För närvarande pågår diskussioner kring det militära
försvarets framtida utformning. Den minskade
krigsorganisation som blir följden av de
strukturförändringar, som kommer att äga rum inom den
närmaste planeringsperioden, innebär ett minskat behov av
yrkesofficerare. Nyligen framlade utredaren Ingemar
Mundebo ett förslag som bland annat innebär att även
yrkesofficerare skall följa det statliga pensionsavtalet PA-
91. Det skulle få till följd att officerare skall gå i pension vid
65 års ålder istället för 60, som är fallet för närvarande.
Denna del av förslaget finns det all anledning att ställa
sig tveksam till. I ÖB 91 påpekas: ''Åldersstrukturen redan
är ogynnsam för krigsduglighet och produktivitet efter
tidigare pensionsåldershöjning och rationaliseringar i
grundorganisationen. Medelåldern är betydligt högre än
vad som är vanligt utomlands. En pensionsåldershöjning
skulle därför innebära en större tillgång till militär personal
än vad krigsorganisationen, beredskap och
utbildningsuppgifter kräver.''
Jag anser att det är viktigt att man ser till den militära
organisationens behov i första hand. När vi nu går in i en
krigsorganisation med färre förband, kommer kraven på
förbandschefer och övrigt befäl att öka, eftersom förbanden
skall kännetecknas av större slagkraft och rörlighet. Även i
fredsorganisation kommer försvaret att behöva koncentrera
sina befälsresurser till trupputbildning. Både krigs- och
fredsorganisationens krav ger alltså vid handen att behovet
av yrkesofficerare är störst i åldersläget upp till cirka 45 år.
En förändring av pensionsavtalet borde i första hand
syfta till att införa en pensionsålder mellan 45 och 60 år för
yrkesofficerare. Regeringen bör därför verka för att ett
flexibelt system införs, där pensionsåldern för
yrkesofficerare inträder senast vid 60 års ålder.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om yrkesofficerares pensionsålder.
Stockholm den 23 januari 1992
Carl Fredrik Graf (m)