I den socialdemokratiska partimotionen ''En god
livsmiljö för hållbar utveckling'' framhåller vi:
Rustningar och krig är det största hotet mot människan
och miljön. Sverige bör fortsätta att driva dessa frågor
globalt, i möjligaste mån även inom ramen för RIO-
konferensen. Det svenska initiativet vid mötet med FNs
miljöstyrelse i maj 1991 om förberedelser för förstärkta
internationella regler för att förhindra vapen och
krigsmetoder som allvarligt skadar miljön måste drivas
vidare med kraft. Slutsatserna från FN-studien om
användning av militära resurser för miljöändamål, som
leddes av den förra nedrustningsambassadören, måste fogas
till besluten från RIO-konferensen. Det gäller inte minst
förslagen om ett ökat miljöansvar för militära verksamheter
även i fredstid. Varje land bör granska sina miljöbehov och
vilka militära resurser som kan användas för miljön och
göra upp en nationell aktionsplan.
Vi framhåller också i vår partimotion att Sverige, för att
på ett trovärdigt och handlingskraftigt sätt kunna medverka
i det internationella arbetet, måste kunna visa vad vi själva
är beredda att göra, inte minst för att följa upp resultaten
av den kommande FN-konferensen om miljö och
utveckling. Vi föreslår därför att en kommission får i
uppdrag att initiera åtgärder för en stegvis anpassning till en
hållbar utveckling i Sverige. Arbetet bör genomföras i nära
samverkan med folkrörelser, näringsliv, kommuner och
myndigheter och omfatta alla samhällslivets områden.
Detta krav måste självfallet också ställas gentemot all
militär verksamhet. Först och främst så att Sverige
fortsätter att verka för fred och nedrustning. Men också så
att klara miljömål och stränga krav på hushållning med
resurser ställs på all militär verksamhet i Sverige. De krav
man ställt från dessa utgångspunkter kan dessutom
medverka till det angelägna målet att minska kostnaderna
för försvaret.
Några av de allvarligaste miljöproblem som militären
förorsakar är utsläpp från militära flygplan, skjutning vid
övningsfält och skjutbanor, buller samt de problem, som
hänger samman med destruktion av gammal ammunition.
Militären står för cirka 25 % av all
flygbränsleförbrukning i landet och svarar därmed för en
mycket stor del av flygets samlade utsläpp. Det militära
flyget undantas från den miljöskatt, som gäller civilflyget.
Vi anser att miljöskatten för flyg nu bör utsträckas till att
gälla för militärflyg. Likaså bör miljöskatt tas ut av övriga
militärfordon.
Den militära övningsskjutningen leder till utsläpp av
sprängämnen och metallskrot i naturen. Metaller som
koppar och bly släpps ut i stora mängder. Ingen har någon
kontroll på hur mycket som släpps ut årligen. Vid studier,
som gjorts vid den norska försvarskommissionen 1991,
visade det sig att så mycket som en tredjedel av hela Norges
blyutsläpp härrör från militära skjutövningar.
Militärflyget ger upphov till mycket kraftigt buller.
Bullret från JAS-flygplanet är värre än det från Viggen och
berör 10 000-tals
människor. Som exempel kan nämnas att
Uppsala och Luleå skulle drabbas av buller, som vida
överstiger de gränsvärden som gäller för nyproduktion av
bostäder (55 dB).
Destruktion av gammal ammunition sker främst vid
Vingåkersverken och på Trängslets skjutfält i Älvdalen. Av
den ammunition, som i år destruerats i Sverige genom
sprängning, har cirka hälften importerats från Tyskland.
Anledningen till att Tyskland skickar hit gammal
ammunition för destruering är att det av miljöskäl inte är
tillåtet att destruera ammunitionen där. Destrueringen av
hundratals ton ammunition i Älvdalen har inte ens prövats
enligt miljöskyddslagen. Destruktion av ammunition är
nödvändigt -- och positivt då skälet är militär nedrustning
och förstöring av överflödiga vapen. Men man måste se till
att denna verksamhet sker under sträng miljökontroll.
Inom Swedish Ordnance planeras nu för en ny modern
destruktionsanläggning, som kan vara klar att tas i drift
inom ett par, tre år. Fram till att denna nya anläggning är
klar och godkänd bör destruktionen av i vart fall importerad
ammunition upphöra. Öppen destruktion bör inte tillåtas.
Utöver dessa exempel på miljöförstöring orsakad av
militär verksamhet kan nämnas krigsindustrins verksamhet
och konsekvenserna för vattenmiljön och de skador på
terräng och djurliv, som uppstår vid militära övningar.
Den militära verksamheten i Sverige står utanför det
omfattande miljöarbete, som nu har inletts inom det civila
området. På andra områden utvecklas nu miljöarbetet i rask
takt, t.ex. inom sektorsmyndigheter, branschorganisationer
och enskilda företag. Men den militära verksamheten
saknar både miljökonsekvensbeskrivningar, klara miljömål
och genomtänkta program för att begränsa utsläpp i luft och
vatten eller buller och andra olägenheter från t.ex. flyg och
skjutövningar.
Vi anser att det är nödvändigt att en grundläggande
genomgång nu görs av de miljökonsekvenser som den
militära verksamheten i Sverige för med sig. Förslag om hur
miljöförstöring som orsakas av militär verksamhet i Sverige
kan minskas bör läggas fast. Klara miljömål och stränga
krav på resurshushållning bör likaledes läggas fast för all
militär verksamhet i Sverige. En nationell aktionsplan över
vilka militära resurser som kan användas för miljön bör
upprättas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att klara miljömål och krav på resurshushållning inom all
militär verksamhet bör läggas fast,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en studie för att kartlägga miljöeffekterna av all militär
verksamhet snarast bör genomföras,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att flyg och andra militära fordon bör omfattas av
miljöbeskattning på samma sätt som civil verksamhet,1
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att destruktion av svensk och importerad ammunition bör
uppskjutas till dess en ur miljösynpunkt säker anläggning
står klar, samt att all öppen destruktion omedelbart
stoppas,
5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
att en nationell aktionsplan över vilka militära resurser som
kan användas för miljön bör upprättas.
Stockholm den 24 januari 1992
Birgitta Dahl (s)
Lennart Nilsson (s)
Per-Olof Håkansson (s)
Sven-Gösta Signell (s)
Ewa Hedkvist Petersen (s)