med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93
Hela landet skall försvaras -- även Skåne
Regeringens försvarsproposition innebär en
underskattning av behovet av försvarsenheter i södra
Sverige i två avseenden:
För det första nedtonas betydelsen av ett starkt försvar
av landsdelen. I nuläget kan detta synas vara rimligt, men
propositionen går längre och tycks långsiktigt avskriva hot
om angrepp mot regionen. Det kan idag dock inte uteslutas
att det uppstår framtida lägen, där den södra landsdelen blir
en strategisk brännpunkt i ett stormaktsspel.
För det andra innebär förslaget att södra Sveriges
förutsättningar att producera egen värnkraft utnyttjas allt
mindre. Följden av propositionens förslag blir bl.a. att en av
Skånes tre nuvarande pansarbrigader -- Norringebrigaden,
som är knuten till P 6
i Kristianstad -- läggs ned. Vidare innebär
propositionen att underhållsutbildningen vid Skånska
trängbataljonen, förutvarande T 4,
i Hässleholm flyttas till Skövde.
Dagens försvarsplanering måste göras för många
årtionden framöver. Det krävs därför stor handlingsfrihet
och flexibilitet inför ev. framtida hotbilder. I Skåne bor ca
en åttondedel av Sveriges befolkning. Runt en fjärdedel av
landets livsmedel produceras i landskapet. Nedtoningen av
betydelsen av ett starkt försvar av Skåne och den södra
landsdelen kan inte accepteras. Skåne och Sydsverige bör
även fortsättningsvis ha ett starkt försvar, vilket bör ges
regeringen tillkänna.
Bevara A 3
i Kristianstad
När det gäller artilleriutbildningen i södra Sverige
föreslås i propositionen att Wendes artilleriregemente (A 3)
i Kristianstad omlokaliseras till Hässleholm och där
samlokaliseras med P 2.
De skäl som anges för omlokaliseringar är behovet av
investeringar på A 3
i Norra Åsum bl.a. i form av renovering av kasernerna
samt minskade driftskostnader.
Det kan starkt ifrågasättas om dessa skäl har en realistisk
förankring.Dyra flyttningar.
Flyttningar har genomförts av flera förband tidigare. Det
har varit svårt att få ut de i förväg utlovade vinsterna. Alla
flyttningar har blivit dyra. Dessutom har en stor del av de
egentliga fördyringarna inte tagits med från början i
beräkningarna. Det som främst aldrig har redovisats är de
ökade personalkostnaderna och de därav orsakade
försämringarna av krigsförbanden. Många dyrt utbildade
officerare har slutat och kostnaderna för detta har aldrig
tagits upp. Vid flyttning behövs den personal kvar som
fanns på den gamla orten. Så är det åtminstone för A 3.
Exemplen på dyra flyttningar är många -- S 1, I 1, Ing 1
har flyttats i Mälardalen och Stockholm till stora kostnader.
T 4
flyttades inom Hässleholm bara för att några år senare
läggas ned. Vinster beräknade enligt ovan har påvisats vid
flyttillfället men egentligen alltid på sådan lång sikt att det
varit långt utanför den tidshorisont som försvarsbesluten
ligger i. Det talas inte så mycket om bortfallet av dyrbart
utbildad personal och inte om nedgången i kvalitet på
produkterna d.v.s krigsförbanden.
Utbildningsverksamheten förväntas försämras.
Nuvarande närövningsområde är idealiskt, liggande
alldeles i anslutning till A 3. Till detta kommer närheten till
Rinkaby-fältet som bara ligger några km bort. För
artilleriutbildningen är Hovdala-fältet i Hässleholm
betydligt sämre och mera svåråtkomligt. Det ger ej så
gynnsamma utbildningsbetingelser som Åsum--Rinkaby.
En placering i Hässleholm ger därför fördyrade transport-
och förflyttningskostnader.A 3:s kaserner.
Vid fortsatt förläggning i Norra Åsum måste A 3:s
kaserner rustas upp, bl.a. för energibesparing,
värmeåtervinning etc. Vid ombyggnad inom den närmaste
tiden kan med tanke på byggkonjunkturen tidigare
beräknade kostnader väsentligt sänkas. En tredjedel av
byggkostnaderna kan återvinnas i driften på grund av
energibesparingen.
Av tillgängliga uppgifter framgår att artilleriregementet
A 3 framgent behöver en förläggning med 500 bäddar. För
den skull behöver endast fem av de befintliga åtta
kasernbyggnaderna tas i anspråk. Därvid kan A 3 som
värdförband också erbjuda förläggning åt bl.a. 100-talet
flygsoldater, som är verksamma i regionen. Om det skulle
bli aktuellt med flyttning till Hässleholm måste ytterligare
en kasern byggas där för dessa.
Om A 3 ligger kvar i Norra Åsum så kan man där utan
merkostnader också inhysa det 80-tal värnpliktiga som
stöttar Milo syd som vaktstyrka resp. biträden vid VKS
(Värnpliktkontor syd). Vid en flyttning får man räkna med
att förläggningen måste ordnas för dessa på Östra Kasern i
anslutning till VKS.Skohornslösning på P 2
En
flyttning av A 3
till Hässleholm blir en ''skohornslösning''. Enligt
uppgift är P 2-området redan trångt och kan knappast
utökas för byggnation av nya kaserner, eftersom området
begränsas av Volvo-anläggningen på ena sidan och
järnvägen på den andra.
De flesta skäl talar för att artilleriutbildningen i södra
Sverige även fortsättningsvis ska bedrivas vid A 3,
lokaliserat till Kristianstad.
Bevara T 4
i Hässleholm
En konsekvens av A 3:s
bevarande i Norra Åsum blir att T 4 kan bevaras
intakt i Hässleholm, vilket bör eftersträvas. Detta bör ges
regeringen tillkänna.
Underhållsförbanden bör enligt vår mening utbildas i
anslutning till krigsbrigaderna. En underhållsbataljon och
en ingenjörsbataljon bör finnas vid varje brigad. Därför
framstår en flyttning av T 4
till Skövde, som propositionen föreslår, som illa
övertänkt, eftersom brigaden finns i Hässleholm. Där skall
också underhållsbataljonen (inkl trängsoldater) finnas.
Mot en flyttning talar också det faktum att
sjukvårdsutbildningen står på en mycket hög nivå i
Hässleholm. Bl.a. gäller det utbildning för
fältsjukhuspersonal, där sjukhuset i Hässleholm har varit en
stor tillgång.
Bibehållandet av Fo-stabens lokalisering i Kristianstad
En förutsättning för ett bibehållande av Fo-staben i
Kristianstad anser vi vara att såväl A 3 som milostab finns
kvar i Kristianstad. Därigenom torde behovet av den s k
stödproduktionen bli lika fördelat mellan Hässleholm och
Kristianstad. Detta medför i sin tur att Bef Fo 14 med sin
stab mycket väl kan vara lokaliserad i Kristianstad.
Rationaliseringspotentialen i vad avser driftkostnaderna
blir visserligen lägre än i ÖB:s förslag, men å andra sidan
kan underhållsutbildningen bibehållas i Hässleholm.
Andra fördelar är att närheten till den väl fungerande
samverkan med länsstyrelse, landsting och övriga
totalförsvarsmyndigheter bibehålls.
Stödet till hemvärns- och frivilligorganisationer ges
kontinuitet, vilket är väsentligt i en förändrad hotbild för att
bibehålla försvarsviljan och för att kunna öka rekrytering
som statsmakterna angivit.
En väl fungerande organisation bibehålls. Personalens
kompetens utnyttjas och den enskildes önskemål kan
tillgodoses. Ändamålsenliga lokaler (investeringar)
utnyttjas. En ekonomisk besparing på mångmiljonbelopp i
form av undvikna investeringar väger också tungt i
sammanhanget.
Närheten till milostab är en rationell fördel för
stabsarbete. Stödfunktioner, bevakning m.m. kan
samordnas.
Skälen är således många för att bevara Fo-staben i
Kristianstad, vilket bör ges regeringen tillkänna.
Malmö marina bevakningsområde (BoMö)
Malmö marina bevakningsområde måste bibehållas för
övervakningsverksamheten till sjöss. Det bör vara en
strävan att BoMö, inte minst med hänsyn till Öresunds
strategiska betydelse och till internationella
överenskommelser, är en egen myndighet direkt
underställd militärbefälhavaren i nuvarande södra
militärområdet. Detta bör ges regeringen tillkänna.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett fortsatt starkt försvar av
Skåne och Sydsverige,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att artilleriundervisningen i södra
Sverige även fortsättningsvis skall bedrivas vid A
3, lokaliserat till Kristianstad,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att T
4 bör bevaras i Hässleholm,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Fo-staben bör bevaras i
Kristianstad,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om BoMö.
Stockholm den 16 mars 1992
Ingbritt Irhammar (c)
Bertil Fiskesjö (c)
Ulla Tillander (c)