På allt fler håll i landet växer nya externa
stormarknadsanläggningar upp. Detta är bl.a. ur
miljösynpunkt ett stort problem.
Hela stormarknadsidén bygger på att det enskilda
hushållet skall använda den egna bilen vid sina inköp av
såväl dagligvaror som andra varor. Därav följer vid varje
nyetablering en betydande ökning av biltrafiken inom
upptagningsområdet med allt vad det innebär av ökade
avgasutsläpp, slitage på vägar och behov av nya
trafikinvesteringar.
Biltrafiken utgör idag ett av våra största miljöhot. Det är
också ett svårlöst problem då det inte handlar om bara en
eller ett par större föroreningskällor utan om miljontals små
och spridda på lika många händer.
Många behöver bilen för att klara sitt dagliga liv. För de
flesta betyder den mycket för fritid och rekreation.
Om bilen även i framtiden skall kunna få vara något av
''var mans egendom'' måste vi, förutom att få fram
miljövänligare bilar och alternativa biobaserade drivmedel,
också planera samhällsutbyggnaden så att onödiga
biltransporter kan undvikas. Genom närhet mellan boende,
arbete, utbildning och service kan transportbehovet minska
för sådant som egentligen bara drar tid och pengar och
försämrar vår miljö.
Externa stormarknadsanläggningar ökar vårt
transportbehov och försämrar i de flesta fall servicen. De
ökade kostnaderna för detta får bäras av de enskilda
hushållen genom ökade bilkostnader och försämrad miljö.
De bidrar dessutom till att det så småningom kommer att
bli nödvändigt med restriktioner för vår bilanvändning. Det
kommer indirekt i så fall att innebära att det också går ut
över transporter som vi behöver bättre och kan ha större
glädje av.
Om stormarknadsanläggningarna skulle få bära sina
egna verkliga kostnader, dvs. både de enskilda hushållens
merkostnader och de ökade samhällskostnaderna, skulle
sannolikt problemet lösa sig självt. I och för sig vore detta
rimligt med utgångspunkt från ett marknadsekonomiskt
synsätt.
Ett marknadsekonomiskt synsätt innebär också att det
inte är samhällets uppgift att begränsa volymen på handeln.
Det är handeln själv som inom ramen för den fria
konkurrensen har att avgöra hur mycket handel av olika
slag som skall finnas. Däremot bör det även fortsättningsvis
vara samhället, och då i första hand kommunerna, som
inom ramen för sitt ansvar för den fysiska planeringen och
för miljön har att avgöra var och i vilken koncentration
handeln skall finnas på samma sätt som gäller för t.ex.
industriområden, transportleder och annan miljöstörande
verksamhet.
I lagen 1987:12 om hushållning med naturresurserna
m.m. (NRL) säges i de inledande bestämmelserna, 1 kap 1
§: ''Marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt skall
användas så att en från ekologisk, social och
samhällsekonomisk synpunkt långsiktigt god hushållning
främjas.'' Plan- och bygglagen (PBL) är underordnad dessa
bestämmelser. Med tanke på stormarknadernas negativa
miljöpåverkan är det enligt vår mening rimligt att
stormarknadsetableringar också reellt skall kunna prövas
utifrån intentionerna i naturresurslagen.
Enligt kap 12 i PBL är det länsstyrelserna som har att
tillse att NRL beaktas vid den kommunala planeringen.
Med nuvarande utformning har dock Naturresurslagen en
för svag ställning i förhållande till PBL. PBL bör därför
ändras och ges bättre anpassning till NRL.
I regeringsförklaringen utlovas etableringsfrihet för
butiker. Samtidigt sägs att miljökonsekvenserna skall
redovisas före varje beslut som ger större miljöpåverkan
och att prövningen skall ske efter försiktighetsprincipen.
Det bör, med anledning av detta och mot bakgrund av
vad som i övrigt anförts, uppdras åt regeringen att till
riksdagen återkomma med förslag till lagändring som
tillgodoser kravet på en prövning av externa
stormarknadsetableringar utifrån miljö- och
naturresurssynpunkt utan att samtidigt begränsa
konkurrensen inom handeln.
Samtidigt bör utredas vilka merkostnader denna typ av
anläggningar förorsakar samhället och hur dessa skall
kunna finansieras på annat sätt än av allmänna medel.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär sådan lagändring
avseende stormarknadsetableringar som anges i motionen,
2. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om
samhällets merkostnader för externa
stormarknadsetableringar. 1
Stockholm den 23 januari 1992
Roland Larsson (c)
1 Yrkande 2 hänvisat till NU