När det gäller utvinning av förnybara naturresurser finns på en del områden speciallagstiftning, där rättsfrågorna hanteras i samlad form. Som exempel kan nämnas Vattenlagen (1983:291) och Energitorvlagen (1985:620) som i samlad form reglerar frågor kring vattenföretag och torvtäkt. Beträffande ''nya'' energiformer som vind, solinstrålning, värme från luft och mark samt rätten till ''växtkraft'' eller att utnyttja biomassa saknas ännu motsvarande rättsregler. Detta leder till att frågor som berör dessa blir administrativt svårhanterade för både myndigheter och andra berörda. I de fall ärenden överklagas kan det ta lång tid att reda ut vad som sägs i en rad olika lagar och samordna deras rättsverkan. Av ovanstående skäl behövs en översyn och förmodligen komplettering av gällande lagstiftning för att bättre och säkrare kunna klargöra, vad som gäller t.ex. beträffande miljöfrågor, ersättning för eventuellt intrång o.s.v. för de ovan uppräknade förnybara energiformerna. Vattenlagen torde därvid i flera avseenden kunna tjäna som förebild. Vattendomstolar på olika nivåer borde kunna få i uppdrag att hantera även dessa spörsmål. Vattendomstolarna hanterar redan i dag likartade frågor på vattensidan. Om inte denna översyn och samordning av rättsregler sker, finns risk för att introduktionen av de förnybara energiformerna försvåras och fördröjs.
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om behovet av samlad lagstiftning om rätten att utvinna vissa förnybara naturresurser.
Stockholm den 27 januari 1992 Birger Andersson (c) Marianne Jönsson (c)