Den 1 januari 1991 ändrades villkoren för
fastighetsbildning på landsbygden i vissa avseenden.
Ändringarna innebär bl a att större tomtstorlekar
accepteras för helårsboende och att deltidsverksamhet i
jord- och skogsbruk godtas; d v s fastigheter för
deltidsjordbruk får bildas. Det sistnämnda gäller under
förutsättning att den fastighet som nyskapas ger företagaren
hans huvudsakliga utkomst från fastigheten. I områden med
starka regionalpolitiska intressen får kravet på huvudsaklig
utkomst efterges i vissa fall om den totala verksamheten i
bygden stimuleras av fastighetsbildningen. Den ändring
som trädde i kraft den 1 januari 1991 hade föregåtts av
riksdagsmotioner och flerårigt utredningsarbete. Åtgärden
speglar det förändringsbehov som förelåg under 80-talets
senare del.
Ändringsbehoven i jordpolitiken kom emellertid att
accelerera efter 1990. Detta avspeglas i ny livsmedelspolitik
och ny jordförvärvslag.
Den ändring i jordförvärvslagen som trädde i kraft den
1 juli 1991 innebär en omfattande avreglering beträffande
fysiska personers förvärv av jordbruksfastigheter. Reglerna
om prisprövning slopades. Bestämmelserna om jord- och
skogsbrukets rationalisering togs bort utom i vissa starkt
ägosplittrade områden främst i Dalarna. Samhällets
ambitioner att stimulera storleksrationalisering inom jord-
och skogsbruk har därmed dämpats kraftigt.
Jordförvärvslagen har däremot förstärkts som
regionalpolitiskt instrument genom att de som bor i
glesbygdsområden i vissa fall får förtur vid förvärv av
fastigheter i området.
Vid tillämpningen av den jordpolitiska lagstiftningen
som nu gäller framstår det klart att avregleringen gått
betydligt längre, vad beträffar jordförvärvslagens
utformning än i fastighetsbildningslagen.
Motivuttalandet i förslaget till ändring av 3 kap i
fastighetsbildningslagen att företagen skall ha sin
huvudsakliga utkomst från företaget på fastigheten har
genom de senaste årens utveckling på jord- och
skogsbrukets område i många fall kommit att leda till
skärpta storlekskrav på jordoch skogsbruksfastigheter som
nybildas. Detta beror på att lönsamheten i självverksamhet
särskilt inom skogsbruket nu är låg. Det behövs därför
speciellt i Norrland betydande arealer för att ägaren eller
brukaren skall få en huvudsaklig utkomst från fastigheten.
En strikt tillämpning av de nya regler som infördes i
fastighetsbildningslagen den 1 januari 1991 leder i många
fall till att angelägna fastighetsbildningar på landsbygden
förhindras.
Med den situation som råder i dag är det angeläget att
lagstiftningen tillåter nybildning av fastigheter på landsbygd
av varierande storlek och för många ändamål. Ett ökat
utbud av mindre fastigheter som är ekonomiskt åtkomliga
för enskilda personer ter sig i dag som en viktig
förutsättning för landsbygdens överlevnad. Det är därför
angeläget att villkoren i 3 kap fastighetsbildningslagen åter
ses över.
De jordpolitiska ambitionerna i fastighetsbildning bör
ligga på samma nivå som kommer till uttryck i
jordförvärvslag och livsmedelspolitik.
Vid tillkomsten av nuvarande regler i
fastighetsbildningslagen förutsåg bostadsutskottet behovet
av relativt snar ändring, vilket framgår av följande
uttalande.
När effekterna av den nya livsmedelspolitiken får fullt
genomslag och om jordförvärvslagen, som för närvarande
är föremål för översyn får en annan inriktning än den nu har
kan det finnas skäl att åter överväga frågan vilka villkor som
skall ställas vid fastighetsbildning för jord- och
skogsbruksändamål.
Hemställan
Med hänvisning till anförda hemställs
att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan
ändring i 3 kap. fastighetsbildningslagen att nybildning av
fastigheter på landsbygden underlättas.
Stockholm den 27 januari 1992
Per-Ola Eriksson (c)