med anledning av prop. 1991/92:102 Totalförsvarets utveckling till och med budgetåret 1996/97 samt anslag för budgetåret 1992/93

Icke-militärt motstånd

Riksdagen beslutade år 1986 med anledning av
proposition 1985/86:100 att i vårt totalförsvar skall, som
komplement till detsamma, ingå icke-militära
motståndsformer.

En utredning, motståndsutredningen, avlämnade 1984
sitt betänkande ''Kompletterande motståndsformer'' (SOU
1984:10). Med anledning av den säger föredragande
departementschefen i regeringens ovannämnda
proposition:

Jag delar utredningens inställning och
remissinstansernas uppfattning att varje åtgärd som är
ägnad att öka vår vilja och förmåga till motstånd i alla lägen
är angelägen. Det icke-militära motståndet måste därför ses
som en del av vårt totalförsvar och ha samma målsättning,
d v s verka krigsavhållande.

Föredragande i nämnda proposition säger vidare:

Utredningen pekar på att det icke-militära motståndet
skall ses som ett uttryck för vår vilja att till det yttersta värna
om svenska folkets frihet samt genom aktivt motstånd mot
en ockupant skapa svårigheter för denne. Enligt
utredningen bör därför totalförsvarsmyndigheterna i sina
beredskapsförberedelser också undersöka vad som kan
göras under ett eventuellt ockupationstillstånd. Jag delar
den uppfattningen och anser att det svenska samhället med
sin fasta förankring i stora folkrörelser har särskilt goda
betingelser för att kunna utveckla en betydande, samlad
motståndskraft mot en inkräktare. Om en del av vårt land
tillfälligt skulle ockuperas av främmande makt är det viktigt
att folkrörelserna fullföljer sina uppgifter som bärare av
vårt kulturella arv. Härigenom kan folkrörelserna och även
kyrkorna göra en insats för att underlätta för befolkningen
att bevara sin nationella identitet.

Riksdagen beslutade enhälligt enligt regeringens
proposition. På regeringens förslag beslöt riksdagen vidare
att en delegation skulle tillsättas.

Regeringen tillsatte nämnda delegation under våren
1987 och utfärdade ''instruktion för delegationen för icke-
militärt motstånd'' den 23 juli 1987 (SFS 1987:199).

Delegationen har arbetat i fem år. Den verkar för att
hela folket skall informeras om icke-militära
motståndsformer och att utbildning skall bedrivas för främst
''nyckelpersoner'' i totalförsvaret. Även folkrörelserna samt
Svenska kyrkan, frikyrkliga samfund och invandrarkyrkor
skall ägnas uppmärksamhet. Anställda, värnpliktiga,
vapenfria tjänstepliktiga och andra, som genomgår
utbildning inom totalförsvaret, bör erhålla utbildning eller i
varje fall information om icke-militärt motstånd.

Delegationen vill också verka för att internationell
överenskommelse träffas om tolkning av
folkrättskonventionerna, så att även deltagare i
civilmotstånd kan få folkrättsligt skydd.

Motståndsdelegationens fortsatta arbete?

Detta program har icke tillnärmelsevis kunnat
genomföras eftersom riksdagen hittills inte ställt tillräckliga
ekonomiska resurser till förfogande.

Samtidigt har det visat sig i de stora politiska
omvälvningar som ägt rum i Central- och Östeuropa att
icke-militära motståndsformer är verkningsfulla. Det
förtjänar också att nämnas att Sveriges beslut att redan i
fredstid skapa viss beredskap för en motståndsrörelse i
händelse av ockupation har väckt intresse utomlands.

Därför är det med förvåning vi nu konstaterar att de
icke-militära motståndsformerna inte alls omnämns i
propositionen om totalförsvaret under de kommande fem
åren. Vi anser det vara en brist att inte beröra en av
riksdagen beslutad motståndsform som en väsentlig del av
totalförsvaret.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om värdet av icke-militära
motståndsformer som en kompletterande del av vårt
totalförsvar.

Stockholm den 16 mars 1992

Gudrun Norberg (fp)

Lisbet Calner (s)

Ingbritt Irhammar (c)