med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93
Europa befinner sig i ett nytt säkerhetspolitiskt läge. De
gamla stormaktsmotsättningarna har försvunnit, Warszawa-
pakten är upplöst och Nato söker en ny, mer politisk roll.
Samtidigt strävar Sverige efter medlemskap i EG och våra
nordiska grannländer diskuterar medlemskapsfrågan
intensivt.
Regeringen beskriver också detta nya läge i proposition
1991/92:102, ''Totalförsvarets utveckling till och med
budgetåret 1996/97''. På sidan 9 skriver regeringen:
Det svenska försvarets fortsatta utveckling bör utgå från
att riskerna i närtid för ett stormaktskrig i Europa -- det krig
Sverige främst bör gardera sig mot -- är mycket små.
Planeringen bör i stället utgå främst från ett längre
tidsperspektiv. Även i ett sådant perspektiv kan de
västeuropeiska förhållandena bedömas förbli stabila.
Den positiva utvecklingen har också tagit sig konkreta
uttryck i omvärldens anslag till det militära försvaret.
Mellan 1990 och 1991 minskade NATO, för att ta ett
exempel, sina militära utgifter med 16,2 procent. I Sverige
däremot föreslås i propositionen en uppräkning av anslagen
med 7,3 miljarder kr för kommande femårsperiod.
En omstrukturering och neddragning av den svenska
försvarsmakten är både rimlig och logisk. Det är också
angeläget att de uppgifter som åläggs den svenska
försvarsmakten åtföljs med rimliga resurser i form av teknik
och utbildning. På detta område har stora försummelser
gjorts under gångna år. Att banta organisationen och se till
att utbildning och teknik håller hög klass är därför
angeläget. Regeringens proposition innehåller också
betydande steg i denna riktning.
Det säkerhetspolitiska och statsfinansiella läget
motiverar dock inte regeringens föreslagna anslagsnivå. Det
är inte rimligt med 7,3 miljarder utöver ram i ett läge när
statens budgetunderskott stiger och resurser saknas för
angelägna sociala behov. Med rationaliseringar som föreslås
i propositionen kombinerat med något lägre ambitionsnivå
för försvarsmaktens uppgifter bör anslagsnivån begränsas
med åtminstone 2,8 miljarder kr jämfört med den av
regeringen föreslagna. Det innebär att den föreslagna
ramuppräkningen på 0,9 miljarder kr per år bör kunna
inrymma nödvändig teknikförnyelse. (Propositionen
innebär även en uppräkning av ramen för försvarsmaterial
med 1,5 procent årligen, vilket innebär 2,8 miljarder kr
under femårsperioden.) Ramuppräkningen kan motiveras
utifrån de omstruktureringskostnader som uppstår samt de
kostnader det innebär att åtgärda försummelser vad gäller
teknik och utbildning som skett under de senaste åren.
De resurser som kan anses motiverade att avdela till det
militära försvaret bör prioriteras till luftförsvaret, marinen
och de arméstridskrafter som ska värna landets gränser och
bevaka att främmande makter inte kränker svenskt
territorium. Det som således bör prioriteras ned är det så
kallade djupförsvaret och den utrustning som i första hand
är avsedd för att bekämpa en angripare som invaderat
Sverige. Scenariot med ett stort invasionsförsök är också
betydligt mindre realistiskt inom överskådlig tid än tidigare,
vilket också regeringen erkänner i propositionen. Detta bör
därmed få konsekvenser när det gäller anslagen till det
militära försvaret. Exempelvis bör de planerade inköpen av
stridsvagnar, som planeras att påbörjas under
planeringsperioden, utgå eller minska betydligt i
omfattning. Enligt uppgift kan det komma att handla om
inköp av 200 stridsvagnar till en kostnad av 6--9 miljarder
kr. Minskningen av anslagen, jämfört med regeringens
förslag, bör således ske genom återhållsamhet med inköp av
nya stridsvagnar och andra besparingar i linje med de
principer som beskrivits ovan. ÖB bör få i uppdrag att göra
erforderliga prioriteringar.
Skulle det säkerhetspolitiska läget förvärras kan
importinköp av stridsvagnar ske relativt snabbt. Nya
stridsvagnar kan enligt mitt förmenande inte anses som en
prioriterad investering när den svenska ekonomin lider av
stora problem, allra minst när dessa stridsvagnar planeras
att importeras från utlandet.
Regeringens föreslagna neddragning av antalet
regementen och brigader är positiv. Fortsätter den positiva
säkerhetspolitiska utvecklingen måste 1997 års
försvarsbeslut innebära kraftiga neddragningar av anslagen
till det militära försvaret. Planeringen inom armé, marin,
flygvapen och försvarsindustri måste ha detta scenario klart
för sig så att beredskapen finns för stora förändringar. Men
det är också viktigt att de kommuner som är starkt beroende
av regementen och försvarsindustri för sin sysselsättning
aktivt verkar för att minska detta beroende. Det är därför
nödvändigt att åtgärder vidtas under den kommande
femårsperioden så att ett försvarsbeslut 1997 kan innebära
nedläggningar av fler regementen/flygdivisioner och
neddragningar av svensk försvarsindustri, utifrån strikt
försvarspolitiska skäl, utan att det får oöverstigliga
regionalpolitiska konsekvenser.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en anslagsram till det militära
försvaret under kommande femårsperiod som är 2,8
miljarder kronor lägre än den i propositionen föreslagna,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om beredskap inför kraftiga
neddragningar av anslagen till det militära försvaret i
samband med 1997 års försvarsbeslut.