Nationalstaterna förlorar kraft och makt till förmån för
ett framväxande övernationellt Europas Förenta Stater. Vi
är på väg mot ett regionernas Europa.
Ett för oss svenskar nytt politiskt begrepp spelar en
framträdande roll, nämligen subsidiaritet. Allt politiskt
ansvar skall enligt den principen delegeras ned till lägsta
möjliga effektiva nivå. Kraven på nationalstaterna att
släppa delar av sin makt nedåt till regioner och kommuner
kommer att öka samtidigt som vissa politiska uppgifter, som
nu ligger hos nationalstatens parlament överförs till EG-
parlamentet.
Nere i Europa ser man hur regiontanken vinner insteg. I
Sverige har debatten just börjat. I Skåne diskuterar man att
slå samman länen till en större och ekonomiskt starkare
region. Länen runt Mälaren för en diskussion om att gå
samman i en Mälarregion. Liknande tankar har också
framförts i Norrlandslänen.
Den nuvarande länsindelningen, som i princip varit
oförändrad sedan 1600-talet, visar sig nu i en lång rad
avseenden ha sina brister. Kommunsammanläggningarna
under 1960- och 1970-talen och den medvetna delegeringen
av arbetsuppgifter och ansvar till de stora kommunerna har
förändrat länsstyrelsernas regionala roll. Den kommunala
beskattningsrätten och det direkta demokratiska
inflytandet över verksamheten saknar länsstyrelserna i
motsvarande grad.
Den tekniska utvecklingen på kommunikationsområdet
har skapat andra förutsättningar att leda samhällelig
verksamhet. Näringslivet i landets olika delar arbetar
ytterst sällan med länen som planeringsregioner.
Enligt min mening är det rimligt att utgå ifrån att vi i en
nära framtid kommer att ställa krav på att i större
utsträckning än hittills ute i regionerna själva få avgöra vad
vi skall använda skatteintäkter till.
Det är inget som säger att regering och riksdag bäst kan
bedöma, prioritera och fördela resurserna som finns ute i
Sveriges olika delar. Det går lättare och är mera rationellt
om prioritering mellan vägar, utbildning, sjukvård etc. görs
regionalt. Det är ute i regionerna som man starkast känner
behoven.
Kommunerna bör förenas i stora regioner omfattande en
befolkning på mellan 500 000 och 1 000 000 personer. Dessa
regioner skall ha egen beskattningsrätt och ledas av ett
regionparlament. De nuvarande arbetsuppgifterna, som
vilar på landsting och länsstyrelse och som av olika skäl inte
anses lämpliga att föra ned till den kommunala nivån
överlåtes till den regionala nivån. Likaså kan en del frågor --
speciellt sådana som har med den fysiska planeringen och
infrastrukturen att göra -- och som i dag avgörs på nationell
nivå, decentraliseras till den regionala.
I Norrland har vi till ytan stora men befolkningsmässigt
små län, som måste sammanföras till större
näringsgeografiska enheter. Västerbotten och Norrbotten
kan sammanföras till en region. Västernorrlands,
Jämtlands, Gävleborgs och möjligen Kopparbergs län, som
har en i stort sett likartad näringsstruktur kan sammanföras
till en region.
De nya regionerna kan också fungera som valkretsar vid
valen till EG-parlamentet och garantera, att Sveriges olika
delar blir representerade.
Frågan om en ny regional indelning av Sverige, som skall
ersätta den nuvarande länsindelningen, bör utredas.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att slå samman de
nuvarande länen till större och mera självständiga regioner.