med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93
Sammanfattning
Regeringen föreslår ändringar i svensk säkerhetspolitik:
det är inte längre självklart att vi ska vara alliansfria i fred
för att kunna vara neutrala i krig. Vänsterpartiet är bestämd
motståndare till denna förändring, som utgår från att
svenska folket kommer att säga ja till EG-medlemskap.
Vi vill minska den militära andelen i totalförsvaret. Vi
anser att vi själva måste rusta ned, om vi önskar att andra
ska göra det. Vi menar att de minskade militära hoten mot
Sverige motiverar kraftiga minskningar.
Arméns krigsorganisation bör under femårsperioden
inriktas mot tio brigader. Även marinen och flygvapnet bör
genomgå kraftiga minskningar. Vi säger också nej till
praktiskt taget alla utvecklingsprojekt inom svensk
försvarsindustri.
För grundorganisationen innebär vårt förslag följande
ändringar i förhållande till propositionen: I 20 Umeå, A 4
Östersund, T 4 Hässleholm samt I 16 Halmstad läggs ner
(som konsekvens härav flyttas inte Lv 6 från Göteborg). F
7 Såtenäs och F 6 Karlsborg sammanslås till en myndighet
med säte i Karlsborg. F 10 Ängelholm, F 13 Norrköping
samt F 16 Uppsala läggs ner.
Vårt förslag innebär en minskning av ramen för det
militära försvaret med 19 miljarder kronor över
femårsperioden jämfört med regeringens förslag.
Svensk försvarsindustri behöver kvalificerade
samhällsbeställningar. Dessa måste riktas mot civila behov.
De som kommer att bli arbetslösa genom
förbandsnedläggningar måste få samhällets aktiva stöd.
Medel för åtgärder frigörs för detta i vårt förslag.
En politik för gemensam säkerhet
Europa har på några få år förvandlats genomgripande.
Det kalla kriget öst--väst har upphört. Hotet om ett
förintande kärnvapenkrig mellan supermakterna är
undanröjt. Helt nya möjligheter har öppnats till
nedrustning och fredligt samarbete i hela Europa.
Nedrustning kan frigöra medel för att minska klyftorna
mellan rika och fattiga, i världen, i Europa och i vårt eget
land. Därmed skapas förutsättningar för ett globalt
samarbete för att övervinna de nya hoten mot vår existens,
som kommer ur en hejdlös rovdrift på naturen.
Sveriges neutralitetspolitik har bidragit till avspänning
och samarbete i vår del av världen och samtidigt utgjort
grunden för vårt internationella arbete för säkerhet,
samverkan och solidaritet.
Vad är säkerhetspolitik?
Målet för säkerhetspolitiken måste vara att bevara
Sveriges 178-åriga fred, nationella oberoende och
demokrati. Den ska bygga på alliansfrihet i fred syftande till
neutralitet i krig.
Medlen för säkerhetspolitiken är flera:
nedrustningsarbetet, utrikes-, handels-, bistånds- och
försvarspolitiken. Men regeringen har nu reducerat den till
vad den kallar ''den hårda kärnan'' -- militär alliansfrihet
och en betryggande försvarsförmåga. Den utgår från att
svenska folket kommer att säga ja till EG-medlemskap. I
så fall behövs ingen självständig neutralitetspolitik. Då blir
Sverige en del av Europeiska unionen (EU) med gemensam
utrikes- och säkerhetspolitik. Denna inbegriper en
gemensam försvarspolitik, som ska vara förenlig med
NATO:s säkerhetsoch försvarspolitik och i sinom tid kunna
leda till ett gemensamt försvar. Västeuropeiska unionen
(WEU) ska bli en integrerad del i EU:s utveckling och ska
som NATO:s ''europeiska pelare'' stärka solidariteten inom
NATO.
I många år har det varit ett säkerhetspolitiskt mål för
Sverige att utåt verka för avspänning, samarbete och fredlig
utveckling. Men för den nya regeringen är det inte ett mål
utan endast ''ett viktigt inslag i säkerhetspolitiken''.
Den snöpta neutraliteten
Sverige är inte längre neutralt -- regeringen försitter
inget tillfälle att säga till omvärlden att vår traditionella
neutralitetspolitik ersatts med en ''klar europeisk identitet''.
I försvarspropositionen talar den visserligen om neutralitet,
men i en ny och snöpt bemärkelse. Det handlar bara om att
''upprätthålla en betryggande försvarsförmåga för att visa
att vi ska kunna vara neutrala i händelse av krig i vårt
närområde''. Vi ska inte vara neutrala -- bara
kunna vara det. Och det gäller bara vårt
''närområde'', hur nu det ska definieras.
Denna ''neutralitet'' är inte trovärdig utan ska bara tjäna
syftet att motivera höjda militärutgifter.
Alliansfriheten, som var frukten av svenska folkets nej
till NATO-medlemskap, har skrotats. Istället har vår
statsminister gång på gång -- bl.a. i Lissabon nu i mars --
talat om möjligheten av svenskt medlemskap i WEU.
Sverige har begärt att få deltaga i NATO:s
militärindustriella samarbetsorgan IEPG (Independent
European Programme Group). Det är Sveriges nya
europeiska identitet.
Allt detta innebär en radikal förändring av den svenska
politiken, av Sveriges roll i Europa och världen och av
omvärldens syn på Sverige. Vänsterpartiet är inte ensamt
om bedömningen att det betyder minskad säkerhet för
Sverige. Alliansfrihet syftande till neutralitet i krig är starkt
rotad i vårt folk.
En europeisk säkerhetsordning
Europa har befriats ur blockkonfrontationen och
därmed från faran av ett storkrig. Men det är bara den ena
alliansen -- Warszawapakten -- som har upplösts. NATO
finns kvar. Den har ändrat sin kärnvapendoktrin från
''förstaslag'' till att använda kärnvapen i ''yttersta nödfall''.
Men kärnvapnen finns kvar liksom de militära staberna och
kommandostrukturen. S.k. brandkårsstyrkor är under
uppbyggnad. Genom det nordatlantiska samarbetsrådet
(NACC) har NATO utsträckt sin intressesfär till de forna
Warszawapaktsländerna.
Allt detta har ändrat det säkerhetspolitiska läget i
Europa. Den europeiska säkerhetskonferensen (ESK), som
tillkom för att överbrygga Europas delning, har fått radikalt
ändrade förutsättningar. Detta får emellertid inte tas som
förevändning för att nedgradera, rentav -- som USA verkar
vilja göra -- ersätta den med NATO.
Istället måste ESK vidareutvecklas till en alleuropeisk
organisation med institutioner, som har kraft att handla
fredsbevarande. Det skulle ha behövts ett väl fungerande
ESK för att stoppa driften mot inbördeskrig i Jugoslavien.
Det behövs idag för att förhindra att detta krig fortplantar
sig till Bosnien och Kosovo, för att förebygga en
internationell konflikt om Makedonien.
De nationella konflikter som flammat upp efter
Sovjetunionens sönderfall och på flera håll övergått i
militära konflikter, måste lösas med fredliga medel. Här
skulle det behövas ett fungerande ESK. Det är oroande att
ESK varit så kraftlöst i konflikten mellan Armenien och
Azerbajdzjan och upptagit dessa två stater som nya
medlemmar -- de är ju de facto i krig med varandra.
De före detta sovjetiska kärnvapnen måste bringas
under effektiv kontroll. Den kontrollen ska inte utövas av
USA och de västeuropeiska stormakterna utan av ett
internationellt organ -- ESK eller FN -- som kan tillvarata
alla de nationers intressen, som hotas av dessa vapen.
I det här läget är det tragiskt att Sverige fått en regering
som överger neutralitetspolitiken. Det innebär ju att
gruppen neutrala och kärnvapenfria stater (NN-staterna)
inom ESK försvagas och sannolikt försvinner. Därmed
förlorar ESK den grupp som spelat en pådrivande roll i
säkerhetsprocessen.
Gemensam säkerhet på nya villkor
ESK är och måste förbli grundstenen i den framväxande
europeiska säkerhets- och samarbetsordningen. Den kan
bara byggas upp på jämlikhet, på alla folks lika rätt till
självbestämmande och trygghet. Den insikt som vann insteg
bland Europas politiker i slutet av 80-talet om att inget land
kan vinna sin säkerhet på någon annans bekostnad,
utvecklades till begreppet gemensam säkerhet. Den måste
nu bevaras och vidareutvecklas utifrån nya förutsättningar.
NATO och WEU kan inte skapa denna gemensamma
säkerhet. De företräder USA och det rika Västeuropa och
bygger på doktrinen om kärnvapenavskräckning. Om NN-
gruppen försvinner, riskerar vi att få ett ESK uppdelat på
nya block, en ny järnridå -- mellan rika och fattiga länder.
Det ökar inte säkerheten i Europa och inte Sveriges
säkerhet.
Vänsterpartiet hävdar att Sveriges roll i Europa måste
vara brobyggarens, den som aktivt arbetar på att minska
klyftorna, som konsekvent hävdar folkrätten och de
mänskliga rättigheterna. Då kan Sverige inte gå samman
med kärnvapenmakterna Storbritannien och Frankrike i
WEU. Det är framförallt därför vi säger nej till svenskt
medlemskap i det EG, som omvandlas till Europeiska
unionen med sin försvarskomponent WEU. Vi vill inte
krypa in under någon stormakts kärnvapenparaply -- vi vill
ha en kärnvapenfri värld.
Vilka är hoten?
Att supermakten Sovjetunionen försvunnit innebär inte
att det gamla militärbyråkratiska komplexet har upplösts.
Generalstaben finns kvar -- men inte det parti som förr
kontrollerade krigsmakten. Ekonomiskt och socialt kaos
befrämjar inte en demokratisk utveckling utan framkallar
rop på en stark man, ett auktoritärt styre. Ryssland
framträder med stormaktsanspråk, som väcker oro, bl a i
Baltikum och Ukraina.
Även om den nya stormakten Ryssland inte har några
krav på Sverige, innebär den en risk för krigiska
förvecklingar i vår omedelbara närhet. Det hotet kan endast
avlägsnas med demokratisering och ekonomisk
stabilisering. Den svenska handels- och biståndspolitiken
måste inriktas på att stödja bägge dessa processer.
På längre sikt kan vi inte bortse från risken för nya
konflikter i Östeuropa och en ny stormaktskonfrontation i
Nordeuropa, mellan USA och Ryssland. Därför är det ett
väsentligt säkerhetsintresse att det nyuppståndna Ryssland
deltar i ett alleuropeiskt ekonomiskt och politiskt
samarbete. Europa får inte underordnas USA och dess
globala intressen.
Det finns hot på större geografiskt avstånd, som kan
komma att beröra Sverige. Det fick vi en påminnelse om
under kriget i Persiska viken, då Irak hotade med
kärnvapen, kemiska vapen, terrorism och miljökrig.
Nedrustning eller rustningskontroll
Idag är Sverige inte pådrivande i nedrustningsarbetet.
Regeringen talar hellre om rustningskontroll än om
nedrustning. Men rustningskontroll är inget mål utan ett
medel för att övervaka efterlevnaden av
nedrustningsavtalen. Ett annat tecken på hur politiken
förändras är förslaget att Sverige ska lämna den s.k. 21-
gruppen (alliansfria och neutrala stater) i FN:s
nedrustningskonferens i Genève.
Vänsterpartiet hävdar att nedrustningsarbetet måste
bedrivas med all kraft, och det gäller både kärnvapnen, de
kemiska vapnen och de s.k. konventionella vapnen.
Kärnvapennedrustningen får inte avstanna. Trots
överenskommelserna USA--Sovjet och trots president
Jeltsins senaste nedrustningsutspel har de kvar mer än
tillräckligt med kärnvapen för att förinta hela jorden.
Därtill kommer kärnvapnen i Storbritannien, Frankrike och
Kina samt en rad länder som håller på och skaffar sig
sådana.
Sverige måste fortsätta att driva på
nedrustningsarbetet -- för totalt provstopp, nedrustning till
havs, effektivt stopp för kärnvapenspridningen och för att
komma fram till ett kärnvapenförbud och skrotning av
kärnvapnen. Det är vår säkerhet det gäller, och vi berörs av
den stora anhopningen av kärnvapen i Nordatlanten.
Det arbetet kan inte ersättas med rustningskontroll, som
är liktydigt med den gamla terrorbalansen från det kalla
krigets tid.
Lärdomar av kriget vid Persiska viken
Kriget vid Persiska viken har analyserats inom militära
och vapenindustriella kretsar. Vi vill granska det ur
säkerhetspolitisk synvinkel. Vilka lärdomar kan vi dra?
För det första kom inte Iraks angrepp på Kuwait den 2
augusti 1990 som en blixt från en klar himmel. Uttalanden
av Saddam Hussein redan 1989 tyder på att han hade för
avsikt att besätta Kuwait. Motivet låg i öppen dager. Iraks
krig mot Iran och vapenimport hade slukat oljeinkomsterna
och byggt upp en irakisk utlandsskuld på 80 miljarder
dollar, varav cirka 15 miljarder till Kuwait. Saddam hade
anklagat Kuwait för att ha stulit en oljekälla vid gränsen och
för att ha pressat ner oljepriset. Invasionen var först och
främst ett försök att i ett slag lösa Iraks prekära ekonomiska
situation.
För det andra hade irakiska trupper satt sig i rörelse mot
Kuwaitgränsen redan den 17 juli, Iraks nationaldag.
Amerikanska spionsatelliter observerade detta. Men på
ansvarigt amerikanskt håll valde man att tolka
trupprörelserna som enbart en styrkeuppvisning.
För det tredje sände USA motstridiga signaler till Irak: å
ena sidan skulle USA försvara det ''fria flödet av olja genom
Hormuzsundet'', å den andra fick Saddam höra att USA
inte hade några militära förpliktelser gentemot Kuwait.
Om det gjorts försök till medling i den ekonomiska
konflikten, om rapporterna om truppsammandragningarna
tagits på allvar och om Saddam hade fått klart besked på
förhand om vilken USA:s reaktion skulle bli, hade
invasionen knappast blivit av.
Om inte vapenexportörerna -- 445 av dem är företag i
väst -- hade byggt upp Iraks väldiga arsenaler med
konventionella vapen och levererat utrustning för
tillverkning av kemiska, biologiska och nukleära vapen,
hade Saddam varken haft kapacitet att invadera Kuwait
eller motivet, utlandsskulden.
Om det funnits ett fungerande FN med egen
spaningskapacitet och med fullmakter för
generalsekreteraren att agera aktivt för att bevara freden,
hade kriget vid Persiska viken kunnat förhindras. Ett stort
antal liv -- övervägande civila människors -- hade kunnat
sparas. En miljökatastrof hade undvikits.
Stärk FN
Efter det kalla krigets slut har det blivit möjligt att till
fullo utnyttja FN:s maskineri för främjande av
internationell fred och säkerhet. Men det sätt på vilket de
''fem stora'' under USA:s ledning börjat dirigera
säkerhetsrådet innebär en stormaktsdominans, som vi
finner djupt oroande. Men det gör tydligen inte regeringen,
som säger att säkerhetsrådet ''kan utgöra ett forum där man
under stormakternas ledning fastställer ett gemensamt
internationellt agerande vid regionala konflikter, som
åskådliggjordes i samband med Kuwaitkonflikten''.
De fem ständiga medlemmarna i säkerhetsrådet har inte
agerat på ett sätt som gagnat freden och säkerheten. Det
gäller kriget vid Persiska viken, där USA egenmäktigt tilläts
bestämma att sanktionerna inte fungerade utan att det
krävdes militärt våld. Det gäller Kambodja, där de
konstruerat en fredsplan, som lämnar dörren öppen för Pol
Pots röda khmerer. Det gäller Jugoslavien, där FN uppträtt
kraftlöst och obeslutsamt.
Vänsterpartiet avvisar tanken på ett av stormakterna
styrt FN. FN ska vara en organisation för alla sina 175
medlemmar, inte bara för fem av dem -- och minst av allt
ska FN få monopoliseras av USA.
Vi ansluter oss istället till de förslag till FN-reformer,
som de nordiska länderna överlämnade till
generalsekreteraren den 23 oktober förra året. Här sades
att tonvikten bör ligga på förebyggande åtgärder syftande
till att förhindra att väpnade konflikter bryter ut.
Dokumentet (Shaping the Peace: the United Nations in the
1990s) innehöll tolv punkter:
1. FN:s säkerhetsråd bör i större utsträckning ägna sig åt
framåtblickande diskussioner.
2. Generalsekreteraren bör ges ökade resurser för att i
enlighet med FN-stadgan självständigt agera när han anser
att internationell fred och säkerhet hotas.
3. Ett system inom FN för registrering och övervakning
av internationella vapenöverföringar bör skapas så snart
som möjligt.
4. Generalsekreteraren och säkerhetsrådet bör som en
rutinåtgärd kunna sända ut personer/grupper med uppdrag
att samla in fakta om potentiella krishärdar.
5. Parter i konflikter uppmanas att i ökad utsträckning
vända sig till Internationella domstolen i Haag.
6. FN bör ges ökade resurser för att kunna bistå
medlemsländer i samband med val för att därmed
underlätta en övergång till demokrati.
7. Politiskt stöd och tillräckliga resurser bör ges till
generalsekreterarens och säkerhetsrådets insatser inom
preventiv diplomati.
8. Tanken att sända ut fredsbevarande styrkor i
förebyggande syfte, för att avvärja hotet av väpnade
konflikter innan de brutit ut, bör övervägas.
9. Arrangemangen för finansiering av de fredsbevarande
operationerna bör förbättras och strävandena att
effektivisera sekretariatets organisation inom detta område
uppmuntras.
10. FN-systemets kapacitet att utföra kombinerade
insatser för fredsskapande och humanitärt katastrofbistånd
bör stärkas. Möjligheterna att, från fall till fall och under
beaktande av FN-stadgan, företa insatser för att motverka
massiva kränkningar av mänskliga rättigheter bör
övervägas.
11. Sanktionsinstrumentet bör utnyttjas med kraft,
effekterna av olika typer av sanktioner studeras och
arrangemang skapas för att kompensera länder som
oskyldigt drabbas av ekonomisk skada pga att sanktioner
tillämpas mot parter i en konflikt.
12. Modaliteterna för FN att som sista utväg vidta
tvångsåtgärder, inklusive användandet av militära medel,
bör klargöras.
Detta är vad Sverige ska arbeta för.
Nordiskt samarbete
Initiativet till FN-reformer är ett exempel på den
konstruktiva roll, som de nordiska länderna kan spela i det
globala arbetet för säkerhet och fred. På liknande sätt kan
Norden deltaga aktivt när det nya Europa byggs upp, så att
de små och medelstora staternas intressen tillvaratas i den
nya säkerhetsordningen.
Inom detta nordiska samarbete har Sverige och Finland
fått större möjlighet att spela en stabiliserande roll nu när
förutsättningarna för Finland förändrats genom att den
gamla biståndspakten med Sovjet (VSB) ersatts med ett
nytt fördrag om grannsämja med Ryssland.
Arbetet för att göra Norden till en kärnvapenfri zon
måste drivas med förnyad kraft nu när NATO börjat
ompröva sin kärnvapenstrategi. Det intresse, som de
baltiska staterna visar för att deltaga i ett säkerhetspolitiskt
samarbete med de nordiska, öppnar möjligheten att bygga
ut den nordiska kärnvapenfria zonen till en fredszon i
Östersjöregionen.
Det militära försvaret
Frånvaron av militära hot riktade mot Sverige medför att
vi kan minska vår militära kapacitet.
Armén bör 1997 omfatta fyra infanteri-, tre Norrlands-
och tre mekaniserade brigader. Pansarbrigaderna utgår ur
organisationen. Vi föreslår att I 20, A 4, T 4 och I 16 läggs
ner. Lv 6 flyttas inte från Göteborg. Ny stridsvagn behövs
inte. Projekten Bamse, Bonus samt Arthur avvecklas.
Marinen föreslås inte få medel för modernisering av
robotbåtar, patrullbåtar samt utveckling av ubåt typ 2000.
Studier och projektering för ett nytt sjöfrontssystem
avbryts.
Flygvapnet bör snarast avveckla 35-systemet. F 10 läggs
ner. Antalet 37-divisioner minskas. F 13 och F 16 läggs ner.
F 6 och F 7 slås samman till en myndighet, där endast
själva flygverksamheten blir kvar på F 7.
Dagersättningen till värnpliktiga bör höjas till 50 kronor
per dag.
Värnpliktigas användning i stödproduktionen bör inte
genomföras i den föreslagna formen, både av principiella
och ekonomiska skäl.
Konsekvenser för sysselsättning och regionalpolitik
Teknisk utveckling behöver kvalificerade
samhällsbeställningar. Försvarsindustrin har levt på sådana.
Nedläggningar och arbetslöshet kommer nu att bli
resultatet, givetvis i särskilt hög grad med vänsterpartiets
förslag. De orter där militär verksamhet läggs ner har ofta
ett ensidigt näringsliv, som därför drabbas särskilt hårt i
tider med allmänt dålig konjunktur.
Stora delar av de medel som frigörs i vårt förslag
kommer under lång tid att behövas för riktade insatser.
Verksamhet måste med nödvändighet riktas mot civil
produktion. Stora behov inom framför allt miljöteknik och
kommunikationer kan tillgodoses om de resurser som
frigörs genom nedrustning tas till vara. Försvarsindustrin
har i många fall hög kompetens. Inrättandet av en ny
teknisk högskola med fasta forskningsresurser kan vara ett
sätt att ta till vara delar av denna kompetens.
Regionalpolitiken kommer genom regeringens
utpräglade marknadsinriktning och EG-anpassning att bli
alltmer verkningslös. Vår bestämda uppfattning är att civila
produkter alltid skapar mer välstånd än vapen. Därför
frigör varje nedlagd vapensmedja resurser för ökat
välstånd! Förutsättningen är dock att samhället riktar
resurserna till eftersatta regioner. Marknaden kommer inte
att göra det.
Totalförsvarets civila del
Vi anser att propositionen är godtagbar i denna del.
Ekonomiska konsekvenser
För perioden fram till 1997 föreslår vi en minskning av
planeringsramen för det militära försvaret med ca 19
miljarder kronor.
n
För budgetåret 1992/93 får förslaget följande
konsekvenser i propositionen:
Anslag
Besparing i
Orsak miljoner
kr
B1
900
brigadorg., förbandsnedl.
B2
550
Bamse, Bonus, Arthur
B3
300
fastighetsinvest. görs ej
C1
250
utb. verks. o. insatsber. minsk.
C2
400
minskade inköp
C3
100
fastighetsinvest. görs ej
D1
300
minskad flygverks.
D2
700
mtrlbeställn. utgår
D3
200
projekt utgår pga nedläggn.
E1
50
minskad org pga nedläggn.
E2
50
minskat behov pga nedläggn.
E4
50
utveckl. arb. behövs ej
F3
150
minskat behov av utb.
F4
50
minskad verksamhet
Gemensamt för
B1, C1 och D1
ökat behov pga höjning av dagers.
-240
för vpl
Summa
3 810
Vänsterpartiet anslår för budgetåret 1992/93 3 810
miljoner kr mindre än vad regeringen föreslår eller således
30 794 803 000 kr.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att huvudlinjen i säkerhetspolitiken skall vara alliansfrihet i
fred syftande till neutralitet i krig,
2. att riksdagen fastställer planeringsramarna för
totalförsvarets militära del för perioden 1992/93--1996/97
enligt vad i motionen anförts,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att dagersättningen för värnpliktiga bör höjas till 50 kr.,
4. att riksdagen till totalförsvarets militära del för
budgetåret 1992/93 anslår 3
810
000
000 kr. mindre än vad regeringen föreslagit eller således
30
794
803
000 kr.
Stockholm den 16 mars 1992
Lars Werner (v)
Elisabeth Persson (v)
Björn Samuelson (v)
Annika Åhnberg (v)
Rolf L Nilson (v)
Jan Jennehag (v)