Den reform av plan- och byggnadslagstiftningen som
riksdagen beslutade om 1987 avsåg att föra
ställningstagandena om mark- och vattenanvändningen
närmare dem som berörs därav. I det syftet gavs
kommunerna en större roll än tidigare och kretsen av
sakägare i plan- och byggfrågor vidgades. Medborgarnas
intressen skulle tillvaratas av kommunen och dess
förtroendevalda. Staten i form av länsstyrelse och regering
stod kvar som överprövningsinstanser i starkt avgränsade
fall och som samrådsinstans i den översiktsplanering som i
lagen endast gavs rådgivande status. Särskilda befogenheter
gavs länsstyrelserna i bevakningen av mellankommunal
samordning, s.k. riksintressen, samt av hur krav på säkerhet
och hälsa tillgodosågs i planläggning och lovgivning.
Erfarenheterna av den nya lagstiftningen är ännu ringa
men i huvudsak goda. Dock har man i några
uppmärksammade fall kunnat konstatera att medborgarnas
allmänna intressen blivit eller hotas bli eftersatta till förmån
för sådana enskilda intressen i vilka kommunerna själva har
del. Genom förhandlingar och avtal knyter kommunerna
ekonomiska villkor till de markanvändningsrättigheter som
detaljplaner och bygglov ger markägarna. Så har skett
tidigare men då i form av exploateringsavtal som avser
samfinansiering av de investeringar som erfordras för den
avsedda markanvändningen.
I den s.k. förhandlingsplanering som blivit möjlig bl.a.
genom kommunernas stärkta planmonopol träffas avtal
som sträcker sig utanför den aktuella
exploateringskostnaden och som även kan innefatta
långsiktiga driftsåtaganden. Kommunen får därigenom
gemensamma intressen med exploatören att planer och
bygglov skall kunna expedieras utan störningar av
medborgaropinioner och formella besvär. Om sådan
planläggning sker inom områden där kommunen själv är
markägare finns heller inga sakägare i lagens mening --
något överklagande kan därmed inte aktualiseras.
Särskilt allvarliga blir dessa intressekopplingar när det
gäller kommunens ansvar att vaka över natur- och
kulturvård inom områden av s.k. riksintresse. Här har
visserligen länsstyrelserna särskilda befogenheter att svara
för tillsynen, men länsstyrelsernas starka allians med
kommunledningarna kan innebära att även denna instans
tar hänsyn till de olägenheter som kan uppstå för
kommunen om dess ekonomiska avtal måste brytas.
De frågor som här tagits upp har tydligt aktualiserats av
planärenden i Brunnsviksområdet i Stockholms och Solna
kommuner. Regeringen har genom särskilt beslut ålagt
dessa kommuner att genom s.k. fördjupad
översiktsplanering söka trygga områdets natur- och
kulturvärden, och riksdagens jordbruksutskott har
understrukit detta behov i sitt omfattande och
synpunktsrika betänkande 1991/92:JoU10.
Det kan emellertid ifrågasättas om dessa rådgivande
åtgärder i översiktsplanering är tillräckliga. Tyder inte den
stora oron hos en lång rad opinionsgrupper på att
lagstiftningen är för svag beträffande skyddet av
miljöintressena? Marken i Brunnsviksområdet ägs till stora
delar av kommunerna och staten. I planläggningen kommer
motstående intressen från allmänheten inte att kunna
hävdas av några berörda markägare eller boende. De
kommer därför inte ens säkert till prövning av länsstyrelsen,
än mindre av regeringen.
Erfarenheterna av kommunernas möjligheter att förbigå
den nya lagens avsikter om ökad medborgerlig förankring
av förändringar i markanvändning gör det nödvändigt att se
över de nya lagreglerna. I första hand måste de s.k.
riksintressanta områdena få en behandling i planläggning
och lovgivning som garanterar djup och allsidighet. I
förarbetena till de nya lagarna diskuterades att ge
naturvårdsverket och riksantikvarieämbetet särskilda
befogenheter i dessa processer. Dessa tankar bör åter
aktualiseras.
Regeringen bör överväga och snarast återkomma till
riksdagen med förslag att naturvårdsverk och
riksantikvarieämbete skall ges rätt att föra till prövning i
länsstyrelse och regering ärenden om detaljplaners
fastställelse och bygglovsgivning inom områden som
definierats som riksintressen. Verken kan genom sin
regionala organisation väl följa de medborgerliga
opinionerna och har därutöver en på vetenskapliga kriterier
grundad uppfattning om god vård av lokala miljövärden.
De kan därigenom bli en garanti för att känsliga
konfliktärenden kommer till allsidig prövning. I sin
handläggning kan såväl länsstyrelser som regering genom
remissförfarande ta del av olika intressegruppers
värderingar och argument.
Efter lagändring av detta slag bör regeringen
uppmärksamt följa om ändringen leder till en större respekt
för kraven på allmänhetens insyn och deltagande i den
kommunala planeringsprocessen beträffande användningen
av mark och vatten.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag om att
naturvårdsverk och riksantikvarieämbete skall ges rätt att
föra till prövning i länsstyrelse och regering ärenden om
detaljplaners fastställelse och bygglovgivning inom
områden som definierats som riksintressen i enlighet med
vad som anges i motionen.
Stockholm den 27 januari 1992
Hans Göran Franck (s)
Anita Modin (s)
Ines Uusmann (s)
Anita Johansson (s)