Samhällsutvecklingen i stort karakteriseras av en slags
paradox. Å ena sidan har vi internationaliseringen. Europa
och omvärlden kryper närmare. Det är alldeles uppenbart
att det är en utveckling som vi varken vill eller kan
förhindra. Motpolen utgörs av de ökade kraven på
decentralisering. I ett läge där människor upplever
verkligheten som alltmer svårgripbar söker man efter
fotfäste, efter konkreta och tydliga resultat.
Dessa poler är mycket tydliga när det gäller det framtida
miljöarbetet sett utifrån ett svenskt perspektiv. Jämsides
med att omfattande ansträngningar måste göras för att i
internationella fora nå framgångar i bi- och multiaterala
förhandlingar krävs mer av ansträngningar på den mycket
lokala nivån -- vårt eget sätt att leva och bo. Avfallsberget,
avloppsproblemen, energiförbrukningen osv. är samtliga
exempel på frågor som i stor utsträckning hänger samman
med boendet.
Som boende har man rätt att kräva att få se resultat av
sina ansträngningar för en bättre miljö, annars känns
arbetet meningslöst. Ett exempel på detta är att
kommunernas taxesystem skall stimulera en resurssnål och
miljövänlig livsstil. I dag finns ofta en konflikt mellan
miljömål och den praktiska verkligheten. Kommunala
avfalls-, energi- och avloppsbolag har investerat i
anläggningar och distributionssystem som kräver stora
volymer för att bli lönsamma.
Detta återspeglas i taxorna som ofta består av en stor fast
del som inte kan påverkas genom hushållning. På så sätt
skapas inbyggda spärrar för hushållning och
kretsloppstänkande. Detta har vi inte råd med i framtiden.
På förslag av den socialdemokratiska regeringen fattade
riksdagen under föregående mandatperiod beslut om att ge
kommunerna ökad rätt att differentiera avfallstaxorna för
att stimulera källsortering av avfall. Trots att
riksdagsbeslutet varit känt under större delen av 1991, har
ytterst få kommuner tagit initiativ i denna riktning.
På va- respektive energisidan är initiativen om möjligt
än färre. Möjligen kan detta förklaras med att vissa legala
hinder fortfarande återstår.
Enligt vår uppfattning är ett taxesystem som gynnar
lägre förbrukning av energi och vatten och som stimulerar
till minskad avfalls- och avloppsproduktion av strategisk
betydelse för att stimulera boende till ett miljövänligt och
resurssnålt handlande.
Regeringen bör därför medverka till att en utvärdering
och uppföljning av resultatet av riksdagens beslut om
differentierade avfallstaxor omedelbart genomförs.
Källsortering av hushållsavfall
En enskild miljöfråga som, rätt eller orätt, fått stor
massmedial uppmärksamhet de senaste åren, är
källsortering av hushållsavfall. En viktig förklaring till det
intresse som riktas mot detta problem är sannolikt att
avfallet på ett så självklart sätt berör var och en av oss i vår
vardag.
Under de senaste mandatperioderna har mängder av
statliga och andra utredningar presenterats samt ett stort
antal riksdagsbeslut fattats om den framtida
avfallshanteringen.
Trots detta är tyvärr vår erfarenhet att det fortfarande
återstår mycket av handling, inte minst i landets kommuner
innan vi når upp till de mål som slagits fast.
Avfallstaxornas konstruktion motverkar, som tidigare
påpekats, ofta i praktiken en ökad källsortering, detta trots
riksdagens beslut om utökad källsortering av
hushållsavfallet.
Fortfarande finns också en stor osäkerhet om vad
riksdagens beslut om källsortering verkligen står för.
Reglerna och de ekonomiska villkoren för nyproduktion
är oklara och verkar delvis mot riksdagens målsättning. Det
är t.ex. inte rimligt att sopsugsystem medges i nyproduktion
jämsides med att kraven på utökad källsortering ställs.
Det är vidare inte rimligt att tro att de nödvändiga
ombyggnationerna av såväl lägenheter som
bostadsområden/insamlingssystem i främst äldre
bostadsbestånd skall kunna ske, utan ytterligare bostadslån
eller motsvarande, jämsides med att villkoren för ny- och
ombyggnation drastiskt försämras. Här måste samhället
bestämma sig för vilket ben man skall stå på.
Avsättningen av källsorterat avfall är ett annat välkänt
problem. Det blir i längden omöjligt att motivera de boende
till ökade ansträngningar och sortering om de utsorterade
fraktionerna inte kommer till nytta. På detta område krävs
omfattande initiativ från såväl stat och kommun som från
industrin.
Hittillsvarande erfarenheter från källsortering av
hushållsavfall pekar på några punkter som särskilt viktiga
för att åstadkomma ett lyckosamt resultat.
För det första måste de boende få god och kontinuerlig
information om varför och hur man skall sortera.
För det andra måste insamlingssystem vara enkla
och smidiga för de boende. De måste vara
överblickbara, möjliga att påverka och förstå.
För det tredje måste den egna arbetsinsatsen ge lön
för mödan. Dels i form av resurshushållning och
minskad miljöbelastning, dels i form av lägre avfallstaxa
jämfört med dem som ej källsorterar.
Vi vill särskilt betona att betydelsen av hushållsnära och
överblickbara insamlingssystem knappast kan överskattas.
Mot denna bakgrund ser vi det som betydelsefullt att det av
regeringen förutskickade beslutet om ''åtgärder på
förpackningsområdet'' präglas av denna insikt.
Det framstår, i det sammanhanget, som naturligt att
bostadsorganisationerna ges möjlighet att påverka den
konkreta utformningen av de kommande reglerna.
Självfallet innebär ökade krav på en väl fungerande
källsortering att lägenheter och bostadsområden kommer
att behöva förändras. Lägenhetsbeståndet är i dag som
regel inte anpassat för att utan svårigheter förvara sorterat
material i lägenheten. En stor del av de boende har
dessutom långt till insamlingsutrymmen för papper, glas,
miljöfarligt avfall osv. Denna praktiska verklighet avspeglar
sig också i kraftigt varierande insamlingsresultat i olika
bostadsområden, stadsdelar och kommuner.
I den nyligen presenterade förpackningsutredningen
betonas vidare att de nödvändiga informationsinsatserna
med fördel kan genomföras av olika folkrörelser som t.ex.
miljörörelsen, studieförbund och idrottsrörelsen. Vi utgår
ifrån att regeringen i beredningsarbetet också tillser att t.ex.
bostadsrättsföreningar kan bli föremål för det ''aktiva
stödet'' som utredningen föreslår omfatta andra
folkrörelser.
Avgifter eller skatt
Frågan om miljöavgift på osorterat avfall, eller som
regeringen i budgetpropositionen väljer att uttrycka det,
''avfallsskatt'' väcker såväl principiella som praktiska frågor.
I miljöavgiftsutredningens (MIA) ursprungliga förslag
förutsattes att intäkterna från den tänkta miljöavgiften
skulle tillfalla en särskild fond som skulle stödja insatser
som leder till ökad återvinning och förbättrad
avfallshantering.
Ur principiell synvinkel är naturligtvis ett sådant
ställningstagande riktigt. De pengar som uppkommer
genom miljöavgifter inom ''avfallssektorn'' skall självfallet
återföras till sektorn för att där komma till nytta i det
utvecklingsarbete som ovedersägligen är nödvändigt.
Det finns i detta sammanhang skäl att betona att de som
i slutändan betalar avfallsavgiften är de boende. Det är
därför rimligt att bostadssektorn ges möjlighet att utnyttja
de förmodade resurserna för det forsknings- och
utvecklingsarbete som krävs för att lösa problem med
insamlingssystem, inte minst i det äldre bostadsbeståndet.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en mer resurssnål och
miljövänlig avfallshantering.
Stockholm den 27 janauri 1992
Bo Holmberg (s)
Sören Lekberg (s)