På senare tid har det främst i Härjedalen uppstått allt
allvarligare problem med renar som i stort antal uppehåller
sig på förbjuden mark. Konkret handlar det om att renar
året om finns på marker som får uttnyttjas för bete endast
vintertid. Detta förhållande skapar allvarliga motsättningar
mellan rennäringsidkare och övrig befolkning i berörda
områden. Att renarna när de uppträder i stort antal
åstadkommer viss skada är i och för sig allvarligt nog.
Allvarligast är dock, särskilt i ett längre perspektiv, att
omständigheterna kan leda till en negativ inställning till
rennäringen som sådan och den samiska folkgruppen. En
inflammerad tvist om samernas rättigheter uppstår. I sista
hand är det sameintresset som kommer att förlora på att
frågan inte löses.
De grundläggande orsakerna till problemet är i korthet
följande: Antalet renar har i vissa av samebyarna på senare
år ökat långt utöver tidigare nivåer. Normalt söker renarna
sitt foder i fjällområdena under sommaren och förflyttar sig
vintertid till skogslandet. Detta har bl.a. att göra med att
djuren har speciella betesbehov och att deras instinkt
orienterar dem åt ett bestämt, regelbundet
flyttningsmönster. Ökar renantalet starkt, uppstår brist på
bete. Djuren tenderar då att bryta sitt normala
beteendemönster. Deras naturliga, instinktmässiga
orientering störs. Resultatet blir det vi nu ser på vissa håll,
nämligen att stora renflockar, helt i strid med
rennäringslagen, uppehåller sig i skogslandet under tider
när de normalt ska befinna sig på fjället för att utnyttja betet
där. Vad som krävs för att återställa normala och lagliga
förhållanden är dels att antalet renar kan bringas under
kontroll, dels att myndigheterna får praktiska möjligheter
att agera aktivt. Ansvaret för förhållandena inom
rennäringen vilar lokalt på samebyarnas respektive ledning,
regionalt på respektive lantbruksnämnds
rennäringsdelegation, där tre av sju ledamöter
representerar samerna.
I Jämtlands län, där situationen för närvarande är mest
akut, har rennäringsdelegationen bl.a. enhälligt beslutat om
minskning av antalet renar i berörda byar. Det bör påpekas
att samernas representanter här tagit sitt ansvar på ett
föredömligt sätt. Två omständigheter gör emellertid att
sådana beslut i praktiken inte får någon som helst verkan.
För det första saknas varje möjlighet till offensiv åtgärd
för att verkställa beslutet. Åtlyds det inte av vederbörande
renägare händer ingenting. Dessutom tappar man i allt
högre grad kontroll över hur många renar som i
verkligheten finns inom respektive by.
För det andra kan inte heller ledningen för den enskilda
byn agera effektivt i frågan, ty också den saknar relevanta
befogenheter. Inom byn uppstår också en mycket
kontroversiell situation. Eftersom rösträtt och inflytande i
byns angelägenheter är knutna till renantalet, missgynnar
detta de renägare som är lojala mot byns och
rennäringsdelegationens beslut. De som inte är lojala
gynnas däremot. Byn och dess ledning hamnar i en situation
som den inte kan bemästra. Också här ligger upphovet till
en inre konflikt inom byn. För varje ansvarig person, same
eller inte, står det klart att man inte bara kan låta denna
inflammerade situation fortsätta att utveckla sig. Det finns
praktiska möjligheter att vända läget.
Två grundläggande åtgärder är då behövliga:
1. Bestämmelser om samhällelig kontroll vid renräkning
måste införas i rennäringslagen. Detta undanröjer risken
för att vissa byar underlåter att räkna renar. Renräkningen
ger grunden för en balans mellan renantal och
näringsutrymme. Det är också en fördel för det inre arbetet
inom byarna. Det gör att ledningen för en by på ett
effektivare sätt kan hålla kontroll över ägarnas respektive
renantal.
2. Bestämmelser om vitesföreläggande mot dem som
vägrar rätta sig efter beslut bör införas i rennäringslagen.
Vitesföreläggande är ett milt, men tillräckligt effektivt
lagligt påtryckningsmedel. Rättar sig vederbörande,
behöver inga repressalier verkställas. Indirekt är
förekomsten av sådana myndighetsbefogenheter ett stöd åt
dem som beter sig lagligt. Vitesföreläggandet ger också
möjlighet att undvika den åtgärd, som för närvarande är
den som står till buds, nämligen att förordna om tvångsslakt
av djuren.
Alternativet till de nu nämnda åtgärderna är dels att den
rådande konflikten allt mer förvärras, dels att tvångsslakt,
t.ex. genom skjutning av renar som befinner sig på otillåten
mark, blir oundviklig. Det sistnämnda är en åtgärd, som
både ter sig etiskt stötande och som riskerar att för lång tid
framåt förstöra förhållandet och förhandlingsklimatet
mellan de renägande samerna och övrig befolkning.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om förslag till ändring i
rennäringslagen med syfte att införa bestämmelser om
kontroll av renräkning och vitesföreläggande.
Stockholm den 22 januari 1992
Nils-Olof Gustafsson (s)
Margareta Winberg (s)
Berit Andnor (s)