med anledning av prop. 1991/92:150 Förslag till slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret 1992/93, m.m. (kompletteringsproposition)
Sverige har råd att arbeta
Innehåll 1.
Vårt
alternativ2 2.
Det
ekonomiska läget och utsikterna5 3.
Riktlinjer
för den ekonomiska politiken11 3.1
Mål och inriktning11 3.2
Finans- och budgetpolitiken12 3.3
Penning- och valutapolitiken19 3.4
Skattepolitiken20 3.5
Kommunernas ekonomi 22 3.6
Näringslivspolitiken 25 3.7
Ett program för arbete och utbildning26 3.8
Ett program mot finanskrisen33 3.9
Inflationsbekämpning36 3.10
Välfärdspolitiken40
Hemställan43
Bilaga
Förteckning
över motioner som ingår som underlag för
vårt budgetalternativ.44
Sverige har råd att arbeta 1.
Vårt alternativ
Vår ekonomiska politik syftar till ekonomisk tillväxt,
arbete åt alla och en rättvis fördelning. Vårt alternativ
skiljer sig från regeringens politik i tre viktiga avseenden:
Vi hävdar att det går att pressa ned arbetslösheten och
att det är nödvändigt att göra det om vi ska undvika social
utslagning och en bestående försvagning av de offentliga
finanserna med höga räntor som följd. Sverige har råd att
arbeta, men har inte råd med arbetslöshet.
Vi hävdar att det går att skapa tillväxt och nya resurser
genom att ta tillvara ledig kapacitet i näringslivet genom en
målmedveten satsning på investeringar och på utbildning,
som stärker vår ekonomi.
Vi hävdar att det går att skapa ekonomiska framsteg
utan att skapa nya klyftor och orättvisor. Det är tvärtom så
att en rättvis fördelning är en förutsättning för att de
ekonomiska framstegen ska bli bestående.
-- en ny näringslivspolitik
Vi vill därför få till stånd en ny näringslivspolitik som
stärker konkurrenskraften och ger utvecklingsmöjligheter
både för småföretag och storföretag och som gör Sverige
attraktivt för internationella företag. Vi vill vidta åtgärder
som undanröjer de skadliga verkningarna av finanskrisen.
Vi vill genomföra ett omfattande program för att
tidigarelägga investeringar och skapa sysselsättning.
-- omfördelning inom välfärdspolitiken
Vi vill få till stånd en omfördelning av de ekonomiska
resurserna inom välfärdspolitiken, som bidrar till
ekonomisk tillväxt och rättvisa. Vi vill därför förstärka
hälso- och sjukvården för att på sätt reducera kostnaderna
för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen, avdela resurser till
utbildning och kompetenshöjning samt säkerställa en
familjepolitik som gör det möjligt att förena förvärvsarbete
med ansvar för barnen.
-- skatt efter bärkraft
Vi vill bedriva en skattepolitik som ger en ansvarsfull
finansiering av de offentliga utgifterna och som gör att
medborgarna får betala skatt efter bärkraft. Vi vill därför
återställa skattereformen med dess balans mellan arbete
och kapital. Vi avvisar ofinansierade skattesänkningar.
Genom en sådan ekonomisk politik kan vi understödja
tillväxten och skapa 100 000
arbetstillfällen och utbildningsplatser. På så sätt kan
arbetslösheten pressas ned mot 3 %
i stället för att öka till 5 %
1993, som följden blir av regeringens politik. En
sådan ekonomisk politik kan genomföras inom ramen för en
ansvarsfull budgetpolitik, som förstärker de offentliga
finanserna.
Bakgrunden till vårt alternativ
Sverige har goda förutsättningar att uppnå en god
ekonomisk tillväxt och ökad välfärd under 1990-talet.
Under de senaste åren har en rad initiativ tagits, som lagt
grunden för en sådan gynnsam utveckling: skattereformen,
stabiliseringsavtalet, ecu-anslutningen, EES-avtalet,
besluten om förbättringar i infrastruktur och utbildning
samt energipolitiken är exempel på detta. Inflationen har
pressats ned. Sverige har nu en prisstabilitet på god
europeisk nivå. Konkurrenskraften förbättras.
Vi ser nu en uppgång i den internationella
konjunkturen. Den kommer att dra med sig en ökning av
den svenska exporten. Men exporten utgör bara en
fjärdedel av den totala efterfrågan och kan inte ensam
åstadkomma en allmän uppgång i ekonomin. Aktiviteten på
hemmamarknaden är för svag, vilket bromsar tillväxten.
Aktiviteten försvagas genom den samlade effekten av:
höga räntor och en restriktiv kreditgivning, vilket drabbar
näringsliv och hushåll,strukturpolitiska åtgärder riktade
bl.a. mot bostadsförsörjningen och byggsektorn,
finanspolitiska indragningar, riktade bl.a. mot utbildning,
vård och omsorg.
Den kritik vi riktar mot regeringens ekonomiska politik
bekräftas av regeringens egna bedömningar. Tillväxten
försvagas med ca 10 miljarder kronor i år och ca 15
miljarder kronor nästa år och arbetslösheten blir 50 000
fler som en direkt följd av de åtgärder som
regeringen vidtar. Det bidrar till att statsfinanserna
försämras i snabb takt.
En ny näringslivspolitik
Regeringens politik, ''Den enda vägen'', leder inte till
ekonomiska framsteg. Vi vill därför lägga om den
ekonomiska politiken och inrikta den på att ta tillvara
möjligheterna till tillväxt.
Vi vill bedriva en ny näringspolitik, som ersätter den
låt-gå-, lägg-ner- och sälj-ut-politik, som nu bedrivs. En
huvuduppgift är att stärka konkurrenskraft och
utvecklingsmöjligheter -- både för småföretag och
storföretag -- som gör Sverige attraktivt för internationella
företag. Därför måste politiken inriktas på att befästa den
prisstabilitet som nu har uppnåtts. Genom att förnya
arbetets organisation, att systematiskt införa bästa
produktionsmetod, att satsa på forskning och utveckling
och att höja kompetensen i arbetslivet bör produktiviteten
kunna förbättras rejält under de närmaste åren. Genom
EES-avtalet förstärks de svenska företagens möjligheter på
den europeiska marknaden.
Som ett led i en ny näringspolitik bör ett samlat program
nu genomföras mot de skadliga effekterna av finanskrisen.
Det främsta syftet är att öka tillgången på riskkapital för
näringslivet. AP-fondens ram för aktieköp bör vidgas med
10 miljarder kronor. Staten bör avstå från planerna på att
lägga beslag på det riskkapital som finns tillgängligt genom
utförsäljning av statliga företag. Fastighetsmarknaden bör
stärkas genom att ramarna för AP-fondernas fastighetsköp
vidgas och staten avstår från planerna på att realisera
fastigheter för 20 miljarder kronor. Banker och andra
kreditinstitut bör stärkas genom att skattereglerna mjukas
upp något och en statlig inlåningsförsäkring införs.
Ett annat viktigt inslag i en ny näringslivspolitik är ett
omfattande investeringsprogram, som skapar arbete och
utveckling. Vi vill kraftigt öka investeringarna i vägar,
järnvägar, broar och annan infrastruktur. Upprustning,
ombyggnad och reparation av skolor, bostäder m.m. bör
stimuleras. Vi vill satsa ytterligare 3,5 miljarder kronor per
år för att finansiera kostnaderna för tidigareläggning m.m.
På så sätt bör investeringsnivån kunna höjas med 20
miljarder kronor under en tvåårsperiod.
Till detta kommer höjda ambitioner när det gäller
utbildning och kompetensutveckling. Den utbyggda
gymnasieskolan och fler elever i högskolan förbättrar
ungdomarnas utbildning. Ökningen av
arbetsmarknadsutbildningen, satsningen på
vuxenutbildning och förstärkta insatser för
kompetensutveckling i tillverkningsindustrin höjer
arbetskraftens kompetens och produktivitet. Även de
regionalpolitiska insatser vi föreslår i samband med
försvarets omstrukturering har denna inriktning. Dessa
utbudsinriktade åtgärder stärker tillväxten på längre sikt.
Omfördelning i välfärdspolitiken
Vi vill få till stånd omfördelning och förnyelse inom
välfärdspolitiken, vilka kan bidra till både ekonomisk
tillväxt och rättvisa.
Statsbidragssystemet för kommunerna bör reformeras.
Detaljbestämmelserna bör minskas för att göra det möjligt
för kommunerna att förbättra produktiviteten och hushålla
med knappa resurser. Vi vill genomföra en sådan reform i
två steg, för att finna tekniska lösningar, som kan bli allmänt
accepterade och bestående.
Vi vill anvisa 7,5 miljarder kronor mer till kommuner
och landsting. Syftet med detta är att bättre tillgodose
behovet av utbildning och kompetenshöjning, säkerställa
en familjepolitik som gör det möjligt att förena
förvärvsarbete med ansvar för barnen och förstärka hälso-
och sjukvården för att genom aktiva åtgärder reducera
kostnaderna för sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
Vi medverkar till besparingar när det gäller läkemedel
och i tandvårdsförsäkringen, men vi säger nej till införandet
av karensdagar.
Skatt efter bärkraft
Skattesystemet har under 1990 och 1991 förnyats och fått
en utformning, som gör att Sverige har en internationellt
konkurrenskraftig företagsbeskattning, samt en
inkomstbeskattning, som främjar arbete och sparande. Den
borgerliga regeringen har på viktiga punkter rivit upp
skattereformen och rubbat balansen mellan arbete och
kapital. Vi vill återställa skattereformen och bedriva en
skattepolitik som gör att medborgarna får betala skatt efter
bärkraft.
De beslut som regeringen har genomdrivit om
skattesänkningar för kapitalägare och höginkomsttagare
bör därför omprövas. Det gäller besluten om sänkt
kapitalinkomstskatt, reavinstskatt, förmögenhetsskatt,
arvs- och gåvoskatt. Dessa åtgärder har en omfördelande
effekt, men ger inte alls de tillväxteffekter som regeringen
har gjort gällande.
Energiskatten på den tunga industrin bör sänkas för att
åstadkomma mera konkurrensneutrala villkor. Vi säger nej
till regeringens förslag att helt avskaffa energiskatten på
industrin. Vi avvisar också regeringens förslag om höjd
inkomstskatt, sänkt mervärdesskatt och slopad
fastighetsskatt på kommersiella lokaler. Vi vill höja
miljöavgiften på handelsgödsel. Våra förslag på
skatteområdet innebär att statens inkomster ökar med ca 9
miljarder kronor budgetåret 1992/93.
Vid en kameral jämförelse mellan vårt budgetförslag
och regeringens har vi ett budgetunderskott som är 6
miljarder kronor mindre 1992/93. Till detta kommer
effekten av ökad tillväxt och minskad arbetslöshet.
Därigenom ökar inkomsterna och minskar utgifterna.
Förbättringen av de offentliga finanserna blir närmare 15
miljarder kronor 1992/93.
Vi vill föra en budgetpolitik som är både ansvarsfull på
skattesidan och försiktig på utgiftssidan. Regeringens
förslag till omfattande skattesänkningar leder till stora
budgetunderskott. Sådana lånefinansierade
skattesänkningar måste förr eller senare betalas, och det
med ränta. Vi avvisar en sådan budgetpolitik.
2. Det ekonomiska läget och utsikterna
Internationell ekonomi
Den internationella lågkonjunkturen nådde bottenläget
1991. En försiktig uppgång har nu inletts i främst Förenta
staterna. Den har dock hittills varit betydligt svagare än vid
tidigare uppgångsfaser. I Europa och Japan bedöms
avmattningen hålla i sig under större delen av innevarande
år och först mot slutet av året kan en viss återhämtning
förutses. Den penningpolitiska åtstramningen i Tyskland
har medfört en hög räntenivå, vilken även håller uppe
räntan i Sverige. För OECD-området som helhet beräknar
regeringen att tillväxten stannar vid 2 % i år och ökar till 3
% 1993, se tabell 1. I takt med att den internationella
konjunkturen förstärks kommer den svenska exporten att
successivt öka under de närmaste två åren.
Den redan höga arbetslösheten i flertalet industriländer
ökar ytterligare i år och nästa år till följd av den svaga
tillväxten. Den långsamma tillväxten och den svaga
arbetsmarknaden dämpar pris- och löneökningarna i de
flesta OECD-länder. För OECD-området som helhet
beräknas de genomsnittliga löneökningarna bli ca 4,5 %
både 1992 och 1993. Konsumentprisökningen inom OECD-
området väntas falla till 3 % 1992 för att stiga något 1993.n
Tabell 1. Den ekonomiska utvecklingen inom OECD-
området.
Källor: Kompletteringspropositionen och LO
(arbetslösheten).
Goda förutsättningar
Svensk ekonomi befann sig 1991 i en av de djupaste
lågkonjunkturerna under efterkrigstiden. Den orsakades av
den internationella nedgången och förstärktes av de
kostnadsproblem som uppstod i slutet av 1980-talet i
Sverige. BNP minskade för första gången sedan 1977.
Samtidigt som sysselsättningen föll steg arbetslösheten från
1,5 % 1990 till 2,7 % 1991.
Trots den svaga konjunkturen kan man konstatera att
förutsättningarna för en långsiktigt god ekonomisk
utveckling har förbättrats radikalt under de senaste åren.
Den tidigare ofördelaktiga kostnadsutvecklingen har nu
brutits. Löneökningarna har dämpats kraftigt från 10 %
1990 till historiskt låga 5,3 % 1991. Nu sker en ytterligare
dämpning i år och nästa år. Konjunkturavmattningen,
avregleringen av jordbruket och andra strukturreformer har
medverkat till att få ned kostnadsökningarna. En annan
viktig faktor bakom denna utveckling är det
stabiliseringsavtal som kunde slutas efter ett initiativ av den
socialdemokratiska regeringen.
Till följd av den dämpade kostnadsutvecklingen har ett
markant trendbrott skett när det gäller inflationen. Med en
konsumentprisökning på 2 % under loppet av 1992 är den
svenska inflationen nu en av de lägsta i Europa. Den
svenska bytesbalansen har successivt förbättrats de senaste
åren. Underskottet motsvarar i år bara ca 0,5 % av BNP, se
diagram 1.
Vinstläget är också relativt högt i stora delar av
näringslivet i förhållande till konjunkturläget. Industrins
bruttoöverskottsandel beräknas i nationalbudgeten uppgå
till 27 % i år, vilket kan jämföras med ca 20 % 1981 och ca
16 % 1977, vid bottennivåerna i de båda senaste
lågkonjunkturerna. Därtill kommer att soliditeten är bättre
nu, efter många goda år under 1980-talet, än den var i
motsvarande konjunktursvackor tidigare.n
Diagram 1 Bytesbalansen
Procent av BNP
Källor: Riksbanken och kompletteringspropositionen.
En rad beslut har fattats under senare år, vilka har stärkt
det svenska näringslivet. Anknytningen av den svenska
kronan till den europeiska ecun våren 1991, EES-avtalet
och ansökan om medlemskap i EG ökar Sveriges
möjligheter att hävda sig internationellt.
Trepartiöverenskommelsen om energipolitiken har lagt fast
den långsiktiga inriktningen på energiområdet.
Skattereformen har gett mycket konkurrenskraftiga
svenska företagsskatter. De avgörande stegen i denna
process togs av den socialdemokratiska regeringen.
Förtroendet för den svenska ekonomin har stärkts och
Sverige har uppgraderats som investeringsland. Räntenivån
sänktes under förra året som en följd av sänkt inflationstakt
och som ett resultat av ecu-anslutningen. Utlandets
direktinvesteringar i Sverige ökade från 10 miljarder kronor
1989 till ca 45 miljarder kronor 1991. Under slutet av året
uppstod det osäkerhet om regeringens ekonomiska politik
och Sverige drabbades av stora valutautflöden som på nytt
höjde räntenivån. De grundläggande förhållandena för att
fortsätta att pressa ned räntorna föreligger.
Ytterligare en positiv faktor under den
socialdemokratiska regeringen var omläggningen till en mer
tillväxtinriktad arbetsmarknadspolitik, som medförde att
utbildning och kompetenshöjning blev de dominerande
åtgärderna. Detta leder till att arbetskraften kommer att
vara väl rustad att möta företagens efterfrågan och behov
och att risken minskar för snabbt uppkomna
flaskhalsproblem, när konjunkturen vänder uppåt. Även
den omfattande utbyggnad av infrastrukturen som
beslutades av den socialdemokratiska regeringen kommer
att verksamt bidra till förbättrade industriella
förutsättningar.
Den svenska industrin har mot denna bakgrund
fortfarande goda förutsättningar att haka på den
internationella konjunkturen när den vänder uppåt.
Industrin har också en potential för ökad tillväxt och
förnyelse under återstoden av 1990-talet.
Sveriges ekonomiska huvudproblem är nu inte inflation
och bytesbalansunderskott. Problemet är att regeringens
politik skapar en hemmagjord nedåtgående spiral, som
medför att nedgången blir avsevärt större än vad som
föranleds av konjunkturutvecklingen. Detta får till följd att
värdefull produktionskapacitet slås ut, nyinvesteringar och
nyetableringar minskar. Därmed minskar sysselsättningen
kraftigt och arbetslösheten stiger snabbt. Kompetens och
yrkeskunnande går förlorad. Risken ökar därmed att den
produktionskapacitet, som behövs i den kommande
konjunkturuppgången, blir otillräcklig för att ge en
balanserad ekonomisk utveckling. Den grund som den
socialdemokratiska regeringen hade förberett inför 1990-
talet undermineras.
Regeringens åtstramning
Konjunkturläget är för närvarande svagt och
prognoserna visar fallande BNP i år och svag tillväxt nästa
år. Trots den svaga utvecklingen lägger regeringen fram
förslag till åtgärder som stramar åt efterfrågan och sänker
tillväxten ytterligare. De skattesänkningar som regeringen
genomdriver har ingen nämnvärd stimulanseffekt på
tillväxten. De tvingar i stället fram nedskärningarna.
Regeringens åtstramning berör i första hand tre
områden: Bostadsinvesteringarna, den privata
konsumtionen och kommunerna. Tillsammans svarar dessa
för mer än två tredjedelar av den samlade inhemska
efterfrågan och BNP.
Regeringen har genomfört en rad förändringar som
pressar ned bostadsbyggandet, i ett skede när byggandet
ändå avtar. Räntelånesystemet, som skulle ha införts vid
årsskiftet, har stoppats. Investeringsbidraget har sänkts i ett
första steg från 9,3 % till 3,1 % av byggkostnaden 1992 och
tas bort helt 1993. Ränteavdragens värde minskar från 30 %
till 25 % 1993 och räntebidragen reduceras. Till följd av
denna politik har regeringen nu fått räkna ned prognosen
för bostadsbyggandet 1993, vilket innebär att nybyggandet
av bostäder halveras mellan 1991 och 1993 och därmed
understiger bottennivån från mitten av 1980-talet.
Även när det gäller den privata konsumtionen innebär
regeringens åtstramningspolitik en försvagning. Som en
konsekvens av regeringens åtgärder reduceras hushållens
inkomster. De tyngsta orsakerna är karensdagarna,
höjningen av egenavgiften till arbetslöshetsförsäkringen
och de minskade räntebidragen. Därtill kommer att de
sänkta ränteavdragen höjer sparkvoten.
För den kommunala sektorn kommer konsekvenserna
av regeringens åtgärder att bli betydande. Indragningen av
statsbidrag 1993 och åren därefter på 7,5 miljarder kronor,
minskade statsbidrag därutöver med 1,5 miljarder kronor
samt lagstadgat skattestopp kommer att minska
kommunernas och landstingens möjligheter att erbjuda god
vård, omsorg, utbildning etc. och kommer att leda till
uppsägningar av kommunalt anställda.
Regeringens anspråk på att bedriva en politik för tillväxt
och full sysselsättning saknar trovärdighet. Någon
stimulanseffekt av regeringens politik kan inte spåras på
vare sig BNP, export eller investeringar i regeringens
prognoser. Det är inte heller förvånande. Vår uppfattning
är att de tillväxtfrämjande effekterna av de kraftiga
skattesänkningarna på förmögenheter, aktiehandel och
annat, som regeringen driver igenom, är försumbara på
både kort och lång sikt. De kan inte mäta sig med de
tillväxthämmande effekterna av den åtstramning
skattesänkningarna framtvingar. Regeringens politik leder
inte till ökad tillväxt utan till försvagad tillväxt, högre
arbetslöshet och försämrad välfärd.
Sveriges ekonomi med regeringens politik
Vi kan redan nu se konsekvenserna av regeringens
politik i de prognoser, som presenteras i
kompletteringspropositionen. Prognosen för tillväxten har
sänkts och arbetslösheten har räknats upp, se tabell 2.
Regeringens höstprognos baserades på den förra
socialdemokratiska regeringens politik. Prognosen i
kompletteringspropositionen tar däremot hänsyn till
konsekvenserna av den borgerliga regeringens åtgärder.
nTabell 2. Jämförelse mellan regeringens prognoser för
1992--1993
Exkl.
Inkl.
regeringens
regeringens
åtgärder
åtgärder
(okt -91)
(apr-92)
BNP-tillväxt 1992 och 1993 sammantagna
2,2
0,4
Arbetslöshet 1993
-- Procent av arbetskraften
3,7
5,0
-- Antal personer
167 000
220 000
Källor: Prop. 1991/92:38 och
kompletteringspropositionen.
I allt väsentligt är den lägre tillväxten en konsekvens av
svagare inhemsk efterfrågan. Privat konsumtion har
reviderats ned med 1,8 procentenheter, offentlig
konsumtion med 1,5 procentenheter och investeringarna
med hela 8,5 procentenheter för 1992 och 1993
sammantagna. En svagare internationell utveckling och
därmed sammanhängande svagare exportutveckling kan
bara förklara 0,2 procentenheter av regeringens
nedrevidering av BNP-prognosen med 1,8 % för de båda
åren sammantagna.
Nedrevideringen av regeringens prognoser stämmer väl
överens med de konsekvenser av regeringens politik, som vi
har beskrivit ovan. Vi håller för troligt att utvecklingen
t.o.m. blir något svagare än enligt regeringens bedömning.
Både den internationella och den svenska tillväxten kan bli
något lägre och hushållens sparkvot kan komma att bli
högre.
Med regeringens politik kommer ekonomin de närmaste
två åren att utvecklas mycket svagt. Konsumtion och
investeringar kommer sammantagna att minska både 1992
och 1993. Tillväxten uteblir nästan helt och arbetslösheten
stiger till 5 % 1993. Detta är en politik som vi
socialdemokrater inte kan acceptera.
Regeringspartierna gav i den senaste valrörelsen intryck
av att snabbt kunna öka tillväxten. De första två borgerliga
åren bär inga spår av detta. De framstår som mycket
ogynnsamma när man jämför med den socialdemokratiska
regeringsperioden 1982--1991, se tabell 3.
n
Tabell 3. Utvecklingen 1991--1993 jämförd med
perioden 1982--1991
Årlig procentuell volymförändring
Anm.: I tabellen har lagerinvesteringarna uteslutits.
Källor: Nationalräkenskaperna och
kompletteringspropositionen.
Under vår regeringsperiod hade Sverige en export- och
investeringsledd tillväxt. Både exporten och
investeringarna ökade med 3--3,5 % per år. Nu faller
investeringarna kraftigt. Under vår regeringsperiod var
tillväxten ca 2 % per år. Nu är tillväxten i stort sett noll.
Under vår period steg konsumtionen med drygt 1,5 % per
år. Det rådde en rimlig balans mellan utvecklingen av privat
och offentlig konsumtion, med en något snabbare tillväxt i
den privata konsumtionen. Nu är det nolltillväxt i den
privata konsumtionen och den offentliga konsumtionen
dras ner.
Sveriges ekonomi med socialdemokraternas politik
Vår politik syftar till att minska lågkonjunkturens
påfrestningar på hushållens och företagens ekonomi och till
att förhindra att den leder till onödig utslagning av
mänskliga och reala resurser. Dessa resurser skall i stället
sättas in för att främja tillväxt och förnyelse. Strukturellt
skall utrymme finnas för en god tillväxt i den
konkurrensutsatta sektorn, när de marknadsmässiga
förutsättningarna för detta nu är på väg.
Vi socialdemokrater vill få till stånd en ny näringspolitik,
vi vill undanröja de skadliga effekterna av finanskrisen och
vi vill satsa på ett omfattande program för arbete och
utbildning, som innefattar kraftigt ökade investeringar,
vidgade utbildningsmöjligheter samt en mer aktiv
arbetsmarknads- och regionalpolitik. Vi avvisar
åtstramningsförslag som minskar hushållens köpkraft och
leder till en felaktig fördelning av bördorna.
Konsekvenserna av den socialdemokratiska politiken
blir en bättre utveckling av inhemsk efterfrågan, se tabell
4. Den privata konsumtionen kommer att öka mer än med
regeringens förslag. Även den offentliga konsumtionen blir
större med vårt förslag än med regeringens politik. Det
beror främst på att arbetslösheten i vårt alternativ
bekämpas med aktiva åtgärder i stället för genom
kontantstöd och att vi avvisar indragningar från
kommunerna. Med vår politik dämpas nedgången i
investeringarna redan i år och de ökar åter 1993. Detta är
en effekt av vårt omfattande investeringsprogram.
Diagram 2 Arbetslösheten
Procent av arbetskraften
Källor: AKU, kompletteringspropositionen och egna
beräkningar
Med den socialdemokratiska politiken ökar tillväxten till
knappt 2 % 1993. Arbetslösheten kan pressas ned mot 3 %
i stället för att som med regeringens politik stiga till 5 %, se
diagram 2.
Tabell 4. Försörjningsbalans och nyckeltal för Sverige
Procentuell förändring (om inte annat anges)
Miljar-
der
kronor
Med
regeringens
politik
Med social-
demokraternas
politik 1991
1992
1993
1992
1993
Källor: Kompletteringspropositionen och egna
beräkningar.
1) Förändring av lagerinvesteringarna i % av
föregående års BNP.
3. Riktlinjer för den ekonomiska politiken 3.1
Mål och inriktning
Målen för den ekonomiska politiken bör ligga fast: Full
sysselsättning, ekonomisk tillväxt, stabila priser, rättvis
fördelning, regional balans och god miljö.
Ytterst syftar den ekonomiska politiken till en hög
välfärd och en rättvis fördelning av välfärden mellan
medborgarna. Den ekonomiska tillväxten är helt avgörande
för Sveriges välfärd. Tillväxten bestämmer både
möjligheterna att öka den privata levnadsstandarden och
möjligheterna att genom gemensamma åtaganden
finansiera trygghet, vård och omsorg m.m. Den
ekonomiska politiken måste därför bidra till en god tillväxt
bl.a. genom att främja sparande, investeringar och
produktivitet.
Tillväxten måste emellertid ses i ett vidare perspektiv.
Även miljöhänsyn måste vägas in. I ett längre perspektiv
hotas välfärden av miljöförstöringen om vi inte gör
tillräckligt för att begränsa den. Det är en överlevnadsfråga
för hela mänskligheten att även beakta utvecklingens
konsekvenser för miljö och naturresurser. Den ekonomiska
politiken måste medverka till en uthållig utveckling.
Produktion och konsumtion måste ställas om så att balansen
mellan ekonomi och ekologi säkras.
Men det räcker inte med tillväxt för att välfärden skall
nå alla. Det måste också finnas en vilja och förmåga till
omfördelning av inkomster och förmögenheter så att
välfärden når ut även till dem som av olika skäl inte av egen
kraft får del av tillväxtens frukter. Det måste också finnas
en vilja och förmåga att skapa rimliga förutsättningar för
alla delar av landet att utvecklas. Den ekonomiska politiken
måste bidra till att utjämna levnadsvillkoren och välfärden.
Vi socialdemokrater hävdar att den fulla
sysselsättningen är den ekonomiska politikens viktigaste
mål. Det beror på att så mycket annat är beroende av
arbetet. Tillväxten blir lägre om viljan till arbete inte tas till
vara fullt ut. De offentliga finanserna urholkas av en hög
arbetslöshet. Det är omöjligt att uppnå en jämn fördelning
av välfärden om många är arbetslösa. Men mest väsentligt
är att en hög och långvarig arbetslöshet är förödande för
dem som drabbas. Särskilt i nuvarande läge när
arbetslösheten stiger dramatiskt är det viktigt att högsta
prioritet ges åt att vända denna utveckling. Den
ekonomiska politiken måste därför i nuvarande läge i första
hand inriktas på att återställa den fulla sysselsättningen.
Låg inflation är en avgörande förutsättning för att
tillväxten skall komma igång igen. Därför är det väsentligt
att pris- och kostnadsutvecklingen har nedbringats radikalt
de senaste två åren. Det är i längden inte möjligt att trygga
sysselsättningen i en ekonomi med prisstegringar som är
snabbare än i omvärlden. En hög inflation leder dessutom
till en omfattande och godtycklig omfördelning av
förmögenheter och stimulerar spekulation. Den
ekonomiska politiken måste därför inriktas på att hålla nere
pris- och kostnadsutvecklingen och befästa den låga
inflationstakten. Det finns emellertid inte skäl att nu strama
åt ekonomin ännu mer för att pressa ned inflationen
ytterligare.
Vi lever i en allt mer internationaliserad värld. Sveriges
framgångsrika utveckling under efterkrigstiden har byggt på
en fri handel och en god förmåga att utnyttja de möjligheter
världsmarknaden erbjudit. Det ligger i vårt intresse att
kvarvarande hinder för handel och ekonomiskt samarbete
undanröjs. Ett betydelsefullt framsteg har uppnåtts med det
EES-avtal som har undertecknats. Sverige har vidare
ansökt om medlemskap i EG, vilket kan bli aktuellt redan
1995. Den ekonomiska politiken måste stärka
förutsättningarna för Sverige att aktivt och framgångsrikt
delta i den internationella integrationen.
I följande avsnitt redovisar vi socialdemokraternas
ekonomiska politik. De motioner som ingår som underlag
för vårt budgetalternativ redovisas i bilaga.
3.2 Finans- och budgetpolitiken
Försämrade statsfinanser med regeringens politik
Under den förra borgerliga regeringsperioden 1976--
1982 raserades statsfinanserna. Budgetunderskottet steg
från nära noll 1976 till ca 13 %
av BNP 1982, se diagram 3. Det motsvarar i dag
nästan 200 miljarder kronor.
Orsaken var främst att de borgerliga regeringarna lät
utgifterna fortsätta att öka utan att höja skatterna i
motsvarande utsträckning. Utgiftsandelen (de offentliga
utgifterna i procent av BNP) steg från 52,4 %
1976 till 66,7 %
1982, dvs. med över 14 procentenheter. Även den
dåliga tillväxten bidrog till att undergräva statens finanser.
Under den borgerliga regeringsperioden ökade BNP med
bara ca 1 %
per år. Det krävdes en långvarig och mödosam
sanering av statsfinanserna innan de åter var i balans i slutet
av 1980-talet.
Historien ser dessvärre ut att upprepa sig.
Statsfinanserna försämras nu åter dramatiskt. Det beror
främst på lågkonjunkturen och den snabba nedväxlingen av
inflationen. Till detta kommer att eftersläpningen i
utbetalning av kommunalskattemedel ger en extra
belastning på statsbudgeten särskilt under budgetåret
1992/93.
Diagram 3 Budgetunderskott
Källa: Riksrevisionsverket och
kompletteringspropositionen.
Försvagningen av statsfinanserna beror emellertid också
på den borgerliga regeringens politik. Regeringen har utan
finansiering ökat utgifterna budgetåret 1991/92 med ca 16 miljarder
kronor genom förslagen rörande Nordbanken
(3,6 miljarder
kronor), tilläggsbudget 1 (8,2 miljarder
kronor) och tilläggsbudget 2 (4 miljarder kronor). Därtill
kommer skattesänkningar, vilka belastar innevarande
budgetår med drygt 3 miljarder kronor. På det sättet blåser
regeringen upp underskottet i år för att försämringen till
nästa budgetår inte skall se fullt lika illa ut.
Regeringen har för budgetåret 1992/93 i
budgetpropositionen presenterat en lista över åtgärder,
vilka minskar statens utgifter med sammanlagt 14 miljarder
kronor. Trots detta hävdar vi att regeringen försämrar
statsfinanserna kraftigt även 1992/93. Det beror på tre
faktorer:
--För det första redovisar regeringen inte en
motsvarande sammanställning över utgiftsökningar. På en
rad områden har regeringen föreslagit betydande påslag,
bl.a. till försvaret. Dessutom är vissa poster i listan högt
räknade, t.ex. karensdagar och delpension. Karensdagar
minskar för övrigt inte de offentliga utgifterna eftersom
arbetsgivarna står för sjukersättning under den första delen
av en sjukperiod. Vidare bortser regeringen från att
utgifterna för räntebidrag blir högre till följd av att man har
rivit upp beslutet om att införa räntelån. Sammantaget
torde utgiftsökningarna överstiga de redovisade
besparingarna.
-- För det andra genomför regeringen mycket
omfattande och ofinansierade skattesänkningar. De förslag
regeringen redovisade i höstas innebar skattesänkningar på
ca 10 miljarder
kronor 1992 utöver de tidigare beslutade
sänkningarna av matmomsen, sjukförsäkringsavgiften och
inkomstskatten. De nu redovisade skattesänkningarna
minskar statens inkomster med ytterligare ca 10 miljarder
kronor 1993. För budgetåret 1992/93 kan försvagningen av
statsbudgeten därmed uppskattas till ca 15 miljarder
kronor.
-- För det tredje innebär regeringens politik en
åtstramning av ekonomin och en minskning av tillväxten
med ca 1/2 %
1992 och ca 1 %
1993. Det medför minskade skatteinkomster och
ökade utgifter för bl.a. arbetslöshetsersättning. Därtill
kommer ökade ränteutgifter till följd av det ökade
budgetunderskottet 1991/92. Sådana indirekta effekter
torde försämra statens finanser med ca 15 miljarder
kronor budgetåret 1992/93.
Sammantaget innebär detta att de förändringar av
statens inkomster och utgifter, som regeringen har
föreslagit, leder till en försämring av statsbudgeten
med minst 20 miljarder kronor 1991/92 och 30
miljarder kronor 1992/93, jämfört med vad som följer av
redan tidigare fattade beslut och gjorda åtaganden.
Men statsfinansernas utveckling är t.o.m. sämre än vad
som framgår av budgetunderskottets utveckling. I förslaget
till statsbudget finns en post ''Beräknat tillkommande
utgiftsbehov, netto'', vilken under senare år har varit 3--8
miljarder kronor, men som nu utan specifikation har
upptagits med minus 20 miljarder kronor.
Regeringen använder sig vidare av överföringar av fonder
(delpensionsfonden och arbetslivsfonden) samt
utförsäljning av statliga företag för att minska
budgetunderskottet. Arbetsmarknadsfonden uppvisar till
följd av den höga arbetslösheten ett underskott på 16
miljarder kronor 1992/93, vilket inte heller syns på
statsbudgeten. Andra exempel är att regeringen delar ut
pengar från löntagarfonderna och Stadshypotek, vilket inte
heller noteras som utgifter på statsbudgeten.
Normer för finanspolitiken på längre sikt
Sverige har höga ambitioner på välfärdsområdet. Därför
har vi också omfattande offentliga utgifter och höga skatter.
Utgifts- och skattepolitiken bör utformas genom en
avvägning mellan dessa ambitioner och önskemålen att ge
utrymme för ökad köpkraft och ökade investeringar.
Finanspolitiken måste bedrivas så att den leder till
balans i statens finanser på längre sikt. Stora och
permanenta underskott måste undvikas. De sänker det
totala sparandet, driver upp räntorna, hämmar
investeringarna och dämpar tillväxten.
De närmaste åren bör statsmakterna bedriva en
utgiftspolitik, som ger möjlighet att både bevara välfärden
och att på längre sikt i takt med ökad tillväxt sänka de
offentliga utgifternas andel av BNP. Det innebär att en
stram utgiftspolitik bör bibehållas. Utrymmet för nya
långsiktiga utgiftsåtaganden är mycket begränsat.
Utgiftspolitiken bör också inriktas på att effektivare
använda de resurser som sätts in i offentlig verksamhet. Det
bör ske både genom omfördelning av resurser till de mest
angelägna områdena och genom att inom varje område
använda resurserna så väl som möjligt. Den statliga
administrationen bör effektiviseras ytterligare.
Produktiviteten bör öka snabbare inte bara i näringslivet,
utan också i stat, kommuner och landsting. De stora
transfereringssystemen bör ses över för att öka graden av
måluppfyllelse.
Regeringen föreslår att riksdagen skall ta ställning till en
långsiktig utgiftsstrategi, som innebär att utgifterna minskas
med 30 miljarder kronor de närmaste tre åren. Det skulle
nedbringa underskottet i de offentliga finanserna till vad
som krävs för att uppfylla EGs konvergensregler.
Utgångspunkten för utgiftsstrategin är en beräkning av
budgetunderskottet 1995/96, vilket jämförs med EGs krav.
Detta är inte en tillräckligt stabil grund för att uforma en
långsiktig utgiftsstrategi. Det räcker med att påminna om
att regeringens beräkning av budgetunderskottet 1992/93
har förändrats med över 30 miljarder kronor sedan i
januari. En beräkning av budgeterunderskottet 1995/96 har
inte en sådan precision att den kan ligga till grund för ett
ställningstagande till utgiftsstrategin. Det krävs ett stabilare
och mer allsidigt underlag för ett sådant beslut. Vi avvisar
därför regeringens förslag till långsiktig utgiftsstrategi.
Med hänsyn till den dramatiska försämringen av de
offentliga finanserna och de omfattande insatser för att
skapa arbete och utbildning som vi anser vara nödvändiga i
nuvarande konjunkturläge är det inte möjligt att sänka
skatterna under de närmaste åren.
Våra ambitioner att bli del av en gemensam europeisk
marknad kan komma att kräva en anpassning nedåt av vissa
skatter, även om omfattningen och inriktningen av denna
anpassning inte går att precisera i dag. Å andra sidan finns
det möjligheter att höja andra skatter. Ett eventuellt
framtida medlemskap i EG torde därför inte, åtminstone
inte under de närmaste åren, få några nämnvärda
konsekvenser för den totala skattenivån i Sverige. Den
skattenivå vi får kommer i huvudsak att vara resultatet av
vad vi själva som nation väljer.
Finanspolitiken och konjunkturen
Möjligheterna att använda finanspolitiken för att
utjämna konjunktursvängningar är starkt begränsade bl.a.
av ofullständig kunskap om framtiden och fördröjningar i
politikens verkningar. Men finanspolitiken påverkar
ekonomin även på kort sikt och måste trots dessa
begränsningar utformas även med hänsyn till konjunkturen.
Vår bedömning är att det inte finns skäl att strama åt
ekonomin på det sätt som regeringen gör. Det kan varken
motiveras av överhettning, hög inflation eller stora
underskott i bytesbalansen.
I nuvarande konjunkturläge är det ofrånkomligt med ett
betydande underskott i statsbudgeten. Beräkningar tyder
på att huvuddelen av budgetunderskottet 1992/93 beror på
lågkonjunkturen. Regeringens skattesänkningar, vilka är av
sådan art att de inte nämnvärt stimulerar ekonomin, och
konsekvenserna av regeringens åtstramning bidrar
emellertid till att underskottet blir större än nödvändigt.
Regeringens budgetförslag innebär att de offentliga
utgifternas ökningstakt i reala termer avtar från ca 3,5 %
1991 och 3 % 1992 till att avstanna helt 1993, se tabell 5.
n
Tabell 5. De offentliga utgifterna enligt regeringen
Miljarder
kronor
Volymförändring, %
1991
1991
1992
1993
Offentlig konsumtion
382
1,0
0,1
--0,8
Offentliga investeringar
57
5,1
6,8
4,6
Transfereringar till hushållen
319
5,2
6,4
1,7
Övriga utgifter
181
5,5
2,0
4,0
Summa
939
3,5
3,0
0,2
Källa: Kompletteringspropositionen.
Anm.: I investeringar ingår även statliga och kommunala
affärsverks investeringar. I transfereringar till hushåll ingår
även sjukklön. I övriga utgifter ingår räntor.
Det är en alltför hård nedpressning av de offentliga
utgifterna. En viss ökning av den offentliga konsumtionen
är mer rimlig med hänsyn till konjunkturläget och ligger
dessutom inom de ramar som ges av ambitionen att på
längre sikt sänka utgiftskvoten. Därtill bör i nuvarande läge
investeringsnivån höjas kraftigt.
En sådan utgiftsutveckling får inte några märkbara
negativa konsekvenser för inflation och bytesbalans.
Däremot bidrar den till återhämtningen i konjunkturen, till
att minska arbetslösheten och till att stärka
förutsättningarna för tillväxt. Med hänsyn till enbart
konjunkturläget finns det egentligen skäl för en kraftigare
ökning, men med hänsyn till behovet av återhållsamhet på
längre sikt bör utgifterna hållas inom denna ram.
Socialdemokraternas budgetalternativ
De socialdemokratiska parti- och utskottsmotionerna
under hösten 1991 och våren 1992 är utformade inom ramen
för ett ansvarsfullt budgetalternativ. Förslagen ger både ett
mindre budgetunderskott än regeringens förslag och har
bättre samhällsekonomiska och fördelningspolitiska
konsekvenser. De samlade offentliga utgifternas
ökningstakt är högre än i regeringens alternativ, men
fortfarande så låg att den är väl förenlig med kraven på
långsiktigt sänkt utgiftskvot. I tabell 6 redovisas
skillnaderna mellan vårt och regeringens budgetförslag för
budgetåret 1992/93 och kalenderåret 1993.
Vi står fast vid principerna bakom skattereformen. Det
innebär att vi återupprepar förslagen om att inte sänka
kapitalinkomstskatten, reavinstskatten,
förmögenhetsskatten, arvs- och gåvoskatten m.m. Vi
avsätter dessutom mer resurser för skattekontroll och
åtgärder mot ekonomisk brottslighet.
Vi avvisar regeringens förslag att sänka
mervärdesskatten och ta bort fastighetsskatten för
kommersiella lokaler och att höja inkomstskatten för
löntagarna genom att ta bort schablonavdraget. Vi framför
alternativa förslag till sänkning av energiskatten och
uppmjukning av fastighetsskatten samt vill höja
miljöavgiften på handelsgödsel.
Vi vill genomföra ett omfattande program för
investeringar, arbete och utbildning. Denna typ av utgifter
innebär inte någon permanent belastning på statsbudgeten,
men minskar arbetslösheten och stärker den långsiktiga
tillväxten.
n
Tabell 6. Socialdemokraternas budgetförslag, skillnader
mot regeringens förslag
Miljarder kronor
Budgetåret
1992/93
Helår
1993
Inkomstförändringar:
Återställ skattereformen
6,1
8,5
Regeringens skattepaket
3,5
7,0
Energiskatt (s)
--0,6
--1,3
Fastighetsskatt (s)
0
--0,1
Miljöavgift
0,2
0,2
Stadshypotek
5
0
Summa
14,2
14,3
Utgiftsförändringar:
Investeringsprogram
3,5
3,5
Arbete, utbildning, regionalpolitik
2,1
2,0
Karensdagar, barnbidrag, delpension
2,4
3,2
Övrigt
0,2
0,4
Statsbidrag till kommuner
3,8
7,5
Senarelagd utbetalning av medel
innehållna för 1992
--1,7
--3,4
Bostadsfinansiering
--1,1
--5,4
Diverse besparingar
--1,2
--1,6
Summa
8,0
6,2
Statisk budgetförstärkning
6,2
8,1
Dynamiska effekter (ökade skatteinkomster
och lägre utgifter för arbetslöshet)
7,6
11,8
Minskad räntebelastning
0,8
1,9
Vi vill bevara välfärden. Vi motsätter oss regeringens
förslag att införa karensdagar och att avskaffa
delpensionen. Regeringen genomdrev i höstas en
senareläggning av den redan beslutade höjningen av
barnbidragen med ett år till den 1 januari
1993. Vi föreslår inom ramen för vårt
budgetalternativ att barnbidraget höjs redan den 1 juli 1992.
Enligt vår beräkning ger två karensdagar en förstärkning
av statsbudgeten räknat på helår på högst 3,8 miljarder
kronor, inkl. beräknat bortfall av direkta skatter.
Förutsättningen är då en höjning av arbetsgivaravgiften
med 1,1 %.
Det kan, med hänsyn till sannolikheten att två
karensdagar kommer att öka frånvaron efter de två första
dagarna, förutsättas att arbetsgivarna kommer att motsätta
sig en så kraftig höjning av avgiften. Enligt uppgift kan en
försening av förslag till riksdagen om karensdagar
förväntas. Med hänsyn till att samtliga tendenser pekar i
riktning mot en betydligt mindre besparing än den av
regeringen förutsedda, har vi för budgetåret 1992/93 räknat
med en kostnad för vårt förslag på 1,3 miljarder kronor.
Vi vill genomföra en omläggning till generella
statsbidrag, men inte som regeringen beröva kommuner
och landsting 7,5 miljarder
kronor per år i minskade statsbidrag.
Återbetalningen av de 3,4 miljarder kronor som innehålls
1992 bör ske först 1994 i samband med att ett nytt
statsbidragssystem genomförs.
Vi vill fortsätta att reformera de offentliga utgifterna
bl.a. när det gäller sjukförsäkring, tandvård och läkemedel.
Vi vill genomföra räntelånesystemet för finansiering av
bostadsbyggandet, vilket på sikt avlastar statsbudgeten
betydande belopp. Vi avvisar regeringens minskningar av
investerings- och räntebidragen.
Besparingar
Vi föreslår vidare vissa ytterligare besparingar på
sammanlagt drygt 1 miljard kronor budgetåret 1992/93,
jämfört med regeringens alternativ, se tabell 7. I samband
med beslutet om försvarsramen föreslog vi oförändrad ram
och att 500 milj.kr. satsas på regionalpolitiska insatser på de
orter som berörs av försvarets omstrukturering i stället för
att som regeringen höja försvarsutgifterna påtagligt. Vi vill
ha en utökning av beslutskapaciteten vid
utlänningsnämnden och föreslår därför en kraftig
förstärkning på ca 50 milj.kr. utöver vad regeringen
föreslår. För helåret 1993 bör förläggningskostnaderna
därvid minska med en miljard kronor.
En mycket stor del av långtidssjukskrivningarna har sin
grund i ryggont och skador i rörelseorganen. Vi föreslår ett
program för att aktivt förebygga och rehabilitera
ryggskador. Denna typ av åtgärder minskar både lidandet
och utgifterna inom sjukförsäkringen, vilket är bättre än att
införa karensdagar. Våra förslag på läkemedelsområdet,
vilka vi tidigare har redovisat i en motion till riksdagen,
innebär minskade utgifter med 170 milj.kr.
1992/93. Vi föreslår dessutom att vapenfria
värnpliktiga övertar en del av bevakningen av museerna,
vilket skulle kunna minska statens utgifter med 30 milj.kr.
1993.n
Tabell 7. Ytterligare besparingar
Miljoner kronor
Budgetår
1992/93
Helår
1993
Försvaret
500
500
Utlänningsnämnden och förläggningskostnader
550
950
Läkemedel
170
90
Vakthållning vid museer
15
30
Sjukförsäkring, ryggskador
(x)
(x)
Summa
1 235
1 570
Stadshypotek
Regeringen har i en särskild proposition föreslagit att
Stadshypoteks rörelse skall överföras i ett nybildat
kreditaktiebolag. Syftet är att dels anpassa organisationen
till den avreglering och internationalisering som under de
senaste åren skett på kreditmarknaden, dels utveckla
Stadshypotek så att kassan kan bestå som en självständig
och konkurrenskraftig aktör på kreditmarknaden.
Propositionen överensstämmer i stort med det förslag som
den socialdemokratiska regeringen presenterade våren
1991. På en punkt har vi dock en annan uppfattning. Vi
anser att av det överskott som uppstår vid likvidationen
skall 5 miljarder kronor överföras till statskassan.
Stadshypotek har under lång tid genom gynnsamma
skatteregler kunnat bygga upp en förmögenhet. Det är
rimligt att en del av dessa medel återförs till staten.
Statens budgetsaldo
Med våra förslag blir statens budgetunderskott kameralt
räknat 6,2 miljarder kronor mindre än enligt regeringens
förslag. Med hänsyn tagen till engångsåtgärder, högre
aktivitet i ekonomin och minskade ränteutgifter blir vårt
budgetunderskott 14,6 miljarder kronor mindre 1992/93 än
regeringens, se tabell 8.n
-- 87,2 1)
Inkl. minskade utgifter för
arbetsmarknadsfonden och ökade skatte- och
avgiftsinkomster för kommuner och AP-fond.
3.3 Penning- och valutapolitiken
Penning- och valutapolitikens främsta syfte är att
upprätthålla en fast växelkurs. Den fasta växelkursen skall
bidra till den ekonomiska stabiliteten och till att hålla nere
inflationen. Den svenska kronan har i snart tio år haft ett
fast värde, först mot en korg av utländska valutor och sedan
förra våren mot den europeiska ecun. För att det skall vara
möjligt att få förtroende för den fasta växelkursen krävs en
stark riksbank. Den måste, såsom den har gjort vid ett
flertal tillfällen under de senaste åren, med kraft kunna
ingripa i perioder av valutaoro för att motverka
valutautflöden.
De finansiella marknaderna har med
internationalisering och avregleringar blivit allt mer
instabila, inte bara i Sverige utan även i vår omvärld. Detta
är ett växande problem. De finansiella marknaderna har
fått ett alltför stort och ofta irrationellt inflytande på den
ekonomiska politiken. Stabiliteten på de finansiella
marknaderna bör ökas genom låg inflation, ansvarsfull
finanspolitik och stärkt valutapolitiskt samarbete.
Under de senaste två åren har pris- och
kostnadsökningarna växlats ned till låg europeisk nivå. Den
svenska räntenivån har sänkts påtagligt. Det gäller nu att
befästa de framgångar som har nåtts i
inflationsbekämpningen. Därigenom kan förtroendet,
särskilt i utlandet, för den svenska ekonomin stärkas och
den svenska räntenivån sjunka ytterligare.
En stram finanspolitik är nödvändig för att hålla nere
både inflationen och räntenivån. Under de senaste åren har
finanspolitiken vid flera tillfällen fått stramas åt för att
understödja penningpolitiken i uppgiften att hålla kronans
kurs stabil. Budgetpolitiken måste på längre sikt inriktas på
att undvika dels att utgifterna stiger mer än vad det
samhällsekonomiska utrymmet medger, dels att stora och
permanenta budgetunderskott uppstår.
Det valutapolitiska samarbete som bedrivs inom EG i
dag (ERM) har varit framgångsrikt. Det har stabiliserat
valutakurserna och bidragit till att skillnaderna i inflation
mellan de deltagande länderna har minskat.
EG-länderna har beslutat att skapa en ekonomisk och
monetär union (EMU). I denna skall det finnas en enda
valuta, ecun, föras en gemensam penning- och
valutapolitik, bedrivas ett nära samarbete när det gäller
finanspolitik och inrättas en europeisk centralbank.
Ett valutapolitiskt samarbete av detta slag ökar den
ekonomiska stabiliteten, men är inte utan problem. De
deltagande länderna frånhänder sig möjligheterna att
genom justeringar av växelkurserna bidra till anpassning av
ekonomier, som har utsatts för störningar. Det kan vara till
stor nackdel vid kraftiga förändringar av en ekonomis
produktionsförutsättningar. En fördjupad analys bör göras
av de problem som är förknippade med en europeisk
ekonomisk och monetär union och av de danska
övervägandena i samband med EMU-överenskommelsen.
Sverige har sedan maj 1991, då beslutet fattades om att
knyta den svenska kronan till ecun, ett valutapolitiskt
samarbete med EG. Det bidrog till att öka förtroendet på
valutamarknaderna för den svenska ekonomin och till en
lägre räntenivå. Detta samarbete bör när så är möjligt
vidareutvecklas för att stärka stabiliteten i ekonomin,
särskilt på de finansiella marknaderna.
Vi borde ha goda förutsättningar att delta i en europeisk
ekonomisk och monetär union. Sverige är ett av de få
länder, som i år uppfyller de krav rörande inflation,
offentliga finanser och räntenivå, som har ställts upp för att
delta i den ekonomiska och monetära unionen.
Försämringen av statsfinanserna under den nuvarande
regeringen äventyrar våra möjligheter att delta i ett sådant
fördjupat europeiskt samarbete.
3.4 Skattepolitiken
Den dramatiska försämringen av den offentliga sektorns
finanser och de omfattande insatser, som behöver göras för
att få fart på tillväxten och minska arbetslösheten, medför
att det inte är möjligt att sänka skatterna de närmaste åren.
Regeringens politik att genomföra omfattande
skattesänkningar på i storleksordningen 20 miljarder
kronor för 1992 och 1993 sammantagna och att låta staten ta
upp lån för att täcka dem, är oansvarigt. Vi avvisar sådana
ofinansierade skattesänkningar.
Skattereformen syftade till att åstadkomma ett enklare
skattesystem som bidrar till ökad tillväxt, åstadkommer en
effektivare finansiering av och ökat förtroende för
välfärdspolitiken samt ökad rättvisa. De förändringar som
har genomförts sedan hösten 1991 har på viktiga punkter
rubbat förtroendet för att skattereformen skall bli
bestående. Såväl skattesatsförändringar som införandet av
nya undantagsregler i skattesystemet samt borttagandet av
förmögenhetsskatten, har på ett systematiskt sätt urholkat
en av skattesystemets fördelningspolitiska grundprinciper,
skatt efter bärkraft.
Även de planerade åtgärderna inom
bostadsfinansieringen, den uppskjutna
barnbidragshöjningen, förslaget om karensdagar i
sjukförsäkringen m.m. leder indirekt till en försämring av
skattereformens fördelningspolitiska träffsäkerhet.
Vi socialdemokrater vill återställa skattereformen i dess
huvuddrag. Vi upprepar därför våra tidigare förslag om nej
till sänkt kapitalinkomstskatt, reavinstskatt,
förmögenhetsskatt, arvs- och gåvoskatt m.m. Vi vill räkna
upp brytpunkten i inkomstskatten mindre än regeringen
och återinföra den allmänna löneavgiften.
I kompletteringspropositionen föreslår regeringen att
den allmänna engergiskatten helt slopas för industrin och
växthusnäringen och att koldioxidskatten blir kvar men på
en väsentligt lägre nivå. För att finansiera denna
skattesänkning vill regeringen höja både den allmänna
energiskatten och koldioxidskatten för övriga förbrukare.
Vidare föreslår regeringen att den generella
mervärdesskatten sänks från 25 %
till 22 %,
att schablonavdraget från intäkt av tjänst slopas och
att fastighetsskatten på kommersiella lokaler slopas.
Vi socialdemokrater säger nej till samtliga dessa förslag.
Vi föreslår i stället en förändring av energiskatten så att den
för industrin och växthusnäringen maximeras till 0,6 %
av omsättningen. Med vårt förslag kan de
miljöstyrande inslagen i energibeskattningen upprätthållas
och skattesänkningen riktas till de energiintensiva
industrierna. Den statsfinansiella kostnaden blir mindre än
hälften av den som följer av regeringens förslag.
Med hänsyn till problemen på fastighetsmarknaden vill
vi pröva möjligheten att undanta fastigheter från
fastighetsskatt i den utsträckning de har outhyrda lokaler.
Vidare vill vi höja miljöavgiften på handelsgödsel.
Totalt innebär dessa förslag att vi ökar statens intäkter
med över 14 miljarder kronor 1993, se tabell 9. Våra
skatteförslag innebär att vi återställer den skattereform som
både vi och folkpartiet tidigare stod bakom och som har en
så stor betydelse för näringslivet och den svenska
ekonomin.
Det bör noteras att vårt förslag bara innehåller en enda
skattehöjning, en höjning av miljöavgiften på
handelsgödsel. Däremot föreslår vi skattesänkningar på
energi för att stärka industrins konkurrenskraft och på
fastigheter för att mildra finanskrisen. Vi accepterar också
flera av regeringens förslag på skatteområdet, bl.a.
lättnader i avskattningen av bankernas obeskattade
reserver. I övrigt innebär våra förslag ett avvisande av
regeringens omfattande ofinansierade skattesänkningar.
n
Tabell 9. Socialdemokraternas skatteförslag, skillnader
mot regeringens förslag
Miljoner kronor
Helår
1993
Nej till tidigare skattesänkningar:
Förmögenhetsbeskattning
3 000
Kapitalinkomstskatt,
netto
300
Avkastningsskatt
1 200
Begränsningsregel
för ränteavdrag
200
Reavinstskatt på aktier
850
Reavinstskatt på bostadsrätter
250
Brytpunkten i skatteskalan
1 500
Allmän
löneavgift (0,34 %)
2 300
Delägare
i fåmansbolag
200
Särskild löneskatt
100
Socialavgifter på vinstandelsmedel
100
Skattereduktion för fackföreningsavgifter
--1 500
Summa
8 500
Nej
till nya skattesänkningar:
Mervärdesskatt
11 600
Fastighetsskatt
3 000
Energiskatt,
netto
-- 600
Schablonavdrag
--7 000
Summa
7 000
Energiskatt
(s)
--1 300
Fastighetsskatt (s)
-- 100
Miljöavgift
200
Summa
14 300
Vissa begränsningar i den framtida utformningen av den
svenska skattepolitiken eller krav på förändringar i
skattesystemet uppkommer som en följd av den allmänt
ökade internationaliseringen. Andra kan uppstå eller
skärpas vid ett eventuellt svenskt EG-medlemskap. Oavsett
orsaken blir det nödvändigt att i ökad utsträckning ta
hänsyn till sådana konsekvenser.
Det är dock väsentligt för den svenska diskussionen om
ett framtida EG-medlemskap att göra klart vilka krav på
förändringar som är konsekvenser av det ena eller andra.
Hittills har regeringen på ett missvisande sätt motiverat
snart sagt varje förändring av skattesystemet med påstådda
harmoniseringskrav i förhållande till EG.
Inom EG finns det för närvarande mycket få bindande
regler inom skatteområdet. Bindande beslut om skatter
kräver att alla länder ger sitt samtycke. I praktiken innebär
detta att de enskilda EG-länderna själva bestämmer sina
skatter.
Däremot kan en ökad öppenhet över gränserna verka i
riktning mot sänkta skattesatser. Skattebaser som är rörliga
kan antas röra sig dit, där skattesatsen är lägst.
Diskussionen inom EG handlar därför främst om
konkurrens mellan ländernas skattesystem och om att
komma överens om gemensamma avgränsningar av
skattebaser och lägsta nivåer på skattesatser.
Det är ännu inte möjligt att ha en välgrundad
uppfattning om i vilken utsträckning internationaliseringen
och EG kommer att påverka den svenska skattepolitiken.
Mycket talar för att hittills presenterade rapporter, t.ex.
från finansdepartementet och SNS, överdriver kraven på
skattesänkningar. I flera av EG-länderna genomförs nu
skattehöjningar för att stärka finanspolitiken. Det finns för
närvarande inte något akut behov av anpassningar av t.ex.
den svenska mervärdesskatten. Den svenska
företagsbeskattningen och den personliga
inkomstbeskattningen är redan i dag mycket
konkurrenskraftiga.
3.5 Kommunernas ekonomi
Kommuner och landsting svarar för en viktiga del av den
svenska välfärden. De måste ha stabila och förutsebara
villkor samt rimliga ekonomiska förutsättningar för ett
långsiktigt agerande.
Behovet av detta understryks i hög grad av den
verklighet som nu börjar avteckna sig i de många
kommuner som har fått en moderatledd borgerlig
majoritet. Panikåtgärder vidtas där siktet tycks vara inställt
på att minska personalen så mycket som möjligt med
åtföljande försämring av servicen. De neddragningar som
regeringen tidigare har aviserat, utan att någon samlad
bedömning gjorts av den kommunala ekonomin, bidrar
givetvis till denna typ av panikåtgärder.
Regeringen föreslår nu att 7,5 miljarder kronor dras in
från kommuner och landsting 1993. Denna indragning skall,
vilket inte har framgått tidigare, göras inte bara 1993 när de
kommunala finanserna är relativt goda utan även 1994 och
åren därefter, trots att kommunerna då kommer att hamna
i en mycket besvärlig ekonomisk situation. Vi avvisar denna
indragning och håller fast vid att de åtgärder som vidtas för
1993 bör ses i ljuset av den försämring av den finansiella
situationen, som avtecknar sig åren därefter.
En så stor neddragning av statsbidragen som regeringen
föreslår kommer att gå ut över utbildning, vård, omsorg
m.m. För landstingens del kommer den dessutom att leda
till oönskade kostnadseffekter i socialförsäkringssystemet.
Risken är att indragningen kommer att slå mot de svagaste
patientkategorierena, dvs. de äldre, de fysiskt och psykiskt
långtidssjuka och de handikappade. De som med
begränsade insatser skulle kunna återgå till produktivt
arbete, kan få stå tillbaka för de mera behövande.
Väntetider för operationer av icke akut slag kan komma att
åter öka, med ökade sjukskrivningskostnader som följd.
När det gäller förslaget om ett nytt statsbidragssystem
anser vi att detta är en principiellt riktig åtgärd. Förslaget
består av två delar. Den ena delen består av att flertalet av
dagens många statsbidrag med många detaljbestämmelser
ersätts med ett stort anslag (''en påse pengar'') utan
detaljföreskrifter. Den andra delen består av en
fördelningsnyckel, som skall användas för att skapa rättvisa
mellan kommunerna när det gäller fördelningen av
ekonomiska resurser.
Förslaget från den kommunalekonomiska utredningen
har utsatts för omfattande kritik. Regeringen har därför
föreslagit övergångsregler som skall mildra effekterna av
fördelningsnyckeln. Regeringen har också föreslagit att en
expertgrupp skall arbeta om de regler som riksdagen nu
förväntas besluta om.
Vi kan inte godkänna regeringens uppläggning. Genom
att införa övergångsregler och avisera en omprövning har
regeringen visat att det föreslagna systemet har stora
brister. Det är orimligt att riksdagen först skall fatta ett
politiskt beslut och sedan låta en expertgrupp riva upp den
lösningen. Det är också stötande att nu införa ett nytt
system, som lämnar de sju rikaste kommunerna utanför när
staten vidtar finanspolitiska åtgärder i form av indragningar
från kommunerna.
Vi vill i stället lägga upp reformen av
statsbidragssystemet i två etapper, som gör det möjligt att
skapa rimliga och långsiktiga regler för statsbidragen till
kommunerna.
I den första etappen vill vi att statsbidraget för 1993 i
huvudsak beräknas efter nu gällande regler med kvittning i
princip efter den modell som nu föreslås för ''påsen'' i
propositionen. För kommunerna betyder detta ett samlat
bidragsbelopp baserat på nu gällande fördelning mellan
kommunerna. Det nya är att alla kommuner får den friare
disposition, som ''påsen'' innebär. Det innebär således att
det inte sker någon omfördelning, som leder till att vissa
kommuner blir ''vinnare'' och andra blir ''förlorare''.
Däremot vinner alla kommuner på att slippa den gamla
detaljregleringen. Den andra etappen vill vi genomföra den
1 januari 1994. Då skall en ny fördelningsnyckel för
bidraget till kommunerna tillämpas. En sådan nyckel bör
inte arbetas fram av en expertgrupp utan utformas av en
parlamentarisk beredning. Arbetet bör bedrivas så att
riksdagen kan fatta beslut om detta under våren 1993.
Vi kräver att alla kommuner skall ingå i
fördelningssystemet. Vi vill också att större hänsyn tas till
jämställdhetsaspekterna, dvs. barnomsorg och kvinnors
förvärvsarbete, samt att hänsyn tas till de handikappades
villkor. Med denna uppläggning av arbetet kan också
diskussionerna om den s.k. klimatfaktorn fortsätta. Den
har blivit ifrågasatt i remissbehandlingen av förslaget.
När denna andra etapp genomförs bör staten betala
tillbaka de medel som tillfälligt dras in under 1992 från
kommuner och landsting. Återbetalningen bör ske 1994 och
användas för en smidig infasning av det kommande
systemet för statsbidrag till kommunerna.
Vi avvisar regeringens förslag om ett fortsatt lagfäst
skattestopp för 1993. Riksdagen beslutade att det lagfästa
skattestoppet skulle gälla för 1991 och 1992. Med vår
uppläggning av den ekonomiska politiken kommer
kommunerna att ha mindre behov (inga indragningar,
bättre sysselsättning) att genom skattehöjning förstärka
sina finanser. Dessutom finns det inte heller utrymme för
en höjning av kommunalskatten med hänsyn till hushållens
köpkraft, som har försvagats genom regeringens åtgärder.
Vi menar att den frivilliga överenskommelsen, som
träffades av den socialdemokratiska regeringen med
kommun- och landstingsförbunden om synen på den
kommunala utdebiteringen, bör ligga fast för 1993.
Däremot accepterar vi förslaget om en ny ordning för
utbetalning från staten till kommunerna av
kommunalskattemedel. Staten svarar i dag för uppbörden
och betalar två år i efterskott ut kommunalskattemedel till
kommuner och landsting. Socialdemokraterna tog i
regeringsställning initiativet till en omläggning av den
ordningen så att kommunerna skulle få utbetalningarna det
år som inkomsterna uppstår. Ett sådant förslag har nu lagts
fram i den kommunalekonomiska propositionen. Vi anser
att den reformen bör genomföras den 1 januari 1993.
Mot bakgrund av angelägna utbyggnadsbehov inom
bl.a. äldreomsorgen är en viss utbyggnad av den
kommunala verksamheten befogad 1993. En volymökning
på 1 % ligger inom ramen för det tillgängliga utrymmet.
Jämfört med tidigare år innebär det ändå en väsentlig
uppbromsning av den kommunala expansionen. På denna
punkt skiljer vi oss från regeringen, som inte tillåter
kommuner och landsting att bygga ut verksamheten alls
1993, utan i stället räknar med en neddragning av den
kommunala konsumtionen och sysselsättningen 1993. Vi
har vid flera tillfällen framhållit att detta ofrånkomligen går
ut över utbildning, vård och omsorg och andra viktiga
kommunala verksamheter. Det skulle dessutom innebära
en ytterligare försvagad efterfrågan i ekonomin i ett läge när
konjunkturen är svag och arbetslösheten hög.
Även med de riktlinjer, som vi anger för den kommunala
ekonomin, blir kraven på rationaliseringar och
effektiviseringar stora under kommande år.
Produktivitetsutvecklingen i den svenska ekonomin är en
nyckelfråga för den ekonomiska utvecklingen och för
välfärdsutvecklingen i Sverige. Statsmakterna måste därför
påtagligt öka kommunernas möjligheter att själva besluta
om sina verksamheter. Ett viktigt steg i detta avseende tas
genom att en stor del av de specialdestinerade statsbidragen
tas bort och ersätts med ett nytt samlat bidrag.
De fackliga organisationerna på det kommunala
området har i brev till riksdagspartiernas partiledare
förklarat sig villiga att -- om kommunerna får rimliga
arbetsförutsättningar -- medverka till att öka produktivitet
och effektivitet. Det skulle ske genom förändringar i
arbetsorganisationen, genom att systematiskt införa ''bästa
produktionsmetod'', genom att skapa incitament för såväl
enskilda som grupper av anställda, genom intern och extern
konkurrens, om den sker på lika villkor, och genom
systematisk utvärdering av alla verksamheter. Det är viktigt
att dessa möjligheter tas till vara.
Riksdagen lägger fast mål för olika verksamheter i
landet, som i huvudsak bedrivs i kommunerna. En del av
dessa mål är lagstadgade, andra inte. Då de
specialdestinerade bidragen tas bort och ersätts med ett
samlat bidrag, är det av stor vikt att riksdagens mål och
kommunernas uppnådda resultat överensstämmer. Det bör
därför utvärderas, förslagsvis efter 2--3 år, om denna
samstämmighet har uppnåtts.
Genom långtidsutredningen börjar ett mer aktuellt
underlag växa fram, som kan läggas till grund för en mer
samlad och långsiktig bedömning av den kommunala
sektorns utveckling. De underlag som kommunförbunden
har tagit fram till långtidsutredningen pekar på att
betydande finansiella underskott kommer att uppstå i den
kommunala sektorn under 1990-talet även vid oförändrad
verksamhetsvolym och oförändrade skattesatser och utan
direkta indragningar till staten. Resultaten understryker
vikten av att kommunernas möjligheter att besluta om sin
verksamhet måste öka påtagligt och att inslaget av förnyelse
och omprövning kommer att behöva bedrivas uthålligt
under överskådlig tid, om utrymme skall kunna ges åt
prioriterade verksamheter.
Under den socialdemokratiska regeringsperioden 1982--
1991 ökade den totala produktionen (BNP) med 220
miljarder kronor i fasta priser, se tabell 10. Av tillväxten
användes ungefär hälften till privat konsumtion, ungefär en
fjärdedel till offentlig konsumtion och resten till
investeringar och nettoexport, vilka utgjorde de mest
dynamiska faktorerna i 1980-talets ekonomiska utveckling.
Den kommunala konsumtionen ökade under perioden med
20 % i volym, dvs. något mer än BNP.n
Tabell 10. Tillväxt och resursernas användning 1982--
1991
Den ekonomiska politiken måste utformas så att den
bidrar till tillväxten genom att den främjar sparande,
investeringar och produktivitet. Därigenom stärks
näringslivet, vilket i sin tur är en förutsättning för att vi skall
kunna upprätthålla en hög sysselsättning och god välfärd.
Sverige behöver en ny näringspolitik, som stärker
konkurrenskraften och ger goda utvecklingsmöjligheter för
näringslivet. En sådan politik kan inte avgränsas till insatser
som är direkt riktade till företagen. Arbetet med att stärka
och utveckla svenskt näringsliv måste ses i ett bredare
perspektiv, där insatser inom olika områden och på olika
nivåer samverkar för att skapa gynnsamma
tillväxtbetingelser. Inte minst måste svensk
näringslivspolitik bygga på de förutsättningar som gäller i en
internationell ekonomi.
En viktig utgångspunkt är att såväl de små och
medelstora företagen som storföretagen måste ha goda
förutsättningar för att utveckla sin verksamhet. Tillväxten
kan inte baseras enbart på den ena eller andra typen av
företag.
Det är ofta i de mindre företagen som utvecklingskraften
finns och nya tekniska och kommersiella lösningar kommer
fram. De idéer som föds i de små företagen utgör ofta viktiga
grundstenar för hela den svenska industristrukturen. De
små företagen saknar dock ofta resurser att fullfölja sina
projekt. Det är därför viktigt att få till stånd åtgärder till
stöd för dessa företag. Som exempel kan nämnas frågor som
hänger samman med kapital, kompetens och kontakt. Det
är också viktigt att på olika sätt stimulera tillkomsten av nya
småföretag. Inte minst gäller detta för kvinnor som vill
starta eget. En viktig insats för tillkomsten av nya företag
görs av uppfinnarna. Innovationer och uppfinningar är
därför en viktig grund för tillväxt och nya jobb.
Produktivitetsdelegationen har i sitt betänkande
understrukit att det är i spänningsfältet mellan
omvandlingstryck och drivkrafter som
produktivitetsutvecklingen avgörs. Men för att näringslivet
skall utvecklas krävs också att det finns en tillräcklig
efterfrågan och att produktionsbetingelserna i övrigt är
goda.
En rad beslut de senaste åren har lagt en god grund för
en gynnsam utveckling under återstoden av 1990-talet.
Skattereformen, närmandet till Europa, energipolitiken
etc. är sådana exempel. Den snabba nedpressningen av pris-
och kostnadsökningarna och sänkningen av räntenivån är
också väsentliga förutsättningar för en god tillväxt. Nu när
det finns ledig kapacitet bör vi gå vidare bl.a. med att bygga
ut infrastrukturen och höja kompetensnivån hos
arbetskraften för att bättre kunna ta tillvara en kommande
konjunkturuppgång.
I de följande avsnitten redovisar vi våra förslag till ett
omfattande investeringsprogram, till en bred satsning på
utbildning och kompetensutveckling, till åtgärder mot
finanskrisen och fortsatt inflationsbekämpning.
3.7 Ett program för arbete och utbildning
Den viktigaste politiska frågan nu är att bekämpa den
ökande arbetslösheten. Det är nu det avgörs om Sverige
skall lämna den fulla sysselsättningen och bli ett land med
hög permanent arbetslöshet, sänkt tillväxt, minskad
framtidstro, ökade sociala klyftor samt sämre livskvalitet.
Alltsedan den borgerliga regeringen började formulera
sin ekonomiska politik har vi varnat för, att den enda vägens
politik leder in i en återvändsgränd fylld av arbetslösa.
Läget på arbetsmarknaden visar att vi har rätt. För varje
gång regeringen gör en prognos över arbetslösheten tvingas
man att skriva upp antalet arbetslösa. På mindre än ett halvt
år har prognosen för 1993 skrivits upp med mer än 50 000
arbetslösa.
För närvarande uppgår arbetslösheten till 4,2 %
eller ca 185 000
personer. Samtidigt deltar ca 155 000
personer, eller ca 3,5 %,
i aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Arbetslösheten har hittills drabbat männen hårdare än
kvinnorna och de yngre hårdare än de äldre. Invandrare och
handikappade drabbas alltid när läget på arbetsmarknaden
försämras. Arbetslösheten ökar snabbt i storstäderna.
Antalet långtidsarbetslösa ökar snabbt och därmed riskerna
för att antalet personer som utförsäkras från
arbetslöshetskassorna kommer att öka.
Även kostnaderna för arbetslösheten ökar nu snabbt.
Varje procentenhet öppet arbetslösa, eller 45 000 personer,
innebär utbetalningar från arbetsmarknadsfonden med 5,5
miljarder kronor. Enligt AMS kommer kontantstöden nästa
år att överstiga 30 miljarder kronor.
Vi socialdemokrater vägrar att acceptera denna
utveckling. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att
värna jobben på den ordinarie arbetsmarknaden.
Därutöver behövs aktiva arbetsmarknadsåtgärder i form av
utbildning eller särskilt anordnade arbeten. Den lediga
produktionskapacitet som finns och de många arbetslösa
måste tas till vara för viktiga investeringar.
Genom ett omfattande arbete ute i kommuner och län
har vi dammsugit Sverige på jobb och
utbildningsmöjligheter. Detta arbete visar på den stora
framtidstro som ännu finns ute i landet och de många viktiga
investeringar som kan göras för att göra ett bra land bättre.
Våra förslag återfinns i detalj i en särskild
sysselsättningspolitisk motion. Förslag finns inom
områdena infrastruktur, byggande, utbildning och
kompetensutveckling, arbetsmarknadspolitik,
arbetslivspolitik och regional utveckling.
Vi föreslår att ett investeringsprogram om 40 miljarder
kronor, se tabell 11, genomförs över hela landet under de
närmaste två åren, ungefär jämt fördelat över åren. Statens
kostnad för detta kan under nästa budgetår uppskattas till
3,5 miljarder
kronor utöver vad regeringen har föreslagit.
Denna satsning skall ses mot bakgrund av att de privata
investeringarna beräknas minska med närmare 60 miljarder
kronor i fasta priser mellan 1990 och 1993. Programmet
omfattar bl.a. underhåll av gator, vägar, järnvägar, skolor
och andra kommunala anläggningar, tidigareläggning av
statliga byggen och infrastrukturprojekt, ombyggnad och
reparation av lägenheter, viktiga kulturbyggen samt
tidigareläggning av kommunala investeringar.
Vi vill också öka satsningarna på arbetsmarknadspolitik,
utbildning och kompetensutveckling under nästa budgetår
med ca 1,6 miljarder kronor. Dessutom sker en statsning på
500 milj.kr. på de orter som drabbas av
omstruktureringarna inom försvaret.
Med vår ekonomiska politik blir arbetslösheten nästa år
3,5 %
i stället för 5 %
som regeringens politik leder till. Detta innebär att
med vår politik kommer ca 100 000
fler att finnas i arbete och utbildning i slutet av nästa
år jämfört med om regeringens ekonomiska politik
genomförs.
Våra satsningar står i stark kontrast till regeringens
samlade ekonomiska politik. Det räcker inte att öka
insatserna för vägunderhåll om man, som regeringen gör,
samtidigt stramar åt ekonomin och därmed rycker undan
grunden för produktion och sysselsättning. Tidigare
socialdemokratiska regeringars målsättning, att skapa
arbete åt alla, har ersatts av den borgerliga regeringens
begränsade ambition att Sverige skall ha en lägre
arbetslöshet än omvärlden.
n
Tabell 11. Förslag till tvåårigt investeringsprogram
Miljoner kronor
Totala
investe-
ringar
Investe-
ringar
1992/93
Total
kostnad
för staten
Kostnad
1992/93
Varav
i KP
Kostnad
1993
Bra transportmöjligheter och goda kommunikationer är
väsentliga för det svenska näringslivets konkurrenskraft i
ett alltmer integrerat Europa och en viktig förutsättning för
att landets alla delar skall kunna utvecklas. De spelar
därmed en avgörande roll för tillväxten i ekonomin. I
svenskt samhällsbyggande finns en lång tradition av att
använda samhällsinvesteringar som en del i kampen mot
arbetslösheten. Investeringar i vägar, järnvägar, flygplatser
m.m. ger arbetstillfällen och därtill utvecklingsmöjligheter
och framtidstro i berörda regioner. Denna tradition vill vi
socialdemokrater utveckla.
Riksdagen ställde sig våren 1991 bakom regeringens
förslag att tillföra trafiksektorn minst 20 miljarder kronor
under 1990-talet, utöver ordinarie anslag. Genom
regeringsbeslut, fattade av såväl den socialdemokratiska
som den borgerliga regeringen, har sammanlagt 15,5
miljarder kronor intecknats i definitiva regeringsbeslut. Till
detta kommer utestående direkta och indirekta löften om
ytterligare drygt 10 miljarder kronor.
Den borgerliga regeringen har markerat att
finansieringen av dessa åtaganden kommer att lösas genom
utförsäljning av statliga företag. Vi anser att detta är en
felaktig metod att förvalta medborgarnas gemensamma
egendom och att det skulle förvärra den nuvarande
finanskrisen.
Investeringar i vägar och järnvägar ger en relativt liten
direkt sysselsättningseffekt i förhållande till de resurser som
satsas. De indirekta effekterna är däremot betydande. Vi
menar att investeringarna därigenom får en mer
djupgående inverkan på ekonomin än om medel endast
anvisas för åtgärder med stor direkt effekt.
En lång rad av de projekt, som ingår i Banverkets och
Vägverkets ordinarie planer, är så långt komna i planering
och projektering, att de kan påbörjas det närmaste året.
Sammantaget finns i planer objekt för ca 9 miljarder kronor,
vilka snabbt kan tidigareläggas. Vi föreslår att verken får
låna upp medel för att under nästa budgetår genomföra
investeringar om 4 miljarder kronor, vilka medel sedan
återbetalas från ordinarie anslag.
Även inom affärsverken finns angelägna investeringar
planerade. Det gäller t.ex. fortsatt upprustning av SJs
stationer och standardförbättringar av flygplatsernas
rullbanor. Totalt bör under nästa budgetår investeringar om
1,5 miljarder
kronor kunna tidigareläggas vid SJ och
Luftfartsverket.
Vi ställer oss positiva till regeringens förslag om att satsa
mer på underhåll av vägar och järnvägar, men vill öka
beloppet till 2,5 miljarder kronor.
Enligt Kommunförbundet behöver kommunala gator
och vägar i stor omfattning snarast underhållas. Staten bör
därför genom ett räntebidrag stödja att sådana
investeringar tidigareläggs under nästa budgetår till ett
värde av 1,5 miljarder kronor.
Byggande
För att minska arbetslösheten och utnyttja dagens
relativt lägre byggkostnader bör angelägna ny- och
ombyggnader, samt upprustningsåtgärder genomföras nu.
Bostadsbyggande kommer att behövas även i framtiden,
inte minst för de äldre. För att uppnå det långsiktiga
behovet på 30 000--40
000 nya lägenheter krävs att staten medverkar i
ett finansieringssystem som omfördelar kostnaderna i tiden
och mellan årgångarna.
Vi föreslår att begränsningen av räntebidragen för ny-
och ombyggnad på totalt 3,4 miljarder kronor inte
genomförs, att investeringsbidraget utgår med 8,8 %
1993, att kostnader för parkeringsanläggningar skall
ingå i låneunderlaget samt att även allmännyttiga företag
ges möjligheter att upprätta fonder för att finansiera
tommma lägenheter. För att klara ombyggnadsbehovet av
ca 500 000
lägenheter under 1990-talet och åtgärda brister i
teknik och material behöver ombyggnadstakten ökas. Vi
vill därför att möjligheter för tilläggsbelåning finns och att
ramen för tilläggslån för ombyggnad ökas med 250 milj.kr.
samt att ramen för fonden för fukt- och mögelskador ökas
med 50 milj.kr.
I vår sysselsättningsmotion har redovisats stora behov av
angelägna kommunala investerings- och
upprustningsprojekt. Projekten redovisar
nybyggnadsbehov, men främst upprustningsoch
reinvesteringsbehov, vad gäller skolor, va-anläggningar,
vård- och förvaltningsbyggnader. Många av projekten kan
betraktas som mindre åtgärder, vilka kräver måttliga
ekonomiska insatser, samtidigt som de är arbetsintensiva.
Vi bedömer att projekt om minst 8 miljarder
kronor kan genomföras under nästa budgetår.
För att få i gång dessa kommunala projekt föreslår vi att
staten satsar ca 2,1 miljarder kronor under nästa budgetår.
Regeringen har föreslagit att Byggnadsstyrelsen under
nästa budgetår får tidigarelägga investeringar om 1 miljard
kronor. Vi föreslår att detta belopp ökas till 1,5 miljarder
kronor. Vidare bör ramen för samlingslokaler ökas med 50
milj.kr. och 65 milj.kr.
ytterligare satsas på viktiga kulturbyggnationer.
Utbildning och kompetensutveckling
Den ökande internationaliseringen innebär att insatser
inom utbildningsområdet kommer att få en allt större
betydelse. Trots att vi under decennier har gjort stora
satsningar inom utbildningsområdet finns tecken, som tyder
på att industrin och andra delar av näringslivet inte har fått
den kompetenshöjning av arbetskraften, som motsvarar
vad viktiga konkurrentländer uppnått.
Att utnyttja den nuvarande lågkonjunkturen för att
genomföra kompetenshöjande utbildningsinsatser är därför
väl motiverat. Förstärkta utbildningssatsningar bör ske på
flera nivåer och inom många områden.
Det var ett stort misstag av regeringen att inte påbörja
genomförandet av gymnasiereformen. Vi socialdemokrater
anser att reformeringen av gymnasieskolan borde ha inletts
den 1 juli 1992 såsom riksdagen hade beslutat.
I dag går ca 26 000
ungdomar i åldern 18--24 år med högst tvåårig
gymnasieskola arbetslösa. Om en månad avslutar ca 40 000
ungdomar en tvåårig gymnasieutbildning. Den
kvalitetsförstärkning och de ytterligare kunskaper som
ligger i ett tredje gymnasieår har också dessa ungdomar
nytta av. Därför bör så många som möjligt av dem erbjudas
påbyggnad i form av ett tredje år med allmänna ämnen som
kärna samt yrkesinriktade studier. Kursplaner för ett tredje
år finns framtagna av skolverket. Vi föreslår att minst 10 000
ungdomar erbjuds ett sådant tredje år till en kostnad
av 380 milj.kr. inkl. studiehjälp.
Regeringens nedskäringar av bidragen till den
kommunala vuxenutbildningen kan inte försvaras och
underkändes delvis av riksdagen. Vi föreslår att den
kommunala vuxenutbildningen tillförs 150 milj.kr. mer än
vad riksdagen nyligen beslutade. Den inventering av
sysselsättnings- och utbildningsmöjligheter vårt parti har
genomfört under våren ger ett mycket starkt stöd för det
berättigade i detta krav.
Regeringens tidigare besparingar var felaktiga även
inom folkbildningens område. Folkhögskolor och
studieförbund är genom sina speciella pedagogiska
erfarenheter ett framgångsrikt komplement till samhällets
övriga utbildningsanordnare. Vi föreslår därför att 200
milj.kr. såsom en engångsinsats anvisas till folkbildningen
under nästa budgetår till insatser för arbetslösa och sådana
som riskerar arbetslöshet.
Vi föreslår även att regeringen ges i uppdrag att utarbeta
och genomföra ett program för bred språkutbildning
(främst engelska) för de arbetslösa, de som riskerar bli
arbetslösa eller som en del i systemet med
utbildningsvikariat. Vi avsätter 70 milj. kr. för ca 10 000
deltagare.
En viktig förutsättning för många vuxna att kunna
studera är tillgången till studiestöd. Vi anser att 330 milj.kr.
bör anslås för detta. Dessa medel bör fördelas på följande
sätt för att i rådande konjunkturläge få största effekt.
Timersättning för studerande i grundläggande
vuxenutbildning 50 milj.kr., korttidsstudiestöd 230 milj.kr.,
medel för uppsökande verksamhet och för utbildning av
studieorganisatörer 50 milj.kr.
Dimensioneringen av högskolan bör öka ytterligare. Vi
framför åter vårt krav att tillföra högskolan ytterligare 2 000
nybörjarplatser. Utöver regeringens förslag på 1 770
platser föreslår vi 230 årsstudieplatser för ett tredje
år som påbyggnad på den tvååriga
högskoleingenjörsutbildningen. Detta tredje år bör kunna
utnyttjas till ämnesfördjupning eller utvidgning mot
ekonomi eller språk.
I kompetensutredningen finns många goda idéer, som
bör tas tillvara. Riksdagen bör uppdra åt regeringen att med
kompetensutredningens förslag som bas utarbeta ett
program för satsning på utbildning och andra
kompetenshöjande åtgärder. Vårt tidigare förslag om att
satsa 525 milj.kr. på kompetensutveckling inom
tillverkningsindustrin bör genomföras.
Arbetsmarknadspolitik
Regeringen håller nu på att överge den aktiva
arbetsmarknadspolitiken. Aldrig tidigare har de passiva
kontantstöden uppgått till så stor andel av de totala
arbetsmarknadspolitiska resurserna. Detta är inte bara en
dålig politik för de arbetslösa utan också statsfinansiellt
förkastligt.
Dessa effekter visar sig också tydligt när det gäller
finansieringen av arbetslöshetsersättningen via
arbetsmarknadsfonden. Enligt regeringen kommer fonden
att ha en ingående balans vid början av nästa budgetår om
ca 6 miljarder kronor. Med den prognosen som regeringen
har för arbetslösheten under budgetåret, kommer dock
fonden att gå med ett underskott på 16 miljarder kronor.
Det betyder att, såsom regeringen också föreslagit, fonden
måste låna upp 10 miljarder kronor för att klara
utbetalningarna till de arbetslösa. Budgetåret därpå stiger
fondens underskott till 25 miljarder kronor.
Med våra förslag minskar arbetslösheten så mycket att
fonden klarar sig med hälften av detta underskott under
nästa budgetår. Det betyder att vår satsning på aktiva
åtgärder minskar statens utgifter till de arbetslösa med 5
miljarder kronor. Året därpå blir skillnaden ännu större.
Tydligare än så kan det inte visas hur viktigt det är att satsa
på aktiva insatser för att bekämpa arbetslösheten.
För att finansiera det investeringsprogram som vi
föreslår, bör AMS tillföras ytterligare medel. Dessa skall
användas för att finansiera beredskapsarbeten av ROT-
karaktär i kommuner samt räntekostnader för
tidigareläggning av vissa statliga och kommunala
investeringar. Totalt bör AMS för nästa budgetår tillföras
2,6 miljarder kronor för dessa ändamål.
För att bekämpa den alltmer ökande
ungdomsarbetslösheten har vi föreslagit att särskilda
ungdomsjobb erbjuds alla ungdomar under 25 år.
Arbetsgivarna uppmanas att erbjuda ungdomarna sådana
tillfälliga jobb med avtalsenlig lön. I gengäld får
arbetsgivarna dra av större delen av lönekostnaderna
genom att göra ett avdrag på 415 kr. per dag på
arbetsgivaravgifterna. Det gör det billigare för företagen att
öka produktionen. De särskilda inskolningsplatserna bör
finnas kvar som en garanti för de yngsta ungdomarna och
unga arbetshandikappade. AMS får 250 milj.kr. för
otraditionella insatser bland arbetslösa ungdomar.
En av de viktigaste frågorna i nuvarande läge är att
bekämpa den ökande långtidsarbetslösheten. De som hotas
av utförsäkring från arbetslöshetskassorna har rätt att få ett
erbjudande om beredskapsarbete. Denna garanti bör göras
effektivare genom att kommunerna får en skyldighet att ta
fram sådana beredskapsarbeten. Det är vanligtvis
ekonomiskt mer fördelaktigt för kommunen, eftersom
alternativet ofta är att utbetala socialbidrag. Regeringen
bör få i uppdrag att utreda detta och snarast återkomma till
riksdagen med ett förslag.
Arbetslösheten är fortfarande klart lägre bland
kvinnorna än bland männen. Men det är bara en tidsfråga
innan bilden blir den omvända. En kraftig nedgång i
sysselsättningen i typiska kvinnoyrken är att vänta.
Dessutom har deltidsarbetslösheten redan stigit kraftigt. I
mars var 72 000
personer deltidsarbetslösa. En stor majoritet av
dessa är kvinnor.
I år står 8 000--10
000 deltidsarbetslösa inför det omöjliga valet att
antingen säga upp sig helt från sin anställning och stämpla
på heltid eller försöka leva på en alltför låg inkomst.
Situationen för dessa, oftast kvinnor, måste nu lösas. Vi har
lagt ett förslag om förtursrätt till anställning med mer tid,
som skulle vara en hjälp för en del kvinnor. Den borgerliga
majoriteten i riksdagen har fortfarande möjligheten att
acceptera vårt förslag. Regeringen måste dessutom finna
ytterligare lösningar på detta problem.
Enligt vår uppfattning är det dessutom nödvändigt att
AMS utarbetar en strategi för hur man på sikt skall
motarbeta den ökande arbetslösheten bland kvinnor med
arbetsmarknadspolitiska medel. Regeringen bör ge AMS i
uppdrag att ta fram en sådan strategi. Redan nu bör dock
ytterligare 500 milj.kr. anslås, som i första hand skall
användas för att få kvinnor i jobb, utbildning eller
beredskapsarbete.
Regionalpolitik
De satsningar vi redovisat tidigare innebär att viktiga
investeringar kommer att ske över hela landet, vilket är
särskilt angeläget för sysselsättningssvaga regioner. När det
gäller användningen av de regionalpolitiska medlen
förordar vi, liksom tidigare, att de i ökad utsträckning
används för att skapa sysselsättning i de regioner som har
den långsiktigt svagaste arbetsmarknaden samt orter med
speciella problem på grund av strukturomvandlingar. Vi
föreslår följande:
-- En samordning måste ske av statens insatser inom och
mellan olika samhälls- och politikområden så att de
regionalpolitiska målen främjas.
-- De regionalpolitiska medlen skall i ökad utsträckning
användas för utbyggnad av infrastruktur. De projekt vi
redovisar i bilagor till vår sysselsättningspolitiska motion
visar att det finns investeringar med anknytning till
infrastruktur som kan göras i alla regioner. Vi vill satsa 20 milj.kr.
extra på infrastrukturens utbyggnad i de tre
nordligaste länen.
-- Regionalpolitiken bör i mindre utsträckning användas
för direkta bidrag till befintlig verksamhet och
sysselsättning. Vi anser därför att den av
riksdagsmajoriteten beslutade utvidgningen av området för
nedsatta socialavgifter är olycklig och att vi bör återgå till
de tidigare reglerna. Vi vill satsa 170 milj.kr. mer på den
regionala utvecklingen.
-- Medel bör satsas på upprustning av skolor och andra
offentliga lokaler. Detta ger lokal sysselsättning och är väl
använda pengar i en situation då arbetslösheten växer.
-- Vi anvisar för nästa budgetår 500 milj.kr. för projekt
som främjar sysselsättningen på de orter som berörs av
försvarets omstrukturering. Regeringens förslag kommer
att drabba orterna Karlsborg, Gävle, Kristianstad,
Södertälje, Karlstad, Göteborg, Karlskrona och
Härnösand. Sammanlagt beräknas ca 6 000
anställda på dessa orter mista sina jobb. Regeringen
har ännu inte avsatt några medel för att motverka den
negativa utvecklingen på dessa orter. Vi socialdemokrater
har föreslagit mer långtgående strukturförändringar i vår
försvarspolitiska motion. Men vi tar också konsekvenserna
av våra förslag. Vi har därför kompletterat de
försvarspolitiska förslagen med ett program för
arbetsmarknads- och regionalpolitiska satsningar på de
orter som drabbas. För detta program satsar vi 4,5 miljarder
kronor under femårsperioden.
Regeringen bör ge länsstyrelserna i berörda län i
uppdrag att snarast inkomma med förslag på vilka
satsningar som bör göras i länen för att långsiktigt stärka
sysselsättningen. Ett naturligt användningsområde är att
skapa ny, permanent sysselsättning av olika slag. Detta kan
ske såväl genom förbättrad infrastruktur som genom extra
stödåtgärder åt viss verksamhet. Den närmare fördelningen
av medlen mellan orterna får vid den aktuella tidpunkten
ske dels mot bakgrund av hur situationen då ser ut, dels
vilka förslag till insatser som finns.
Med denna inriktning på regionalpolitiken kommer
sysselsättningen i hela landet att främjas.
3.8 Ett program mot finanskrisen
Den kris som plågar den svenska finansmarknaden har
redan nu allvarliga återverkningar på den reala ekonomin,
på investeringar, produktion och sysselsättning.
Kreditförlusterna har medfört ökad försiktighet med
kreditgivningen till främst de mindre företagen, som ofta
tvingas begränsa produktion och investeringar även i
sådana fall där förutsättningarna ter sig gynnsamma.
Kreditförlusterna har också drivit fram höjda
utlåningsräntor för att genom stärkt lönsamhet täcka de
ökade riskerna. Också de höjda utlåningsräntorna verkar
dämpande på ekonomin.
Även om dessa problem ter sig allvarliga är ändå det
mest oroande att krisen riskerar att ytterligare fördjupas
och att återverkningarna på ekonomin då skulle kunna bli
mycket dramatiska. En möjlig konjunkturuppgång skulle i
värsta fall kunna kvävas och i stället följas av en förlängd
och fördjupad lågkonjunktur. Långvarigt mycket hög
arbetslöshet skulle i sådant fall ej kunna undvikas.
Att lindra finanskrisen och minska risken för fortsatt
förvärrande av problemen är därför en central uppgift för
den ekonomiska politiken.
Det är självklart att den samhällsekonomiska
utvecklingen i stort och uppläggningen av den allmänna
ekonomiska politiken är det mest avgörande för hur
situationen på finansmarknaden utvecklas. En snabb
konjunkturuppgång med minskad arbetslöshet, ökade
vinster, färre konkurser och lägre ränta skulle betyda mer
än något annat för att vända problemen. Någon sådan
ekonomisk utveckling förefaller dock inte särskilt sannolik
under den närmast överblickbara framtiden. En
omläggning av den ekonomiska politiken som ökade
möjligheterna till en sådan utveckling vore därför det mest
angelägna också för finansmarknaden.
Åtgärder som mer direkt och målinriktat lindrar krisen
och minskar risken för en ytterligare fördjupning kan dock
också bidra till att situationen förbättras. I en särskild
motion (Handlingsprogram mot finanskrisen) redovisar vi
sådana förslag inom tre områden; sådana som stimulerar
riskkapitalmarknaden, stärker fastighetsmarknaden samt
lindrar påfrestningarna på banker och andra finansinstitut.
Förbättrad tillgång på riskkapital
Riskkapitalmarknadens betydelse ökar när
kreditinstituten blivit försiktigare i sin kreditgivning.
Företagen behöver stärka sin finansiella bas för att förbättra
sin kreditvärdighet och för att kunna finansiera sin
verksamhet. Det gäller alla delar av näringslivet, inte minst
industrin och bankerna.
För de närmaste åren har börsföretagens
nyemissionsbehov uppskattats till 15 miljarder kronor per
år, vartill kommer ytterligare 5--10 miljarder kronor per år
för att ge fastighetsbolag, banker och försäkringsbolag en
rimlig finansiell ställning. Det samlade kapitalbehovet är
således mycket stort. Samtidigt är utbudet av riskkapital
mycket begränsat och nyemissionsverksamheten på börsen
är obetydlig. För att underlätta näringslivets försörjning
med riskkapital föreslås följande åtgärder.AP-fondens
rätt att köpa aktier bör utvidgas. De tre AP-fonder som
förvaltar aktier bör ges rätt att köpa aktier för ytterligare 10
miljarder kronor.Näringslivets behov av kapital bör
prioriteras framför statsbudgetens. Staten bör inte genom
utförsäljningar ta det knappa utbudet i anspråk och tränga
ut näringslivet från möjligheterna till nyemissioner.
Värna utvecklingsfondernas och Norrlandsfondens
småföretagsfinansiering.Utveckla avvecklingsfondens
finansiering av mindre och medelstora företag.
Åtgärder för att stärka fastighetsmarknaden
Fastighetsmarknadens utveckling är av stor betydelse för
hur bankerna och hela finanssektorn kommer att klara de
närmaste åren. Risken att prisfallen på villor och
bostadsrätter blir så kraftiga att krisen sprids också till
hushållssektorn utgör ett allvarligt hot. De sociala och
ekonomiska effekterna skulle då bli dramatiska. För att
minska påfrestningarna på fastighetsmarknaden och
begränsa risken för spridning till egnahemsmarknaden
föreslås följande åtgärder.
-- Ingen ytterligare begränsning av ränteavdragen 1993.
Den minskning av ränteavdragens värde från 30 till 25
procent som redan beslutats för 1993 innebär ytterligare
kostnadshöjningar och prisfall på villor och bostadsrätter.
Risken för att finanskrisen sprider sig till hushållssektorn
ökar ytterligare. Riksdagens beslut bör ändras.
-- Förändringar av fastighetsskatten. I dag baseras
skatten på en värdering av fastigheterna som sker vart femte
år. I tider med prisfall kan skatten bli högre än vad som
avsetts och förvärra problemen ytterligare. När priserna
stiger blir problemen de omvända. I stället bör skatten tas
ut på ett så aktuellt underlag som möjligt. En rullande
taxering bör därför införas. I avvaktan på att detta kan ske
bör det övervägas om möjligheterna till jämkning av
taxeringsvärdet för fastigheter vars värde sjunkit väsentligt
kan ökas. Att helt avskaffa fastighetsskatten på
kontorsfastigheter är dock inte motiverat. En sådan åtgärd
vore mycket kostsam utan att effekterna på
fastighetsmarknaden skulle bli så starka som det ibland görs
gällande. I stället bör den del av fastighetsskatten som
hänför sig till lokaler som står outhyrda kunna efterges.
-- Ökad rätt för AP-fonden att köpa fastigheter. AP-
fonden får i dag placera högst 5 %
av sitt kapital i fastigheter. Denna ram bör utvidgas
till 10 %.
--
Inget utbudstryck från stat och kommuner. Riksdagen
har beslutat om en ombildning av byggnadsstyrelsen som
bl.a. syftar till att bereda vägen för en utförsäljning av
statliga kontorsfastigheter för drygt 20 miljarder kronor.
Blotta risken att detta bestånd kan komma ut på marknaden
så snart priserna stabiliserats eller när statsbudgeten
behöver förstärkas innebär en belastning på marknaden.
Detta hot bör undanröjas genom att riksdagen klart uttalar
att detta bestånd i huvudsak skall förbli statligt. Även
kommunerna, som förra året sålde fastigheter för 9
miljarder kronor, bör visa återhållsamhet med
utförsäljningar.
-- För att bidra till en stabilisering av villa- och
bostadsrättsmarknaderna bör riksdagen visa stark
återhållsamhet med åtgärder som innebär ökade
boendekostnader 1993 och 1994. Helst bör sådana åtgärder
undvikas helt.
Åtgärder som stärker banker och andra kreditinstitut
Ägare till företag som förlorat pengar på felsatsningar
måste själva bära sina förluster. Detta är en hörnsten i
marknadsekonomin, det bör gälla banker och andra
kreditinstitut likaväl som fastighetsbolag och
industriföretag. Först när ägarnas möjligheter är uttömda
bör statlig medverkan övervägas.
Det är ett starkt intresse att bankernas förpliktelser
gentemot andra än ägarna kan infrias. Instabilitet i det
finansiella systemet som undergräver förtroendet för detta,
leder till en sämre ekonomisk utveckling. Produktion och
investeringar försvagas och arbetslösheten ökar. Offentliga
insatser bör endast motiveras av dessa skäl.
Det är inte i alla lägen självklart att alla institut skall
bestå. Även på denna marknad bör strukturen kunna
förändras. Dock bör sådana strukturförändringar inte leda
till att konkurrensen försvagas. Olika institut med olika
inriktning och olika karaktär måste finnas om konkurrensen
skall vara effektiv. Ett starkt och effektivt kreditväsende är
nödvändigt för näringslivets utveckling och för tillväxten i
ekonomin.
De ovan redovisade åtgärderna för att underlätta
riskkapitalförsörjningen kan verksamt bidra till ett starkare
kreditväsende. Även de förslag till ändrade regler för hur
bankernas obeskattade reserver skall upplösas som nu är
under beredning i riksdagen verkar i denna riktning. Vi
stöder dessa förslag.
Ett införande av en statlig inlåningsförsäkring skulle
ytterligare stärka förtroendet för banksystemet och öka det
finansiella systemets stabilitet.
En modernisering av Stadshypotekskassan borde redan
ha genomförts, ett förslag låg på riksdagens bord redan i
somras. Därmed skulle marknaden ha fått en mer
slagkraftig och konkurrensduglig aktör. Också skärpt
konkurrens från utlandet bör välkomnas.
3.9 Inflationsbekämpning
Den svenska inflationen har nu växlats ned. Efter en
lång period av prisstegringar långt utöver dem i våra
konkurrentländer skedde ett dramatiskt trendbrott i början
av 1991. Inflationen har sedan dess varit bland de lägsta i
Europa.
Nedväxlingen av inflationstakten har flera förklaringar.
Skattereformen, stabiliseringsavtalet och det svagare
efterfrågeläget har haft betydelse. Det är ett gott tecken på
den svenska ekonomins flexibilitet och anpassningsförmåga
att nedväxlingen kunde ske redan innan arbetslösheten
hade stigit till höga nivåer. Till skillnad från vad som varit
fallet i andra länder behövde inte arbetslösheten först stiga
rejält och därefter ligga kvar på en hög nivå under en längre
tid innan löne- och prisökningarna växlades ner.n
Diagram 4 Konsumentprisindex
Index 1980=100
Källa: Statistiska centralbyrån.
n
Tabell 12. Konsumentprisernas utveckling i vissa
OECD-länder 12
månaders förändring till februari 1992
Procent
De sju stora länderna
Förenta staterna
2,8
Japan
2,0
Tyskland
4,3
Frankrike
3,0
Storbritannien
4,1
Italien
5,3
Canada
1,7
Norden
Danmark
2,3
Finland
2,6
Norge
2,3
Sverige
2,4
EG
4,7
OECD
3,3
Källa: OECD
Politiken måste nu inriktas på att säkerställa att de
uppnådda framstegen blir bestående, att inflationstakten
förblir låg. Om detta misslyckas, blir det inte möjligt att
uppnå socialdemokratins mål för den ekonomiska
politiken. Full sysselsättning är under sådana förhållanden
inte möjligt att klara och välfärden kan varken utvecklas
eller upprätthållas. Därför måste inflationsbekämpningen
även i framtiden ges en överordnad ställning i den
ekonomiska politiken.
Utsikterna att detta skall lyckas är goda. Såväl
lönekostnads- som produktivitetsutveckling kommer att bli
gynnsammare för svenskt näringsliv under de närmaste åren
än vad som varit fallet under slutet av 1980-talet. Därmed
kommer produktionskostnaderna att stiga endast mycket
måttligt, vilket framgår av tabell 13.n
Källa: Kompletteringspropositionen och egna
beräkningar.
Bakom den gynnsammare utvecklingen av
produktiviteten ligger bl.a. att de viktiga strukturreformer
som har genomförts de senaste åren nu förutses bära frukt.
Bland de viktigare är skattereformen, EES-avtalet och den
nya livsmedels- och konkurrenspolitiken. Utöver dessa
faktorer tillkommer att inflationsförväntningarna nu är
mycket låga. Detta ökar ytterligare möjligheterna att
varaktigt bibehålla en låg inflation.
Den låga inflationstakten måste nu befästas. Det ställer
följande krav på den ekonomiska politikens uppläggning
under de kommande åren.
Förtroende måste skapas hos hushållen för att
levnadskostnaderna utvecklas så långsamt att stora
nominella löneökningar inte kommer att behövas för att
klara konsumtionsstandarden, varken i det korta eller något
längre perspektivet. Därmed skulle en grund läggas för att
stabiliseringsavtalet kunde följas av en fortsatt lugn
löneutveckling.
De avtal som träffas bör inte bara vara inriktade på en
kostnadsutveckling som stärker konkurrenskraften, de bör
också ha en lång löptid. Det skulle ge stabilitet och
förutsebarhet åt företagen och gynna produktion och
investeringar. Detta gäller särskilt om de inte innehåller
olika slags klausuler som ökar osäkerheten om avtalens
verkliga kostnader.
Tiden fram till nästa avtalsrörelse måste därför präglas
av prisstabilitet. Det är särskilt viktigt att prishöjningar på
för medborgarna viktiga och synliga områden såsom
livsmedel och boendekostnader kan undvikas.
Den nya livsmedelspolitiken med sänkt gränsskydd,
inhemsk avreglering och skärpt konkurrenspolitik bör
drivas vidare. Tiden är nu mogen att ta ytterligare steg i en
anpassning av de svenska livsmedelspriserna till den nivå
som råder inom EG. Konkurrensen på
livsmedelsmarknaden måste öka. Den skärpning av
konkurrenslagstiftningen som den socialdemokratiska
regeringen inledde måste fullföljas.
Det EES-avtal som förhandlades fram av den
socialdemokratiska regeringen lägger grunden för ett
utökat utbyte av livsmedelsprodukter mellan Sverige och
EG-länderna. Det avtalet bör man nu utveckla steg för steg
genom att förhandla fram ökade kvantiteter både av import
av livsmedel av hög kvalitet från EG och export av
förädlade svenska livsmedelsprodukter till EG.
Jordbruksverket har redan nu riksdagens bemyndigande
att korrigera gränsskyddet i den mån det uppstår varubrist
på den svenska marknaden eller om den inhemska prisnivån
kraftigt överskrider referensprisets nivå. Detta
bemyndigande har dock inte utnyttjats i den utsträckning
som varit möjlig, och riksdagen bör därför uppmana
jordbruksverket att mera aktivt använda gränsskyddet som
ett instrument för att åstadkomma ökad konkurrens på den
svenska livsmedelsmarknaden.
Åtgärder som höjer hyrorna bör undvikas. Besluten att
minska investeringsbidragen till bostadsbyggandet, att
försämra räntebidragen, att försämra lånevillkoren vid
ombyggnad, att begränsa ränteavdragen och att inte införa
räntelånesystemet verkar alla höjande på
boendekostnaderna och därmed på inflationen.
Offentliga taxor måste hållas tillbaka. Ett exempel på
detta är teletaxorna. Den snabba tekniska utvecklingen på
detta område bör komma konsumenterna till del genom
låga taxehöjningar. Ett annat exempel gäller
kollektivtrafiken. Trots att mervärdesskatten på
persontransporter sänktes vid årsskiftet fortsatte
länstrafikhuvudmännen att höja taxorna. Bara i något
enstaka fall ledde momssänkningen till sänkta taxor. Ur
inflationssynpunkt blev därmed denna momssänkning
meningslös.
Vidare måste återhållsamhet iakttas med höjningar av
olika konsumtionsskatter. I de fall sådana höjningar ändå
genomförs bör en strävan vara att de influtna medlen
återförs genom sänkningar av andra varuskatter så att
prisnivån inte höjs. Besluten om slopade särskilda
varuskatter på vissa varor 1993 bör fullföljas.
Även andra höjningar av levnadskostnaderna bör
undvikas. Höjd inkomstskatt och dyrare medlemskap i A-
kassan har för löntagarnas standard och lönekrav samma
effekt som höjda hyror eller matpriser. Sexdubblad avgift
till A-kassan och höjd skatt genom slopat schablonavdrag
och avskaffad skattereduktion för fackavgifter motsvarar en
försämring av köpkraften för en vanlig löntagarfamilj med
flera tusen kronor per år. Därtill skulle två karensdagar
innebära ytterligare inkomstbortfall. För att motverka detta
skulle bruttolönen behöva höjas. Sådana åtgärder
befrämjar inte låg inflation.
Vid sidan av åtgärder som direkt påverkar priser och
levnadskostnader är också efterfrågeutvecklingen av
central betydelse för inflationen. Den samlade efterfrågan
får inte öka så snabbt att kapacitetsutnyttjandet blir
överansträngt. Export och investeringar måste ges
företräde och konsumtionsefterfrågan hållas tillbaka av en
stram finanspolitik.
Risken för en sådan överhettning måste dock betraktas
som mycket liten under de närmaste åren. Även om
konjunkturuppgången skulle bli starkare än vad som nu
bedöms som realistiskt är det osannolikt att arbetskrafts-
eller kapacitetsbrist på nytt skall leda till överhettning och
inflation.
Enligt regeringens prognoser kommer antalet arbetslösa
1993 att uppgå till 220 000 personer. Därtill kommer 180 000
personer att omfattas av arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Med sammanlagt 400 000 personer till arbetsmarknadens
förfogande är risken för arbetskraftsbrist och
inflationsdrivande flaskhalsar minimal.
Det hävdas ibland att ytterligare åtstramning av
efterfrågan skulle leda till ännu lägre inflation. Vi delar inte
den uppfattningen. En ökning av det ovannämnda antalet
personer som kan ta erbjudet arbete med t.ex. 50 000 skulle
inte få någon märkbar ytterligare nedpressande effekt på
kostnadsutvecklingen.
Däremot skulle en ytterligare åtstramning av efterfrågan
och tillväxt leda till ett ökat budgetunderskott. En
försvagning av BNP med 1 %
eller 15 miljarder kronor beräknas inom ett par år
medföra minskade skatteinkomster och ökade utgifter för
arbetslöshetsersättning m.m. med ca 10 miljarder
kronor. En sådan ökning av
budgetunderskottet riskerar att försvaga förtroendet för
kronan och leda till en höjning av räntenivån, vilket i sin tur
driver upp inflationen.
Ökad arbetslöshet utöver de nivåer som råder i dag
innebär med nödvändighet att långtidsarbetslösheten ökar.
Om en växande del av arbetskraften står utanför yrkeslivet
under längre tid, ökar utslagningen från arbetsmarknaden.
Många människor blir därutöver mindre produktiva genom
att deras yrkeskunskaper åldras och deras arbetsförmåga
reduceras. Till detta bör läggas de mänskliga problem som
arbetslöshet innebär.
På något längre sikt blir därigenom arbetskraften inte
bara mindre i antal utan också i produktivitet. Därmed
kommer inflationsdrivande flaskhalsar och arbetskraftsbrist
att uppträda tidigare i framtida konjunkturuppgångar.
Detta är också erfarenheten från flera länder i Västeuropa
som haft hög arbetslöshet under en längre tid, t.ex.
Danmark och Västtyskland.
Enligt vår uppfattning innebär den arbetslöshetsnivå
som enligt finansplanen följer av regeringens politik att
dessa mekanismer sätts i rörelse. En så hög öppen
arbetslöshet som 5 %
1993 kan inte undgå att verka uppdrivande på
inflationen i framtida konjunkturuppgångar.
Samma mekanismer sätts också i rörelse när det gäller
maskiner och anläggningar. En förlängning av det låga
kapacitetsutnyttjandet slår med tiden ut företag och
produktionskapacitet samtidigt som tillskottet av ny teknik
och effektivare produktionsanläggningar blir mindre. Även
av detta skäl leder åtstramningspolitiken till flaskhalsar och
ökad inflationsbenägenhet i framtida
konjunkturuppgångar.
3.10. Välfärdspolitiken
Uppbyggnad, förnyelse
Välfärdspolitiken, dess inriktning, omfattning och
finansiering spelar en viktig roll i den ekonomiska politiken.
Välfärdspolitiken i Sverige är baserad på principen om
att den ska omfatta alla, men ge mest till den som bäst
behöver samhällets stöd. Den finansieras solidariskt, i
huvudsak genom skatter och arbetsgivareavgifter. Den ska
ge medborgarna ekonomisk trygghet, när det behövs, och
tillgång till utbildning, vård och omsorg av hög kvalitet.
Den är en viktig förutsättning för ekonomiska framsteg och
valfrihet.
Välfärdspolitiken måste hela tiden anpassas till nya
förutsättningar. Under många år handlade det om att bygga
ut och förstärka insatserna för att klara angelägna behov.
Under senare år har det blivit nödvändigt att genomföra en
omprövning och förnyelse av medlen för att bättre kunna nå
målen.
Vi socialdemokrater har tagit initativ till en översyn av
välfärdspolitiken. Dessa initiativ har gällt så centrala
områden som skolan, barnomsorgen, sjukvården och
äldreomsorgen, pensionsystemet och sjukförsäkringen,
arbetsmiljön och rehabiliteringen. Detta arbete har skett i
nära samverkan mellan riks- och kommunalpolitiker.
På skolans område har en omfattande avreglering
skett med ökade möjligheter för kommunerna att utnyttja
de ekonomiska resurserna för att skapa en god utbildning åt
alla barn. När det gäller barnomsorgen har en kraftig
utbyggnad skett för att möta de stora behoven. Samtidigt
har verksamhetens innehåll utvecklats och nya driftsformer
prövats. Inom äldreomsorgen har
ansvarförhållandena mellan kommun och landsting klarats
upp, en kraftig satsning beslutats, som nu gör det möjligt
att förbättra vården och de gamlas boende. När det gäller
sjukvården tog den socialdemokratiska regeringen
initiativet till att införa en vårdgaranti, som effektivt
medverkat till att förkorta köerna i vården.
I sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna har ett brett
upplagt reformarbete genomförts i syfte att etablera en
arbets- och rehabiliteringslinje och att förbättra
arbetsmiljön. En översyn av pensionssystemet
inleddes för att skapa en långsiktig stabilitet och trygghet
för pensionerna.
Medborgarna möter välfärdspolitiken på det lokala
planet, ofta i form av kommunal verksamhet. Det är viktigt
med klara, tydliga och stabila spelregler mellan staten
och kommunerna. Det är nödvändigt att staten i ökad
utsträckning anger mål och följer upp resultat och att
kommunerna får ökade möjligheter att hushålla med de
ekonomiska resurserna och forma verksamheten efter
lokala behov. Detta har varit syftet med den förnyelse som
den socialdemokratiska regeringen tog initativ till när det
gäller kommunallagstiftning, statsbidragssystem och
kommunal ekonomi.
Den borgerliga regeringens politik
Efter regeringsskiftet har arbetet på välfärdsfrågorna
fått en annan inriktning. Regeringens initiativ har präglats
av ett ytligt beredningsarbete, slarvigt hopkomna förslag
och stark politisk slagsida.
De främsta inslagen i den nya regeringens politik har
varit planerna på att försämra tryggheten vid sjukdom
genom att införa två karensdagar, förslaget att försvåra
övergången mellan arbete och pensionering genom att
avskaffa delpensionssystemet samt beslutet att senarelägga
den förbättring av barnbidragen som var en viktig del av
skattereformen. Till det kommer förslagen att försämra
vuxenutbildningen och fördröja det tredje gymnasieåret.
I kompletteringspropositionen föreslås nu en permanent
indragning på 7,5 miljarder kronor från kommuner och
landsting. Detta kommer att leda till nedskärningar och
kvalitetsförsämringar i sjuk- och hälsovård, barnomsorg,
utbildning och äldreomsorg.
Samtidigt som regeringen försvagar resurserna för
skolan öppnar den möjligheterna för föräldrar med goda
inkomster att köpa en bättre utbildning för sina barn.
Därmed riskerar skolan att förlora sin roll att ge lika
startmöjligheter för alla barn och ungdomar.
När det gäller familjepolitiken aviserar regeringen
förslag om vårdnadsbidrag. Med de förslag som hittills förts
fram i debatten kommer en sådan åtgärd att allvarligt
försvåra strävandena till jämställdhet när det gäller arbete
och ansvar för barnen.
Den samlade bilden av den borgerliga regeringens
insatser på välfärdspolitikens område visar på en
ideologiskt betingad strävan att genomföra ett systemskifte
med försämringar för stora delar av det svenska folket och
med ökade klyftor mellan medborgarna som följd.
Vårt alternativ
Vårt alternativ innebär att vi vill hävda den generella
välfärdspolitikens idé, att vi solidariskt ska finansiera de
gemensamma insatserna och att välfärden ska omfatta alla,
men ge mest till den som bäst behöver.
Vi har tagit ett stort ansvar för att skapa den nödvändiga
finansieringen av välfärdspolitiken. Vi ser med djupt allvar
på de ofinansierade skattesänkningar som regeringen nu
genomför och den försvagning av de offentliga finanserna
som blir följden av fortsatt borgerlig politik. Denna
utveckling är mycket oroande och är ett stort hot mot
Sveriges möjligheter att upprätthålla den generella
välfärdspolitiken.
Detta ställer de politiskt verksamma på alla nivåer inför
svåra beslutssituationer. Vi vill för vår del fortsätta den
omprövning och förnyelse av välfärdspolitiken, som vi tog
initativet till i regeringsställning. En sådan förnyelse är
nödvändig med hänsyn till de knappa resurser som kommer
att stå till buds framöver.
Ska en omprövning kunna accepteras av medborgarna
måste åtgärderna vara både rationella och rättvisa. Därför
avvisar vi regeringens förslag om att införa karensdagar och
slopa delpensionen. Vi anser inte att de föreslagna
åtgärderna ger de ekonomiska effekter som regeringen
räknar med. Vi anser att åtgärderna varken är rationella
eller rättvisa. Vi avisar också regeringens
utbildningspolitik, som hotar att göra barnens utbildning
beroende av skillnader i föräldrarnas betalningsförmåga. Vi
säger nej till planerna på att försvåra för kvinnor att
förvärvsarbeta.
En omläggning av politiken är nu nödvändig för att
förena det ekonomiskt rationella med vad som är socialt
rättvist. Vi vill för vår del driva förnyelsearbetet vidare på
framför allt följande områden.
När det gäller servicen till medborgarna vill vi
genomföra en förskjutning av tyngdpunkten, så att resurser
och befogenheter kommer så nära de berörda medborgarna
som möjligt. Det ökar medborgarnas valfrihet. Som ett led i
denna utveckling vill vi radikalt minska regelstyrningen från
statens sida och ge ökade befogenheter lokalt. Därför vill vi
reformera statsbidragssystemet för kommunerna. Det
förslag som regeringen nu lagt fram innehåller, som framgår
av det kommunalekonomiska avsnittet i denna motion,
allvarliga brister. Vi är angelägna om att snabbt genomföra
principen om ett enhetligt statsbidrag. Det bör ske från den
1 januari 1993. När det gäller nyckeln för att fördela medlen
mellan kommunerna är det nödvändigt med en
omarbetning av förslaget. Det behövs en parlamentarisk
beredning av den delen. Vi avvisar samtidigt regeringens
förslag om indragningar av medel från kommunerna. Vårt
alternativ innebär att kommunerna på ett bättre sätt kan
tillgodose behoven av barnomsorg, skola och äldreomsorg.
En annan viktig uppgift är att förstärka insatserna inom
hälso- och sjukvården i syfte att minska kostnaderna i
sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Vi har för vår del
avsatt 2,2 miljarder kronor mer än regeringen för
landstingen. Syftet med detta är att få till stånd effektiva
förebyggande och rehabiliterande insatser som kan bidra till
rejäla besparingar i sjukförsäkringen. I en särskild motion
redovisar vi våra förslag på detta område.
En tredje uppgift är att driva arbetet vidare när det gäller
en förnyelse av arbetsmiljön. De insatser som nu
kommer till stånd via arbetslivsfonden ger mycket goda
resultat, både för löntagarna i form av bättre
arbetsförhållanden och för företagen i form av bättre
produktivitet. Regeringen har föreslagit att 2,0 miljarder
kronor ska föras över från Arbetslivsfonden för att
finansiera arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Vi har
principiella invändningar mot detta, men kan godta
åtgärden om riksdagen accpeterar de insatser för att
bekämpa arbetslösheten som vi föreslagit i denna motion.
Vi återkommer till denna fråga, när riksdagen har fattat
beslut om de sysselsättningsskapande åtgärderna.
En fjärde uppgift är flyktingmottagandet. I en
särskild motion lägger vi fram förslag om förstärkning av
utlänningsnämnden för att därmed förkorta tiden på
förläggning för de asylsökande. Genom dessa åtgärder får
vi ett humanare och effektivare mottagande, som ger
besparingar om närmare en miljard kronor.
En femte uppgift är åtgärder för att stärka
pensionssystemet. Vi anser att medlen från
löntagarfonderna inte ska delas ut till aktieägare utan
tillföras pensionssystemet. Vi vill få till stånd en
reformering av pensionssystemet som stärker sambandet
mellan arbete och förmåner och som bidrar till ett ökat
sparande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår propositionens förslag till riktlinjer
för den ekonomiska politiken och godkänner de riktlinjer
för den ekonomiska politiken som föreslås i denna motion,
2. att riksdagen avslår de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som föreslås i propositionen och
godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som föreslås i denna motion,
3. att riksdagen beslutar att höja barnbidraget till 10
020 kr. per barn och år från den 1 juli 1992,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att förslag om två karensdagar i sjukförsäkringen icke bör
föreläggas riksdagen,
5. att riksdagen hos regeringen begär en fördjupad analys
av de problem som är förknippade med en europeisk
ekonomisk och monetär union i enlighet med vad som
anförts i motionen.
Stockholm den 11 maj 1992
Ingvar Carlsson (s)
Jan Bergqvist (s)
Birgitta Dahl (s)
Odd Engström (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)
Inger Hestvik (s)
Anita Johansson (s)
Birgitta Johansson (s)
Kurt Ove Johansson (s)
Allan Larsson (s)
Berit Löfstedt (s)
Börje Nilsson (s)
Kjell Nilsson (s)
Lennart Nilsson (s)
Berit Oscarsson (s)
Göran Persson (s)
Pierre Schori (s)
Britta Sundin (s)
Ingela Thalén (s)
Bilaga
Förteckning över motioner som ingår som underlag för
vårt budgetalternativ
Vår syn på de internationella frågorna har vi utvecklat i
separata motioner tidigare i vår: En värld -- gemensamt
ansvar, 1991/92:U401 De fattigas rätt, 1991/92:U202
Ny chans för Europas folk, 1991/92:U507 Sverige och
EG, samarbete och solidaritet för ett medborgarnas och
löntagarnas Europa, 1991/92:U504
Vi har också redovisat vår syn på miljöfrågorna och
välfärden: En god livsmiljö för hållbar utveckling,
1991/92:Jo612 Socialpolitik, 1991/92:So232
Handikappolitik, 1991/92:So224 Hälso- och sjukvård,
1991/92:438 Aktiv flykting- och immigrationspolitik,
1991/92:Sf605 Rättvisa i socialförsäkringen,
1991/92:Sf228 Studiestöd till vuxna, 1991/92:Sf504
Studiehjälp, 1991/92:Ub216 Högskolan,
1991/92:Ub805 Grundskolan, 1991/92:Ub225
Gymnasiereformen måste genomföras nu,
1991/92:Ub212 Vuxenutbildningen skall utvecklas -- inte
avvecklas 1991/92:Ub232 En miljard kronor till
utbildning, 1991/92:Ub227 Folkbildning för demokrati,
1991/92:Kr405
I anslutning till föreliggande motion redovisar vi även
separata motioner om skatter, arbete och utbildning,
kommunernas ekonomi, sjukförsäkring och ryggskador,
finanskrisen, Stadshypotek, utlänningsnämnden och
förläggningskostnaderna, kultur, teletaxorna,
bostadspolitik och miljöpolitik.