När det gäller utvinning av förnybara naturresurser finns
på en del områden speciallagstiftning, där rättsfrågorna
hanteras i samlad form. Som exempel kan nämnas
Vattenlagen (1983:291) och Energitorvlagen (1985:620)
som i samlad form reglerar frågor kring vattenföretag och
torvtäkt. Beträffande ''nya'' energiformer som vind,
solinstrålning, värme från luft och mark samt rätten till
''växtkraft'' eller att utnyttja biomassa saknas ännu
motsvarande rättsregler. Detta leder till att frågor som
berör dessa blir administrativt svårhanterade för både
myndigheter och andra berörda. I de fall ärenden
överklagas kan det ta lång tid att reda ut vad som sägs i en
rad olika lagar och samordna deras rättsverkan. Av
ovanstående skäl behövs en översyn och förmodligen
komplettering av gällande lagstiftning för att bättre och
säkrare kunna klargöra, vad som gäller t.ex. beträffande
miljöfrågor, ersättning för eventuellt intrång o.s.v. för de
ovan uppräknade förnybara energiformerna. Vattenlagen
torde därvid i flera avseenden kunna tjäna som förebild.
Vattendomstolar på olika nivåer borde kunna få i uppdrag
att hantera även dessa spörsmål. Vattendomstolarna
hanterar redan i dag likartade frågor på vattensidan. Om
inte denna översyn och samordning av rättsregler sker, finns
risk för att introduktionen av de förnybara energiformerna
försvåras och fördröjs.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av samlad lagstiftning
om rätten att utvinna vissa förnybara naturresurser.
Stockholm den 27 januari 1992
Birger Andersson (c)
Marianne Jönsson (c)