Kommunerna fick genom Plan- och Bygglagen (PBL)
1987 befogenheter att från den l juli l992 ersättningsfritt dra
in byggrätten på enskilda tomter. Till dess finns
övergångsbestämmelser, som ger visst ekonomiskt skydd.
Den kommunala indragningsmakten var mycket
omstridd, när den infördes. Lagrådet ansåg det tveksamt,
om så drastiska maktmedel kunde försvaras i förhållande till
Europakonventionens krav på rimlig intresseavvägning från
det allmännas sida vid ingrepp i enskild egendom.
Denna tveksamhet är berättigad, anser vi. Svenska lagar
skall stiftas så, att de uppfyller Europakonventionens krav.
Det gör inte PBL.
I regeringsförklaringen anges, att äganderätten skall få
ett bättre skydd i vår grundlag. Man bör då dra de praktiska
konsekvenserna av ställningstagandet och se över brister av
detta slag, som finns i dagens lagstiftning.
Plan- och Bygglagens konfiskatoriskt präglade makt,
som ger kommunerna rätt att återkalla byggrätter i stads-
och byggnadsplaner, vilka tillkommit före 1979, är ett
sådant exempel på missbruk av offentlig makt i svensk
lagstiftning, som behöver rättas till.
När kommunerna får problem med utbyggnad av vatten
och avlopp kan man utnyttja PBL:s indragningsmakt för att
beröva ägarna av outnyttjad tomtmark deras
byggrättigheter. På så sätt undgår kommunerna sina
skyldigheter att sörja för VA-utbyggnad enligt VA-lagen
eller Anläggningslagen.
PBL möjliggör godtycklig kommunal maktutövning
När respekten för enskild äganderätt försvinner, betyder
det, att utrymme lämnas för det allmänna att godtyckligt
behandla enskildas egendom.
Kommunernas maktutövning får mycket godtyckliga
konsekvenser också för enskilda sinsemellan. T ex får det
allmänna begränsa eller upphäva byggrätter i äldre
villaområden, där grannarna i samma planområde får
utnyttja sina rättigheter fullt ut.
Likartade resultat uppstår, när kommunerna återkallar
byggrätt för att hindra enskilda att bygga nytt på tomtmark
med äldre hus, som man av kulturhistoriska eller
miljömässiga skäl vill bevara. Att grannar i kvarteret har
fått bebygga sina tomter fullt ut, bortser man då ifrån.
En dylik ''bevarandeplikt'' utan ersättning för somliga
drabbar av lätt insedda skäl också godtyckligt enskilda
sinsemellan.
Kommunernas ekonomi i plansammanhang kan
tillgodoses på bättre sätt än med godtycklig maktutövning.
T ex kan byggrätter omfördelas på ett rättvist sätt enskilda
emellan i ett kvarter för att ge utrymme för
bevarandeanspråk. Lagstiftning finns om plansamverkan
mellan enskilda och kommuner, som skulle kunna användas
för att nå sådana resutat.
Ompröva den kommunala indragningsmakten i PBL
Den kommunala indragningsmakten över enskild
byggrätt i 5 kap 11§ PBL innebär bl a att i planer stadfästa
rättigheter att bygga inte behöver beaktas av kommunerna,
om planen tillkommit före 1979. Den regeln måste alltså
avskaffas, anser vi. Det är ett viktigt led i uppföljningen av
regeringsförklaringen att så sker för att förverkliga ett
bättre skydd för enskild äganderätt.
Till dess lagstiftningen hunnit förbättras bör
övergångsreglerna om ersättning förlängas, förslagsvis till
den 1 juli 1993.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen beslutar om en förändring av PBL, så att
den kommunala indragningsmakten över enskild byggrätt
avskaffas,
2. att riksdagen förlänger nuvarande övergångsregler om
ersättning till den 1 juli 1993 i avvaktan på den förbättring
av enskild äganderätt i PBL-lagstiftningen, som vi föreslår.
Stockholm den 23 januari l992
Ian Wachtmeister (nyd)
Anne Sörensen (nyd)
Richard Ulfvengren (nyd)
Harriet Colliander (nyd)