Den s.k. utbytesregeln i lagen om kemiska produkter
Enligt § 5 i lagen om kemiska produkter åligger det den
som hanterar eller importerar en kemisk produkt att vidta
de åtgärder och iaktta de försiktighetsmått i övrigt som
behövs för att förhindra eller motverka skador på
människor eller i miljön. Det heter vidare att ''därvid skall
sådana kemiska produkter undvikas som kan ersättas med
mindre farliga produkter''. Detta brukar benämnas
utbytesregeln eller substitutionsprincipen.
Grundregeln att hindra eller motverka skador är ett
närmast självklart uttryck för en inriktning som bör gälla
alla verksamheter. Varje företag, oavsett om det hanterar
kemiska eller andra produkter, måste arbeta för att nå en
hög säkerhetsnivå.
Även om lagstiftningen sålunda ger uttryck för en
allmänt omfattad grundsyn är det ofrånkomligt att
utbytesregeln i den praktiska tillämpningen kan skapa
betydande osäkerhet. Det torde för flertalet aktörer på
marknaden vara omöjligt att ha den överblick som skulle
krävas för att man i varje läge skulle kunna leva upp till
intentionerna bakom lagstiftningen. Detta har förmodligen
ej heller varit avsikten. Utbytesregeln borde närmast vara
att se som en allmän uppmaning till marknaden att visa
omsorg i sitt produktval.
Ett problem i sammanhanget är emellertid att
utbytesregeln hittills inte prövats i domstol. Man vet således
inte hur bestämmelsen konkret skall tillämpas. I avvaktan
på domstolsprövning kan endast konstateras att
utbytesregeln står som en straffsanktionerad paragraf vars
praktiska tillämpning är högst oklar. Bilden kompliceras av
det faktum att vissa kommunala miljö- och
hälsoskyddsnämnder på sistone börjat åberopa
utbytesregeln som grund för ''förbud'' mot försäljning och
användning inom kommunen av vissa kemiska produkter.
Detta sker trots att nämnderna ingalunda har givits någon
rätt att utfärda föreskrifter enligt lagen om kemiska
produkter. Dessa ''förbud'' delges tillverkare, detaljister
med flera genom generella uppmaningar vari ibland också
erinras om att lagrummet är straffsanktionerat. Det ligger i
sakens natur att detta kan leda till att olika bestämmelser
kan komma att gälla i olika kommuner. Detta skapar i sin
tur förvirring både för företag och konsumenter.
Det har också visat sig att beslut fattade av miljö- och
hälsoskyddsnämnder med åberopande av § 5 i lagen om
kemiska produkter går längre än av centrala myndigheter
utfärdade bestämmelser. Det gäller till exempel på
batteriområdet, där batterier som får säljas enligt den av
regeringen utfärdade batteriförordningen ''förbjudits'' i
vissa kommuner. Det har från dessa kommuners sida
hävdats att bestämmelserna i lagen tar över förordningen.
Även de problem som detta förhållande skapar för berörda
parter är uppenbara.
Ytterligare en komplikation utgör det förhållandet att i
många fall inga tekniskt likvärdiga alternativ till
''förbjudna'' varor finns att tillgå på marknaden. Detta
verkar vissa kommuner inte beakta. Mot detta står de
uttalanden som gjordes i betänkandet SOU 1972:31 (sid 90)
under rubriken ''Samhällets kontroll över kemiska varor''.
Av dessa framgår klart att en avvägning skall ske och att
avsaknaden av tekniskt likvärdiga alternativ avgjort spelar
en roll härvidlag.
Det är mot denna bakgrund nödvändigt att det skapas
klarhet i hanteringen av utbytesregeln. Ingen part -- vare sig
myndigheter, företag eller konsumenter -- kan vara betjänt
av den osäkerhet som nu råder och som otvivelaktigt
försvårar ett ändamålsenligt arbete för en bättre miljö.
Osäkerheten skapar stort obehag för alla som ''hanterar''
kemiska produkter genom det uttalade straffhot de lever
under.
I den mån det från miljösynpunkt bedöms vara
erforderligt att utfärda bestämmelser rörande produkters
sammansättning och användning måste det i första hand
åligga berörd central myndighet att svara för denna uppgift.
Då skapas den styrning av produktutvecklingen som kan
erfordras. De lokala miljöoch hälsoskyddsnämnderna har
då till uppgift att övervaka efterlevnaden av dessa
bestämmelser men skall inte göra egna tolkningar av vad
som i det ena eller andra fallet kan vara ändamålsenligt.
En översyn bör därför göras av utbytesregeln i lagen om
kemiska produkter. Därvid bör särskild uppmärksamhet
ägnas åt den praktiska tillämpningen av lagen. Detta är
speciellt nödvändigt eftersom vägledande föreskrifter idag
saknas. Vid översynen bör utbytesregeln också särskilt
prövas mot bakgrund av gällande direktiv inom EG. I
avvaktan på resultatet av denna översyn bör kommunerna
avstå från att tillämpa utbytesregeln på det sätt som skett i
fråga om batterier och dieselolja. Detta sker lämpligen
genom berörd central myndighet.
Avslutningsvis kan noteras att i budgetpropositionen
under avsnittet om effektiva styrmedel i bilaga 15 anges att
utbytesregeln ''skall användas aktivt''. Uttalandet
understryker vikten av att det skapas klarhet om hur
utbytesregeln praktiskt skall tillämpas. Ett sådant
klarläggande kommer att ge bättre förutsättningar för ett
aktivt miljöarbete.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av en översyn av
utbytesregeln i lagen om kemiska produkter.
Stockholm den 22 januari 1992
Lennart Hedquist (m)