med anledning av prop. 1991/92:36 Avveckling av löntagarfonderna
Sammanfattning
Löntagarfonderna i nuvarande utformning har inte
uppfyllt de ursprungliga syftena om ökat inflytande för de
anställda och om full sysselsättning. Dessa mål hade
förutom Metall/LO också Vänsterpartiet med fonderna.
Istället blev de en urvattnad kompromiss som egentligen
inte tillfredsställde någon.
Det finns därför inga skäl för Vänsterpartiet att idag slå
vakt om de nuvarande löntagarfonderna.
Däremot finns det behov i samhället där dessa medel
kan göra en viktig insats. Dagens pensionssystem behöver
förstärkas kapitalmässigt för att trygga pensionerna i
framtiden.
Vänsterpartiet föreslår att löntagarfonderna läggs ihop
med AP-fonderna. De nya fonderna bör ges vidgade
placeringsmöjligheter inklusive möjligheten till
aktieplaceringar.
Rösträtten för fondmedel som placeras i aktier skall
kunna delegeras till de fackliga organisationerna.
Vänsterpartiet säger nej till att utdela fondmedlen som
sparpremier. Skulle riksdagen förkasta Vänsterpartiets
förslag om integrering av löntagarfonder/AP-fonder så
anser Vänsterpartiet att tillgångarna skall användas för
satsningar i infrastruktur och för utveckling av ny
produktion.
Regeringen tar nu första steget för att avveckla
löntagarfonderna. Detta får främst ses som en viktig
symbolhandling av de borgerliga partierna. De har agerat så
snabbt att det inte finns något konkret förslag hur fondernas
medel, c:a 23 miljarder kronor, skall användas. Man säger
däremot att avvecklingen skall vara slutgiltig.
Löntagarfonderna skall inte gå att återskapa.
Förslaget i proposition 1991/92:36 om avveckling av
löntagarfonderna innebär i korthet att de fem
fondstyrelserna avskaffas och ersätts med en
avvecklingsstyrelse bestående av fem personer som skall
förvalta fondernas tillgångar.
Till frågan om hur fondernas tillgångar skall utskiftas
återkommer man senare. Regeringen säger emellertid att
det kan komma att ske till: sparpremier i
allemanssparandet, och till stiftelser för forskning och
utbildning.
Målet är att fonderna skall vara helt borta 1994-07-01.
Vänsterpartiet avvisar regeringens snabbt ihopkomna
förslag.
Bakgrund
Löntagarfonderna har sin upprinnelse i 1970-talets
intensiva debatt om hur ekonomin och arbetslivet skulle
demokatiseras. Centrala frågor var hur man bäst skulle
kunna skapa en motvikt mot den starka privata
kapitalkoncentrationen i Sverige, och hur de anställda
lokalt och regionalt skulle kunna få inflytande över
företagens investeringar.
Detta skulle ge de anställda makt att ta tillvara och öka
deras engagemang i arbetet och dessutom leda till
långsiktiga samhällsnyttiga investeringar, som också
tryggade sysselsättningen. Ett annat tema, framför allt i den
socialdemokratiska delen av debatten om
löntagarfonderna, var att dessa skulle bidra till den
solidariska lönepolitiken och verka återhållande på
lönekraven genom att fondmedlen togs från löneutrymmet.
Liknande debatter fördes i de flesta västeuropeiska länder.
V hade egna fondförslag, som byggde på följande
principer: de anställdas makt skall öka på bekostnad av
kapitalägarnas, pengarna skall inte tas av lönerna utan av
kapitalet, fonderna skall främst användas för produktiva
investeringar och för att inrikta produktionen efter
människors behov, social nytta och miljömässig hänsyn.
Annat som betonades var: Full sysselsättning;
hushållning med energi, natur och miljö; utveckling av
yrkeskunnande och progressiva teknologiska lösningar;
höjning av förädlingsgraden i industrin; utbyggnad av
infrastruktur; m.m.
I v:s förslag ingick också möjligheten att inrätta lokala
fackliga investeringsfonder.
De många olika förslag som förekom i debatten
utmynnade i ''de reellt existerande'' löntagarfonderna.
Krångliga, utslätade konstruktioner, som bara hade ytliga
likheter med de stolta parollerna, och som inte kunde leva
upp till de förväntningar, som väckts. Fonderna har inte
kunnat väcka entusiasm hos någon. De har snarast varit en
belastning för arbetarrörelsen.
Löntagarfonderna blev däremot symboler, som
borgerligheten och näringslivet har kunnat samlas kring i sin
gemensamma kamp mot arbetarrörelsen. Och man måste
konstatera att deras kampanjer varit framgångsrika.
Fonderna har inte blivit någon accepterad del av det
svenska ekonomiska livet.
Det finns mot denna bakgrund ingen anledning att slå
vakt om fonderna i deras nuvarande form. Löntagarfonder,
som en väg till ekonomisk demokrati och förnuftig
produktion, har visat sig vara en återvändsgränd! Vi har
bevittnat ett socialdemokratiskt misslyckande.
De visioner och behov, som fonderna byggde på är
däremot lika aktuella idag som för 20 år sedan!
Lägg samman löntagarfonderna med AP-fonderna
Det är uppenbart för alla att pensionssystemet är utsatt
för stora påfrestningar och att det kommer att kräva stora
kapitaltillskott i framtiden. Genom sina reglementen åläggs
de nuvarande AP-fonderna begränsningar, t.ex. i rätten att
göra placeringar i aktier, som inte gäller för
försäkringsbolagen. Dessa begränsningar minskar också
möjligheten till hög avkastning på fondmedlen.
Vänsterpartiet föreslår att löntagarfonderna integreras
fullt ut med AP-fonderna och att dessa nya fonder ges
vidgade placeringsmöjligheter, som medger placeringar i
aktier. Dessa nya fonder skall också ha möjlighet att
överlåta rösträtten för aktier till fackliga organisationer,
som löntagarfonderna har idag.
Eftersom löntagarna avstått löneutrymme för
uppbyggnad av fonderna anser vi det rimligt att fonderna
används för att stärka pensionssystemet och i förlängningen
kommer löntagarna tillgodo i form av pensioner.
Att på ett mer eller mindre godtyckligt sätt dela ut medel
som sparpremier kan vi inte acceptera.
Skulle riksdagen besluta att löntagarfondernas tillgångar
skall utskiftas anser vi att tillgångarna bäst används för
satsningar i infrastruktur och för utveckling av ny
produktion.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition
1991/92:36 om avveckling av löntagarfonderna,
2. att riksdagen hos regeringen begär att förslag om
löntagarfondernas integrering med AP-fonderna utarbetas
i enlighet med vad som anförts i motionen,
3. att riksdagen -- vid avslag på yrkandena 1 och 2 -- som
sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts
om användning av löntagarfondernas tillgångar för
satsningar i infrastruktur m.m.
Stockholm den 14 november 1991
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)