De gällande strandskyddsbestämmelserna, som baserar
sig på naturvårdslagen sedan 1964 och en kompletterande
lag från 1975, har tillkommit i avsikt att motverka
exploatering av för friluftslivet värdefulla stränder och
bereda allmänheten tillgång till bad och friluftsliv. Kring
denna målsättning torde inte råda några delade
uppfattningar i vårt land.
Det generella strandskyddet gäller 100 m från strand vid
hav, sjöar och vattendrag i hela landet -- utan några
variationer med hänsyn till geografisk belägenhet,
strandkaraktär etc. Även om vissa möjligheter finns för
dispenser genom länsstyrelsebeslut, föreligger i praktiken
ett generellt förbud mot bebyggelse intill strand i alla delar
av vårt land.
Strandskyddsbestämmelserna har i många fall
förorsakat förtret och problem för t ex markägare,
kommuner och turistföretag m fl. Utvecklingen på
landsbygden och möjligheterna till ett varierat småskaligt
näringsliv bland den bofasta befolkningen hämmas utan
tvekan av de gällande bestämmelserna.
Motionens syfte
Vi vill föreslå att den aktuella lagstiftningen revideras, så
att den tar mer hänsyn till lokala förhållanden.
Strandskyddslagen bör få en annan utformning,
innebärande att kommunerna får pröva möjligheterna till
generella dispenser genom planinstitutet.
Strandskyddet ''stelbent''
Strandskyddsbestämmelserna är i sin nuvarande
utformning ''stelbenta'', och gör i princip ingen skillnad
mellan storstadsområden och glesbygd. Det görs heller
ingen skillnad mellan havsstränder och små insjöar. Om
''stranden'' i själva verket är ett högt berg gäller
strandskyddet lika väl som vid en eftertraktad badstrand.
Inte ens otillgänglig kärrmark är undantagen
strandskyddet.
Vi föreslår därför en revidering av nuvarande
strandskyddsbestämmelser och deras tillämpning. Vi menar
att kommunen är den instans som har den största
kunskapen om hur olika områden ska planeras. Därför bör
också kommunerna i sina översikts- och detaljplaner få
besluta om hur strandskyddet ska vara utformat i olika
områden.
Naturligtvis bör många av våra stränder -- speciellt i
storstädernas närhet, skärgårdar och andra attraktiva
områden -- vara skyddade mot exploatering. All möjlig
hänsyn bör också tas till allmänhetens tillgång till naturen
för rekreation och friskvårdande aktiviteter. Det är dock
orimligt med nuvarande restriktiva lagbestämmelser i
exempelvis norrländska eller värmländska glesbygder, där
det finns oändligt gott om strandnära områden för både
bebyggelse och rörligt friluftsliv.
Landsbygdsutveckling
Vi har nämnt att strandskyddet utgör ett hinder i vår
strävan att bibehålla och utveckla en levande landsbygd.
Med reella möjligheter att få bygga villor och radhus i
strandnära områden skulle sannolikt långt fler människor
än i dag välja att bosätta sig i glesbygd eller mindre
samhällen med närhet till strand. Många av våra bygder
med avfolkningsproblem skulle ges möjligheter till en
naturlig expansion genom att kunna erbjuda ett attraktivt
boende.
Det är därför väsentligt att kommunerna får möjlighet
att genom planer och tillämpningsbeslut där så är lämpligt
kunna tillåta bebyggelse på strandnära områden.
En lättnad i strandskyddet skulle vidare göra det möjligt
för lantbrukare och andra som äger mark nära sjöar och
vattendrag att själva få bygga attraktiva uthyrningsstugor.
Detta skulle ge betydande sidoinkomster och skulle allmänt
främja den betydelsefulla turistnäringen i vårt land.
Decentraliserade beslut
Det viktigaste med en revidering av
strandskyddsbestämmelserna enligt vårt förslag är att
kommunerna själva får svara för tillämpningen och
regleringen av strandskyddet. En sådan revidering skulle
vara till gagn för utvecklingen av våra bygder och underlätta
för oss att nå målet att hela Sverige skall leva!
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
nuvarande strandskyddsbestämmelser så att kommunerna i
sina översikts- och detaljplaner får rätt att reglera
strandskyddet.
Stockholm den 24 januari 1992
Tage Påhlsson (c)
Kjell Ericsson (c)