Under de senaste årtiondena har stora förändringar skett
beträffande den yttre miljön. De handikappade har haft
stor nytta av dessa åtgärder. Genom en målmedveten
politik har den yttre miljön blivit mera tillgänglig för oss.
Man kan säga, att idealet i ett bostadsområde är när där
finns extra hjälpmedel så att den handikappade kan klara
sig själv.
I ett sådant bostadsområde kommer den handikappade
fram till husets entréer, här finns ramper och räcken och man
kan därifrån lätt med bil ta sig till servicecentra och
offentliga byggnader.
En helt omöjlig situation står den handikappade inför
om han eller hon ska upp till de övre våningarna i ett
flerfamiljshus, där det inte finns hiss. Är det frågan om en
handikappad som är rörelsehindrad så kan han eller hon
inte använda trapporna.
Han eller hon måste alltså säga nej tack till ett besök i de
övre våningarna i ett flerfamiljshus, om det i detta hus
saknas hiss med ett tillräckligt utrymme.
Genom lagstiftningen har man sedan flera år bestämt att
hus som är byggda i mer än tre våningar eller högre skall ha
hiss.
Förhållandet är detsamma om det gäller ombyggnad av
ett äldre hus.
Detta är mycket bra. Det är bara så, att ett hus med två
våningar är ett så stort hinder för den rörelsehindrade, att
det är fullständigt omöjligt för honom att besöka övre
våningen. Det är därför vår uppfattning att man skall
undersöka hur de rörelsehindrade utan allt för stora hinder
skall ges möjlighet att komma upp till den övre våningen i
ett tvåvåningshus.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om flervåningshusens tillgänglighet
för rörelsehindrade personer.
Stockholm den 21 januari 1992
Ingvar Björk (s)
Bo Nilsson (s)