Vänsterpartiets budgetalternativ skapar utrymme för
ökad sysselsättning och en rättvisare fördelningspolitik.
Skattekvoten är på samma nivå som före den borgerliga
regeringens skattesänkningar. Budgetunderskottet ökar
inte, trots omfattande satsningar för fler jobb, en
effektivare arbetsmarknadspolitik och utökad utbildning.
Vänsterpartiet avvisar i motionen regeringens politik att
genom skattesänkningar för kapital få fart på ekonomin.
Det är i mångt och mycket en arbetslöshetsskapande
politik. Vi ställer oss även mycket kritiska till fixeringen vid
hushållssparandet och dess kopplingar till investeringar och
tillväxt. Regeringens syfte är att ersätta den generella
välfärdstryggheten med ökat individuellt sparande i
pensioner, sjukförsäkringar m.m.
Vi avvisar regeringens förslag till försämringar för de
arbetande, bl.a. införande av karensdagar, försämringar i
tandvårdsförsäkringen, arbetslöshetsförsäkringen och
vuxenutbildningen. Dessutom motsätter vi oss avskaffandet
av delpension och indragningen från kommunerna på 7,5
miljarder kr.
Av motionen framgår att Sveriges konkurrenskraft inte
kan förbättras genom låga löner och sänkta kapital- och
företagsskatter. Istället är det investering i modern teknik,
bred kunskap i arbetslivet och en demokratisk
arbetsorganisation som kan bli Sveriges trumfkort. Denna
inriktning är ett ''måste'' om vi skall hävda oss på en
internationell marknad, oavsett svenskt medlemskap i EG
eller inte. I motionen klargör vänsterpartiet sin uppfattning
om marknaden: Vad som kännetecknar en socialistisk
marknad! Av motionen framgår att jämlika inkomst- och
förmögenheter och ett demokratiskt arbetsliv är
förutsättningen för en marknad i balans.
Vänsterpartiets förslag i motionen syftar till:
-- Att bekämpa arbetslösheten 18
000 beredskapsarbeten, ungdomsgaranti under 25 år,
starkare regionalpolitik, fler utbildningsplatser, nej till
besparingar på komvux m.m.Att öka insatserna för nya
jobb
Rotprogram för bl.a. nya byggjobb, borttagande av
turistmomsen, avslag på indragningen från kommunerna,
infrastruktursatsningar, trafiksatsningar m.m.Att fördela
rättvist
Till hushållen: Förlängd föräldraförsäkring till 13
månader, höjt pensionstillskott till
låginkomstpensionärerna, barnbidragshöjning från den 1 juli
1992, slopad moms på fjärrvärme, slopad moms på
kolletivtrafik, sänkt moms på mat m.m.
Från kapital och rika: Slopat grundavdrag för
höginkomsttagare, höjd marginalskatt för inkomster över
250 000 kr,
skärpt kapital- och förmögenhetsskatt och finansskatt
m.m.
2. Mål och riktlinjer för vänsterpartiet 2.1
Arbetet och demokratin
''Man kallade på arbetskraft men det kom människor''
(B
Brecht)
För vänsterpartiet är det självklart att se de många
människornas gemensamma ansträngningar som den grund
Sveriges ekonomiska utveckling bygger på. Alla människor
är beroende av varandras insatser genom att produktionen
har en alltmer samhällelig karaktär.
Vänsterpartiets mål för den ekonomiska politiken är en
balanserad tillväxt för gemensamma behov. En uthållig
ekonomi i harmoni med ekologiska och mänskliga värden.
För detta krävs att de arbetande människorna sätts i
centrum för politiken.
En borgerlig/nyliberal politik ställer det privata ägandet
och ''duktigt folk'' i centrum. De många människorna ses i
första hand som arbetskraft. Under hösten 1991 har vi sett
en politik som gynnat kapital och förmögenheter.
''Marknaden'' dvs. de som kontrollerar kapitalet skall
gynnas med sänkt skatt på kapitalinkomster och slopad
förmögenhetsskatt. De många arbetande människorna har
däremot jagats med piska; karensdagar, sämre arbetsrätt,
indragna pensionsförmåner och försämringar i de sociala
trygghetsnäten är regeringens besked till de breda
grupperna.
Det generella välfärdssystemet vill regeringen ersätta
med individualiserade försäkringssystem. Regeringens mål
om ökat hushållssparande är i första hand en ideologisk
fråga. Det syftar till att ersätta ett samhälleligt sparande
med privata pensions- och sjukförsäkringar. Därmed görs
den sociala tryggheten beroende av tjockleken på den egna
plånboken. De sociala klyftorna ökar.
Med regeringens politik överlämnas ansvaret för den
ekonomiska utvecklingen till de starka aktörerna på den
kapitalistiska marknaden. I förlängningen och ur
demokratisk synvinkel återinförs därmed den graderade
rösträtten. Ägarna till kapital har en gynnad ställning i det
borgerliga samhället. Insikten saknas om att en hållbar
ekonomisk politik, utan arbetslöshet och med en sund
tillväxt, kräver politiska ställningstaganden som är
förankrade i en öppen och demokratisk politisk process.
Den tidigare socialdemokratiska regeringspolitiken har
utan tvivel berett marken för regeringen Bildt genom sina
eftergifter för kapital och etablissemang.
Skatteomläggningen är bara ett av exemplen på hur
regeringen Carlsson gick högeroffensiven till mötes.
2.2 EG och konkurrenskraft
Regeringen säger sig ha ''den enda vägen'' för Sveriges
ekonomi. Samtidigt förefaller misstagen från åttiotalet att
upprepas genom att det svenska näringslivets sviktande
konkurrenskraft i allt för hög grad definieras som ett
kostnadsproblem. Strukturproblemen överlämnas till
marknaden.
För vänsterpartiet är det tre områden som måste lyftas
fram för att få fart på svenskt näringsliv: infrastrukturen,
utbildningen och en ny arbetsorganisation. Under de
närmaste åren behövs stora investeringar i infrastrukturen.
Med satsningar på utbildning kan kunskapsnivån höjas
generellt i näringslivet. Utbildning är den säkraste vägen till
höjd produktivitet. En verklig förnyelse av svenskt
näringsliv förutsätter att de arbetande får ett ökat
inflytande. Det behövs en ny arbetsorganisation och
kraftfulla åtgärder för en bättre arbetsmiljö.
Med en sådan politik skapas förutsättningar så att små
och stora, nya och gamla branscher, omvandlas och
utvecklas till kunskapsintensiva företag. Det är en sådan
inriktning som ger landet en god konkurrensförmåga.
Därför krävs en aktiv och medveten näringspolitik som styr
resurser till rätt ställe i rätt tid, vad gäller kapital, utbildning
och infrastruktur.
I ett internationellt perspektiv är detta ett ''måste'' för
vårt land. Sverige kan aldrig konkurrera med låga löner
eller låga skatter om vi vill bygga en välfärdsstat.
Ett folk, som vill utforma sin egen politik i öppenhet mot
omvärlden inte minst den s.k. tredje världen, kan inte
inordna sig i en politisk union som bara omfattar en del av
Europa. Ett land som vill bestämma sin egen
säkerhetspolitik och försvarspolitik måste säga nej till ett
medlemskap i EG.
Oavsett medlemskap i EG eller inte, kan den
ekonomiska och politiska självständigheten för Sverige bara
hävdas genom ett konkurrenskraftigt och modernt
näringsliv där kvalité, kunskap, engagemang och
demokratiskt inflytande för de arbetande i produktionen
ställs i centrum för utvecklingen.
Regeringen Carlsson och nu regeringen Bildt har
anpassat politiken till marknadens starka aktörer och
villkor. Den avskaffade valutaregleringen och en
valutapolitik knuten till EG har begränsat utrymmet för vår
handlingsfrihet. Men denna utveckling kan brytas.
Vänstern i Sverige, Norden och hela Europa måste
samarbeta och utveckla alternativ till den politik som är
förhärskande inom EG och de marknader som domineras
av de transnationella företagens villkor. I första hand måste
fackliga och politiska organisationer vitaliseras och
samordna sin inriktning. Miljö-, freds- och andra
progressiva rörelser kommer att spela en vital roll i
alternativet till kapitalets Europa.
För vänsterpartiet är fördelningspolitiken av centralt
intresse. Det finns ingen sämre fördelningspolitik än
arbetslöshet. Därför prioriterar vänsterpartiet målet om full
sysselsättning.
Kampen mot inflation är också en viktig
fördelningspolitisk satsning. Hög inflation ökar alltid
förmögenhetsklyftorna. Det går dock inte att få kontroll på
inflationen genom att låta arbetslösheten stiga.
Internationella erfarenheter visar att detta på sikt leder till
såväl en hög arbetslöshet som inflation.
En rättvis fördelningspolitik, ekonomisk tillväxt och full
sysselsättning står inte i strid med varandra. Rättvis
fördelningspolitik är en förutsättning för en uthållig tillväxt.
Med tillväxt blir det mer att fördela.
En uthållig tillväxt kräver en aktiv miljöpolitik.
Naturresurserna är begränsade och ändliga. En politik som
bortser från detta rycker undan grunden för arbete och
välfärd.
Vänsterpartiet verkar för en öppen och fri handel. Vi
slår vakt om en generell välfärdspolitik. Statsfinanser i
balans ökar Sveriges ekonomiska handlingsfrihet. Bland
annat därför säger vänstern nej till ofinansierade
skattesänkningar.
För Sverige är ett medlemskap i EG ingen lösning på
näringslivets problem. Sverige skall konkurrera med
kvalitet och genom att utveckla nya produkter. En ökad
produktivitet skapar mer resurser att fördela. Men attacker
mot de arbetandes sociala trygghet och försämringar inom
arbetsrätten höjer inte produktiviteten. Det skapar endast
konflikter som skadar ekonomin. Istället fordras en politik
för att förnya arbetslivet och stärka löntagarnas ställning.
2.3 Marknad, kapitalism och socialism
Den borgerliga regeringen har inriktat sin politik på att
ytterligare stärka ägarnas/''producenternas'' makt i
marknadsekonomin. Detta sker genom skattesänkningar
som gynnar kapitalet, utförsäljning av statliga företag och
avveckling av löntagarfonderna. Politiken har en klart
nyliberal prägel. Regeringen påstår samtidigt att det är den
enda vägen. Tuppkammen växer på borgerligheten.
För oss socialister innebär kommandoekonomiernas
upplösning i Östeuropa en möjlighet. Nu frigörs
socialismens idéer från bindningar till det havererade
Sovjetsystemet. Det gäller för vänstern att i än högre grad
än tidigare utveckla en socialism som är frihetlig,
självförvaltande och ekologisk. Ett samhälle som
prioriterar människors lika värde i stället för elittänkande.
Vi ställer solidaritet mot egoism. Vänstern verkar för
jämlika och rättvisa ekonomiska villkor i stället för ökade
klassklyftor. De arbetande skall ges det avgörande
inflytandet över arbetslivet. Det behövs gemensamma
trygghetssystem i stället för privata särlösningar.
När ekonomierna i Östeuropa smulats sönder kan inte
kapitalismen ursäkta sina egna svagheter med att systemen i
öst är sämre. Nu är tiden inne när de moderna kapitalistiska
industrisamhällena skall upp till bevis om sin förträfflighet
och vad ser vi?? Klassklyftorna ökar i hela världen och två
tredjedelssamshället tar alltmer form genom att en
tredjedel bli mer eller mindre utslagna. Produktion av varor
och tjänster har hittills visat sig oförenligt med en bra miljö
och mänsklig värdighet. Arbetslösheten tenderar att bli de
kapitalistiska ekonomiernas verkliga gissel och tillväxten
förutsätter klassklyftor och en egoistisk människosyn,
miljöförstörelse och utsugning av tredje världen.
Vi lever i en tid när nyliberala eller skall vi säga
nykonservativa budskap dominerar. Det är en politik som
har mycket lite gemensamt med den gamla tidens liberala
idéer -- socialliberalismen. Trots det är det finansministern
och liberalen Anne Wibble som sätter en nyliberal politik i
sjön.
Forna dagars liberaler hade t.ex. en klar insikt om risken
att marknadsvärdet kan förkrympa människovärdet. Dvs.
att marknadsekonomins drivkrafter innebär att det faktiskt
inte blir människornas behov, utan inkomstfördelningen
som styr och sätter prägel på efterfrågan och produktion.
Utan en jämn inkomstfördelning så fungerar
marknadsekonomin på sikt allt sämre.
Från socialistisk utgångspunkt är det viktigt att betona
hur en marknad skall fungera. Dels gäller det marknadens
efterfrågesida (konsumenterna) och dels marknadens
produktionssida. Konsumenterna skall ha möjlighet att
styra efterfrågan utifrån jämlika och rättvisa villkor. På
produktionssidan får inte karteller och monopolstrukturer
snedvrida konkurrensen. I arbetslivet skall de anställda ha
möjlighet att styra över arbetets uppläggning och resultat.
Denna inriktning är nödvändig om ekologiska, sociala
och mänskliga värden skall kunna tas till vara. Dessa
huvudpunkter i en ''socialistisk marknad'', jämn
inkomstfördelning i samhället och ett demokratiskt
arbetsliv, har mer gemensamt med de ''gamla'' liberalerna
än vad dessa har med dagens nyliberala regeringspolitik.
2.4 Riktlinjer för ekonomi och budget
Vänsterpartiets ekonomiska politik syftar till att skapa
bättre balans i ekonomin. Vi vill skapa en marknad där
jämlika förutsättningar råder. Vänsterns vision utgår från
de arbetandes makt över produktionen, brytandet av den
manliga maktstrukturen och ekologisk balans. De
ekonomiska riktlinjerna kan sammanfattas i följade
huvudpunkter:Jämlik fördelning av inkomster och
förmögenheter. Rättvis fördelningspolitik som särskilt tar
sig an samhällets låginkomsttagare.Demokratiska
rättigheter för de arbetande i arbetslivet och bra
arbetsmiljö.Satsning på utbildning på alla nivåer för en
ökad generell kunskapshöjning i samhället.Kraftig
satsning på infrastruktur för ett modernt, demokratiskt och
slagkraftigt näringsliv.Rätten till arbete garanteras
genom en offensiv ekonomisk-, närings- och
arbetsmarknadspolitik.Omedelbara åtgärder mot de
ekologiska obalanserna och en ny resursbevarande och
miljöinriktad energipolitik.Försvar av den generella
välfärdspolitiken i syfte att värna om de sämst ställdas
behov i samhället.
Vänsterpartiets budgetförslag omfördelar resurser:
Från kapital till arbeteFrån hög- till lågavlönadFrån
privat till offentlig konsumtionFrån spekulation och
förmögenheter till investeringarFrån arbetslöshet till
arbeteFrån miljöförstöring och resursslöseri till
ekologisk balans.
3. Bedömning av regeringens ekonomiska politik 3.1
Internationell utveckling
Vi är i vårt land i hög grad beroende av vår omvärld. En
stor del av de produkter som vi förbrukar kommer
ursprungligen från andra länder. På motsvarande sätt är
flera av de varor som produceras i Sverige avsedda för
världsmarknaden. En dryg fjärdedel av vår produktion går
på export. Detta utbyte skapar välfärdsvinster, men det
innebär också ökad sårbarhet.
En av avigsidorna med en omfattande utrikeshandel är
att genomslagskraften av yttre störningar ökar. Variationer
i den internationella konjunkturen påverkar inte bara
exportsektorn utan även övriga delar av ekonomin. En
nedgång i exportorderingången får snabbt konsekvenser
även för de delar av industrin som i huvudsak avsätter sina
produkter på hemmamarknaden. I nästa led sprider sig
försvagningen till byggsektorn och andra delar av
ekonomin.
Under de senaste decennierna har utlandsberoendet
ökat. Det har också blivit allt svårare att föra en från
omvärlden oberoende och avvikande ekonomisk politik. Vi
kan inte på samma sätt som tidigare möta en internationell
konjunkturnedgång med ekonomiska stimulansåtgärder.
Målet om en fast valutakurs samt avregleringen på
valutamarknaden är två faktorer som bidragit till denna
utveckling.
Vi är i nuläget mitt inne i en internationell
lågkonjunktur. I flera länder minskar produktionen,
samtidigt som antalet arbetslösa växer. Inte sedan början av
80-talet har det ekonomiska läget tett sig så bekymmersamt.
Många bedömare har satt sitt hopp till en förbättring av
det ekonomiska läget i USA. Härigenom skulle
förutsättningarna öka för en konjunkturuppgång också i
Europa. Det finns vissa tecken på att botten nu skulle vara
nådd, men återhämtningen i den amerikanska ekonomin
har hitintills varit mycket svag. Risken är därför stor att den
europeiska konjunkturen försvagas ytterligare. Detta
innebär att också 1992 kan bli ett år som kännetecknas av
lågkonjunktur i åtskilliga länder.
3.2 Utvecklingen i Sverige
Draghjälpen utifrån låter således vänta på sig. Fallet i
exportorderingången till den svenska tillverkningsindustrin
har visserligen avstannat, men någon tydlig vändning uppåt
har ännu inte kunnat konstateras. Exportvolymen väntas
under innevarande år öka endast svagt. Prisutvecklingen
förutses även den bli måttlig.
Problemen för svensk industri förvärras av det närmast
nattsvarta läget på hemmamarknaden. Den svaga
byggmarknaden i kombination med en omfattande
omstrukturering inom industri gör att orderingången
fortsätter falla här.
Den svaga aktiviteten i ekonomin gör att varslen
fortsätter att dugga tätt. Antalet sysselsatta har på ett år
minskat med närmare 150 000 personer. Kraftigast är
nedgången inom industrin, men även inom byggbranchen
och den privata tjänstesektorn har sysselsättningen minskat
påtagligt. I december var, enligt SCB, sammantaget 159 000
personer arbetslösa. Det utgör 3,5 procent av
arbetskraften.
Enligt nationalräkenskaperna har BNP minskat fyra
kvartal i följd. Produktionen är i nuläget den lägsta sedan
1988. En sådan utveckling påverkar självfallet också
statsfinanserna. För nästkommande budgetår räknar
regeringen med ett underskott i statsbudgeten på drygt 70 miljarder
kronor. Man får gå tillbaka till början av 80-
talet för att återfinna liknande underskott.
3.3 Regeringspolitikens inriktning
Regeringen säger sig vilja ''bryta den ekonomiska
stagnationen, pressa ner arbetslösheten och återupprätta
Sverige som en tillväxt- och företagarnation med en stark
och växande ekonomi''. Dagens ekonomiska problem anses
sammanhänga med ''långsiktiga strukturproblem'' vilka
förvärrats genom den föregående regeringens ''upprepade
ekonomisk-politiska missgrepp''. Vilka dessa
strukturproblem egentligen är förklaras emellertid inte.
Desto tydligare framgår regeringens uppfattning att höga
offentliga utgifter och skatter bidragit till att förvärra det
ekonomiska läget.
Den väg regeringen anvisar är sänkta skatter och
offentliga utgifter. Genom skattesänkningar skall
stagnationen brytas och medborgarnas frihet öka.
Regeringen uppger att det föreligger ett
''skattesänkningsbehov av i storleksordningen 10 miljarder
kronor per år fram till mitten av 1990-talet''. Framför allt
måste s.k. ''strategiska skatter'' sänkas. Härmed avses i
huvudsak kapital- och förmögenhetsbeskattning.
Regeringen motiverar detta med att hushållens sparande
måste öka. Ett ökat privat sparande uppges inte bara öka
individernas oberoende utan också vara nödvändigt för att
få fart på ekonomin.
Vänsterpartiets uppfattning är att regeringens politik
inte endast leder till en orättvis omfördelning från löntagare
till kapitalägare, utan att den dessutom är fullständigt
felaktig ur stabiliseringspolitisk synvinkel. I dagens svåra
ekonomiska läge bör inte hushållens sparande stimuleras.
Detta skulle bara sänka aktiviteten i ekonomin ytterligare
och driva upp den redan nu omfattande arbetslösheten till
ännu högre nivåer. Regeringen har också fel när den
förutsätter att ett ökat sparande är liktydigt med ökade
investeringar.
3.4 Behovet av sparande
Sparande kan såväl för en individ som för en nation
definieras som skillnaden mellan produktion och
konsumtion. Den del av produktionsresultatet som inte
konsumeras utgörs följaktligen av sparande.
För en individ varierar produktionsinsatsen över livet.
Under de första och de sista levnadsåren producerar vi
betydligt mindre än under de mellanliggande åren.
Samtidigt som produktionsinsatsen varierar så är emellertid
konsumtionsbehovet tämligen konstant över livscykeln. Av
detta följer att den enskilde individens sparande kan behöva
variera över tiden.
Olika samhällen har löst detta problem på olika sätt.
Förr i tiden var det i allmänhet familjens uppgift att utjämna
familjemedlemmarnas sparbehov. Barnen fick mat, kläder,
husrum och omvårdnad av sina föräldrar under uppväxten.
När föräldrarna sedan blev gamla och deras arbetsinsatser
minskade tog barnen hand om dem. Familjen var (och är i
viss utsträckning fortfarande) ett system för omfördelning
mellan medlemmarna.
I våra dagars samhälle har stat och kommun alltmer trätt
in i familjens ställe. Med skatter och bidrag kan
skillnaderna mellan produktion och konsumtion utjämnas
över individens livscykel. De bidrag vi erhåller under barn-
och ålderdom är pengar som vi betalar in under den
yrkesverksamma delen av våra liv. Dagens omfördelning
fungerar i princip på samma sätt som tidigare. Skillnaden är
att systemet vidgats från familjen till att omfatta hela
samhället.
Denna utvidgning har skapat ett mer stabilt system för
omfördelning. Samhället har betydligt större möjligheter än
familjen att klara störningar av ekonomisk natur. För den
enskilde samhällsmedlemmen innebär detta att tryggheten
ökat. Härigenom har incitamenten för enskilt sparande
minskat. Vi behöver inte på samma sätt som tidigare lägga
undan pengar för vår ålderdom eller barnens skolgång.
Även om det offentliga trygghetssystemet kommit att
begränsa individens behov av enskilt sparande så innebär
inte detta att behovet av sparande därmed bortfaller. I en
ekonomi behövs sparande för att nödvändiga investeringar
skall kunna göras. Liksom forna tiders bönder var tvungna
att sätta av en viss del av skörden för att en ny sådd och en
ny skörd skulle komma till stånd nästa år; på samma sätt
måste vi i vårt nuvarande ekonomiska system avstå en del
av konsumtionen för att nuvarande produktions- och
konsumtionsnivå skall kunna bibehållas. Medel måste
avsättas för att fabriker, bostäder och skolor skall kunna
byggas. Allt som produceras kan inte samtidigt
konsumeras. En del måste sparas för att investeringar skall
kunna komma till stånd.
Det hävdas ofta att sparandet i den svenska ekonomin är
för lågt. Det är emellertid inte alltid klart vad som menas
med detta påstående. Ofta sker en sammanblandning av
begreppen sparande och produktiva investeringar, dvs.
investeringar som skall leda till ökad produktion. Ett högt
sparande är inte liktydigt med höga industriinvesteringar.
Avgörande är hur sparandet kanaliseras.
Allt sparande leder således inte av nödvändighet till
produktiva investeringar och tillväxt. En ytterligare
komplikation i sammanhanget är den tilltagande
ekonomiska integrationen i världsekonomin. I en sluten
ekonomi måste investeringarna helt och hållet finansieras
med inhemskt sparande. I en öppen ekonomi, där såväl
finansiellt som realt kapital kan röra sig fritt över gränserna,
bortfaller emellertid kopplingen mellan inhemskt sparande
och investeringar. Investeringarna kan under dessa
förutsättningar överstiga sparandet, men det kommer då att
leda till underskott i bytesbalansen och motsvarande
kapitalinflöden från utlandet.
Regeringen betonar att sparandet måste upp för att
produktiva investeringar skall kunna göras och vi skall få
fart på ekonomin. Detta är i mycket en fråga om retorik
eftersom investeringarna påverkas av helt andra faktorer än
sparandet. Det egentliga syftet är snarast ideologiskt.
Regeringen säger också att man i första hand ''avser att
uppmuntra det privata sparandet. Därigenom ökar
individernas oberoende.'' Vid presentationen av
budgetpropositionen i riksdagen framhöll också
finansministern att ett ökat hushållssparande ligger i linje
med liberala värderingar.
3.5 Erfarenheter från 80-talet
Under 80-talets andra hälft sjönk de svenska hushållens
sparande mycket kraftigt. Under åren 1987 till 1990 gick det
t.o.m. så långt att hushållens utgifter översteg inkomsterna.
Sparandet var dessa år med andra ord negativt.
Avregleringen på kreditmarknaden, stigande börskurser
och fastighetspriser, en stark konjunktur med ökad
sysselsättning och stigande reallöner är några av de faktorer
som bidrog till denna utveckling. Hushållen såg ljust på
framtiden, samtidigt som det blev lättare att låna pengar.
Detta gjorde att den privata konsumtionen växte kraftigt.
Resultatet blev en överhettning i den svenska ekonomin.
Sverige var långt ifrån det enda land med denna
utveckling. Kreditavregleringar i kombination med en
internationell konjunkturuppgång förde med sig ett minskat
hushållssparande i en lång rad andra länder. Nedgången i
sparandet var emellertid mer omfattande hemma hos oss.
Orsaken var vårt unika skattesystem som vid den här tiden
(dvs. före skattereformen) gjorde det mycket billigt för
hushållen att låna pengar. Förekomsten av omfattande
avdragsmöjligheter gjorde att det i själva verket var staten
som stod för större delen av hushållens räntekostnader.
Omläggningen av skattesystemet, fallande börskurser
och fastighetspriser, ökande arbetslöshet och stagnerande
reallöner har gjort att hushållens sparbenägenhet ökat
under de senaste två åren. Trots att inkomsterna fortsatt
öka har konsumtionen stagnerat. Hushållens sparande
beräknas i nuläget vara det högsta på 10 år. Det höga
sparandet är en viktig orsak till den djupa lågkonjunkturen.
Så här i efterhand är det givetvis lätt att konstatera att
avregleringen på kreditmarknaden och skattereformen
gjordes vid fel tidfällen. Det hade t.ex. varit betydligt bättre
om reduceringen av hushållens möjligheter till ränteavdrag
hade genomförts vid en tidpunkt när konjunkturen var på
väg upp och inte ner, samtidigt som avregleringen på
kreditmarknaden naturligtvis borde ha skett i en
lågkonjunktur och inte i en konjunkturuppgång. Ett annat
alternativ hade förstås varit att koppla samman de båda
åtgärderna. Det viktiga är emellertid att vi nu kan dra
lärdomar av dessa erfarenheter och undvika liknande
misstag i framtiden.
3.6 Bristerna i regeringens ekonomiska politik
Enligt vår uppfattning är en av regeringens brister just
att man ingenting lärt av 80-talets misstag. Att i rådande
konjunkturläge föra en politik som syftar till att höja
hushållens sparande är enligt vår uppfattning inte rimligt.
Regeringen säger sig vilja höja aktiviteten i ekonomin, men
i själva verket får den förda politiken rakt motsatt effekt.
Detta lyckas man kombinera med en försämring av
statsfinanserna som på sikt hotar att driva upp räntan, vilket
ytterligare hämmar tillväxten.
Vänsterpartiet har under hösten yrkat avslag på
regeringens framlagda förslag om sänkt kapitalbeskattning.
I rådande budgetläge finns inte utrymme för den här typen
av skattesänkningar. Dessutom är det från
stabiliseringspolitisk utgångspunkt direkt olämpligt att i
dagens svåra konjunktursituation ytterligare stimulera
hushållens sparande. Vi är av samma skäl kritiska till en
ytterligare sänkning av ränteavdragen i nuläget.
Indragningen av pengar från kommunerna och det
kraftigt reducerade investeringsbidraget till
bostadsbyggandet får liknande konsekvenser. Det sänker
aktiviteten i ekonomin och leder till ökad arbetslöshet. Vi
avvisar därför i nuläget alla åtgärder som ytterligare skulle
försämra förutsättningarna för byggsektorn och
kommunerna.
Svensk ekonomi är i hög grad exportberoende.
Regeringen räknar med att närmare 150 000 industrijobb
faller bort mellan 1989 och 1993. Framför allt är det
arbetstillfällen inom den hemmamarknadsinriktade
industrin som försvinner. Varuexporten beräknas öka med
5 %
mellan 1989 och 1993, samtidigt minskar
varuimporten med drygt 1 %.
Regeringens
bedömning innebär att trots en påtaglig
nedgång i industrisysselsättningen kommer nettoexporten
att öka påtagligt. Handelsbalansen som andel av BNP
beräknas bli 3,3 %,
den högsta nivån i modern tid. Mot denna bakgrund
är det svårt att förstå regeringens ovilja mot en expansion
inom de sektorer av ekonomin som inte är utsatta för yttre
konkurrens. Regeringen tycks mena att arbetslösa
industriarbetare måste vänta på att nya jobb skall uppstå
inom industrin. Det kommer emellertid att ta många år
innan 150 000 nya industrijobb skapats. Resultatet blir
långtidsarbetslöshet och utslagning.
Regeringen försöker ge sken av att man värnar om den
fulla sysselsättningen. I praktiken innebär emellertid den
väg man slagit in på att arbetslösheten fortsätter öka för att
sedan permanentas på en hög nivå. Det finns i detta läge
all anledning att understryka de fördelar som rätten till ett
arbete innebär inte bara för den enskilde utan också för
samhället i dess helhet.
Rätten till arbete innebär inte bara en jämnare
lönespridning utan också att många människor erhåller en
möjlighet att välja vad de vill arbeta med. Arbete åt alla är
därför en viktig förutsättning för valfrihet, något som
regeringen säger sig vilja eftersträva.
Full sysselsättning innebär att arbetsgivarna måste
konkurrera med varandra om arbetskraften. Härigenom
faller en del arbeten bort. De tråkiga, slitsamma och dåligt
avlönade jobben ratas till förmån för mer åtråvärda
uppgifter.
Den ökade valfrihet och förbättrade arbetsmiljö som
rätten till ett arbete medför har störst betydelse för de sämst
ställda i samhället. Rätten till ett arbete är därför både en
fråga om rättvisa och en viktig motor i den
strukturomvandling som måste till för att jobben och
samhällsekonomin på sikt skall kunna förbättras.
4. Alternativ till regeringens andra steg
I detta avsnitt behandlar vi regeringens förslag i det
andra steget. Redan det första steget under hösten 1991 har
vi avvisat som felaktigt, nämligen att med skattesänkningar
på kapital få fart på svenskt näringsliv och ekonomi.
Vänsterpartiet är mycket kritiskt till regeringens förslag och
avslår de flesta av regeringens förslag. Vi presenterar även
våra alternativ till regeringen eller vår bedömning.
4.1 Karensdagar
Vänsterpartiet är motståndare till att regeringen inför de
aviserade två karensdagarna från den 1 januari 1993. Vi är
då på samma linje som Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF) men med annat motiv. Vi anser att karensdagarna
slår hårt mot barnfamiljerna och andra ekonomiskt svaga
grupper medan SAF ser att det blir ökade kostnader för
arbetsgivarna. Bl.a. gynnar karensdagar arbetsplatser med
mycket hög korttidsfrånvaro. En effekt som tydligen
regeringen förbisett.
4.2 Sjukförsäkringen
Vänsterpartiet vill ha en återgång till de regler som
gällde för sjukförsäkringen före den 1 mars 1991. Vi vill på
sikt återställa sjukförsäkringen till den kompensationsnivå
som rådde då. Vi är också inställda på att ta bort
arbetsgivarperioden i sjukförsäkringen. Vi har i en särskild
motion till familjepolitiken utvecklat våra
ställningstaganden.
Vänsterpartiet kräver att ett första steg för att höja
sjukpenningnivån i sjukförsäkringen tas den 1 juli 1992. Vi
vill höja denna till lägst 80 procent, dvs. i normalfallet 90
procent av full kompensation för inkomstbortfallet. Denna
höjda kompensationsnivå, för de tre första sjukdagarna,
leder till kostnader för arbetsgivarna. Samtidigt föreslår vi
att inkomsttaket sänks från 7,5 till 5,5 basbelopp; dvs alla
som tjänar över 185 000 kronor per år får samma
sjukpenning. Nettoeffekten av detta blir en begränsad
kostnadshöjning för arbetsgivarna.
4.3 Tandvårdsförsäkringen
Regeringen tänker öka självkostnaden i
tandvårdsförsäkringen. Det skulle ge ca 580 miljoner i
besparing. Denna besparing kommer särskilt att drabba de
personer som har ett större behov av tandvård än normalt.
Det kan vara människor som har olika sjukdomar där
tänderna är särskilt drabbade. Detta bryr sig regeringen inte
om, det är i linje med deras politik att skära ner i det
allmänna välfärdssystemet. Vänsterpartiet avvisar
regeringens förslag om ökad självrisk i
tandvårdsförsäkringen.
4.4 Läkemedel
Regeringen kommer att införa ett trassligt byråkratiskt
förfarande för att sänka statens kostnader för mediciner.
Det blir en förändring som slår mot de ekonomisk svaga i
samhället och frågan är om det inte blir mer krångel än
sparande.
Vänsterpartiet kan acceptera att det införs referenpriser
som skall gälla synonympreparaten inom sjukvården.
Övriga förändringar som eventuellt kan ge en besparing på
400 miljoner kronor nästa budgetår avslår vänsterpartiet.
Vi anser att riksdagen ska avvakta Merkostnadskommitténs
förslag om hur läkemedlen ska avgiftsbeläggas så att det blir
ett skydd för ekonomiskt svaga grupper. Vänsterpartiet vill
dessutom att kommitténs 0-direktiv slopas.
4.5 Föräldraförsäkringen
Riksdagen beslutade för några år sedan att bygga ut
föräldraförsäkringen i tre etapper, så att den skulle omfatta
18 månader med ersättning på sjukpenningnivån till den l
juli 1991. Den första etappen genomfördes den 1 juli 1989,
då föräldraförsäkringen byggdes ut med tre månaders
ersättning på sjukpenningnivå.
Beslutet om den andra och den tredje etappen som
skulle genomföras fr.o.m. den 1 juli 1990 respektive den 1
juli 1991, revs upp av socialdemokraterna och folkpartiet i
samband med det första krispaketet under år l990.
Kommunerna planerade barnomsorgen med
utgångspunkt i en utbyggd föräldraförsäkring. Vissa
kommuner beslöt att införa en 18-månadersgräns för plats i
kommunens barnomsorg för att på så sätt kunna nå upp till
ett annat riksdagsbeslut om att det år 1991 skall finnas full
behovstäckning inom barnomsorgen.
Det av socialdemokraterna och folkpartiet återtagna
beslutet om föräldraförsäkringens utbyggnad och vissa
kommuners beslut om åldersgränser inom barnomsorgen
har försatt många föräldrar i en mycket besvärlig situation.
Det uppstår helt enkelt ett glapp mellan
föräldraförsäkringen och den dag när barnet är tillräckligt
gammalt för att få möjlighet till daghemsplats. Till detta
kommer att det fortfarande finns köer till barnomsorg i
vissa kommuner.
Vänsterpartiet anser att en utbyggnad av
föräldraförsäkringen måste få hög prioritet. Vi föreslår nu i
ett första steg en utökning från 360 till 390 dagar. Vårt mål
är att på sikt bygga ut försäkringen till att omfatta 18
månader. På samma sätt som när det gäller sjukpenningen
föreslår vi en sänkning av inkomsttaket med två basbelopp.
Detta har vi tagit upp som krav i vår familjepolitiska
motion.
4.6 Arbetslöshetsförsäkringen
Vänsterpartiet har krävt en allmän
arbetslöshetsförsäkring. Vi vill att alla som ställer sig till
arbetsmarknadens förfogande och inte kan få arbete ska
omfattas av en sådan försäkring.
Vi tar därför avstånd från regeringens förslag om att de
försäkrade till större delen ska stå för finansieringen och att
man nu i ett första steg tänker fördubbla egenavgiften.
Regeringens naggande i kanten på de arbetandes
tillkämpade trygghetssystem måste med kraft avvisas.
Vänsterpartiet upprepar här kravet om ett samlat förslag
till en allmän arbetslöshetsförsäkring som innehåller både
organisation, administration och finansiering. När det gäller
organisationen vill vi behålla kopplingen till de fackliga
organisationerna. Många fackföreningar har ett
välutvecklat socialt arbete med kamratstödjande
verksamhet. Detta betyder att man på olika sätt håller
kontakten med arbetslösa kamrater. Detta är en tillgång
som vi vill behålla och uppmuntra. Ensamhet och passivitet
minskar den enskildes möjligheter att få och behålla ett
arbete. En sådan isolering i arbetslöshet och ett långt
avstånd till en utbetalare av pengar tror vi kommer att
motverka den så kallade arbetslinjen.
4.7 Arbetsskadeförsäkringen
Vänsterpartiet delar inte regeringens syn på
arbetsskadeförsäkringen. Vi anser att ökningarna i
arbetsskadefrekvensen beror på dåliga arbetsmiljöer och att
det är där som åtgärder måste sättas in.
Rehabiliteringsverksamheten hindras av andra orsaker.
det finns brister inom sjukvården, särskilt att det finns få
och dåligt utrustade rehabiliteringskliniker. Det är problem
med långa handläggningstider som orsakas av personalbrist
vid försäkringskassorna.
Det finns också problem i arbetet med att kartlägga och
registrera dåliga arbetsmiljöer -- insatserna för att förbättra
dessa miljöer är i dag otillräckliga.
Vänsterpartiet anser att arbetsskadeförsäkringen
bidragit till att påvisa olika samband mellan arbetsmiljö och
arbetsskador/sjukdom.
Rehabiliteringshindren är av organisatorisk natur och
beror på att ekonomiska och personella resurser saknas för
att komma tillrätta med problemen. Avbyråkratisering och
fler rehabiliteringsalternativ anser vi är receptet för en ny
politik på detta område.
4.8 Pensionärerna
Vänsterpartiet stöder gruppen låginkomstpensionärer.
Vi har avsatt en miljard kronor för att från den 1 januari
1993 öka deras pensionstillskott från 54 procent till 70
procent av ett helt basbelopp. Detta ger en höjning av
pensionen med ca 450 kronor i månaden. Vårt mål är att på
tre år höja pensionstillägget till ett helt basbelopp.
På längre sikt vill vi att pensionärer ska ha ett rejäl
grundpension utan pensionstillägg och bostadstillägg. Det
behövs antagligen en övergångstid för att genomföra detta.
Vi vill att staten under denna tid övertar ansvaret för att
utjämna boendekostnaden.
Vänsterpartiet motsätter sig att möjligheten till
deltidspension tas bort. Vi anser att deltidspensionen har
varit en ventil mot utslagning och utbrändhet. Den har
utgjort en möjlighet att trappa ner och att kanske släppa in
ungdomar i arbetslivet. Regeringens förslag kommer att
öka utslagningen i arbetslivet.
4.9 Bostadssubventionerna
Vänsterpartiet har en längre tid kämpat för en
omfördelning av det totala bostadsstödet, så att det får en
mer fördelningspolitisk karaktär och är i överensstämmelse
med en socialt inriktad bostadspolitik. Det räntelånesystem
som vänsterpartiet och SAP genomförde och nu på förslag
av den borgerliga fyrpartiregeringen riksdagen har upphävt,
skulle innebära betydande besparingar överstigande den
miljard kronor regeringen nu nämner.
Regeringen har redovisat besparingar för kommande
budgetår, men inte hur de är utformade eller vilka följder
de får. Vi föreslår i annan motion att riksdagen fattar ett
nytt beslut om att införa räntelånesystemet. Detta innebär
att, vid en mycket försiktg beräkning, vänsterpartiet sparar
1,5 miljarder kronor på bostadssubventionerna under
kommande budgetår. Vi föreslår att räntelånesystemet
införs från den 1 januari
1993.
4.10 Statsbidrag till kommunerna
Vänsterpartiet avvisar regeringens förslag att 3,8
miljarder kronor skall dras in från kommunernas ekonomi.
Regeringens felaktiga synsätt att det finns vattentäta skott
mellan den konkurrensutsatta sektorn och kommunsektorn
leder till fel åtgärder.
Inom den offentliga kommunala verksamheten utförs
många av samhällets viktigaste uppgifter, som vård,
omsorg, utbildning och kultur. Verksamheter som har
avgörande betydelse för landets framtid, konkurrenskraft
och en generell välfärd.
Vänsterpartiet avvisar därför inriktningen att krympa
den kommunala sektorn och att den ställs i motsats till de
konkurrensutsatta verksamheterna. Motivet för regeringen
att dra in 3,8 miljarder kronor är ett finansiellt
sparandeöverskott i kommunsektorn under 1992 och 1993.
I detta konjunkturläge är det enligt vår bedömning helt
oförsvarbart att ta bort 3,8 miljarder kronor (7,5 miljarder
kronor på årsbasis) ur en sektor som har stora ekonomiska
problem och vars uppgift är att uppfylla medborgarnas
rättmätiga behov av vård, omsorg och utbildning.
I stället anser vi att de 3,8 miljarder kronorna behövs i
kommunerna för att bl.a. bekämpa arbetslösheten bland
ungdomen, bygga ut äldreomsorgen m.m. Vänsterpartiet
avvisar indragningen från kommunerna.
Kommunalekonomiska kommittén har under december
1991 lagt sitt slutbetänkande. Det inrymmer stora
försämringar för kommunerna. Realt försämrade
statsbidrag och en ökad självfinansiering genom avgifter är
kommitténs inriktning. Utredningen hoppas att
kommunerna skall klara sig genom att bli effektivare, en
inriktning som vi tror är helt otillräcklig. Självklart är vi inte
motståndare till en effektiv och ändamålsenlig offentlig
verksamhet. För vänsterpartiet är det viktigare att skapa en
bra kommunal verksamhet än att söka privata lösningar. Vi
kan därför diskutera ett generellt statsbidragssystem till
kommunerna om den kommunala ''påsen'' realt inte
minskar i värde, utan istället får nödvändigt påslag till
främst vård, omsorg, skola och kultur. Risken är att ett
generellt statsbidragssystem i en påse till kommunerna
kommer att bli täckmantel för sämre statsbidrag.
Kommunförbundets idé om att ''bestämma i eget hus'' ser ut
att resultera i att kommunerna får ta ansvaret för statens
sociala nedskärningar.
4.11 Företagshälsovården
Regeringen föreslår att det generella statsbidraget till
företagshälsovården avvecklas. Det har inte enligt RRV
haft den stimulerande effekt som avsetts för att öka
anslutningen till företagshälsovården.
Vänsterpartiet accepterar att statsbidraget till
företagshälsovården avvecklas om riksdagen beslutar att
lagfästa obligatorisk företagshälsovård. I vänsterpartiets
arbetsmiljömotion återfinns krav på obligatorisk
företagshälsovård.
4.12 Utbildningen
Regeringen skjuter på genomförandet av den treåriga
gymnasieutbildningen och Sverige tappar tempo i
kvalitetsutbyggnaden av gymnasieskolan. Dessutom riktar
regeringen ett slag mot utrustningsstandarden i
gymnasieskolan genom att beröva skolan mer än 100
miljoner kronor till sådana inköp. Detta drabbar viktiga
naturvetenskapliga och tekniska utbildningar.
Utöver detta skär borgarna ner vuxenutbildningen med
350 miljoner kronor i ett läge då vi har en stigande
arbetslöshet. Lärare kommer att bli arbetslösa och
vuxenstuderande förvägras att öka sin kompetens.
Vi vet att nedskärningar av denna art på skolans område
främst drabbar dem som kommer från socialgrupperna två
och tre. Med andra ord så är detta inget annat än
klasspolitik. Vänsterpartiet avvisar regeringens
nedskärningsförslag på utbildningens område.
5. Övriga politiska frågor 5.1
Skatter
Vänsterpartiet avvisar regeringens skattesänkningar
som den ''enda vägen'' till full sysselsättning och välfärd.
Regeringens skattepolitik är snarare tillväxthämmande. En
uthållig ekonomisk tillväxt måste baseras på en rättvis
fördelningspolitik, och ekologisk balans. En låg inflation
kräver sunda statsfinanser. Detta är utgångspunkter för
vänsterpartiets skattepolitik.
De växande budgetunderskotten gör det oförsvarligt
med ofinansierade skattesänkningar. Konjunkturläget och
en låg aktivitet med svag efterfrågan begränsar
möjligheterna till skattehöjningar. Vänsterpartiets
skatteförslag för budgetåret 1991/92 innebär att
skatteuttaget för 1992 ligger kvar på 1991 års nivå,
skattekvoten är således oförändrad. Några exempel:
Skärpt progression i inkomstsbeskattningen.
Grundavdraget slopas för inkomster över den brytpunkt där
statsskatt utgår, f n
ca 186 000 kr.
Ett nytt skikt i skatteskalan på 30 %
inrättas för inkomster över 250 000 kr.Den
svenska bolagsbeskattningen tillhör
industrivärldens lägsta. Framför allt gynnas de stora
koncernerna. Vänsterpartiet föreslår en samlad utredning
för en ny företagsbeskattning. Skattebasen bör breddas
genom minskade reserveringsmöjligheter. Vänsterpartiet
föreslår dessutom ett återinförande av en begränsad
kvittningsrätt för mindre företag.Regeringens
sänkningar av skatten på kapitalinkomster återtas, och
skatteskalorna för förmögenhetsskatten återställs. En
särskild skatt motsvarande moms på finansiella företag tas
ut. Det senare motiveras bl.a. av att regeringen slopat
omsättningsskatten på aktier. Ett strikt avdragstak för
ränteutgifter över 100 000 kr inrättas.Vänsterpartiet
föreslår att momsen på mat sänks, samt den s.k.
''turistmomsen'' på hotell- och restaurangtjänster
avskaffas.Momsen på kollektivtrafik avskaffas helt.
Boendekostnaderna bromsas genom att momsen på
fjärrvärme slopas liksom uttagsbeskattningen på
fastighetsunderhåll.
5.2 Miljöpolitiken
Det är bra att regeringen nu inför en särskild bilaga
inriktad på miljöpolitiken till finansplanen; dessvärre är
innehållet i sak synnerligen tunt.
Det var också glädjande att miljöpolitiken i
regeringsförklaringen utpekades som ett av fyra
prioriterade områden. ''Regeringen kommer att ange
tydliga miljömål, ställa bestämda miljökrav och använda
effektiva styrmedel'', stod det. Under hösten har dessa
löften vid flera tillfällen upprepats men ständigt i futurum.
Konkret har inte mycket åstadkommits. När det gäller den
ekonomiska politiken betonas ständigt nödvändigheten av
tillväxt, men ingenting sägs om nödvändigheten att denna
tillväxt ligger inom de ekologiska ramarna. Inga förslag
redovisas som kommer att styra den ekonomiska tillväxten
i sådana banor. I budgetpropositionen och finansplanen
skjuts miljöåtgärderna ännu en gång upp. Nu utlovar
regeringen att i kompletteringspropositionen återkomma
med ''en mer preciserad helhetsstrategi avseende
ekonomiska styrmedels praktiska användning i
miljöpolitiken''.
Regeringens miljöpolitik hittills är en stor besvikelse.
De åtgärder som redovisas i budgeten är sådana som
beslutades under den förra mandatperioden.
Efter att i regeringsförklaringen ha redovisat höga
ambitioner måste regeringen avkrävas en redovisning av på
vilket sätt dessa förverkligats. Vänsterpartiet föreslår därför
att regeringen i en särskild redovisning till riksdagen före
riksmötets avslutande i juni 1992 återkommer med en
redogörelse för vilka beslut man fattat med anledning av
deklarationen om miljöpolitik i regeringsförklaringen.
5.3 Arbete åt alla
Vänsterpartiet kräver till årets riksdag att arbete åt alla
skall vara en övergripande politisk inriktning av politiken.
Förutom de förslag vi lägger i övrigt till den ekonomiska
politiken som är sysselsättningsbefrämjande föreslår vi i
särskild motion att ett rotprogram snarast genomförs bl.a.
inriktat på kommunernas eftersatta område som
upprustning av VA-nät, äldreomsorg etc.
En utvidgad ungdomsgaranti som omfattar alla
ungdomar under 25 år föreslås och att särskilda
praktikplatser införs för ungdomar som genomgått
yrkesutbildning. Dessa platser skall vara både i privat och
offentlig verksamhet. Dessutom föreslår vi 1,5 miljarder kr.
till ytterligare beredskapsarbeten.
6. Vänsterpartiets budgetalternativ
Regeringen säger sig föra en stram finanspolitik. Frågan
är emellertid om en budget som uppvisar underskott på 70
miljarder kr kan betecknas som särskilt stram.
Statsutgifterna fortsätter alltjämt att växa snabbare än
inkomsterna.
Vänsterpartiets uppfattning är att även om budgetsaldot
uppvisar stora minus måste ändå regeringens ekonomiska
politik betecknas som stram. Det är en stram och kärv
politik som försämrar villkoren för breda grupper i
samhället. Låginkomsttagare, sjuka och gamla får stå
tillbaka till förmån för dem som i utgångsläget redan har det
gott ställt. Omfattande besparingar görs inom
sjukförsäkringssystem, vård och omsorg i syfte att sänka
kapital- och förmögenhetsbeskattningen. Detta är en djupt
orättvis politik.
Regeringen påstår att detta är den enda vägens politik.
De åtgärder man föreslår är de enda tänkbara för att få bukt
med nationens ekonomiska problem och begränsa
arbetslösheten. Om det vore på det viset att alla de
uppoffringar vi nu ställs inför åtminstone skulle leda till
ökad sysselsättning så vore väl kanske allt väl. Men så är
inte fallet. Vänsterpartiets uppfattning är att den förda
politiken inte bara är orättvis, utan att den också leder till
ökad arbetslöshet.
Att i ett läge med djup lågkonjunktur ytterligare
försämra förutsättningarna för kommuner och
byggnadsbranschen måste betecknas som en inte bara
lättsinnig utan också direkt felaktig konjunkturpolitik.
Vänsterpartiet yrkar därför avslag på regeringens förslag
om indragningar från kommunerna och nedskärningar av
bostadssubventionerna. Investeringsbidraget för
bostadsbyggande bör åtminstone under en övergångsperiod
återställas till 9,3 %.
Bostadsfinansieringssystemet bör läggas om. Ett
räntelånesystem bör införas.
Regeringen genomför besparingar som hotar
sysselsättningen. Åtgärderna motiveras med att skatterna
måste sänkas. Skattesänkningarna har i första hand kommit
att omfatta kapital- och förmögenhetsbeskattningen. Detta
skall enligt regeringen höja hushållens sparande och ge
tillväxt.
Huvudproblemet i svensk ekonomi är emellertid inte ett
otillräckligt hushållssparande. Tvärtom är det så att de två
senaste årens påtagliga uppgång i det privata sparandet
kraftigt bidragit till att försvaga aktiviteten i ekonomin. Att
i detta läge ytterligare stimulera sparandet leder till
fördjupade problem och stigande arbetslöshet. Inte bara
regeringens besparingar utan också dess skattesänkningar
är således tillväxthämmande. Vi föreslår därför att kapital-
och förmögenhetsbeskattningen återförs till de nivåer som
rådde vid regeringsskiftet.
Ett högt skattetryck har självfallet inget egenvärde. Stat
och kommun måste emellertid ha tillräckliga resurser för att
kunna förverkliga högt ställda ambitioner på utbildningens,
infrastrukturens och välfärdens område. Nuvarande
finansiella obalanser inom den offentliga sektorn innebär en
ytterligare restriktion för möjligheterna till
skattesänkningar.
Utgångspunkten för vänsterpartiets budgetalternativ
har varit att bibehålla det skattetryck som rådde 1991. Vi
har därför höjt skatterna (netto) med 15 miljarder kr.
relativt regeringens förslag till statsbudget för 1992/93.
Detta innebär att skattekvoten ligger kvar på nivån 53,5 %.
Huvudproblemet
i den svenska ekonomin är den svaga
efterfrågan. Framför allt är den inhemska efterfrågan
mycket svag. I nuläget finns inga skäl att ytterligare strama
åt efterfrågan. Tvärtom är det viktigt att kraftfulla
satsningar görs på investeringar i infrastruktur och
utbildning. Vänsterpartiet föreslår därför att ytterligare 1,5
miljarder kr anslås för investeringar och underhåll i
trafiksektorn, samt att anslagen till utbildningsområdet höjs
med 2,5 miljarder kr. Dessa åtgärder dämpar inte enbart
arbetslösheten utan stärker även förutsättningarna för en
långsiktigt hållbar tillväxt.
För att bekämpa arbetslösheten föreslår vi också att 0,5
miljarder kr anslås till regionalpolitiska åtgärder och att
regeringens aviserade neddragningar på det
näringspolitiska området inte genomförs.
Det räcker emellertid inte med att enbart stimulera
efterfrågan. Den ekonomiska politiken måste också inriktas
mot att förhindra fortsatt social utslagning. Arbetslinjen
måste i alla lägen hävdas. Vänsterpartiet föreslår att 1,5
miljarder kr avsätts i budgeten för att ytterligare
beredskapsjobb skall kunna skapas. Det svåra
sysselsättningsläget innebär att också arbetsförmedlingarna
måste ges ökade resurser.
Vänsterpartiets budgetalternativ ger också utrymme för
insatser inom välfärdspolitiken. Höjningen av barn- och
studiebidragen bör tidigareläggas till den 1 juli
1992. Föräldraförsäkringen bör utökas från 360 till
390 dagar. Om reduceringen av statsbidragen till
kommunerna kan förhindras underlättas möjligheterna till
en fortsatt utbyggnad av barnomsorgen samtidigt som
förbättringar inom vård och omsorg kan komma till stånd.
Vänsterpartiet kräver också att kompensationsnivån i
sjukförsäkringen höjs till 80 %
under de tre första sjukdagarna, samt att inga
karensdagar införs. Ett annat viktigt förslag som vi lägger är
att pensionstillskottet från den 1 januari
1993 skall höjas från 54 %
till 70 %
av basbeloppet.
Ovan nämnda reformer på det sociala området
förutsätter besparingar på andra poster i statsbudgeten. Vi
lägger i en separat motion fram exempel på hur besparingar
på 1,5 miljarder kr skall kunna göras inom statlig byråkrati.
Samtidigt föreslår vi att inkomsttaket i föräldra- och
sjukförsäkringen sänks från 7,5 till 5,5 basbelopp; dvs alla
som tjänar mer än 185 000 kr får samma sjuk- och
föräldrapenning. En ytterligare besparing på statsbudgeten
innebär införandet av ett räntelånesystem.
o1,1Budgetsammanställning
Ökade utgifter, milj kr
Avslag på indragningen från kommunerna
3 750
Avslag på minskade bostadssubventioner
1 965
Trafik
1 506
Utbildning
2 472
Arbetsmarknadspolitik
1 600
Regionalpolitik
500
Näringspolitik
692
Höjda barn- och studiebidrag
1 100
Förlängd föräldraförsäkring
1 000
Höjt pensionstillskott (1/1-93)
1 000
Läkemedelsförmåner
460
Vuxenstudiestöd
350
Tandvårdsförsäkringen
580
Miljöpolitik
450
Livsmedelspolitik
301
U-landsbistånd
1 446
Minskad statlig byråkrati
--1 500
Sänkt inkomsttak i sjuk- och föräldraförsäkringen
--1 500
Införande av räntelånesystem
--1 500
Övrigt
228
Summa 14
900
Skatteintäkter, milj kr
Slopat grundavdrag för höginkomsttagare
5 000
Höjd marginalskatt för inkomster över 250 000 kr
2 500
Skärpt kapital- och förmögenhetskatt
3 300
Stämpelskatt
1 300
Energibeskattning
7 800
Bibehållna särskilda varuskatter, m m
700
Alkohol och tobak
1 500
Reklamskatt
300
Finansskatt
2 000
Slopad turistmoms
--2 700
Slopad moms på kollektivtrafik
--1 500
Slopad moms på fjärrvärme (1/1 -93)
--1 000
Sänkt matmoms till 15 %
(1/1 -93)
--1 500
Slopad uttagsskatt på fastighetsarbeten (1/1 -93)
-- 500
Avslag på regeringens förslag om höjda arbetsgivaravgifter
--2 300
Summa 14
900 eu1,1
Vänsterpartiet
har tidigare krävt en 10-procentig
nedskärning av försvarsutgifterna. Under våren kommer
regeringen att lägga förslag om anslagsramarna för
försvaret. Sannolikt kommer vänsterpartiet då att lägga
förslag på besparingar av minst samma omfattning som
tidigare, dvs 2,5 -- 3 miljarder
kr. Denna besparing skapar utrymme för
ytterligare sysselsättningsskapande åtgärder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjerna för
den ekonomiska politiken som i motionen förordas,
2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i
motsvarande del godkänner de allmänna riktlinjer för
budgetregleringen som i motionen förordas,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om demokratisk arbetsorganisation
och konkurrenskraft,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Sveriges relationer till EG och
övriga Europa,1
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ''marknadens'' villkor,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sparandets uppgift och
betydelse,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att inte införa
karensdagar,2
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om sjukförsäkringen,2
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avslag på förslaget om
försämringar i tandvårdsförsäkringen,2
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om besparingar på
läkemedelsområdet,2
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om föräldraförsäkringen,2
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avslag på höjningen av
egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen,3
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om arbetskadeförsäkringens
framtid,2
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avslag på försämringar av
delpensionsförsäkringen och pensionssystemets
framtid,2
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om införande om
räntelånesystem,4
16. att riksdagen avslår regeringens förslag att från
kommunerna för budgetåret 1992/93 dra in 3 750 milj. kr.
(7,5 miljarder kronor/år),
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om lag om obligatorisk
företagshälsovård,3
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avslag på besparingarna på
utbildningsområdet,5
19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om skattepolitikens inriktning,
20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillväxt och miljö som
utgångspunkt för den ekonomiska politiken,
21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om den ekonomiska politiken och
arbetsmarknadspolitikens prioritering av arbete åt alla,
22. att riksdagen beslutar att barn- och studiebidragen
höjs från den 1 juli 1992 enligt vad i motionen
anförts.6
Stockholm den 27 januari 1992
Lars Werner (v)
Bertil Måbrink (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Lars-Ove Hagberg (v)
1Yrkande 4 hänvisat till UU.
2Yrkandena 7--11, 13--14 hänvisade till SfU.
3Yrkandena 12, 17 hänvisade till AU.
4Yrkande 15 hänvisat till BoU.
5Yrkande 18 hänvisat till UbU.
6Yrkande 22 hänvisat till SoU.