Lagstiftningen beträffande strandskyddet ställer till
många problem. Denna förbudslagstiftning hämmar i
många fall en positiv utveckling i många delar av vårt land.
Inte minst gäller detta stagnerande glesbygdssamhällen.
Det är enligt min uppfattning fel att ha en generell
bestämmelse för hela landet. Hänsyn bör kunna tas till
faktiska förhållanden. Det är ett skäl för att
strandskyddslagen bör ändras. I Sverige finns sammantaget
så mycket strandmark att ett frisläppande på intet sätt utgör
något hot mot allmänhetens möjligheter att fritt kunna nå
stränderna.
Det är säkerligen inte möjligt att helt upphäva
strandskyddsbestämmelserna. Vissa strandavsnitt behöver
skyddas från exploatering. Kommunen skall då i detaljplan
kunna undanta sådan strand från bebyggelse.
Genom att ge kommunerna denna rättighet ökas
servicegraden gentemot allmänheten. Bygglovsansökningar
som är berörda av strandsskyddsbestämmelserna behöver
inte översändas för prövning hos länsstyrelsen. Nuvarande
bestämmelser innebär byråkratiskt krångel med långa
handläggningstider som följd. Varje byggnadslovsärende
som berörs av strandskyddsbestämmelser förlänger
handläggningstiden på grund av remissförfarandet till
länsstyrelsen med ungefär sex månader.
Det är ingen som helst tvekan om att kompetensen finns
hos byggnadsnämnderna i landets kommuner att utan
prövning hos länsstyrelsen avgöra denna typ av
byggnadlovsfrågor.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ändring av
strandskyddsbestämmelserna.
Stockholm den 24 januari 1992
Karl-Gösta Svenson (m)