Sjuktransporter med helikopter har utretts i olika
omgångar sedan sjuttiotalet. Frågan har upprepade gånger
fastnat i förhandlingar om hur den ekonomiska
fördelningen mellan stat och landsting skall göras. Enligt
1987 års försvarsbeslut borde ''sjuktransportkapaciteten
med helikopter öka för att behoven i krig skall kunna
tillgodoses. Detta borde ske på ett sådant sätt att även
fredsmässiga behov kan tillgodoses samt organiseras i
landstingskommunal och statlig regi samordnat med
försvarsmakten, rikspolisstyrelsen och privata
helkopterföretag.'' Ekonomiska medel (75 milj kr) för
utökad helikopterkapacitet avsattes i samband med
försvarsbeslutet.
Vid årsskiftet 1991/92 övergick huvudmannaskapet för
luftburna sjuktransporter från Rikspolisstyrelsen (RPS) till
sjukvårdshuvudmännen (landstingen). Samtidigt införde
Luftfartsverket krav på helikoptrar med två motorer för att
få genomföra ambulans- och räddningsflygning under
mörker. Statens ansvar för sjuktransporter med helikopter
upphörde därmed vid årsskiftet 91/92, men Socialstyrelsen
ansvarar fortfarande för tillsyn över alla sjuktransporter
oavsett färdmedel.
För att öka effektiviteten bör samverkan och
samordning mellan olika huvudmän inom hela den
offentliga sektorn eftersträvas. Sambruksidén innebär att
stat, kommun och landsting gemensamt utnyttjar sina
samlade resurser för de egna behoven inom ett visst
geografiskt område. Det kan konstateras att sambruksidén
fått stort gehör och genomslagskraft på västkusten när det
gäller samverkan kring akuta och sekundära luftburna
sjuktransporter, sjöräddning, miljöövervakning m m. Den
modell för samverkan som utarbetas av marinen,
kustbevakningen och RPS (i samarbete med länsstyrelsen,
Göteborgs stad och Bohuslandstinget), ''Västkustens
flygcentrum -- Säve'', kan vara en prototyp för organisation
av luftburen räddningstjänst i övriga landet.
Riksdagens revisorer föreslår regeringen (Försl.
1991/92:14) att försvaret eller RPS snarast utnyttjar de
enligt 1987 års försvarsbeslut avsatta medlen för utökad
helikopterkapacitet. Det är rimligt att helikoptrar,
anpassade för akuta sjuktransporter, tillförs RPS för att öka
flygsäkerheten i de för polisen aktuella uppdragsprofilerna.
Det är också rimligt att de helikoptrar som de ekonomiska
medlen kan täcka placeras i och betjänar befolkningstäta
områden med angränsande befolkad skärgård, t ex
Stockholm, Göteborg och Boden. Möjligheten att inköpa
helikoptrar (BK 117) för ett mycket rimligt pris (cirka 10
milj kr per helikopter, i jämförelse med tidigare pris om
cirka 25 milj kr) har öppnat sig. BK 117 är väl anpassad för
luftburen räddningstjänst och inköp av cirka 7--8
helikoptrar skulle vara ett värdefullt tillskott för såväl armén
som RPS. Intentionerna i 1987 års försvarsbeslut skulle
därmed uppfyllas, utan att ytterligare ekonomiska medel
tillförs.
De problem som kvarstår i frågan om akuta luftburna
sjuktransporter har, precis som i flera tidigare utredningar
om sjuktransport med helikopter, sitt ursprung i fördelning
av ekonomiskt ansvar. Sjöfartsverket, räddningsverket och
landsting/kommun måste ta sin del av kostnaden för
beredskap och genomförande av luftburen räddningstjänst,
för att försäkra sig om en hög tillgänglighet (dygnet runt,
året om) av luftburen räddningstjänst.
Förslag från Riksdagens revisorer angående militära och
civila helikoptrar för sjuktransporter (1991/92:14) ger en
tydlig information om svårigheterna att, med nuvarande
bestämmelser, få kostnadstäckning för offentliga sektorns
insatser i luftburen räddningstjänst. En lagändring krävs för
att försvaret, kustbevakningen och RPS skall kunna få
kostnadstäckning för utförd räddningstjänst från berörda
myndigheter samt ett bemyndigande att få disponera de
inkomster som erhålls.
Det vore värdefullt om en samordningsgrupp kunde
tillsättas av regeringen med uppgift att, på en övergripande
nivå, fördela de ekonomiska resurserna för luftburen
räddningstjänst. Samordningsgruppen bör bestå av
representanter från de berörda departementen (försvars-,
social-, justitie- och kommunikations-) och verka för ett
effektivt utnyttjande av offentliga sektorns helikoptrar och
flygplan inom räddningstjänsten. Rationellt sambruk av de
resurser som finns inom den offentliga sektorns
flygverksamhet leder till en kostnadseffektiv
räddningstjänst och miljöövervakning med hög
flygsäkerhet. Med en samordnad verksamhet kan dessutom
de krav på tvåpilotssystem tillgodoses, som är under
utarbetande i Luftfartsverket och som är en anpassning till
rådande bestämmelser i övriga Europa.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att försvaret, rikspolisstyrelsen
och kustbevakningen, där så är möjligt, tilldelas uppgiften
att genomföra sjöräddning, akuta och sekundära
sjuktransporter, miljöövervakning samt kommunal
luftburen räddningstjänst,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att kostnadstäckning
(självkostnadspris) för helikopter och flygplansinsatser i
sjöräddning, akuta och sekundära sjuktransporter,
miljöövervakning samt viss kommunal luftburen
räddningstjänst skall ske från beställaren,
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts angående inköp av helikoptrar för
att tillmötesgå 1987 års försvarsbeslut,
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bildande av en
samordningsgrupp för den offentliga sektorns
flygverksamhet.
Stockholm den 22 januari 1992
Elving Andersson (c)
Rune Thorén (c)