Öresundsregionen är i sin helhet ett expansivt befolknings-
och industricentrum med bl.a. städerna Malmö, Köpenhamn, Helsingborg och Helsingör. Sundet är trångt. På sina ställen mycket trångt. Området är miljökänsligt. Regionen genomlöps av ett av världens mest trafikerade sjöstråk. Tvärs över den längsgående trafiken löper många färjelinjer.
Längsgående trafik medför farligt gods i väsentliga mängder. Även på tvärgående trafik förekommer farligt gods. Transport av sådant gods till sjöss regleras genom IMO:s IMDG-kod (International Maritime Dangerous Goods Code). Svenska tullföreskrifter stadgar att fartyg som skall anlöpa hamnar i Sverige skall anmäla detta till den aktuella hamnen senast 24 timmar i förväg. I övrigt finns ingen anmälningsplikt. I sjöfartskretsar är det känt att IMO:s regler om farligt gods inte alltid följs. Merparten av trafiken med farligt gods passerar genom hela sundet.
Olycksrisken i Öresund är uppenbar. Det får tillskrivas turen att ingen allvarlig olycka ännu inträffat. Tillbud har förekommit. En olycka var som helst i sundet skulle inom kort kunna få ödesdigra konsekvenser för vattnet och livet i vattnet men också, om det bildas giftig gas eller rök, för de tätt bebyggda kustkommunerna.
Det är ett samhällsansvar att sjötrafiken genom Öresund, där mycket speciella förhållanden råder, görs så säker som möjligt. Säkerhetsordningen i Öresund bör ses över i takt med sjötrafikens utveckling. Anmälningsplikt för fartyg med farligt gods skulle minska riskerna. Anmälan borde lämpligen göras till någon myndighet vid sundet med ansvar för sjötrafik och sjöräddning. Även räddningstjänsten bör informeras, så att beredskapen kan ökas när särskilt farlig last passerar genom sundet.
Av internationellt rättsliga och militära skäl måste Sverige ha övervakning av Öresund. Av tullnära och polisiära skäl finns likaledes krav på övervakning. Till detta kommer behov av att övervaka farvattnen för att skydda miljön. I samband med diskussionen om försvarsbeslutet 1992 har Malmö marina bevakningsområdes (BoMö) lokalisering ifrågasatts. Övervakning och ledning av verksamheten i Öresund kräver närvaro i området. Det borde vara möjligt och samhällsekonomiskt fördelaktigt att utnyttja BoMö även för andra ändamål än de rent militära. Främst gäller det möjligheterna att säkerställa sjöräddning, såväl liv som miljö, i området. Personella och materiella resurser finns redan på plats. Räddningstjänst och militär medverkan finns reglerad. I huvudsak går detta ut på att militär myndighet skall bistå andra myndigheter och deltaga med resurser så långt andra uppgifter medger.
Trafikintensiteten i Öresund gör att trafiken borde bli föremål för reglering, inte minst med tanke på den ännu mer komplicerade situation som kommer att uppstå i samband med byggandet av en fast förbindelse över sundet. På grund av Öresundstraktaten kan inte svenska myndigheter själva bestämma om detta. Däremot kan information utsändas om vad som händer i sundet. Den tekniska utrustning som Marinens sjöbevakningscentral i Malmö disponerar (radar, radio, datastöd m.m.) gör att sjötrafiken genom sundet och i området i övrigt kan följas minutoperativt. Malmö sjöcentral betjänar, förutom marinen, sjöfartsverket och kustbevakningen och är därvid en resurs som redan nu har såväl teknik som kompetens för ändamålet. På längre sikt är en svensk-dansk ledningscentral måhända den bästa lösningen. Detta bör diskuteras inom ramen för Sveriges EG-förhandlingar, varvid embryot kan vara Malmö sjöcentral.
Marinens närvaro i Malmö och Öresund är helt nödvändig. De korta avstånden kräver korta besluts- och insatstider. Marinen med dess sjöbevakningscentral är oundgänglig för sjösäkerhet i området. Dess resurser borde däremot kunna utnyttjas bättre inom den civila sektorn genom att helt enkelt överta den operativa ledningen av sjöräddningen. Den uppsplittring på olika huvudmän som i dag råder avseende olika uppgifter i händelse av en katastrof i Öresund är olycklig och försvårar i högsta grad möjligheten till effektiv undsättning.
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att säkerheten i Öresund bör främjas genom att marinens bevakningsområde BoMö bevaras,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att BoMö:s uppgifter utökas till att omfatta den operativa ledningen av sjöräddningen i Öresund,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att i internationella fora verka för att överenskommelser träffas om plikt att anmäla transport av farligt gods genom Öresund och andra regler som främjar sjösäkerheten i området.
Stockholm den 24 januari 1992 Karin Wegestål (s) Kurt Ove Johansson (s) Nils T Svensson (s) Bo Nilsson (s) Jan Andersson (s) Anita Jönsson (s) Bengt Silfverstrand (s)