Starka skäl talar för att ge s.k. restvärdesräddning en
mera framskjuten plats i det moderna räddningsarbetet.
De av försäkringsbolagen utbetalda ersättningarna för
brandskador uppgår för närvarande till mellan 3 och 4
miljarder kronor per år. Till detta kommer skador på statlig
och kommunal egendom, vilken till största delen är
oförsäkrad, samt företagens förluster genom
marknadsbortfall. Sammantaget förorsakar dessa skador
tusentals förlorade arbetstillfällen per år.
Även vattenskador kostar varje år miljardbelopp och
samhällets samlade direkta förluster inom denna
skadesektor torde uppgå till mellan 6 och 8 miljarder varje
år.
Erfarenheten inte minst från ''salvagekårernas'' mer än
hundraåriga arbete i England visar att en stor del av de
direkta kostnaderna går att avsevärt reducera genom ett
effektivt restvärdesarbete som inledes redan under skadans
akuta skede. Upp till 50% av skadeobjektet kan det i vissa
fall vara möjligt att rädda, om släckledaren är väl förtrogen
med åtgärderna och snabbt kan sätta in de rätta resurserna.
I Sverige har vi under drygt tio år försökt att aktivt satsa
på åtgärder för att stimulera dessa insatser. Detta har främst
skett genom försäkringsbolagens och räddningstjänstens
medverkan. Beklagligtvis har det dock inte varit möjligt att
få en tillräcklig uppslutning och förståelse kring betydelsen
av sådana insatser.
Vi är emellertid övertygade om att det genom utbildning
och anskaffande av rationell utrustning går att förändra
denna bild radikalt.
I gällande räddningstjänstlagstiftning, 2:a paragrafen,
finns angivet när en insats skall anses utgöra
räddningstjänst. I denna paragraf finns stöd för att påbörja
restvärdesarbete redan i akutskedet. För att minimera
skadans storlek föreligger alltid behov av ett snabbt
ingripande av restvärdesräddning. Eftersom en skadeplats
under pågående räddningstjänst oftast är förbjuden plats
för andra än dem som genom räddningsledaren är insatta i
räddningsarbetet, bör räddningsledaren ha ansvaret för att
restvärdesräddning och sanering genast påbörjas.
I lagens 53:e paragraf står: ''När en räddningsinsats är
avslutad, skall räddningsledaren, om det är möjligt,
underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som
räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning,
restvärdesskydd, sanering och återställning.'' Lydelsen
borde i stället vara: ''När räddningsledaren bedömer
riskerna för förlust av stora materiella värden eller onödigt
långa avbrott i verksamheten på grund av olyckan, skall han
i samband med räddningsinsatsens påbörjande genast
vidtaga åtgärder för restvärdesskydd och sanering.''
Idag förekommer ingen egentlig utbildning på
räddningsskolorna där räddningspersonalen får lära sig att
rätt förstå restvärdesräddningens betydelse och
möjligheterna att redan under släckskedets olika faser
planera för och även utföra skadebegränsningar av nämnt
slag.
I räddningstjänstförordningens 8:e paragraf, utbildning
av heltidsanställd personal, borde tilläggas att i
utbildningslinjer inrättade av Statens Räddningsverk även
skall ingå utbildning i restvärdesräddning och sanering.
Likaså bör det i 12:e paragrafen i högskoleförordningen om
utbildning till brandingenjörer införas ämnet
restvärdesräddning och sanering.
De rätta hjälpmedlen saknas också i stor utsträckning. I
övningssammanhang på den egna kåren är också
avsaknaden av praktiska tillämpningar stor. De praktiska
hjälpmedlen såsom rökfläktar, vattensugar och avfuktare
saknas också i tillräcklig omfattning. Övning med dessa
hjälpmedel på de egna kårerna kräver också ett visst
engagemang, vilket emellertid förekommer i alltför liten
utsträckning.
Ett stort antal skadefall, där betydande men ofta helt
onödiga förluster gjorts, har sin grund i uteblivna eller helt
otillräckliga åtgärder från räddningskårens sida. Å andra
sidan finns bl.a. i Helsingborg goda exempel på att
miljontals kronor kan sparas i drabbade företag genom ett
effektivt restvärdesskydd innebärande att maskinell
utrustning kan räddas och endast kortare uppehåll i
produktionen förorsakas.
För närvarande är inte alla räddningsledare medvetna
om att ansträngningarna att till varje pris släcka också kan
medföra svåra följdskador, som ibland är större än själva
ursprungsskadan. Så t.ex. förekommer många
vindsbränder där förutom den totalskadade vinden även
fastighetens fasad och underliggande lägenheter fått
onödigt stora vattenskador. Exemplen kan mångfaldigas.
Utebliven brandventilation i ett tidigt skede, trots att ett
stort antal rökluckor fanns, gav mycket svåra
sekundärskador på hela anläggningen vid en begränsad
industribrand för kort tid sedan.
Ökad användning av rökfläktar och obligatorisk
vattensugning borde också vara självklara årtgärder vid de
flesta typer av brandsläckning. Den ökade användningen av
plaster inom industrin bidrar vid brand till att korrosiva
gaser bildas. De kan snabbt slå ut produktionsmedel och
kräver omedelbara insatser av restvärdesskydd.
Modern släckteknik bör alltså kopplas ihop med ökade
kunskaper om följdskador av vatten och rök på olika
känslig utrustning i brandens omgivning för att ge bästa
möjliga utdelning av räddningskårens insatser. Detta är av
största betydelse såväl vid lägenhets-, villa-, källare- och
vindsbränder som vid bränder inom industrier, företag,
offentliga lokaler och liknande anläggningar.
Genom regionalt samarbete kan betydande besparingar
göras vid anskaffning av lämplig utrustning. I Sverige finns
ett fåtal kårer där restvärdesräddningen har sin givna plats
under akutskedet, t.ex. Helsingborg, Norrköping, Motala,
Skövde m.fl., men denna borde snarast bli regel på alla
platser.
Utbildningen i restvärdesskydd bör förstärkas och
systematiseras och ett centrum för sådana
utbildningsinsatser kan med fördel förläggas till
Helsingborgsområdet med tanke på de goda erfarenheter
av restvärdesräddning som finns i detta område.
För kommunernas del bör anskaffning av lämplig
utrustning inte förorsaka någon större kostnad, då ägare
och försäkringsintressen är mycket angelägna om att få
riktiga åtgärder vidtagna i ett tidigt skede, vilket kan ge
direkt återbäring genom ekonomisk ersättning.
Restvärdesräddning skall som vi ser det vara en direkt
uppgift för kommunens räddningskår, som efter adekvat
utbildning bättre kommer att förstå nyttan av sina insatser.
Mot denna bakgrund finner vi det angeläget att
regeringen ges uppdraget att tillsätta en arbetsgrupp med
representanter från Statens Räddningsverk,
Kommunförbundet och Larmtjänst, vars uppgift skall vara
att se över behovet av utbildning, materiel samt
räddningsledarens direktiv under akutskedet av en
olyckshändelse.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om restvärdesräddning vid
brandsläckning.
Stockholm den 17 januari 1992
Bengt Silfverstrand (s)
Jan Andersson (s)