vidta en förändring
av beskattningen av kommersiella lokaler, och det gäller
den tillfälliga höjningen av fastighetsskatten för dessa
fastigheter. Med anledning av den tidigare överhettningen
på fastighetsmarknaden höjdes fastighetsskatten för
lokalhyreshus till 3,5 %
vid 1992 och 1993 års taxeringar. Då det ej längre
råder någon överhettning på fastighetsmarknaden så har
skälen för den tillfälliga höjningen bortfallit. Riksdagen bör
därför besluta att återgå till den tidigare nivån för
fastighetsskatten på lokalhyreshus.
5.9 Slopat grundavdrag för inkomster över brytpunkten
Vänsterpartiet har ovan yrkat avslag på förslaget att
slopa schablonavdraget. Vi har däremot vid upprepade
tillfällen föreslagit att grundavdraget bör avskaffas för dem
som erlägger statsskatt, se senast motion 1991/92:Sk351
''Skattepolitik för arbete och välfärd''.
Vänsterpartiets förslag innebär att grundavdraget
trappas av så att det helt är borta över den gräns där
statsskatt utgår, för inkomståret 1992 ca 186 000 kr. Denna
basbreddning gör att de som har en hög inkomst får den
kraftigaste skatteskärpningen, medan låginkomsttagare får
ingen eller en mycket liten skattehöjningen. Slopat
grundavdrag för dem som erlägger statsskatt har således en
mycket bättre fördelningsprofil än ett slopat
schablonavdrag som regeringen föreslår. Att slopa
grundavdraget komplicerar inte heller
deklarationsförfarandet, vilket förslaget att slopa
schablonavdraget gör.
Att slopa grundavdraget för dem som erlägger statsskatt
kan beräknas ge skatteintäkter på ca 8--9 miljarder kronor
för inkomståret 1993. Riksdagen bör begära förslag hos
regeringen till slopat grundavdrag i enlighet med vad som
ovan anförts.
5.10 Återställande av vissa skattesänkningar
Regeringen har under sin hittillsvarande mandatperiod
sänkt en rad skatter. Skattesänkningarna har inte gjort att
Sverige fått någon ny start, däremot har såväl
budgetunderskotten som arbetslösheten tagit ny fart.
En betydande del av skattesänkningarna var ett resultat
av riksdagens bifall till proposition 1991/92:60
''Skattepolitik för tillväxt''. Vänsterpartiet har tidigare
yrkat att riksdagen borde besluta att skatteuttaget i de flesta
fall borde återgå till vad som var fallet innan riksdagen biföll
proposition 1991/92:60.
Vänsterpartiet har motiverat detta med
fördelningspolitiska och statsfinansiella skäl. Av
regeringens proposition 1991/92:150 framgår att
underskotten för budgetåret 1992/93 nu har stigit från
beräknade 70 till över 100 miljarder. Detta gör det
motiverat att upprepa några av de tidigare ställda kraven
från motion 1991/92:Sk351, ''Skattepolitik för arbete och
välfärd.''
Riksdagen bör således hos regeringen begära förslag till
återinförande av de regler som gällde för beskattning av
kapitalinkomster innan riksdagsbesluten med anledning av
proposition 1991/92:60 togs.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag att
återställa skatteskalan för förmögenhetsbeskattningen till
vad som gällde innan besluten med anledning av
proposition 1991/92:60 togs.
Riksdagen bör slutligen hos regeringen begära förslag
till ränteavdragstak enligt vad som tidigare anförts i motion
1991/92:Sk351, dvs. ett strikt avdragstak för ränteutgifter
överstigande 100 000 kr.
Att återställa kapitalbeskattningen skulle inte göra att
Sverige hamnade i ett extremt ogynnsamt läge i förhållande
till kapitalbeskattningen i andra länder. Enligt
finansdepartementets studie ''Sverige, Europa och
skatterna'' framgår att med en nominell kapitalbeskattning
på 30 %
i Sverige skulle svensk industri fortfarande vara
internationellt konkurrenskraftig. Detta gäller särskilt vid
en låg inflation i Sverige.n
Kapitalinkomstbeskattning i Sverige och EG-länderna
1991-01-01 vid maximala marginalskatter
Aktier
Reavinster
Räntor
Sverige
30
19,1
30
Sverige (930101)
25
15,1
25
Genomsnitt EG
ovägt
47,2
6,2
38,5
vägt
50,5
7,4
35,4
(vägt avser BNP vikter 1990 gemensam valuta)
(Summa ovan intäkter = 5,3+9 = 14,3) + energihöjningar
ca 4 mdr. totalt höjningar med uppemot 20 mdr. gentemot
regeringen.)
(Källa: Sverige, Europa och skatterna, sid 60)
5.11 Företagsbeskattning
Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen framfört krav
om att företagsbeskattningen borde reformeras. Vi vill ha
ett system som är så enkelt att snedvridningar och
inlåsningseffekter minimeras.
Den internationella marknaden ställer krav på att
avkastningen i Sverige ligger på en konkurrenskraftig nivå.
Då bör även beskattningen av vinsterna ligga på en
internationell nivå. En omfattande och nyligen publicerad
undersökning från OECD visar emellertid att
beskattningen av svenska företagsvinster ligger bland de
lägsta inom hela OECD-området.
Finansdepartementet har redovisat OECD-
undersökningen i ovan nämnda sammanställning kring
Sverige och EG, ''Sverige Europa och skatterna''. I denna
framgår bland annat följande:
Skattekilar för företag Sverige/OECD
Skattekilar för inhemska investeringar vid enbart
bolagsskatt (I), vid bolagsskatt samt ägarskatt (maximal
marginalskatt) (II) samt genomsnittlig skattekil för
internationella direktinvesteringar till visst land (III)
Med skattekil avses skillnaden mellan avkastning före
bolagsskatt på en marginell investering och avkastningen
efter skatt.n
I
II
III
Sverige
0,0
2,0
1,4
Genomsnitt
(OECD)
0,9
2,3
2,5
Skattebelastning på utdelad vinst
Sverige visar upp samma lågskatteprofil när det
redovisas som total skattebelastning på utdelad vinst.
Tabellen nedan redovisar ett vägt genomsnitt för EG-
staterna 1991, och detta jämförs med skatten på vinst i
Sverige 1991 och 1993 vid maximal marginalskatt. Siffrorna
inom parentes avser skattebelastningen efter s.k
Anellavdrag.n
Total skattebelastning på utdelad vinst
Sverige 1991
51,0 (40,5)
Sverige 1993
47,3 (36,3)
Vägt EG-snitt
56,8
(Källa: Sverige, Europa och skatterna, sid 50)
Redan Sveriges nominella skattesats för företagsskatt på
30 %
tillhör de lägsta i industrivärlden. Till detta kommer
systemet med den särskilda skatteutjämningsreserven
SURV, som reducerar det genomsnittliga skatteuttaget till
ca 20 %.
SURV-systemet är ett tekniskt komplicerat system
som i praktiken främst gynnar de större företagen. Alla
skattesystem som bygger på avdrags- och
reserveringsgsmöjligheter bidrar dessutom till att skapa
inlåsningseffekter och minskar effektiviteten i ekonomin.
Vänsterpartiet föreslår att en utredning angående
företagsbeskattningen tillsätts, bland annat med uppgift att
föreslå en avveckling av systemet med den särskilda
skatteutjämningsreserven.
Ett ökat skatteuttag på företagens vinster, och då särskilt
de större börsföretagens, är samhällsekonomiskt motiverat.
Det skulle innebära en harmonisering uppåt till vad som är
vanligt t.ex. inom EG. Detta skulle också kunna skapa
finansiering för justeringar av det indirekta skatteuttaget på
vissa produktionsfaktorer.
6. Utbildning 6.1
300 miljoner till skolans arbetsmiljö
I Vänsterpartiets januarimotion om skolan
argumenterade vi för en satsning på
arbetsmiljöbefrämjande åtgärder och upprustning av
skolorna som en både nödvändig och samhällseffektiv
åtgärd. Det finns fortfarande anledning att känna stor oro
för elevers och lärares arbetsmiljö, när nu regeringen
återigen underlåter att tillföra medel för förbättrande
åtgärder. Talet om Europas bästa skola klingar ihåligt när
ingenting görs för att elever och lärare ska kunna andas
luften i sina klassrum.
De 300 miljoner i statsbidrag som Vänsterpartiet redan
tidigare föreslagit i stimulansbidrag för detta ändamål vore
en blygsam investering. Att satsa på upprustning och
förbättrad arbetsmiljö ger arbetsmarknadseffekter för
byggbranschen samtidigt som det är en absolut
förutsättning för att kunna höja kvaliteten på
undervisningen i våra skolor. Det är med andra ord både
utbildningspolitiskt och samhällsekonomiskt motiverat.
Vänsterpartiet hänvisar till det tidigare förslaget
(Partimotion 1991/92:Ub810) om ett stimulansbidrag till
kommunernas skolväsende för förbättring av den fysiska
miljön i skolan.
6.2 Fullfölj den 3-åriga utbyggnaden av gymnasieskolan
Kravet på besparingar på 7,5 miljarder för
kommunerna, i kombination med det kommunala
skattestoppet, har fört med sig att utbyggnaden av
gymnasieskolan till tre år skjutits upp eller helt enkelt
avstannat i många kommuner. Vänsterpartiet håller därför
fast vid sitt tidigare krav att kommunerna måste ges
ekonomiska möjligheter att fullfölja utbyggnaden av
gymnasieskolan. En bred och offensiv satsning på
gymnasieskolan är avgörande, inte minst i en tid av hög och
ökande arbetslöshet.
Regeringen föreslår i kompletteringspropositionen att
266 miljoner satsas för att ge 20 %
(8 000 årsplatser) av de elever som gått ut 2-åriga
yrkesförberedande linjer möjlighet att komplettera sin
utbildning med ett tredje gymnasieår. Alltid en början, men
tyvärr inte den offensiva satsning på gymnasieskolan som
behövs.
6.3 Fler platser på högskolan
Tiotusentals sökande till högskolan kommer att stå utan
plats i höst. Den ökade dimensionering som kommit till
stånd räcker alltså inte till. Vänsterpartiet står därför fast
vid kravet på ytterligare platser, utöver de av regeringen
föreslagna, i enlighet med tidigare förslag (Partimotion
1991/92:Ub494). Dessa 2 230 platser bör kunna införlivas
inom ramen för befintliga lokaler och utrustning framför allt
inom mindre resurskrävande utbildningar. Ett klartecken
bör redan nu kunna ges till högskolorna som allt efter
förmåga skulle kunna ansöka om medel för en sådan
utökning av antalet platser.
I kompletteringspropositionen riktas
högskolesatsningarna på språkutbildningarna samt 1 250
årsstudieplatser för ett s.k. tekniskt basår. Vi hänvisar till
tidigare förslag om satsning på en teknisk-humanistisk
utbildning och anser vad avser språkutbildningarna att
utökningen istället för att inriktas på ett enskilt ämne bör
fördelas över samtliga LIF-utbildningar (Lokala och
individuella linjer samt fristående kurser).
7. Bostadspolitiken 7.1
Inledning
Det politiska målet för bostadspolitiken måste vara att
bevara och utveckla den internationellt sett lyckade svenska
sociala bostadspolitiken. Den borgerliga regeringens
bostadspolitik har i praktiken helt dominerats av en
moderat ideologi som nu följs upp i
kompletteringspropositionen. Den borgerliga regeringen
saknar känsla för dem som inte kan köpa sig fria från de
problem som finns inom bygg- och bostadssektorn.
För att få en komplett bild av Vänsterpartiets
bostadspolitik och ett alternativ till regeringens förslag
hänvisas till Vänsterpartiets partimotion i januari 1992.
Regeringens förslag kan kritiseras ur två allvarliga
aspekter: Analyser av förslagens effekter på verkligheten
saknas, det gäller bl.a. effekten på den framtida
bostadsproduktionen, boendekostnader,
segregationseffekter, rörligheten på marknaden m.m. Den
andra allvarliga aspekten är det faktum att regeringen
lägger fram förslag som inte på något sätt tycks vara
förankrade eller förhålla sig till konjunkturläget och de
problem som finns på arbetsmarknaden och inom bygg- och
bostadssektorn.
Bostadspolitiken är av grundläggande betydelse för
välfärden i vårt land. Stora förändringar av
bostadsfinansieringen borde vara föremål för breda
överenskommelser över blockgränserna -- för att undvika
brådstörtade förändringar efter varje val. På samma sätt
som särskilda förhandlingar och överenskommelser har
träffats angående trafiken borde bostadspolitiken
behandlas. Detta är ett önskemål från alla aktörer inom
bygg- och bostadssektorn.
7.2 Utveckla den sociala bostadspolitiken -- inte
avveckla!
Det behövs förändringar inom bygg- och
bostadssektorn. Ett skäl är att bostadssubventionerna i allt
för hög grad gynnat höginkomsttagare. Idag står 7 %
av hushållen som mottagare av 25 miljarder i
bostadsstöd. Detta förhållande är ur Vänsterpartiets
grundsyn helt oacceptabelt. Andra problem är de mäktiga
monopol som finns inom bygg- och byggmaterialsektorn,
kostnadsstegringar inom bostadsbyggandet och trögheten
inom systemen.
Nödvändiga förändringar måste också ta hänsyn till
statsfinansiella effekter. Den överhettning som rått inom
byggsektorn fram till år 1990 har tillsammans med
monopolsituationerna gjort att landets resurser ej utnyttjats
effektivt. I Vänsterpartiets partimotion från januari 1992
framhålls avgörande skäl för att det s.k. räntelånesystemet
bör införas. Dessa skäl kvarstår. Även bostadspolitiken
måste bidra till en sund statsfinansiell situation. Räntenivån
måste hållas på så låg nivå som möjligt. Ett
budgetunderskott på över 100 miljarder inger stor oro även
sett ur bostadspolitisk synvinkel eftersom räntenivån är
avgörande för bygg- och boendekostnaderna. Om
räntenivåerna förblir höga medför regeringens förslag
katastrofala effekter på nyproduktionen och
boendekostnaderna.
De åtgärder som regeringen nu föreslår är mycket
drastiska och avses att genomföras på kort tid. Det är
kanske därför korrekta och fullständiga analyser av de nu
framförda förslagen saknas i både Danells utredning och i
kompletteringspropositionen.
Sanningen är ju den att de analyser som gjorts av
utomstående experter från finansinstitut och bostadsorgan
visar att det finns risk att nyproduktionen av bostäder helt
upphör och att hyrorna i vanliga lägenheter går upp med
mellan 500 och 800 kronor i månaden. Det skulle innebära
svåra konsekvenser för många boende och bostadsökande.
I direktiven ingick att utredningen skulle peka på tänkbara
skattesänkningar som skulle kompensera hushållen för
ökade boendekostnader. Sådana förslag på
skattesänkningar saknas helt. Regeringens förslag kan
därför leda till ökade ekonomiska påfrestningar för
kommunerna som tvingas till stora obudgeterade
bidragsutbetalningar.
Mycket varierande siffror på de ökade
boendekostnaderna har angetts. Att dessa har varierat
starkt beror framför allt på att utredningens förslag
förutsätter att en egen insats på 10 %
ligger utanför kostnadskalkylen.
Regeringens förslag innebär även att problemen på
arbetsmarknaden inte beaktas, vilket är helt oacceptabelt
ur social och ekonomisk synvinkel. Detta kan inte
Vänsterpartiet acceptera.
I utredningen och kompletteringspropositionen
framhålls vikten av förenklingar i administrationen.
Självklart är det bra om förenklingar i administration kan
uppnås. Med den s.k. schablonen i bidragsunderlaget finns
det dock vissa risker. En sådan uppenbar risk är att intresset
för en god kvalitet och standard i nybyggda bostäder
minskar. Sämre material och lägre kvalitet i byggprocessen
kan leda till ökade underhållskostnader i framtiden.
En annan risk som föreligger är att kraven på god
tillgänglighet för handikappade åsidosätts. Minimikrav på
god standard, kvalitet och tillgänglighet bör finnas med i
systemet. Annars kan följden lätt bli att ett utökat
kontrollsystem måste byggas upp!
Det är också viktigt att riktade insatser mot
miljonprogramområdena kan fortsätta och helst utökas.
Det är bl.a. de effektivaste åtgärderna för att motverka
segregation.
Möjligheterna att fördela samhällets stöd till
bostadssektorn regionalt bör också utredas. Kanske
subventionerna i högre grad ska gå till regioner där vi kan
förvänta oss fortsatt bostadsbrist.
Med hänvisning till ovanstående yrkar vi avslag på
regeringens yrkande 2.8 i Bilaga I:5 punkterna 1 till 5.
Om Vänsterpartiets grundläggande avslagsyrkande
faller, anser vi att tidpunkten för ikraftträdande av det nya
systemet bör skjutas på till 1 januari 1994. Detta utgör en
kraftig stimulans till byggbranschen att fullfölja planerade
satsningar under 1992 och 1993. Den av regeringen
föreslagna kontrollstationen inträffar därvid efter två år
istället för tre år.
Ett ytterligare andrahandsyrkande måste bli att ett nytt
bostadsfinansieringssystem måste utformas så att det får en
gynnsam fördelningspolitisk effekt. Regeringens förslag har
motsatt effekt.
Riksdagen bör också ge regeringen till känna vad som i
motionen anförts om risken för försämrad kvalitet i
boendet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att de miljöpolitiska styrmedlen
måste inordnas i en övergripande strategi,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om 10 extra miljarder för att
bekämpa arbetslösheten,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förtida utbetalning av 4 miljarder
kronor av statsbidragen till kommunerna för ROT-
program,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förverkligandet av myndigheters
och verks investeringsplaner,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbildning och kunskapshöjning
i industrin,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillfällig pensionssänkning,
8. att riksdagen avslår regeringens förslag att minska
statsbidragen till kommuner och landsting med 7,5
miljarder kronor fr.o.m. år 1993,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdesäkrade statsbidrag,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den kommunala verksamheten
som en viktig del av samhällets infrastruktur,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en kommunal
expansion,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om nej till ökad avgiftsfinansiering,
13. att riksdagen avslår regeringens förslag till ett nytt
generellt statsbidragssystem,
14. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att lämna förslag till ett nytt
behovsinriktat generellt statsbidragssystem som kan träda i
kraft 1994,
15. att riksdagen avslår regeringens förslag till nytt
system för utbetalning av kommunalskattemedel,
16. att riksdagen avslår regeringens förslag till
kommunalskattestopp,
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målstyrning,
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bra offentlig verksamhet,
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om energibeskattningen,
20. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt
energibeskattning för företagen,
21. att riksdagen bifaller regeringens förslag om höjd
energibeskattning för hushållen under förutsättning att
inkomsterna används för miljösatsningar,
22. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om biobränslen,
23. att riksdagen avslår regeringens förslag till sänkt
mervärdesskatt,
24. att riksdagen avslår regeringens förslag till slopande
av schablonavdraget,
25. att riksdagen avslår regeringens förslag om slopad
fastighetsskatt på lokalhyreshus,
26. att riksdagen beslutar att återgå till 1991 års nivå på
fastighetsskatten för lokalhyreshus,
27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om slopat grundavdrag för
inkomster över brytpunkten,
28. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om återställande av vissa
skattesänkningar,
29. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om företagsbeskattning,
30. att riksdagen beslutar om ett stimulansbidrag för att
förbättra den fysiska miljön i skolan enligt vad i motionen
anförts,
31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnaden av den treåriga
gymnasieskolan,
32. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om fler platser på högskolan,
33. att riksdagen avslår regeringens förslag till
räntebidrag för nybyggnad av bostäder,1
34. att riksdagen avslår regeringens förslag till
räntebidrag för ombyggnad m.m. av bostäder,1
35. att riksdagen avslår regeringens förslag till statliga
kreditgarantier för ny- och ombyggnad av bostäder,1
36. att riksdagen avslår regeringens förslag till höjd
garanterad ränta m.m. år 1993 för hus med räntebidrag
enligt äldre bestämmelser,1
37. att riksdagen avslår regeringens förslag till avveckling
av investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av
bostäder,1
38. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en
utredning med uppgift att lämna förslag till nytt
bostadsfinansieringssystem med en fördelningspolitiskt
gynnsam effekt enligt vad i motionen anförts,1
39. att riksdagen -- om yrkandena 33--37 avslås -- beslutar
att flytta fram ikraftträdandet av det nya
bostadsfinansieringssystemet till den 1 januari 1994,1
40. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att ett nytt
bostadsfinansieringssystem inte får innebära en risk för
försämrad boendekvalitet.1
Stockholm den 11 maj 1992
Lars Werner (v)
Lars Bäckström (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
Bertil Måbrink (v)
Rolf L Nilson (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Eva Zetterberg (v)
Annika Åhnberg (v)